it's coming

Har fått kommentarer angående när första kapitlet kommer och jag ska resa iväg i fyra veckor nu om två veckor, har fem kapitel färdiga utan collage men kan absolut försöka fixa upp det första så snart som möjligt men då får ni vara beredda på sjukt dålig uppdatering, precis det jag inte ville skulle hända...
 
Vi får se hur jag gör. Men en sak är säker och jag SKA börja igen har redan en plan i mitt huvud, kapitlena flödar och jag är taggad.

Så ha det tills dess, mina finisar!!

baby i would | via Tumblr
it's coming babes!!

i'm coming back

Jag nästan skäms för att skriva detta inlägget med tanke på hur länge det gått att jag inte skrivit. Förlåt. Förlåt av heeela mitt hjärta men jag har inte ens haft tankar på novellbloggar, inte läst några på säkert ett år heller. Nu har jag iallafall fått upp inspirationen då jag låg magsjuk och spenderade hela dagen med att läsa Justinfanfics. Så nu sätter jag igång igen!

Läste igenom novellen jag höll på att skriva och herregud. Jag har mognat något enormt och känner att jag behöver en ny, fräsch start. Kanske inte uppdaterar på någon/några veckor då jag vill skriva ganska många inlägg i förväg så jag kanske kan ägna några timmar i veckan åt att skriva och inte behöva sitta precis varje dag.

Men vill iallafall att ni ska veta att jag är så tacksam för er som stannat kvar och att jag tänker fortsätta skriva.

Ha det så bra finisar, älskar er♥

gammal goding
 

32 - i never thought i'd fall for my cousin's best friend

 
Previously:
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.
Efter en mysig heldag med Justin, eller ja nästan heldag med tanke på att han kom till mig på eftermiddagen, så hade han nu åkt hem för att byta om och göra något mer. Han hade bjudit ut mig på en dejt. En riktig dejt, på en fin restaurang! Jag skulle ha klänning och han skulle ha någon skjort/kavaj-liknande sak, och det hela var bara nervigt. Att få klä upp sig och fixa sig och leka vuxen helt plötsligt. Fast jag kände mig nästan vuxen. Han är arton och jag är sexton. Det är ju praktiskt taget vuxet. Blair hade skickat snapchats på klänningar jag kunde låna av henne, men jag hade redan en perfekt. Vit spetsklänning utan axelband som gick ungefär till mitten av låren. Under brösten var det ett band i pärlor och det är den finaste klänning jag har i hela garderoben. Den var sparad till ett perfekt tillfälle, som detta. Våran första dejt. Det låter helt sjukt. Jag ska på dejt med Justin Bieber.
Jag blev precis klar med ögonskuggan och då ringer dörrklockan. För att vara ärlig så är jag ganska nervös, och jag vet inte varför. Men det är så olikt mig, att gå på finrestaurang och sånt. Med en kille dessutom. En stilig sådan som jag fått känslor för.
När jag går ut till hallen har mamma redan öppnat och står och pratar med Justin. Hon får syn på mig och hennes blick förändras på en gång. Nästan som att hon blir förvånad. Men jag har faktiskt inte fixat mig såhär mycket någon gång på jäääättelänge. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Visst brukar jag fixa mig, men inte så som jag gjort idag.
Justin gör sig synlig genom att komma in och när han ser mig blir hans ögon en aning större och han synar mig från topp till tå. Grejen är bara att han är så snygg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han har på sig en blazer men har dragit upp ärmarna så hans underarmar, och väldigt snygga tatueringar, gör sig synliga. Att jag ska gå ut med den här farligt heta människan är helt oförståeligt. Att jag dessutom måste kunna slita blicken från honom då och då gör det här mycket mer otrovärdigt i min hjärna.
"Hej.", säger jag när jag känner att det gått lite för lång tid utan att hälsa. "Igen.
"Hej.", ler han. "Ska vi åka på en gång? Bordet är bokat till åtta och om vi ska hinna dit också.."
"Ja absolut. Hejdå mamma!"
"Ha det så kul ungdomar."
Jag slår igen dörren och följer med Justin till bilen. Han håller upp dörren som den gentleman han är och sen stänger han igen den, för att gå över och göra samma process till sig själv.
"Du är väldigt vacker idag.", säger han när vi rullat ut från min uppfart. För några sekunder bryter han blicken från vägen för att kunna kolla på mig. Hans ögon speglar ren ärlighet, och hela jag fylls av värme. Vackra, perfekta människa.
"Du är väldigt snygg idag." Han ler åt det jag säger, men börjar skjuta tillbaka om att jag är snyggare och måste lära mig att kunna ta komplimanger och än det ena än det andra. Efter en halvtimma svänger han dock in på parkeringen till en finrestaurang jag aldrig ätit på, men åkt förbi flera gånger. Den är italiensk vad jag förstått. Sen vet jag att Justin är galen i italiensk mat, och det är han inte ensam om.
Vi går in och han säger att namnet är bokat i Bieber, efter det blir vi ledda till ett bord långt in. Vi har stolarna mittemot varandra och det är levande ljus på bordet. Riktigt mysigt, och ett perfekt restaurangval för våran första riktiga dejt. Egentligen är det ju inte en "äkta första dejt" för det är ju mer första gången man ska ses som något mer än vänner, men det är en sån gullig gest ändå.
"Hej och välkomna till La betolla di terroni. Jag heter Sofía och kommer vara eran servitris ikväll. Här är era menyer, jag är tillbaka om en stund för att ta era beställningar." Hon räcker oss varsina menyer, och ger oss ett leende innan hon ger sig iväg.
Allt med det här är så ovant. För Justin är det här säkert vardagsmat, men jag uppskattar det verkligen jättemycket. "Vad ska du beställa?"
Jag ser upp för att möta hans underbara, mörkbruna blick som skimrar på grund av ljusen framför oss. Hans perfektion får mig att le, och han är inte sen med att ge av ett mjukt leende han med. "Jag vet inte, någonting med pasta tror jag. Du då?"
"Jag med, antingen pasta bolognese eller pasta alfredo. Det är det jag brukar äta när vi är i Italien, eller på italienska restauranger överlag."
"Jag har aldrig varit på en äkta italiensk restaurang som denna.", erkänner jag.
Han ser allvarligt förvånad ut när jag säger det. "Va!?"
"Jaa.."
"Då måste jag ta med dig till en äkta italiensk restaurang i Italien. Du kommer älska maten där om du gillar italiensk mat nu."
Sofía är tillbaka vid vårat bord och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska beställa. Hon har sitt mörka hår uppsatt i en knut bak på huvudet, sen har hon på sig en vit skjorta med en röd/guldrandig väst över och ett par svarta långbyxor. I handen håller hon ett anteckningsblock och en bläckpenna, redo att skriva ner vad vi nu tänkt beställa. "Är ni färdiga?"
"Ja, jag tror det. Um, vad ska du ha Jocelyn?"
"Öh.. Uh.. Hm.. Vad rekommenderar du?", säger jag eftersom jag inte har någon aning. Jag möter hennes blick och hon ser så trevlig ut med sitt läppstiftsleende.
"Jag kan rekommendera våran penne all'arrabbiata där vi har ett hemgjort recept, ifall du vill ha pasta?"
Det hon precis sa var inte direkt ett tydligt nog svar till mig. Penne är en pastasort, det vet jag. Men allirabatta? "Uh.. Vad är det för något?"
"Det är en stark tomatsås." Starka saker gick inte ihop med varken mig eller min mage.
"Öh.. Kan du rekommendera någon annan pasta?" Hennes förvånade reaktion får mig att vilja krypa in i ett hörn eller något. Min kassa erfarenhet av restauranger och sådant gör mig bara osäker. I ren desperathet söker jag Justins tröstande blick, och den fann jag snabbt. Han räcker fram sin hand på bordet och jag tar den, sen klämmer han den mjukt och allt känns helt plötsligt bra igen. Osäkerheten gör inte så himla mycket, för han dömer mig inte för den som Sofía antagligen gör just nu. Speciellt eftersom jag sitter med popstjärnan Justin Bieber, som hon säkert redan förstått att det är.
"Vi har ju den enkla pasta alfredo, och pasta al pesto. Ifall du letar efter något mer originellt, tänkte jag."
"Pasta al pesto blir jättebra. Och bubbelvatten att dricka." Hon skriver ner det jag sa och vänder sen blicken mot Justin, med samma leende som förut.
"Jag tar pasta alfredo och cola."
"Toppen. Ska ni ha förrätt, efterrätt eller något annat?"
"Um, jag har förbeställt." Förbeställt vad?
"Åh, jaha. Då förstår jag. Jag kommer med drickorna alldeles strax." Justin avfyrar ett perfekt leende, och sen går hon iväg.
"Vad har du förbeställt?" Min nyfikenhet kunde knappast hålla sig borta.
"Det får du se.", ler han mjukt och lägger andra handen på bordet. När jag inte lägger upp min på en gång, räcker han sig efter den och tar sen tag i den.
"Jag är så glad att du sitter här med mig idag."
Han är så gullig att mitt hjärta smälter. "Jag är så glad att jag får sitta här med dig idag. Allt det här är perfekt. Det är bara så.. Nytt. Jag brukar inte gå på restaurang och sådant. Men det är jättekul att få uppleva det med dig."
Sofía är tillbaka med våra drickor och jag och Justin börjar prata om allt möjligt.

Lagom till att vi ätit upp och fått våra tallrikar bortplockna, hade Sofía och en manlig servitör kommit ut med en stor, dyr champagneflaska och hällt upp till oss båda. De hade också kommit in med massa färsk frukt och chokladfondue. Att Justin hade fixat det här speciellt till idag var bara för.. Jag vet inte. Det var overload på känslor för mig just nu. En kille har varit så fin att han fixat det här till mig, för min skull. Sjukt alltså. Inte trodde väl jag i min vildaste fantasi att flytten tillbaka till Stratford även skulle inkludera att jag föll för min kusins bästa kompis..
"Skål. för oss.", säger Justin och håller upp hans champagnefyllda glas.
"För oss.", ler jag och slår ihop våra glas. Vi tar varsin klunk och jag kan inte förstå hur de kunde servera alkohol till underåriga. Jag är liksom 16 år. För Justin var det ju bara ett år kvar, så det kanske de hade lite mer förståelse för. Men mig då!? De frågade inte ens om leg.
"Vad är det här för något?" Justin håller upp en vit fruktbit med svarta kärnor i. Det ser ut som en kiwis mitt fast vit.
"Jag tror den heter drakfrukt. Inte säker dock." Han stoppar in den i munnen och tuggar. "Var den god?"
Han nickar. "Lite lik kiwi fast ändå inte."
"Jag vill ha en jordgubbe!", säger jag exaltherat och räcker mig efter en.
"Nej! Låt mig mata dig.", flinar Justin.
"Lägg av jag kommer få choklad överallt." Nu kommer han säkert kladda till hela mitt ansikte och med tanke på att jag har vit klänning är det här bara en väldigt dålig idé.
Till slut tjatar han till sig att han ska få mata mig och det går helt okej med lite hjälp på slutet från min sida. Vi fortsätter att äta frukt och jag matar han med jordgubbar som jag sen äter resten av halvan av, bara för att.
Efter någon timma har vi ätit upp den mesta av frukten och druckit champagnen. Justin betalar och sen går vi ut till hans bil. När han sätter sig i förarsätet blir jag lite förvånad först. Han kan ju inte köra nu när vi druckit champagne?
"Men vi har ju druckit?" Justin kollar överraskat på mig. Vad nu? När han ser mitt ansikte börjar han skratta.
"Det var ju alkoholfri champagne!" Mitt ansikte blossas genast upp. Inte konstigt att de inte frågade!
"Åh herregud." Jag begraver ansiktet i händerna och han backar ut från parkeringen.
"Vad söt du är, inte skulle jag väl sätta mig i bilen om jag hade druckit?" Han lägger en av sina händer på mitt lår, och jag ryser till på benen. Inte vet jag varför, av ren nervositet säkert.
"Skäms inte inför mig. Vart ska vi nu, till någon av de andra eller?"
"Är du själv hemma?" Egentligen skulle jag inte vilja träffa några andra nu. Den här kvällen har varit perfekt och förtjänar att bli avslutat på ett perfekt sätt också.
"Jag vet inte riktigt."
"Kan vi inte åka hem till dig istället och bara mysa?"
"Det låter som en mycket bättre idé ifall du frågar mig.", ler han mot mig och kramar om mitt ben lite extra. Vilken underbar kille jag fått tag på.



Efter middagen som verkar blivit lyckad trodde jag att vi skulle träffa alla vänner, både för att hon föreslagit det och för att jag ville träffa dem. Men hon hade bett om att åka hem till mig och mysa, och inget är väl bättre än att få spendera mer egentid med henne.
"Hallå!?", ropar jag när vi precis stigit innanför dörren. Inget svar. "Mamma!? Mormor?!"
"Det verkar som att vi är hemma själva.", hör jag henne säga bakom mig när jag går in för att kolla.
"Jag antar det.", svarar jag och ler när jag vänder mig mot henne igen. Jag går fram och placerar mina händer på hennes midja för att sen ge henne en kyss.
"Du smakar choklad.", ler hon när vi dragit ifrån.
"Well thanks for that babe. Ska vi sitta i vardagsrummet eller mitt rum?"
"Om bara din säng hade varit lite större.." Jag höll med henne om att min säng var alldeles för liten för att både mysa och sova i, ändå trängde vi ihop oss i den ibland. Ifall jag fick välja skulle jag och mamma, eller jag, köpa en egen lägenhet inne i Toronto som jag kunde åka till då jag var här istället för till mormor och morfar jämt. Speciellt om vi nu skulle bli tillsammans snart. Då kommer jag vilja åka hit hela tiden, och hur mycket egentid skulle vi få hemma hos mig då? Ingen. Visst kunde vi vara hemma hos henne, men det blir inte så kul att vara det hela tiden. Det är bättre om jag skaffar mig något eget. "Kan vi inte byta om till något bekvämare dock? Min klänning är inte speciellt mysvänlig om man säger så."
Jag tittar ner på hennes vita klänning med spetsmaterial, hon var mycket vacker i den. Faktiskt hade jag nog aldrig sett henne så vacker som hon var idag. "Vi går upp och kollar i mitt rum."
Vi är snabbt uppe i mitt rum och framme vid min garderob. Hon börjar rota i lådorna bland mina sprillans nya underkläder och jag kan inte låta bli att flina åt henne, hon tror säkert att jag har mjukisbyxor eller något där också. "Vad vill du ha för något?"
"En av dina tröjor." Hon tittar upp på mig och jag ler mot henne innan jag tar fram det hon bett om. "Tack!"
"Är det lugnt om jag bara har byxor på mig? Det blir så varmt." Jag tittar mot henne för att se hennes reaktion, och jag kan se på henne hur ovan hon är med allt detta. Hon stirrar ner på tröjan i hennes hand och börjar fingra med ena ärmen.
"Såklart." Vad söt hon är när hon är osäker. Jag flinar mot henne när hon tittar upp och sen byter vi snabbt om. Hon vänder sig med ryggen mot mig och jag tar upp min mobil så fort jag är klar. Eftersom hon redan känner sig obekväm behöver jag inte precis göra allt värre genom att stirra som en idiot. När båda är klara drar jag in henne i min famn och pussar hennes hjässa ett flertal gånger. Hon fnittrar åt mig och sen placerar jag armen runt hennes axlar, och hon sin arm runt min midja. Sen går vi ner för trappen i samma grepp.
"Nu ska vi göra det mysiiigt!" Hon lösgör sig från vårat grepp och sen springer hon in i vardagsrummet för att hoppa över soffryggen och landa mjukt i den.

Shit vad lång tid det tagit att göra detta kapitel, slutet är sämst eftersom man inte får vara med i själva mysdelen och allt känns bara dåligt och osammanhängande just nu men ni förtjänar uppdatering så här har ni det. Love u guys för att ni stannar med mig även fast jag uppdaterar svindåligt. Ni är guldvärda♥

31 - i want to take you on our first date

 
(BÄTTRE BILD KOMMER JAG LOVAR MEN VILLE FÅ UPP KAPITLET BARA)
Previously:
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis
Ett dunkande huvud, utmattad kropp och illamående känsla var vad jag vaknade upp till på tisdagsmorgonen. Jag slår försiktigt upp mina ögon, rädd över att det ska vara ljust, men jag möts för det mesta av mörker. Sängen jag ligger på är jättehård, så det är knappast min egen. Och inte Blairs eller Dylans heller. Det är antingen Chaz' eller Ryans. Ifall det inte är Justins, men hans är så liten så den kan jag nästan utesluta på en gång. En toalett spolas, och snart syns en figur i dörröppningen. Är det Ryan?
"Är du vaken Jocelyn?" Helt rätt gissat.
"Jag mår illa.", erkänner jag.
"Ska jag hämta en hink?"
Att nicka vore det optimala, eftersom att prata gör hemskt ont av någon anledning, men jag vet att illamåendet skulle bli miljoner gånger värre av det. "Gärna."
Snabbt är han ute ur dörren och jag trycker ner huvudet längre i kudden. Snälla Gud, få min baksmälla att upphöra pronto. Någon grymtar till bredvid mig, och då jag får syn på ett rött hårsvall förstår jag på en gång att det är Blair.
"Här, vart vill du ha den?"
Jag tar emot den och lägger ner den på golvet bredvid mig. "Tack Ryan."
"Ingen orsak."
"Vad är klockan?" Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta min konversation, men så fort spyan lämnat min kropp kommer jag säkert må bättre.
"Tolv tror jag."
Det ända jag lyckas få ifrån mig är ett dovt läte. Helst av allt skulle jag vilja stoppa fingrarna i halsen på en gång, men det kanske inte är så kul för Ryan. "Jag kommer.. Hm."
"Då går jag ut härifrån ett slag."
När dörren är igenstängd hänger jag mig över sängen och gör det jag skulle. Riktigt äckligt är det, men som jag trodde så mår jag bättre efter. Nu skulle det sitta fint med en huvudvärkstablett och vatten för att skölja ur munnen, men Ryan är väl inte min betjänt heller. Jag lägger mig tillrätta i sängen igen och försöker dagdrömma mig till Hawaii och Balis ljusa havsstränder. Allt för att få bort tankarna om illamående och huvudvärk.
Jag måste ha somnat, för när jag slår upp mina ögon igen så är det betydligt senare på dagen. Blair ligger inte bredvid mig längre och hinken är borta. Rummet är fortfarande lika mörkt på grund av persiennerna, men från ljusglimtan på kanterna kan man se att det är ljusare än innan. Huvudvärken dunkar på, men illamåendet har försvunnit ganska så väl. Sakta sätter jag mig upp för att sen lämna sängen och gå ut på upptäcktsfärd efter de andra.
"Hallå?", försöker jag ropa men får hosta till. Min hals är raspig och jag är hes. Vad hände igår egentligen? Jag kommer knappt ihåg någonting.
"Jocelyn?" Ryan står i dörröppningen till toaletten.
"Hej. Vart är Blair?"
"Här är jag.", hör jag en hes stämma säga bakom Ryan. Jag närmar mig dem och ser henne huka sig över toalettstolen.
"Åh. Jag tror jag lämnar er två ifred.. Det är nog dags för mig att åka hem. Mår skit, och mamma är säkert arg också."
"Vill du inte äta något innan?", frågar Ryan och tar några steg ut.
"Nej det är lugnt. Tack så jättemycket för innan."
"Det är lugnt sis." Han ger mig en stor kram och sen ler han när vi släppt varandra.
"Vi hörs sen."
"Jadå."
"Hejdå boo, ha det så kul!", säger jag menat till Blair.
"Äh tyst.." Är det ända jag hör. Sen ler jag mot Ryan innan jag går ner för trappen. Mina klackskor ligger som tur är vid dörrmattan, antingen har hans mamma prydligt ställt dem där eller så gjorde han själv det när vi kommit hem. Det verkar som att han är själv hemma dock. När jag fått på mig skorna och öppnat dörren möts jag av en sval vind och sen en stekande sol. Att ta sig hem kommer nog bli jobbigare än väntat, klackskor och stekande sol är ingen bra kombination med baksmälla..

Mamma hade inte synts till någonstans när jag kom hem så det var tur. En lång, varm dusch och en stor lunch, eller mer stort mellanmål, senare låg jag nu i sängen smsandes med Justin. Idag är det tydligen lika varmt och härligt i Los Angeles som härhemma i Kanada. Kan tänka mig att det är säkert en tio grader varmare där än här dock. Det är alltid kallt i Kanada. Speciellt vintertid, känns som att det är vinter 80% av året.
Han skickar en bild på hans ben liggandes i en solstol med stekande sol. Ifall det inte varit för min huvudvärk hade jag nog gjort samma som honom. Jag tar en bild på mina bara ben i sängen. Då får jag en ansiktsbild av honom till svars, och jag skickar en nästintill likadan till honom.
"Jocelyn! Är du hemma?", ropar mamma och jag hör hur dörren stängs igen.
"Jaaa!", ropar jag tillbaka och sen hostar jag till. Min röst var verkligen inte normal idag.
"Vart var du igår? Inte hörde du av dig varken igårkväll eller imorse, vet du hur orolig jag blev?"
"Jag och Blair sov över, jag glömde berätta att jag åkte. Förlåt."
"Vad tur, jag tror nästan att du gjort något olagligt. Det gjorde ni inte va?"
"Nej såklart inte. Jag lovar.", ljuger jag.
"Bra. Är du hungrig? Jag tänkte laga kycklingpaj."
"Faktiskt, så åt jag nyss. Förlåt."
"Åh jaha.. Då gör jag den senare ikväll då.", svarar hon trumpet och lämnar sen mitt rum. Tur.
Justin slutar svara, han umgås säkert med massa andra. Inte tänker jag störa honom heller. Jag skickar iväg ett sms till Blair där jag frågar hur hon mår och sen går jag in på twitter och scrollar igenom hela. Inte mycket intressant har hänt. Dock följer jag ju bara de från "gänget", så det är inte så pass många. Instagram kollar jag också igenom, sen lägger jag upp en bild på mina ben och skriver "trött" med en emoji. Inte mycket händer så jag låser mobilen och lägger den på mitt nattduksbord, sen bestämmer jag mig för att dra upp datorn istället. Efter att jag är klar med min vanliga facebook-tumblr-twitter-runda, ja jag kollade twitter igen, går jag in på youtube. Först söker jag på sminkvideos och kollar på tjejer som gör stora, fina, färgglada sminkningar för att sen komma in på klipp med Justin. Jag vet inte hur, men plötsligt är jag inne och kollar på videos där han uppträder, så kallade "fanvideos", klipp från där han är ung och sjunger, och massa annat. Det verkar som att hans fans verkligen är dedikerade till att älska och avguda honom. Vissa av klippen som tjejer gjort har flera hundratusen visare. Hur lyckas dem med det? Ofattbart. Det är helt sjukt hur stor Justin är egentligen, och jag umgås med honom som att han är en vanlig kille. Fast för mig är han bara en vanlig kille. Jag ser honom som Justin, min kusins bästa kompis. Inte ser jag honom som någon världskändis heller. Det är bara konstigt att tänka på det, tycker jag. Att det finns miljontals små tjejer därute som skulle kunna kapa av en arm för att få träffa honom, i alla fall till vad som stod i kommentarerna på youtube. Hur kan en talang bli till något så stort, på bara ett par år? Först var han en kille med en dröm och en förjävla bra röst, men nu är han ett varumärke också. För det är han ju om man tänker efter. Det finns tröjor, dockor, armband, posters, skor, nallar, muggar, nyckelringar, väskor, mössor, allt möjligt med honom. Och inte är det bara i Kanada, eller bara i USA, utan det är så internationellt också.
"Gumman!" Mamma knackar på dörren och avbryter mina tankar om Justin. "Ska du ha kycklingpaj?"
"Vad är klockan?"
"Den är snart halv åtta." Halv åtta!? Hur länge har jag suttit här? När kom jag hem? Jag har inte tänkt på tiden överhuvudtaget.
"När kom du hem?"
"Sex-tiden."
"Ah.. Okej jag kommer strax." Jag stänger ner internet och loggar ut ur datorn, sen ger jag min mobil en snabb titt. Både Blair och Justin har svarat mig men jag orkar inte kolla nu, så jag låser den igen och går ut till köket och mamma.


Flygplanet hade precis landat i Toronto och nu väntade jag ivrigt på att få komma ut. Jag valde att åka ett vanligt flygplan i ekonomiklass hem, ibland blir man trött på att åka privatjet. Speciellt ensam som jag är nu. Kenny hade insisterat på att följa med mig hit så att det inte skulle uppstå några komplikationer, men jag tvingade honom att inte göra det. Jag kan klara mig själv, speciellt när det bara är Toronto. Det kan stå en klunga med fans, men om jag känner Kenny rätt har han redan informerat flygplatsen om att jag kommer så det är vakter där. Flygplansdörrarna öppnas och en trappa leder ner till marken där utanför. Det är en del folk som står före mig som kommer ut först, men jag försöker att hålla mig tätt till dem så man inte ska urskilja mig ur mängden. Då är det nämligen en stor risk att det blir kaos ifall det är några fans därinne.
"Justin Bieber?", frågar en vakt precis när jag ska gå in genom dörren.
"Aa?"
"Det står en vakt när du gått igenom tunneln, han följer dig till ditt bagage och sen kan du lämna flygplatsen säkert."
"Tack. Är det många fans här?"
"Tyvärr har jag ingen koll."
Jag nickar och tackar honom igen, sen går jag igenom "tunneln" eller vad man nu kallar det. Som vakten sagt så står det redan en annan vakt och väntar på mig när jag kommit till slutet av den. Han följer mig till en dörr där det står "Endast personal" på, och sen är vi inne bland alla bagage.
"En resväska?", frågar han.
Jag nickar. "En svart."
"Denna?" De måste redan tagit fram den för han räcker mig den rätta på en gång.
"Ja, tack så mycket."
"Jag följer dig till utgången, det är några tjejer här nämligen."
"Många?", frågar jag när vi börjar gå genom flygplatsen.
"Runt ett hundratal kanske." Det har varit mycket värre. Ibland har jag kommit till flygplatser där det är fans överallt, så de andra som ska åka på semester knappt ens kommit iväg. Jag kan höra skrik en bit längre bort, från gate:n där jag skulle kommit ut egentligen. Som tur är så går vi mot en utgång åt andra hållet, där det nog inte finns några. Jag känner mig elak som gör såhär, de har säkert stått här och väntat i flera timmar på mig. Det tar inte lång tid att skriva en autograf och ta några bilder, men nu vill jag verkligen inget annat än att komma hem. Flygresan har gjort mig trött och nu vill jag träffa min familj och vänner.
"Det står en svart bil precis där som ska ta dig hem. Tack för att du flygit med Canada Airlines." Vi skakar hand och jag ler mot honom.
"Tack för hjälpen, jag uppskattar det." Sen går jag ut till bilen, där en man hjälper mig in med bagaget i bakluckan fast jag kunde gjort det själv. Bara för att man råkar ha pengar betyder inte det att man inte kan ta hand om saker själv längre. Det får mig bara att känna mig som en liten unge. Chauffören frågar om adressen dit jag ska och jag säger mormor och morfars, sen börjar den en-timmas långa hemfärden.

Mormor hade lagat mat när jag kommit hem så vi hade precis ätit upp, och nu funderar jag på att dra hem till Jocelyn. Även fast det bara gått tio dagar känns det som hundra. Jag går in och ut ur sms-konversationen hela tiden, sen skickar jag till slut iväg ett.
"Vad gör du gubben?", säger mamma och tar min tallrik.
"Jag tror jag ska träffa Jocelyn. Om det är okej?"
"Javisst. Ska du träffa killarna också?"
"Vet inte riktigt."
"Ska du iväg Justin?", frågar mormor från disken där hon står.
"Ja, jag tänkte träffa Jocelyn."
"Jocelyn? Hon är så trevlig och vacker."
Jag ler. Att mormor och mamma tycker om henne gör allting hundra gånger bättre. Det gör henne hundra gånger bättre. "Jag vet."
"Är hon din flickvän?" Nu kollar inte bara mormor på mig, utan även mamma och morfar. Vad ska jag svara på detta?
"Um.. Nej. Eller.. Jag vet inte."
"Gillar du henne?", frågar mamma.
Då nickar jag med väldig fart. "Mycket."
"Gillar hon dig?"
"Hon har sagt det i alla fall."
"Då är det inget snack om saken. Du borde fråga henne idag Justin."
"Fråga vad?"
"Om hon vill bli din flickvän såklart!", säger mormor. Jag kan inte låta bli att skratta åt det hon säger, hon är så gullig.
"Det funkar inte riktigt så, mormor. Det är komplicerat."
"På min tid frågade killarna, och om man var intresserad så spelade man antingen svår eller så sa man på en gång att man gillade dem."
Mamma och mormor påbörjar någon diskussion om den gamla tiden och jag går ifrån köket. Jocelyn har svarat att hon mer än gärna vill träffas, så jag kan likagärna åka till henne på en gång.
"Nu åker jag!", ropar jag när jag fått på mig ytterkläderna.
"Hejdå hjärtat.", svarar mamma mjukt.
"Glöm nu inte vad vi sagt!" Mormor får mig att le påväg ut till bilen. Jag skulle kunna gå men om vi ska göra något är det bäst att ha bilen med sig. På bara ett par minuter är jag vid henne, jag parkerar på uppfarten och slår precis upp min bildörr då hon snabbt kommer ut ur dörren.
"Heeeej!", ropar hon och hoppar in i min famn när jag fortfarande sitter kvar.
"Hej.", svarar jag intryckt i hennes axel, kramandes tillbaka lika hårt som hon kramar mig. Om jag har saknat denna människa.
"Det känns som att du varit borta i hundra år.", suckar hon när hon gränslar mitt knä i bilen.
"Jag vet, känner likadant. Men nu är jag tillbaka!"
"Jaa! Ska du vara med mig hela dagen?" Hon ler och ser genuint lycklig ut när jag kollar in i hennes underbara ögon. Hur kan man inte älska en människa som henne?
"Jag tänkte det.", ler jag till svars.
"Åh vad bra! Men ikväll kan vi träffa dem andra och äta middag eller något. Kan vi inte gå ut på restaurang idag? Det känns som att jag suttit inne hela tiden, fast det har jag inte. Men jag har inte ätit finmiddag på säkert flera månader..", börjar hon babbla på. Man tror att man borde bli trött på folk som kan pladdra i flera timmar, men när hon pratar är det som att hela världen stannar och inget är intressantare än vad hon säger just då.
"Vi kan gå ut och äta ikväll annars, bara vi två. Jag vill bjuda dig."
"Men va? Man kan inte bjuda ut någon om det inte är något speciellt som hänt och det ända speciella som hänt är att du kommit hem vilket betyder att jag borde bjuda ut dig!", säger hon och gör en upprörd min.
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.

FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN men jag var med kompisar, det drog över tiden, osv.. Fulaste bilden ever men lovar att ta en bättre när jag får tid, skulle gått till bussen för en minut sen nämligen så blev lite småstressad hehe. Tack för att ni orkat vänta och hoppas kapitlet dög, love you guys!

FÖRLÅT

Hej mina fina läsare och förlåt så hemskt mycket för att det inte dykt upp något inlägg!

Som ni vet har mitt wifi krånglat och det är fortfarande inte löst, så härom dagen bestämde sig det för att lägga av helt igen. Några dagar gick, sen kom det tillbaka lite halvt, men nu är skrivarlusten som bortblåst. Allt jag skriver blir dåligt och jag suddar, skriver om, suddar, skriver om, suddar, skriver om, i en never ending cycle känns det som.
 
Kapitlet är dock snart klart, så om ni orkar hålla ut till imorgon så kan jag till 90% lova att det dyker upp då.

Tack för erat tålamod, ni är guldvärda ska ni veta.


30 - you're mine


Previously:

"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.
"Fast den här sitter ju också bra. Eller hur?"
"Ja absolut.", säger jag och ger Blairs klänning en halv blick. Om ens det. Vi är i Toronto och hon provar massa klänningar, hennes mamma och pappa ska ha en middag med massa viktiga människor i kontorsbranschen som tydligen kommer kunna ge henne många bra jobb i framtiden.
"Eller ska jag ta den svarta? För jag måste ju se seriös ut. Och ordentlig. Vi borde gå till Chanel igen."
"Mhm.", säger jag och låser upp mobilen för hundrade gången sen vi kom in i den här butiken. Jag väntar på att Justin ska svara på mitt sms jag skickade för några timmar sen. Han kommer hem om bara tre dagar, och jag längtar fruktansvärt mycket. Visst har vi bara varit ifrån varandra i en vecka, men han har redan missat så mycket. Det känns i alla fall som att han missat mycket. Jag har tusen saker att berätta för honom.
"Alltså vad är det med dig idag? Du ger ju inga råd! Jag tog med dig som smakråd och allt du gör är att hålla på med mobilen hela tiden. Fokusera lite!" Där kom den Blair jag känner fram igen.
"Alla klänningar sitter bra på dig så jag vet inte vad jag ska säga."
"Men lägg av nu. Ska jag köpa någon av dem?"
Hon håller fram en svart, en vit och en mörkblå. "Måste du ha klänning?"
"Är du seriös med mig nu?! Jag har provat säkert 30 klänningar och NU påstår du att jag inte kan ha det?" Hennes humör var verkligen inte det bästa idag.
"Jag bara frågade.."
"Sen måste jag till frisören om en halvtimma och då SKA klänningen vara fixad!"
"Låt mig gå och titta en gång, ta av dig den där klänningen.", säger jag och lämnar henne med en suck. Hon har fått för sig att hon ska färga håret rött också, som att det kommer ge businessmännen ett bättre intryck av henne. Fast jag tycker hon är cool som vågar vara sig själv. Bara hon skulle våga vara sig själv ikväll också. Det skulle hon kunna vinna många poäng på. Jag går runt i butiken och får syn på en jättefin vit klänning på en av dockorna. Varför tog vi inte den här tidigare? Ett hjärta är utstansat på ryggen och den är bara jättefin. Dockan har ett skärp i midjan också, det skulle verkligen passa perfekt på Blair. Jag börjar rota genom storlekarna och tackar gudarna när jag finner en 34:a. Fort spatserar jag iväg till provrummet och räcker henne den. "Den här är verkligen perfekt Blair."
Hon ger mig ett tacksamt leende och drar sen igen skynket. Efter kanske en minut öppnar hon upp hela och tar ett steg ut för att kunna syna sig själv i den stora spegeln utanför. "Åh gud.."
"Den är perfekt.", säger jag och nickar mot henne.
"Tack så jättemycket!" Hon böjer sig ner för att ge mig en kram, sen går hon in i provrummet igen. "Den här tar vi!"

Hennes hår hade blivit helt perfekt rött och med klänningen och alla accessoarer vi köpt blev hon lika snygg som en jag vet inte vad. Hon har verkligen mitt drömutseende om man säger så.
"Vi kanske ses ikväll, jag ringer dig om jag lyckas komma iväg.", säger hon och ger mig en kram. "Tack för allt idag!"
"Det är verkligen lugnt. Du är så himla snygg så ifall du inte kan imponera på dem kommer de säkert ta dig ändå för att du kan göra grym reklam för dem."
"Nej vad söt du är.", ler Blair. Sen vinkar vi lite smått innan hon stänger igen dörren och ger sig av.
Jag går in på mitt rum och slänger mig på sängen. Shoppingdagen i Toronto har gjort mig helt slut. Mobilen i min bakficka vibrerar till så jag drar upp den, beredd på ett sms om hur nervös Blair är, men ser att avsändaren är "Den snyggaste och bästa killen på hela kontaktlistan". Han är största muppen som ens sätter det som sitt egna namn, men lyckan som far runt i min kropp när jag öppnar smset.. Oslagbart.
"Förlåt för jag inte svarat men jag somnade. Lol. Har du något för dig? Logga in på skype annars."
Jag skickar iväg: "Loggar in nu, vänta på mig. :p"
Då jag ändå bara tänkte sitta och titta på serier hela kvällen och vänta på Blair så var det bara bra att han kom med andra förslag. Laptopen ligger orörd på mitt skrivbord, så jag går och slår upp den och sätter på den. Efter ett par sekunder kan jag logga in på min användare, och slutligen på skype. Nästan på direkten blir jag uppringd av honom och när jag svarar möts jag av ett par mörkbruna ögon och en fluffig frisyr. Det syns att han sovit.
"Godmorgon!", säger jag och ler.
"Väldigt rolig.", svarar han och gör en grimas. Jag lipar åt honom och sen skrattar vi lite. "Vad har du för dig då?"
"Ingenting, jag  väntar på Blair. Hon har förresten färgat håret rött. Rött!"
"Va? Blev det bra?"
"Hon är ju snygg i allt så jaa. Det är klart."
Vi fortsätter att småprata om saker som hänt och saker vi gjort. Det känns så bekvämt att kunna göra såhär, men jag önskar att det var i verkligheten istället. Efter att vi snackat i en timma och tjugo minuter så ringer min telefon, Blair.
"Vänta Justin, Blair ringer. Hallå?"
"Hej! Jag kan nog komma härifrån inom en timma eller så, jag hämtar upp dig."
"Vadå så vi ska till hon den där.. Vad hon nu hette."
"Khloe, ja, och det är fest. Så aa.. Sätt på dig något tight."
"Blair!"
"Vadå?"
"Jag har Justin..", viskar jag så diskret jag kan så han inte ska höra.
"Vadå är ni ett par nu!?"
"Du fattar vad jag menar.."
"Du och jag ska ta ett rejält snack i bilen påväg dit madame."
"Det får vi allt se om."
"Men du, jag måste tillbaka till middagen nu innan alla tror att jag fått matförgiftning eller något. Vi ses sen, puss."
"Pusssss.", säger jag och lägger på. Sen vänder jag mig mot datorn igen.
"Ska ni på fest?", frågar Justin.
Jag nickar till svars. "Hos Khloe. Jag har aldrig träffat människan innan men om Blair gillar henne så gör väl jag det också.."
Justin skrattar åt mitt svar. "Vad söt du är."
"Alla verkar tycka att jag är söt idag..", säger jag och börjar förklara när jag blev kallad det sist, i butiken med Blair, för honom. Vi fortsätter att prata via datorn medan jag plattar mitt hår, bättrar på mitt smink och bara fixar mig iordning.
"Ska jag ha den här, eller den här?", säger jag och visar upp två klänningar för honom.
"Kan du inte ha jeans och en hoodie?" Jag skrattar åt hans svar.
"Det är ju en fest!"
"Men du är min. Jag vill inte att massa killar ska tafsa på dig." Det där fick mitt hjärta att först hoppa över ett slag för att sedan slå snabbare. Herregud vad sa han precis? Mina armar blev plötsligt slappa och jag kunde knappt hålla upp klänningarna längre. Det var nästan så jag var tvungen att sätta mig ner också.
"Jag tar shorts.", piper jag och går in i min garderob för att få andas ett tag. Vad hände just!? Det är ju inte precis som att han är min pojkvän, men vi har inte sagt något om det i verkligheten heller. Vi borde prata om det snart, men det är så pinsamt att ta upp det. Det känns som att det är hans uppgift att ta upp det, men det är det inte. Det är lika mycket min sak att göra som hans. Justin kan ju inte tro att jag typ svimmat härinne, så jag sätter på mig ett par ljusa jeansshorts med runda nitar på sidorna och en tubtopp med nitar över brösten. Innan jag öppnar dörren tar jag ett djupt andetag för att lugna ner mig, jag överreagerar ju.
"Titta!", säger jag när jag hoppat in framför kameran.
"Spiky. Jag gillar det.", ler han och nickar.
"Fast jag gillar inte det här, det känns som att den kommer åka ner." Jag drar i tubtoppen. "Nitarna drar ju ner hela grejen."
"Byt då. Du har ju ett par jättesnygga, um.. Blommiga shorts? Du hade på dig dem när vi titta på film hemma hos mig." Han pratar om ett par höga, blommiga shorts med chiffong nedtill. De är bedårande.
"Åh ja! Tack!" Jag lutar mig fram och gör en pussmun precis när jag kommit till kameran, sen springer jag in i garderoben igen. Fort drar jag av mig nitkläderna och sätter på mig en vit spetstubtopp under de höga blomshortsen. Sen går jag ut och visar upp mig igen, och nu blev det mycket bättre. Jag toppar det med lite smycken och sen kommer Blair så vi får lägga på. Det var hur kul som helst att prata med honom, jag har ju saknat honom jättemycket. Nu väntar dock en fest där det säkert inte kommer bjudas på saft och cola, om jag känner de här personerna rätt.

"Jag vill ha en sån där lila!", fnittrar Blair som hänger på mig. Vi går runt och håller armarna runt varandra för att visa att vi är riktiga vänner som håller ihop.
"Åh jag med!", instämmer jag och nickar mot någon kille som råkade stå vid bordet.
Han räcker oss drinkarna och ger oss ett leende innan han smyger iväg.
"Fyfan vad gott!"
"Kan vi inte gå och dansa?" Blair slår ihop våra drinkar innan hon drar med mig till dansgolvet. Vi börjar åma oss på varandra och hålla på att gnida oss mot varandra. Som alla andra tjejer, fast lite slampigare. Det kanske är att det är så sent på kvällen, eller så är det alla drinkar och shots vi har fått i oss, men helt plötsligt kvittar ingenting längre förutom att ha roligt. Vi skrattar och skålar och dricker och dansar, helt utan att bry oss om alla omkring oss. När jag spillt ut hela drinken på golvet och dansat med Blair en stund så känner jag helt plötsligt två händer på min midja, och någon bakom mig. På direkten vänder jag mig om och får syn på ett välbekänt ansikte. Luke.
"Vad vill du ditt äckel!?", skriker jag för att överrösta den höga musiken.
"Jag vill ha dig.", skriker han intill mitt öga och ler sen mot mig.
Helt plötsligt kommer all ilska som jag haft inombords ända sen han gjorde sådär mot mig fram, och jag börjar slå honom som en idiot. Inte bara på armarna som jag brukar göra med Justin och de andra killarna, utan främst i ansiktet. Folket runt oss börjar stirra, men jag bryr mig inte. Han förstörde mig när han utnyttjat mig bara för att få det han ville ha, som han som tur var aldrig fick.
"Lägg av!", skriker han till och puttar bak mig så kraftigt att jag ramlar baklänges. "Din jävla hora."
"Du är den största manshoran av alla här!", skriker jag när han är påväg bort från klungan.
Musiken fortsätter att rulla och Blair är som bortblåst. Jag landade i drinken som jag förut spillde ut och helt plötsligt blev allt jobbigt. Mina fina, blommiga shorts är förstörda och tydligen är jag en hora också. Jag vill att Chaz ska komma hit och göra allt bra igen. Slå ner Luke tills han blir medvetslös och sen gå tillbaka till mig och se till att jag mår bra igen. Vart är Blair? Jag är hungrig. Och kissnödig.
"Blaaaaair!", börjar jag skrika. "Blair!"
Då ser jag baksidan av en person jag också känner igen. "Ryan!"
På direkten vänder han sig om och lyser upp av att se mig. "Jocelyn! Tja!"
"Ta mig härifrån, jag måste kissa."
Han börjar skratta åt mig men slår sen armarna runt mina axlar som Blair gjort innan, och sen börjar han gå iväg med mig. "Har du fått i dig lite mycket kanske?"
"Nej. Inte så mycket faktiskt." Ännu en gång börjar han skratta åt mig och sen leder han mig till en buske på andra sidan gatan av huset. "Kissa här, ingen ser."
"Du får inte titta!" Jag trycker upp ett finger framför hans ansikte och han skakar på huvudet.
"Jag ställer mig bakom trädet! Men du måste ta av dig shortsen."
"Ja, ja." Fort drar jag av mig mina shorts och trosor, sen ska jag huka mig ner men jag ramlar över hela tiden. Dumma, blöta gräs och lutande mark. Det snurrar så mycket. Till sist lyckas jag kissa och sen drar jag på mig trosorna och shortsen igen. "Klaaar!"
"Jag tror det är dags för dig att åka hem nu."
"Nej är du sjuk! Vi ska bara äta sen fortsätter allt."
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis.

29 - i'm going to new york


Previously:

Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."
Det var en vecka sen vi hade erkänt att vi gillade varandra för varandra. Eller inte exakt en vecka, men fem dagar. Om det nu kvittar. Dagen efter hade vi varit hemma hos honom hela dagen och tittat på filmer på datorn och bara umgåtts. Vi hade inte gjort speciellt mycket. Dagen efter hade vi träffats med hela "gänget" så att säga så då blev det mest att umgås med alla. Sen hade vi träffats på kvällen dagen efter det och tagit en promenad i solnegången, det var verkligen jättemysigt. Han höll om mig och sa så mycket gulliga saker att jag smälte inombords. Igår träffade jag Blair och spenderade dagen med henne så då stöttes vi bara på på stan i några minuter, och idag ska vi träffas igen. Nu när vi umgås känns det som att jag kan vara 100% ärlig mot honom för att jag inte håller någon stor grej ifrån honom längre. Det är underbart.
Jag står och plattar mitt hår då det knackar på min dörr. Vad vill hon nu då?
"Vad!?", ropar jag och förväntar mig ett svar från en kvinnoröst. Då jag inte får något suckar jag högt. "Kom in!"
Dörren öppnas av ingen annan än Justin och jag blir genast generad. "Förlåt." Han flinar bara och kommer fram för att krama mig. "Akta mitt hår!"
"Du har allt blivit en liten diva, huh?"
"Äh tyst."
Han skrattar lite åt mig och slår sig sen ner på min säng. Jag kan känna hans blickar bränna på mig och det är ganska behagligt. Det är trots allt bara Justin. När mitt hår är perfekt platt drar jag ut kontakten och vänder mig mot honom. Nu håller han på med sin mobil istället, och jag förstår honom. Hur kul är det att sitta och titta på någon som fixar håret liksom?
"Vad ska vi göra idag dååå?", säger jag i hopp om att han ska lägga ner mobilen och rikta uppmärksamheten mot mig istället. Dessvärre fortsätter han bara det han håller på med. "Hallå!"
"Mmmm?"
Jag går till sängen och sätter mig vid honom istället. Han ligger raklång med ryggen mot väggen på sidan, och jag sätter mig så min rygg nuddar hans mage. Då drar han ner mobilen och sätter sig upp bredvid mig istället.
"Vad ska vi göra?", säger jag och vänder mig mot honom.
"Jag vet inte.. Har du ätit än?"
När jag tänker efter så har jag inte ätit. Men jag har inte varit hungrig heller. Jag skakar på huvudet och han tuggar i sin läpp när han kollar på mig. Det ser ut som att han funderar på något.
"Sluta gör sådär!", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
"Vadå då? Blir du tänd på det?", flinar han och på en gång känner jag hur ansiktet hettas upp. Varför Jocelyn, varför?! "Men ska vi dra och käka någonstans då?"
"Jag vill ha donuts."
"Du kan inte äta donuts till lunch, dummer.."
"Jo-o.", protesterar jag som ett litet barn. Donuts kan mycket väl vara lunch.
"Vi kan äta på the pancake house?"
Jag gör en trumpen min och skakar på huvudet. Justin skrattar åt mig. "Jag vill ha donuuuuuts!"
"Vi kan äta donuts efter maten."
"Kom igeeeeen, donuts."
"Du kommer svälta ihjäl dig om du bara ska äta glass och donuts till mat."
"Svälta? Jag kommer snarare bli smällfet. Nu åker vi till dunkin' donuts!", ler jag och ställer mig upp.
Justin lutar sig mot väggen och kollar på mig med ett sexigt flin på läpparna. Det är nästan så jag vill hoppa på honom och kyssa honom men det kan jag inte göra. Han skulle tro att jag var en galning.  "Snälla kom."
"Ifall jag följer med är du skyldig mig en stor tjänst."
"Ja, vad som helst! Bara jag får donuts nuuu."
"Jag kommer ihåg att du sa det där nu Joceboy.", flinar han mot mig och ställer sig upp. Han tar sig fram till mig och sätter händerna vid min midja, sen böjer han sig ner för att ge mig en kyss. Lyckan sprider sig i hela kroppen på mig och jag blir alldeles varm inombords. När vi dragit ifrån ler båda, sen lämnar jag rummet med honom i släptåg.

"Jag vill haaa... Hm.", säger jag när vi står framme vid disken inne på dunkin donuts. "En sån där smiley, en rosa, en sån där vit med rosa på och en sån där rosa med vit på också.. Hur många ska vi köpa?" Jag vänder mig mot Justin som bara skakar på axlarna.
"Jag vill ha en sån där med äpple i, och en med vanilj, um.. Och en vanlig utan något på. Och sen en vit med strössel."
"Gud vilka tråkiga du tar! Du tog en med topping. En! Vi måste ha flera. Hur många har vi tagit?"
"Åtta stycken.", ler tjejen i kassan. Jag tror att hon förstår att det är Justin för hon blev lite stel när vi kom fram i kassan.
"Då tar viiii.. Vi har inte tagit några choklad va?"
"Jag tog inga i alla fall, och du tog nästan bara rosa så nej.", flinar Justin.
"Lägg av jag gillar rosa. Men då tar vi en heldoppad choklad, en fylld choklad, um.. En sån där choklad med vit på. Den där.", säger jag och pekar på den jag menar då hon inte riktigt förstod. "Och till sist en vanlig choklad. Nu har vi tagit tolv va?"
"Jadå, det har ni.", säger tjejen och packar ihop våran låda. Nu kommer vi rulla fram efter att ha ätit upp dessa godsaker.
"Förresten du gillar choklad va?", säger jag när jag inser att jag bara tagit de fyra sista utan att ta hänsyn till Justin.
"Ja självklart. Hur mycket blir det?"
"Jag betalar Justin!", insisterar jag och drar upp plånboken ur fickan.
Justin bara trycker mig från kassan och räcker henne kreditkortet. "35."
Hon sätter i kreditkortet i en läsare och sen skriver Justin sin kod medan jag bara står där och inte har någon chans att göra något för han håller fast min hand med plånboken. Ifall det inte hade varit så mycket folk här hade jag slagit honom tills han gjort som jag velat.
"Tack så mycket.", säger tjejen när det piper i maskinen. Hon räcker lådan till Justin men jag är snabb med att ta emot den istället.
"Tack själv.", ler Justin charmigt och tjejen blir smått röd på kinderna.
Vi går mot utgången och då hör jag några skrik. "ÄR INTE DET DÄR JUSTIN BIEBER?!"
Jag vänder mig om för att se vilka som skriker, då drar Justin med mig ut. "Skynda dig!"
Tjejerna springer ut ur dörren och sprintar efter oss, men Justin drar i mig så vi springer ännu snabbare. Snabbt tar vi oss in i bilen och han låser dörrarna. "Kunde du inte hälsat på några få tjejer?"
Justin stänger ögonen och trycker huvudet mot sätet. "Inte nu, när jag är med dig. Vi skulle bara köpa donuts, som två normala människor. Jag är så trött på att behöva vara 'Superstjärnan Justin Bieber', speciellt i min egna hemstad."
Det han sa gjorde mig mållös, och han startar bilen för att försiktigt backa så inte tjejerna blir påkörda. Vi åker i tystnad på vägen ett tag.
"Förlåt.", säger jag med en pipig röst. Så fort jag blir osäker eller nervös ska alltid min röst bli så konstig. Kan jag inte bara bete mig som en normal människa?
"Säg inte förlåt, du har inte gjort något."
Helt plötsligt är han så.. Inte arg, men kort. Och hans röst låter annorlunda. Den låter hård och bestämd, inte mjuk och hes som vanligt. Resten av bilturen åkte vi i en stel tystnad.


Kanske borde jag bara hälsat på tjejerna som Jocelyn sa, det var taskigt av mig. Det var ju säkert bara fem stycken som högst, men jag kan ändå inte rå för att känna såhär. Jag är i Stratford, min hemstad, som jag inte alls tillbringar mycket tid i längre. När jag väl är här kan jag väl få känna mig normal. Speciellt när jag bara ska köpa donuts med en vän. Eller vän och vän, vi är väl inte precis vänner längre. Fast för allmänheten är vi fortfarande vänner. Vad är vi egentligen? Det har bara gått några dagar sen vi erkände att båda hade känslor för varandra, och vi har ju kyssts och sådär. Men vi är inte i ett förhållande än. Det känns lite tidigt att sätta den prägeln på varandra också. Pojkvän, flickvän. Jag kanske blir hennes allra första pojkvän. Vilken sjuk tanke.
"Vill du smaka?", ler Jocelyn lite blygt. Hon känner sig säkert obekväm med tanke på hur jag betedde mig i bilen, och fortfarande beter mig. Jag måste lägga av nu annars blir det säkert tjafs mellan oss och det vill jag inte.
"Visst.", nickar jag och ler lite svagt jag med.
Hon sträcker den gula donuten mot mig och jag tar en tugga, sen drar hon bort den från mig. Hennes bedårande, vita tandrad gör sig synlig och hon börjar fnittra.
"Vad nu?", säger jag med munnen full i friterad deg och glasyr.
Nu övergår hennes fnitter istället till skratt och jag bara ler åt henne. "Du har frosting överallt!"
"Vadå överallt?", säger jag och sväljer. "Jag har inte frosting någonstans."
"Joo.", säger hon och kryper fram till mig. Vi sitter på golvet i hennes rum med kartongen och försöker få i oss så mycket munkar som möjligt. "Här, och här." Hon drar med fingrarna där jag tydligen haft glasyr, och sen slickar hon upp det.
"Det där var sexigt.", säger jag och pekar på henne. Hon fnittrar åt mig och backar sen tillbaka till andra sidan av kartongen. Det ligger åtta munkar kvar, och flera av dem har tuggor i sig. Jocelyn har valt att smaka på de flesta, men sen tagit en annan.
"Alltså jag kan inte avgöra vilken som är godast.", säger hon med ett bekymrat uttryck. Sen tar hon upp den fyllda chokladmunken och tar en stor tugga. Chokladinnehållet bara rinner ut och hon är snabb med att stoppa in den i munnen igen. Det börjar rinna ner för hennes haka och jag börjar gapskratta åt henne. "HÄMTA PAPPER"
Garvandes ställer jag mig upp och går ut till köket för att få fram några servetter. "FORT!"
Då hör jag hårda och snabba steg i golvet, som en elefant var på besök. När jag vänder mig om får jag syn på Jocelyn som springer som en jag vet inte vad. Jag räcker henne servetterna och börjar garva ännu värre. Det här var nog det roligaste jag sett på länge!
"Justin du är en idiot.", säger hon surt när hon spottat ut munken i vasken.
"Jag gav dig ju papper!", försvarar jag mig med.
"Har jag choklad någonstans?" För att vara ärlig är hon helt ren, men jag kan inte låta bli att jävlas med henne.
"Ja, här och här.", visar jag på mig själv. "Nej, andra sidan."
"Är det borta?"
"Nej, lite till."
Hon fortsätter att gnugga och när jag börjar flina fattar hon vinken. "Idiot!" Först slår hon till mig sen vänder hon sig om och börjar gå med hårda steg igen.
"Förlåt! Baby, förlåt mig."
"Aldrig!" Hon stänger igen dörren efter sig och jag börjar knacka på den.
"Kom igen nu min älskade." Jag flinar själv åt hur cheesy jag är, men hela grejen är så rolig. Vi kan vara så otroligt barnsliga med varandra men det älskar jag med henne. Hon har den sortens humor som jag älskar på en tjej. Dörren öppnas, men bara lite så jag ser hennes ansikte.
"Be om ursäkt."
"Förlåt älskling."
"Ge mig en puss."
Jag lutar mig framåt för att ge henne en, men då öppnar hon dörren och får fram en munk som hon pressar upp i mitt ansikte. "Åh du din.."
"'Förlåt älskling'", imiterar hon mig med en tillgjord röst.

Senare samma kväll sitter vi inne på hennes rum och spelar något fånigt kortspel hon lärt mig. Jag förlorar alltid, och det gör mig frustrerad.
"Fusk!", ropar jag när hon visar upp sina kort och vinner en femte gång i rad. "Det där var fusk!"
Hon skrattar åt mig. "Du är den dåligaste förlorare jag känner."
"Jag är inte en dålig förlorare, det är du som fuskar hela tiden.", säger jag och kastar mina kort i högen. Sen sätter jag mina armar i kors och putar med underläppen. "Jag vill inte spela mer."
"En gång till.", insisterar hon och samlar ihop alla kort.
"Nej."
"Jo!", säger hon och möter min blick.
"Nej."
"Jag gör vad som helst!"
"Vad som helst?", säger jag och börjar flina istället.
"Justin.."
"Jag skojade bara!"
"Ungar..", säger Jocelyns mamma medan hon knackar på dörren. Sen öppnar hon den och tittar på oss. "Jag ska ut och träffa några vänner, jag kanske spenderar natten hemma hos någon av dem också. Lovar ni att sköta er? Inga fester eller nedbrända hus?"
Hennes mamma var trevlig och man märkte vem Jocelyn fått sin humor ifrån. "Jag kan lova i alla fall, men jag vet inte om Jocelyn är på samma plan som mig." Hon ger mig en mördarblick och jag och Jocelyns mamma skrattar bara.
"Vad bra, hör av er om det är något."
"Det ska vi.", säger Jocelyn. "Hejdå."
"Ha så kul.", säger jag och hon ger mig ett tacksamt leende innan hon stänger dörren och ger sig av.
"Då var det bara vi då.", säger Jocelyn och ger mig ett flin som jag inte riktigt vet hur jag ska tyda.
"Jag ve-", hinner jag säga innan jag avbryts av min ringsignal. Jag drar upp telefonen ur min bakficka och ser "Scooter" lysa upp på hemskärmen. "Jag måste ta det här.."
Jag ställer mig upp och lämnar rummet innan jag svarar. "Hallå?"
"Hej Justin.", säger Scooter med sin stressade röst. "Jag är upptagen men jag måste påminna dig om att du åker till New york i övermorgon för en plåtning till Girlfriend, sen ska du även vara med på en välgörenhetstjofräs senare i veckan." Just det ja, New york..
"Hur länge stannar vi?"
Han harklar sig innan han svarar: "Jag kommer tyvärr inte kunna följa med, Cody har en show i Atlanta då.. Men du ska vara där i tja, åtminstone fyra dagar."
"Kan jag åka hem sen?"
"Jag föredrar att du stannar i USA ett tag. Har du inte redan varit i Stratford hela sommaren hittills?"
Som att det har påverkat mitt jobb någonting. "Men jag ska ju på turné i höst.."
"Du ska ha ju ett uppträdande med nya albumet i Los angeles  nästnästa onsdag."
Idag var det lördag, jag ska till New york på måndag och stanna där tills åtminstone fredagen. Kanske borde jag följa Scooters råd, han brukar ha rätt i det han säger. "Ah just det.. Jag åker till lägenheten i LA efter New york då."
"Det var det jag ville höra." Jag kan höra hur han ler på andra sidan. "Men Cody ska strax upp på scenen, vi får prata senare."
"Hejdå.", säger jag och lägger på.
Jag går tillbaka in till Jocelyns rum och möts utav två nyfikna ögon. "Vem var det?"
"Scooter, jag ska till New york i övermorgon."
"Åh.." Hon låter nästan besviken. "Hur länge stannar du?"
"Förhoppningsvis till den 26:e."
"26:e?"
"Jag vet..", mumlar jag. "Men det sista jag måste ha gjort är den 25:e, ett uppträdande. Om jag har tur kan jag åka hem dagen efter."
"Det är ju ändå inte så lång tid.. Eller hur?"
"Nej, det brukar gå fort. Vi får ha kontakt via telefonen.", säger jag och ger henne ett halvhjärtat leende. Hon ger mig ett exakt likadant tillbaka.
"Kan inte du sova här inatt? Om du ändå måste åka på måndag.."
"Jo.", nickar jag. "Det kan jag."
"Tack. Men kan vi inte göra något annat nu? Jag är utsvulten. Är du duktig på att laga mat?"
"Jag är ju ingen Jamie Oliver direkt.."
"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.

28 - the whole day has been a dream


Previously:

"Jag klarar det inte mer.", säger han helt plötsligt och jag blir chockad. Klarar inte vad? Våran vänskap? Jag får nästan lite panik och mina armar och ben blir mjuka som spaghetti. Kan inte jag bara få sjunka ner i ett hål och dö? "Jag kan inte bara vara vän med dig längre." VA?
"V-vadå?"
"Vill du lämna mig nu så gör det men lyssna.. Dagen jag träffade dig igen så höll jag på att gå i taket. När jag sen fick prata med dig och umgås med dig mer blev jag ännu mer galen i dig. Så fort vi träffas vill jag vara vid dig hela tiden, jag vill röra dig hela tiden och helst av allt skulle jag bara vilja ha dig i mina armar hela tiden. Du är den vackraste tjej jag någonsin mött med det största hjärtat på den här planeten. Du är så positiv, glad, framåt, spontan, full av överraskningar och det gör mig galen. Jag kan inte hitta en ända sak jag inte gillar med dig och jag blir så arg över det. Jag kan inte rå för att jag känner såhär så förlåt men jag tror att jag har fallit för dig, Jocelyn."
Och med ens blev jag yr. Tankarna som flög runt i mitt huvud var helt galna och allt bara.. Det var så overkligt. Hela jag blev konstig. Mitt hjärta började slå snabbare, blodet tog sig till mitt ansikte så jag blev alldeles varm, mina armar och ben blev ännu mjukare och ostabilare och min underläpp sjönk ner så jag hade vidöppen mun när jag stirrade på honom. Justin världens-snyggaste-och-underbaraste-människa-jag-någonsin-träffat Bieber sa precis att han fallit för mig. Och att jag ser bra ut. Han måste vara helt dum i huvudet. Någon så perfekt som honom kan inte på fullaste allvar gilla någon som mig.
"Så um..", börjar han för att bryta tystnaden.
Jag vet knappt vad jag ska säga. Det här kom som en chock nästan. Jag vet att Dylan tjatade om det igår men nu när han själv berättar det blir allt så himla.. Verkligt.
"Tack." Justin rycker till av det jag sa. Hans vackra bruna ögon får ett annat skimmer. Nyss såg de så ledsna ut men nu börjar de glänsa igen, som de brukar. Det ger mig mod och jag känner mig helt plötsligt bekväm mitt i allt det konstiga. "Jag tror att jag fallit för dig också."
Hans mungipor drar på sig och han ler ett stort, genuint leende. Det gör mig varm inombords och hela jag smälter. Jag kan inte motstå att besvara leendet och kolla ner i mitt knä för det är så pinsamt att sitta och le som ett fån. Vi har precis berättat att vi har känslor för varandra, och nu sitter vi bara och ler i ren tystnad. Plötsligt bryts tystnaden av Justins ringsignal och jag kollar upp för att se honom sitta med den i handen. Han ger mig en ursäktande blick och ställer sig upp för att svara.
"Hallå?", säger han och lämnar rummet. Jag hör bara att han pratar men kan inte urskilja några ord. Efter några snabba minuter är han tillbaka igen men han stannar vid min stol. Först stirrar jag bara på hans byxor men sen vågar jag mig på att kolla upp och möta hans blick. Det har blivit väldigt många utbytande blickar under tiden i köket men det är skönt att kunna kolla på varandra istället för att prata. Hela situationen är så pinsam på något vis att jag helst avstår från att prata. Han räcker ut handen och jag tar den så han kan dra upp mig. Precis när jag kommit upp på fötter lutar han sig snabbt in mot mig för att ge mig en kraftfull kyss. Den är full av känslor och det känns verkligen som att fyrverkerier sprakar kring oss. Den är helt underbar och jag vill aldrig att den ska ta slut. Hans händer vilar tryggt i mina och allt är bara perfekt just nu.
"Du anar inte hur länge jag velat göra det här.", mumlar han när vi dragit ifrån.
Sen står vi bara där och tittar på varandra hand i hand, för jag vet inte ens vad jag ska säga. Helt mållös är jag.
"Men um..", börjar han medans han nervöst pillar med mina händer. Det är urgulligt hur nervös han är. "Vi går upp till mitt rum istället."
Han släpper våra händer och börjar gå mot trappan. Jag följer efter honom och strax är vi uppe i hans rum. Justin slänger sig på sin minimala säng och jag sätter mig på hans skrivbordsstol som inte står alltför långt borta från sängen. Efter en stunds tystnad bestämmer jag mig för att bryta den. Hur ska vi annars komma nånstans härifrån?
"Jag ska till Blair så fort jag är klar här.. Vill du följa med?" Vi kan likagärna byta ämne eftersom det hela bara är så pinsamt.
"Visst. Jag måste bara byta om.", säger han och ställer sig upp. Han tar sig till sin garderob och öppnar dörren. Jag kan se att det hela är en stor röra och jag får nästan hålla mig för skratt. Tröjorna är inte direkt i högar utan de ligger inslängda som att han gjort en snabbstädning genom att bara hasa in allting. Efter en stund får han ut en t-shirt och ett par shorts. Han vänder sig mot mig och jag är redo på att han när som helst ska säga att jag måste lämna rummet, men istället drar han bara av sig tröjan för att få på den andra. Jag får syn på, eller rättare sagt stirrar, på hans muskulösa mage och hans tatueringar. Dock varar stunden bara i ett par sekunder för strax är den andra på.
"Gillar du vad du ser?", flinar han.
"Äh lägg av.", säger jag och tittar generat bort. Kanske borde jag bara gå ut härifrån självmant istället.. 
"Ska vi dra?", säger han efter bara någon sekund och när jag tittar mot honom har han chockerande nog lyckats byta byxor. Så fort?!
"Hur gjorde du det där?", säger jag med en förvirrad min fastklistrad på mitt ansikte. Han ger ifrån sig ett bedårande miniskratt och går mot dörren.
"Kom nu."
 
Så fort vi kommit till Blair hade hon ringt killarna som precis anlänt. Vi alla låg och solade vid hennes pool, fast sakta men säkert hade regnmolnen kommit närmare. 
"Jag tror jag kände en droppe!", utbrister Blair och sätter sig kvickt upp.
"Vi borde kanske gå in?", föreslår Ryan.
Alla börjar samla ihop sina egna grejer och sen förflyttar vi oss inåt. Som vanligt sätter vi oss i hennes vardagsrum. Verandadörrarna är fortfarande öppna och sakta men säkert återgår dropparna till ett jämnt regn. Killarna pratar om något spel och Blair nickar och lyssnar mest, men jag är mer fokuserad på regnet. Regnet har alltid fascinerat mig. Det är inte precis så att jag suttit och forskat om regn varenda ledig sekund jag haft i mitt liv, men så fort det regnat har jag bara suttit och tittat. Tänkt och bara.. Slappnat av. Regnet gör mig lugn och det är så mycket bättre än sol i mina ögon. Inte när man kanske gör något som jag och Blair när vi shoppade, men som idag när man är lugn och bara kan skåda det är det jättehärligt. En stund funderar jag på att förflytta mig från fotöljen till verandadörren istället. Det gör jag också, och de flesta tystnar för att undra vad jag håller på med.
"Så Little J..", börjar Dylan. Jag suckar högljutt för jag vet nog minsann vad han är påväg att säga. "Hur går det med dig och min bro precis här?"
Killarna skrattar och gör busvisslingar. Jag tittar på Justin och hans ögon ser så mjuka och snälla ut att jag bara vill gå fram till honom och ge honom en stor kram. "Det går."
"Inga kommentarer på det huh?", säger Ryan och killarna skrattar ännu en gång. Ifall Chaz varit här skulle han säkert fått utbrott på Justin eller något. Det är ganska skönt att han hållt sig borta från oss. Fast sådär kan jag väl ändå inte säga.. Han är ju min kusin för guds skull.
"Kan vi inte gå ut och gå?", säger jag för att komma in på något annat.
"I det här vädret?", säger Blair med en avskyvärd min.
"Nej tack.", säger Dylan och Ryan instämmer.
"Men det är jättekul med promenader i regnet."
"Jocelyn du börjar låta som min mormor..", säger Blair och killarna skrattar lite smått. Alla utom Justin, som haft sin blick på mig sen Dylan sa det där.
"Jag kan.", säger Justin och alla tittar mot honom.
"Är du sjuk?", säger Dylan och sätter sin hand på Justins huvud. Alla skrattar men Justin bara drar undan hans hand.
"Kom då.", säger jag och ger honom ett finurligt leende när jag ställt mig upp.
"Asså ni är ju de konstigaste jag känner..", mumlar Blair när vi lämnar huset.


Jag hade erkänt. Till henne dessutom. Jag sa precis som jag kände och hon sa att hon kände likadant till mig. Det måste väl ändå vara den bästa känslan i världen, att erkänna sina känslor och få den andres känslor bekräftade. Vi hade bara varit hemma hos mig och jag kunde inte motstå att kyssa henne sen. De där underbara, kyssbara läpparna som jag hade suktat efter i flera veckor nu. Sen hade vi åkt hem till Blair, och helt plötsligt ville hon gå ut och gå i regnet. Men regnpromenader gör mig ingenting, speciellt inte när jag har henne i mitt sällskap.
"Undra varför Dylan hela tiden ska prata om oss.", säger hon plötsligt.
"Han gillar väl dina reaktioner.", säger jag och ler ner mot henne.
Hon ger mig en förvirrad min. "Vad menar du nu?"
"Ingenting.", flinar jag så hon ska bli nyfiken.
"Jo kom igen! Du kan inte säga sådär och förvänta dig att jag inte vill ha ett svar." Hon stannar upp och jag gör detsamma. Hennes förut perfekta håruppsättning har nu blivit en aning sne och några hårslingor ligger fastklistrade i hennes ansikte istället. Sminket har börjat rinna lite också. Jag drar undan en av hårslingorna bakom hennes öron, sen låter jag handen bara glida ner längs henne tills jag kommer till hennes hand.
"Du vet..", säger jag och hennes blick följer varenda rörelse jag gör. Hennes mun är lite öppen och hon är stel. "Vi borde börja vara ärliga mot honom snart."
"Va?", säger hon och höjer nu ansiktet så hon kollar in i mina ögon istället för ner på våra händer.
Jag flinar till. "Visste att jag kunde få din uppmärksamhet." Jag ger henne en snabb puss på munnen.
"Du gör mig förvirrad Justin Drew Bieber.", säger hon och jag skrattar till åt hennes gulliga sätt att vara på. Allt med henne gör mig bara så glad jämt.
"Du gör mig galen Jocelyn Miranda Valdez."
Hon ställer sig på tå och lutar sig framåt så våra läppar kan mötas i en perfekt kyss. Det var första gången som hon tog initiativet, till en kyss dessutom. Om inte det är positivt så vet jag inte vad som är det. Vi drar ifrån sakta och står sen och tittar in i varandras ögon en stund. Det har varit så många tysta stunder idag då vi bara tittat på varandra, att jag inte ens kan hålla räkning på dem. Jag drunknar i hennes ögon hela tiden och kan knappt ta mig ur, enbart när hon tittar bort eller ner kan jag sluta kolla. Vilket hon precis gör, tittar ner i marken och börjar vrida lite på hennes högra fot.
"Jag borde följa dig hem."
"Ska vi inte gå tillbaka till Blair?", säger hon överraskat.
"När vi ser ut såhär?", säger jag och skrattar till.
"Du har nog rätt då."; ler hon.
Vi börjar ännu en gång gå och den här gången pratar vi om hennes besatthet av regn. Eller besatthet och besatthet, hennes fascination av regn som hon själv väljer att kalla det. Själv föredrar jag nog sol, men alla är vi olika. Efter bara några få minuter är vi vid hennes hus. Hon huttrade sista vägen hem och hade jag haft en varm tröja hade jag gett henne den, men tyvärr är jag lika dyngsur som henne.
"Vi kan väl ses imorgon..?", säger hon när vi står på hennes veranda.
"Absolut.", säger jag och ler mot henne. Hon besvarar mitt leende, och sen kysser vi varandra igen.
"Hejdå." Jag ler bara till svars, och går inte därifrån förrän hon stängt igen dörren.
Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."

ASSÅ ÅH VAD JAG BLIR FÖRBANNAD PÅ MIG SJÄLV. Jag har skrivit om kapitlet säkert 6-7 gånger för jag har velat ha det PERFEKT men jag verkar aldrig bli nöjd. Nu har det dessutom gått alldeles för lång tid utan uppdatering så jag får helt enkelt publicera detta. Det känns som att jag bara skriver samma saker om och om igen, men de senaste tre kapitlerna har varit de svåraste någonsin att skriva ni anar inte. Vill att det ska vara verklighetstroget men det är skitsvårt, ni anar inte. Hoppas det i alla fall duger, och det kommer bli mycket roligare snart. Det är ju nu den "riktiga" novellen drar igång liksom. Kommentera så kommer nästa snabbare!


27 - am i dreaming or did you just say that?

Previously:
"Lägg av, hon bryr sig om vad du tycker.", tjatar jag.
Han ser ut att tveka men börjar sen nicka. Sakta i början, men snabbare sen. "Jo, jo det kan jag. Ska jag ringa och fråga om hon kan nu?"
"Ja!", säger jag, en aning för entausiastiskt. Dylan ställer sig upp och går iväg, sen kan jag höra honom börja prata med henne. Det här måste fixa sig, jag kommer inte klara av att hålla allt inom mig. Hon måste få veta iallafall, och jag måste få veta vad hon känner. Nu, snart. Det har gått alldeles för lång tid. Snart är vi i mitten av sommaren, och jag hade helst velat berätta detta i början av juli eller något. Men det är så svårt, speciellt ifall hon kommer bli besviken på mig för att jag känner såhär. Och jag är två år äldre, är inte det som att jag är en pedofil då? Och vad skulle hennes mamma tycka? Jag hör att Dylan säger hejdå.
"Vad sa hon, man!?", säger jag och ställer mig upp.
"Hon gick med på det.", ler han och jag kan inte beskriva lyckan som uppstod.

Dylan ringde och frågade om han fick komma över, och jag blev ganska förvånad. Blair sa att han skulle spendera dagen med Ryan så jag trodde att de skulle vara hela natten och spela spel eller något. Typiskt killar. Det knackar på dörren efter en stund, och jag springer dit. "Jag öppnar!"
Jag möts utav Dylans leende och en kram. "Hej."
"Hej.", svarar jag och ler när han släpper mig. "Ska vi gå in till mitt rum?"
Han nickar och följer med mig. Jag stänger om oss och sätter mig på min skrivbordsstol, sen slänger han sig i min säng. Alltså min säng verkar vara populär, fast saken är ju den att den inte ens är speciellt skön. Bara stor och studsig.
"Hade du och Blair kul idag?", frågar han.
Jag nickar. "Titta!", säger jag och ställer mig upp för att dra upp tröjan. "Vad tycks?"
"Snyggt.", säger han och gömmer ett flin. Vad nu då?
"Vadå? Den är fin!"
"Jadå. Härlig färg."
"Blair sa åt mig att ta den! På tal om Blairrrrr..", säger jag och ler.
"Vad?"
"Hur går det med er två då?!"
"Jo det går.. Framåt."
"Detaljer!"
"Jocelyn, jag är ingen tjej.." Jag skrattar åt det han säger. "Däremot.."
"Vad nu?", suckar jag.
"Hur går det med dig och Justin?", flinar han. Jag gav honom en mental bitch slap.
"Ska jag vara ärlig?"
"Det är klart du ska vara ärlig, du kan lita på mig."
Jag tvekar lite men det är ändå Dylan. Han var den som fanns när Luke var en stor, fet idiot mot mig och han var den som hämtade mig när jag var som svagast. "Justinkysstemigochefterdetblevhanjättekonstigochjagvetintevadsomärfelochjagärjätteledsenförhanvarverkligen
enjättebrakompis."
"Woah, sakta ner lite."
"Justin kysste mig och efter det har han inte pratat med mig. Vi skulle sovit över sen åkte han hem mitt i allt bara. Alltså jag har inte brytt mig speciellt mycket om den men han verkar verkligen ha fastnat över det eller nåt. Åh Dylan, vad ska jag göra?! Ifall jag förlorar honom som min kompis kommer jag dö. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag kan inte fokusera och jag är skitförbannad på allt och alla. Han håller mig i balans, och jag vet inte ens hur. Han är min kompis men samtidigt så.. Asså. Jag vet inte."
"Du gillar honom." Jag höll på att sätta mitt spott i halsen.
"Vad menar du?"
"Det är sådär det känns när man är förälskad."
"Va? Eller jag menar.. Öh."
"Det är så uppenbart att det inte ens är kul!", säger Dylan och slår med händerna i sängen så han får stöd till att sätta sig upp.
"Vadå?"
"Varför tror du att Justin kysste dig? Varför tror du att han vill vara med dig hela tiden? Varför tror du att han inte låter dig vara även fast ni är bland folk? Varför tror du att-"
"Jag fattar!" Det är sjukt hur det han sa fastnade i min hjärna på tre sekunder. Det var som ett pussel och helt plötslig insåg jag hur bitarna satt ihop. Men ändå inte riktigt. För det kan vara på en kompis-nivå. Alltså jag blir galen. Alla säger att vi passar och att han gillar mig, men jag vill inte höra det från dem. Jag vill höra det från honom.
"Men varför satsar ni inte på det då?!" Det låter nästan som att han är förbannad. "Jag förstår inte! Ni båda håller på som att ni inte gillar varandra fastän ni gör det, och eran ursäkt är den andra. Snacka bara med varandra istället för att hålla på som några jävla treåringar! Jag ger upp fan, om ni inte tänker jobba för det varför ska vi ens tjata? Vi kan sluta då. Ge upp då, om det är det du vill höra. Gör det."
"Dylan!? Vad är ditt problem?!" Jag vill nästan börja garva åt honom, hur han helt plötsligt fick utbrott för ingenting. Och han säger ni hela tiden, inte du. Det är det som mest fastnar i huvudet på mig. Ni. Han måste ha snackat med Justin. "Har du pratat med Justin idag?"
"Ja! Nej."
"Va?"
"Ja det har jag. Det är därför jag kom hit. Åk dit bara. Säg att du vill prata för att du inte vill ha det såhär längre, och du kommer säkert bli överraskad med vad han svarar."
"Inte idag, det är sent."
"Om du ska vara sån, var sån då..", suckar han och ställer sig upp. Han drar båda händerna genom håret ett par gånger och sen lägger han sig ner igen.
"Nu tycker jag att vi ska göra det här till en bra stämning istället! Vad händer imorgon?" När Dylan har dragit hem måste jag ta tag i alla tankar som spökar runt. Det är helt sjukt vad mycket jag fått reda på genom det här samtalet.

Redan på morgonen smsade Dylan och frågade om han skulle skjutsa mig till Justin. Roligt. Han vet själv att jag kan gå dit, han vill bara få mig att göra det. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte ens om jag borde göra det. Kanske ska jag låta det vara och vänta tills Justin säger något till mig. Om han nu vill det. Alltså vad var det som hände igår egentligen? Gillar Justin mig? Gillar jag Justin?
"Wake up sunshine!" Och med ens ville jag falla ner i ett hål och dö. "Jag har med frukost till dig! Idag ska vi göra något roligt."
"Blair, gå hem och sov.", stönar jag och vänder mig om i sängen så jag får ryggen mot henne.
"Men lägg av nu!", säger hon och drar av mig täcket. Jag hör hur hon lägger ner en påse på mitt nattduksbord och sen ställer hon sig i min säng för att börja hoppa som en tok. "Upp och hoppa, upp och hoppa, upp och hoppa!"
"Vem släppte ens in dig?!"
"Ingen behöver släppa in mig här inte.", säger hon och flinar när jag kollar på henne. "Kom nu jag är hungrig." Hon sträcker ut sin hand mot mig och jag tar den, sen drar hon upp mig i sittande ställning.
"Vad är det för något?", säger jag och pekar mot påsen.
"Frappe och en bagel." Otroligt gott. "Jag går och dukar upp det, om du inte är därinne inom fem minuter sliter jag med dig dit." Det läskiga är ju att hon inte ens skojar.
"Jag kommer vara där."
"You better be.", säger hon och gör en gest med pekfingret och långfingret från hennes ögon till mig några gånger som "i'm watching you".
Jag undrar vad hon har för planer idag dock, eftersom vi var hela dagen igår. Om Dylan har pratat med henne kommer jag mörda honom och aldrig mer berätta något för honom i hela mitt liv. Mina pyjamasbyxor har knövlat upp sig till knäna så jag drar ner dem och ställer mig upp. Blair springer väl in hit med en yxa när som helst om jag inte kommer.
"Tadaaaa.", mumlar jag och drar bak min lugg så den inte ska hänga ivägen för ansiktet.
"Sexy mama tid för frukost.", flinar hon mot mig.
Jag sätter mig mittemot henne vid köksbordet och börjar slurpa på min frappuccino. Underbart. "Inte för att vara ohövlig eller så, men vad gör du här egentligen?"
"Bjuder min bästavän på en välförtjänt frukost.", flinar hon.
"Du är en sådan idiot. Ska vi göra något speciellt idag?"
"Vi ska bada hemma hos mig och sen kanske killarna kommer." Killarna vilket säkert innebär Justin, jag som skulle prata med honom. Ensam.
"Jaha, hm.. Jag skulle behöva åka hem till Justin först. Eller sen. Idag."
"Ojojoj, vad ska ni göra då?", flinar hon och jag kastar en tomat på henne. "Men usch lägg av!"
"Lägg av själv. Vi äter upp det här, sen gör jag mig iordning, sen åker du hem och jag möter dig där om någon timma. Perfekt."
"Så jag ska sitta här som en säl medan du gör dig iordning?" Jag nickar leendes och hon suckar.
Vi äter upp medan vi snackar om gårdagen och någon artikel i Vogue som Blair tyckte var väldigt intressant. Jag koncentrerade mig mest på vad jag ska säga till Justin. Medan Blair plockar undan går jag till mitt rum och skickar iväg ett sms till Justin där jag frågar om han vill träffas. Blair kommer in till mitt rum och jag ber henne plocka fram en outfit till mig medan jag sminkar mig.
"Eftersom du ska träffa Justin måste du ha de här underkläderna.", säger hon och kastar en rosa spetsbh med matchande trosor till på mig.
"Blair jag höll på med min eyeliner!", fräser jag och försöker fixa till den så gott det går.
Ut kommer hon med ett par höga shorts, en band t-shirt och en skjorta. "Kavla upp ärmarna på skjortan, sen ska du ha lite guldarmband också vänta en sekund.."
Jag gör klart mitt smink och sen sätter jag på mig det precis som hon sa. När jag fått upp mina ärmar sätter hon på mig några armband. "Tack!"
"Ingen orsak. Kan inte jag få fixa ditt hår? Du behöver inte platta det eller något, det är supersnyggt."
"Vadå vad ska du göra?"
"Det ska du allt få se! Sätt dig på stolen.", säger hon och flinar mot mig i spegeln.

Medan hon drar och sliter i mitt hår sitter jag med mobilen och väntar på ett svar från Justin. Han kan ju inte sova än, klockan är snart halv ett.
"Kolla vad snyggt!", säger Blair och jag blickar upp från mobilen. Hon har gjort en stram bulle mitt på huvudet på mig som faktiskt ser ganska bra ut. "Jag ska bara ta lite mer hårsprej sen är du ready to go mamacita."
"Tack, vad fint det blev."
"Jag vet eller hur!? Mitt hemliga kort som jag drar fram när man minst anar det.", flinar hon med sprejburken i handen.
Vi går till hallen och Blair drar på sig jackan. Justin har fortfarande inte svarat, ska jag åka dit ändå? Det kanske är bäst om jag konfronterar honom för tänk ifall han inte alls vill veta av mig? Men Dylan sa att han hade pratat med honom.. Vi får se hur det blir. Jag åker hem till honom nu iallafall.
"Släpper du av mig hos Justin då?", säger jag när vi satt oss i bilen.
"Absolut, men vad är det ni ska göra?"
"Inget speciellt jag måste bara prata med honom om en grej som hände igår.", ljuger jag.
"Jaha okej."
Resten av bilresan spenderades med musik som vi falskt sjöng med till och garvade till i slutet av varje låt åt hur dåliga vi var. Hon svänger in mot Justins morföräldrars uppfart och jag ger Blair en puss på kinden innan jag går ut. "Jag ringer innan jag kommer, okej?"
Hon nickar och vinkar lite med handen. Jag säger see ya innan jag slänger igen bildörren och ser henne åka iväg. Min blick dras mot dörren och nerverna börjar krypa på. Inom några sekunder kommer jag stå där och kanske skämma ut mig totalt. Med sakta steg går jag fram till dörren och tar ett djupt andetag innan jag ringer på. Ett par sekunder går och ingen öppnar. Jag vänder huvudet så jag ser uppfarten och det står inga bilar där. Är han inte hemma? Jag bankar på dörren istället och väntar en stund, då helt plötsligt hör jag hur någon tar sig ner för trappen och låser upp dörren. Sen står han där. Håret står upp och hans ögon ser sömniga ut. Har han precis vaknat?
"Hej..", piper jag.
"Hej."
"Kan jag komma in?", säger jag med min lilla ynkiga röst och han öppnar upp dörren så jag kan kliva in. Jag tar av mig jackan och kollar på honom i smyg, hans kropp är ju helt gudomlig. "Jag behöver prata med dig."
"Vi kan sätta oss i köket.", mumlar han och gäspar. Jag kanske borde dra hem istället och träffa honom när han hunnit sova lite längre.
"Är du själv hemma?", säger jag nervöst för att ha något att prata om. Han nickar och sätter sig ner vid bordet. Jag sätter mig mittemot honom och han tittar på mig. När våra ögon möts försöker jag ta till mig så mycket mod som möjligt för att få någonting sagt. "Kyssen här om dagen.. Efter den så vet jag att du inte har velat prata med mig men jag måste få berätta vad jag känner för att jag.. Jag vill. Jag hoppas att kyssen inte förändrade någonting mellan oss för jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig. Du är den ända jag trivs med att vara med, du är den ända som får mig att le genom allt, du är den ända som ger mig råd som jag faktiskt lyssnar på och du är den ända som får mig att känna mig.. Glad. Lycklig. När jag är med dig mår jag alltid så himla bra, du har en påverkan på mig som ingen annan har och jag gillar det. Jag gillar att vara med dig för att jag vet aldrig hur det kommer bli, du slutar aldrig överraska mig. Så snälla, kan vi inte bara lägga den där dumma kyssen bakom oss?"
Det blir tyst i köket en stund och han har kollat ner på sina händer ända sen jag började prata, men nu lyfter han äntligen blicken. Sen fortsätter han att sitta tyst en stund och jag ser säkert helt desperat ut, men jag är desperat. Jag skulle göra vad som helst för att få den här stela känslan som funnits mellan oss de senaste dagarna att försvinna.
"Jag klarar det inte mer.", säger han helt plötsligt och jag blir chockad. Klarar inte vad? Våran vänskap? Jag får nästan lite panik och mina armar och ben blir mjuka som spaghetti. Kan inte jag bara få sjunka ner i ett hål och dö? "Jag kan inte bara vara vän med dig längre." VA?
"V-vadå?"
"Vill du lämna mig nu så gör det men lyssna.. Dagen jag träffade dig igen så höll jag på att gå i taket. När jag sen fick prata med dig och umgås med dig mer blev jag ännu mer galen i dig. Så fort vi träffas vill jag vara vid dig hela tiden, jag vill röra dig hela tiden och helst av allt skulle jag bara vilja ha dig i mina armar hela tiden. Du är den vackraste tjej jag någonsin mött med det största hjärtat på den här planeten. Du är så positiv, glad, framåt, spontan, full av överraskningar och det gör mig galen. Jag kan inte hitta en ända sak jag inte gillar med dig och jag blir så arg över det. Jag kan inte rå för att jag känner såhär så förlåt men jag tror att jag har fallit för dig, Jocelyn."

universums bästa läsare

Hej på er mina finaste bästaste läsare.
 
Ni anar inte hur glad jag blev av att se alla era fina kommentarer omg. Har varit borta härifrån alldeles för länge men vet ni vad som hänt? I torsdags för tre (?) veckor sen satt jag och skrev för fullt på nästa kapitel och helt plötsligt la internet av. Allt jag skrev försvann och pappa ringde alltele och de sa att det nya bredbandet skulle komma på måndag-tisdag veckan efter. Men tror ni det kom? Nej. Pappa ringde igen och de lovade att det skulle komma måndag-tisdag veckan därpå alltså förra veckan men tror ni det kom? Nej. Pappa ringde igen och de lovade att det skulle komma i början av den här veckan men tror ni att det kom? Nej. Pappa har ringt dem sammanlagt fem gånger nu och de har olika ursäkter varenda gång. Jag är så förbannad för det är inte bara den här bloggen som hamnat efter utan också min personliga blogg, skolarbete och en hel del annat. ÅH! Och ni anar inte hur mycket inspiration, motivation och idéer jag haft/fått under den här tiden jag varit utan internet till den här bloggen, och jag har ingenting kunnat skriva. Som ni kanske märkte så hade jag precis börjat få upp skrivarglöden och publicerade inlägg varannan dag men sen så ba pang. Är så sjukligt ledsen för er som har fått vänta så länge men jag har inget kunnat göra.
 
Hittade en gammal teliainternet-sticka som man kan köra in i USB-uttaget så fick för första gången tag på internet sen detta hände. Ska göra allt i min makt för att försöka få ut kapitel igen men det här internetet är riktigt kasst och datorn är himla seg med dåligt tangetbord och on top of that har jag fixat gelenaglar och jag insåg inte förrän nu hur svårt det var att skriva med dem. Oh well. Sen ska jag på konserten på tisdag också, är det någon mer av er som ska det!?
 
Förlåt så himla mycket till er finisar, och tack för att ni orkat vänta på mig. Kärlek till er. ♥

26 - confused, worried, nervous and scared


Previously:
Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

Vi gick in på en salladsbar och beställde varsin kycklingsallad. Jag känner ingen hunger alls och sitter mest och pillar i maten medan Blair äter som att hon aldrig sett mat förut.
"Vad är det?", säger hon plötsligt.
"Va?"
"Du äter ju ingenting!"
"Jo, men jag är inte så hungrig bara."
"Hur kan du inte vara hungrig!? Du åt ju frukost när jag kom för typ fem timmar sen."
"Fyra faktiskt."
"Fortfarande ingen ursäkt!"
"Vadå anklagar du mig för något eller?", fräser jag och slänger nästan ifrån mig besticken. Som sagt är mitt humör inte på topp idag, mensen är säkert på gång.
Blair suckar och ger mig en besviken blick. De där blickarna kan alla sluta med för de får mig inte att må speciellt mycket bättre. "Förlåt, jag bryr mig bara om dig.."
"Men jag behöver inte det, jag klarar mig själv. Är du klar snart eller?"
"Ja ifall inte du ska äta så.."
"Bra. Och ska du på den där löjliga festen eller?"
"Jag vet inte har jag ju sagt!" Nu börjar Blair bli irriterad också, det hörs på hennes ljudton.
Vi lämnar restaurangen i tystnad och börjar gå runt.
"Det finns så många butiker här..", mumlar jag.
"Jag vet. Vill du ha något speciellt eller ska vi bara kolla runt?"
"Bara kolla runt, antar jag."
"Jag skulle behöva lite nya underkläder iallafall så det kan vi ju kolla på, behöver du lite? Till Justin kanske?", flinar hon och puttar till mig i sidan. Påminnelsen av Justin gör mitt humör ännu sämre, om det nu är möjligt.
"Inte riktigt. Men vart ska vi då?"
"Men oj vad kortfattad du blev kring det. Jag har inte kunnat snacka med dig ensam på hur länge som helst, hur går det med dig och Justin!?"
"Vadå hur går det, vi är vänner?"
"Det verkade inte som det igår.", flinar hon ännu en gång. Irriterande människa lägg av. "Vi ska in hit förresten." Vi står framför en ganska stor glasdörr, och ovanför den är en skylt där det står "Calvin Klein". Såklart, bara för att hon har råd med alla världens märken! En blond tjej med perfekt hår går runt och hälsar oss välkomna, sen står en annan tjej med perfekt utseende och håller på med jeans i andra änden av butiken. I kassan står en skitsnygg kille som säkert är i tjugoårsåldern. Blair går till damavdelningen och börjar bläddra runt bland alla färgglada trosor. "Men vad är ni två då?"
"Jag vet inte, fråga Justin."
"Kortfattad eller vad! Alltså ska jag köpa två rosa och två lila eller två rosa en lila och en blå eller.. Eller ska jag köpa två rosa, två lila och två blå? Ja. Det blir nog bäst så. Eller vad tycker du?"
"Jag vet inte, hur mycket pengar har du?", frågar jag. Hon flinar till svars och tar upp de sex trosorna.
"Jag måste kolla på lite sexigare underkläder sen, det här kanske inte är så lockande precis."
"Så du och Dylan..?"
"Inte än.", säger hon och ger mig ett hemlighetsfullt leende. "Men vi har gjort.. Mm."
"Gått längre än hångel?"
"Precis." Det känns lite konstigt att snacka om sånt här, med tanke på att det är hon och Dylan. Dylan är liksom.. Dylan. Och Blair, är Blair. Att tänka mig de två.. Nej. Det går inte ihop i min hjärna riktigt.
"Det är väl.. Underbart."
Blair börjar skratta åt min reaktion och går sen mot kassan. "Du är så knäpp. Men nu ska vi betala!"
Killen småflirtar med Blair medan hon betalar. Jag vill berätta för honom att hon har pojkvän och att han borde back off men samtidigt är det ju ingen stor grej. Mitt humör är rena berg-och-dalbanan och jag hatar det.
"Nu går vi till american apparel då!", säger Blair med ett stort leende på läpparna.

"Mina fötter gör ont.", klagar Blair och sätter sig ner på en parkbänk.
"Kom igen vi kan inte sitta här, det kommer ju börja regna när som helst.", säger jag och drar min cardigan tätare runtom mig. Eftersom det är relativt många hål i den så kommer det både blåsa och regna igenom den, och det ser jag inte speciellt mycket fram emot.
"Jag måste bara köpa ett par skor sen kan vi dra!", säger Blair.
"Men kom då istället för att bara sitta där."
"Jag måste få vila, fem minuter."
"Inte fem minuter, om fem minuter kommer det vräka ner regn! Kom igen nu bara."
Sen börjar Blairs mobil ringa, och hon tar upp den. "Brody.." Sen blickar hon upp mot mig.
"Svara inte!", säger jag men då gör hon det motsatta. Såklart.
"Hej! Jaa. Mm. Nej jag vet inte.. Vi tänkte dra oss hemåt nu. Mm. Nej de vet ju inte att vi är här.. Ja men jag tror inte det. Tack ändå. Nej asså vi ska hem. Japp.. Kanske en annan gång. Yep. Hejdå."
"Gud vad han tjatar!", suckar jag.
"Men han är jättesnäll, vi fick ju halva priset på piercingarna."
"Ja men han var ju största pain in the asset, försökte ragga upp dig."
"Men lägg av det gjorde han ju inte! Kom nu letar vi skor sen åker vi.", säger hon och drar sig upp med hjälp av min hand. Nu blev det minsann fart på henne.
Hon tar sig igenom säkert tre butiker innan hon hittar det "perfekta paret" som hon betalar för, och sen beger vi oss mot bilen. Bilresan hem är lika långtråkig som resan dit och när vi kommer hem skulle jag likagärna kunna lägga mig och dö för jag är så trött.
"Jag är hemma!", ropar jag.
"Gumman kan du komma hit ett slag?", ropar mamma från vardagsrummet.
Jag får av mig skorna och dumpar påsarna i rummet, får hon se vilka butiker jag handlat i kommer hon nämligen förstå att jag varit utanför Stratford. Sen går jag till vardagsrummet där mamma sitter med.. Pattie?
"Heeej.", säger jag med en osäker röst.
"Hej.", ler Pattie med sitt varma leende som får mig lugn med detsamma. Hon sträcker ut armarna som att hon vill ha en kram, så jag går fram och ger henne en.
"Hur är det?", säger jag för att låta lite trevlig.
"Det är bra med mig, hur är det själv?"
"Jo det är bra. Vad gör ni då?"
"Jag bjöd över Pattie på kaffe, det var ju så längesen.", säger mamma och ler mot Pattie innan hon kollar mot mig igen. "Gick det bra att shoppa?"
"Japp jag har köpt massa nya kläder!"
"Och nu är dina sommarpengar slut antar jag?"
"Bara nästan.", ler jag och de skrattar. "Men jag ska väl gå och prova alla kläder. Ropa om ni vill något för jag kommer vara i garderoben."
"Det ska vi." Jag går tillbaka till mitt rum, hur klarade jag av att vara sådär trevlig? Och självklart är det Pattie som ska vara här också och inte min moster eller liknande. Tänk ifall Justin och hon har pratat och hon ser mig som största satmaran? Då är jag i trubbel, minst sagt. Jag önskar bara att Justin hade varit här så vi hade kunnat prata. Jag vill veta varför han bara stack och inte ville göra roadtripen idag. Kyssen var verkligen världens härligaste, men det har inte förändrat någonting. Inte för mig och jag vet inte varför. Jag har mer oroat mig över våran vänskap än över den där kyssen. Den verkar ha gjort störst inverkan på Justin, men hur? Allt är bara så himla förvirrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.


Ända sen jag kysste Jocelyn har mitt huvud varit en ända röra. Varför kysste jag henne? Varför var jag inte stark nog att bara stå ifrån det? Idiot, det är vad jag är. Jag låser upp min mobil och börjar gå igenom massa sms. På min och Jocelyns konversation är det mest bilder, och jag ler åt alla fulbilder vi skickat åt varandra. Den här tjejen skulle kunna vara min framtida flickvän, bara det inte vore för att hennes överbeskyddande kusin också råkar vara min bästa vän som jag känt sen barnsben. Jag skickar iväg ett sms till Dylan och frågar om han kan komma över, jag skulle behöva snacka ut med någon och höra vad någon annan säger om detta. Speciellt Dylan eftersom han känner oss båda så pass bra. Snabbt får jag ett svar att han kan komma över om en kvart.
Jag har huset för mig själv för mamma åkte över till Jocelyns mamma. Sammanträffande eller vad? Hon frågade om jag ville med men jag sa att jag inte kände mig bra, vilket jag också gjorde igårkväll. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag har möjligtvis förstört våran vänskap förevigt. Ifall hon berättar för Chaz kommer han aldrig förlåta mig, aldrig.
En kvart senare knackas det på dörren och sekunden senare kommer Dylan in. Jag möter upp honom i hallen och gör en snabb handshake, bara för att. Vi går in till köket och sätter oss vid matbordet med varsin cola som jag tagit fram.
"Vad händer bro?", säger Dylan.
"Jag vet inte. Jag måste berätta vad som hände igår, men om det här kommer ut till någon annan.."
"Jag säger inte till någon, jag svär. Berätta. Något stort måste hänt eftersom du ställde in idag och allt."
"Um jag skulle ju sova över med Jocelyn igår vet du?"
"Aa?", säger han och tar en klunk av colan.
"Och jag.. Jag kysste henne."
"Äntligen! Det trodde jag att ni redan gjort?"
"Men dude.. Det funkar inte. Jag kan inte."
"Vad menar du? Ni är ju som gjorda för varandra."
"Men Chaz? Dessutom har jag ingen aning om vad hon tycker."
"Är du allvarlig, ska Chaz få komma mellan er två? No way dude."
"Vänner före flickvänner vet du."
"Fast nu är det ju så att Chaz skulle komma över det, bara du inte sårar henne."
"Tror du verkligen det?"
Dylan nickar och dricker mer av sin cola. Tänk om han har rätt i det han säger? Att Chaz efter ett tag, när han inser att jag inte behandlar henne illa, skulle komma över det? Fast han är verkligen överbeskyddande, på ett överdrivet plan.
"Jag tycker att du ska satsa på henne. Hon är din drömtjej i både utseende och personlighet, och när ni är med varandra ser det ut som att ni är tillsammans. Det har det alltid gjort i och för sig, men ni ser bara ut att trivas med varandra. Det är allt jag vill, att ni båda är lyckliga."
"Poeten Dylan.", flinar jag.
"Seriöst though."
"Tror du att hon gillar mig? Alltså gillar-gillar."
"Justin jag tror inte, jag vet. Inte bara från vad jag ser, utan man märker det ju."
"Men Dylan..", suckar jag.
"Jag lovar dig att om du skulle kyssa henne igen och fråga henne vad hon tycker och känner, så skulle hon absolut älska det."
"Du låter som en tjej.", flinar jag.
"Vill du ha min hjälp eller inte?!"
"Okej förlåt.", säger jag kort. "Men vad ska jag göra då? Först avvisar jag henne, ställer in planerna idag och nu ska jag helt plötsligt vara normal igen?"
"Jag vet inte, man. Du får lista ut något."
"Verkligen? Är det rådet du kommer ge mig?"
"Okej, eh du kan väl prata med henne."
"Och säga vad? Att jag har känslor för henne?"
"Jag vet inte! Du borde prata med en tjej. Ska jag ringa Blair?"
"Aldrig! Ifall hon får veta kommer hon berätta på en gång."
"Du borde bara snacka med henne, säg vad som än kommer upp. Hon gillar dig också vet du, och lider nog minst lika mycket som du när hon får vara ifrån dig."
"Kan inte du snacka med henne?"
"Va?"
"Bara fråga vad hon tycker."
"Hon kommer tro att jag gått och blivit galen."
"Lägg av, hon bryr sig om vad du tycker.", tjatar jag.
Han ser ut att tveka men börjar sen nicka. Sakta i början, men snabbare sen. "Jo, jo det kan jag. Ska jag ringa och fråga om hon kan nu?"
"Ja!", säger jag, en aning för entausiastiskt. Dylan ställer sig upp och går iväg, sen kan jag höra honom börja prata med henne. Det här måste fixa sig, jag kommer inte klara av att hålla allt inom mig. Hon måste få veta iallafall, och jag måste få veta vad hon känner. Nu, snart. Det har gått alldeles för lång tid. Snart är vi i mitten av sommaren, och jag hade helst velat berätta detta i början av juli eller något. Men det är så svårt, speciellt ifall hon kommer bli besviken på mig för att jag känner såhär. Och jag är två år äldre, är inte det som att jag är en pedofil då? Och vad skulle hennes mamma tycka? Jag hör att Dylan säger hejdå.
"Vad sa hon, man!?", säger jag och ställer mig upp.
"Hon gick med på det.", ler han och jag kan inte beskriva lyckan som uppstod.

Argh blir så förbannad på hur jag skriver ur Justins perspektiv. Känns som att jag skriver exakt likadant som med Jocelyn, hur tycker ni att jag kan förbättra mig på den fronten? Hjälp! Kommentera.

25 - grumpy attitude

Previously:
"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

Så fort vi drar ifrån så backar Justin undan på en gång.
"Fuck, fuck, fuck..", viskar han för sig själv. Sen vänder han sig mot mig och ser ledsen ut. Inte gråtfärdig, men ledsen. "Förlåt."
"Du behöver inte säga förlåt! Varför skulle du göra det för?"
"För jag ska inte kyssa dig, vänner ska inte kyssa varandra. Damn it vad jag har gjort bort mig.", frustar han och sätter sig på min säng för att vila ansiktet i sina händer.
Jag går bort till honom och sätter mig tätt intill honom, sen kramar jag om honom från sidan och lutar mitt huvud på hans axel. "Tänk inte på det. Det är som bortglömt nu." Även fast det inte alls är bortglömt, inte för fem öre. Det känns som att fyrverkerier sprakar över mig hela tiden och jag vill le och springa omkring och skrika och hoppa runt och visa kärlek till hela världen för jag är så glad just nu. Och även om jag inte borde känna såhär så kan jag inte låta bli, och jag vill bara ringa Blair och ha ett långt samtal om det här fast det kan jag inte. Speciellt inte när Justin känner såhär.
 "Är du säker?"
"Ja, jag lovar. Nu tänker vi inte mer på det. Ska vi gå och äta något? Jag är fortfarande hungrig.", säger jag och ställer mig upp. Jag är nästan imponerad av mig själv hur duktig jag är på att hålla minen och bara fortsätta leva på. I Justins huvud pågår det säkert en mental strid just nu, speciellt när jag håller på och låtsas som ingenting hänt.
"Gör det du, min hunger är som bortblåst.", mumlar han.
"Men lägg av! Kom nu.", säger jag och drar upp honom från sängen. Jag går före honom och börjar klättra runt som en liten apa på köksbänkarna för att komma åt alla skåp. Ett oöppnat paket kakor ligger och ser oemotståndliga ut så dem drar jag ner, sen får jag tag på chokladsås också. Jag hoppar ner och öppnar frysen för att ta fram ett halvuppätet paket med vanlig vaniljglass.
"Titta vad duktig jag är på att komma upp med maträtter bara sådär!", säger jag och ler när allt är uppdukat.
"Jovisst, skitduktig. Du jag måste bara gå och ringa ett samtal, jobbet. Men du kan börja utan mig!", säger Justin. Jag nickar förvånat och sen går han därifrån. Varför håller han på såhär? Han kan inte börja krångla nu, jag säger ju att det inte är något. Ifall han börjar strula med våran vänskap så kommer jag bli förkrossad, Justin är verkligen en av de få jag kan vara med mig själv med här i världen. Jag sätter mig ner och ska börja ta glass när jag känner som Justin, att aptiten är som bortflugen. Alltså varför förstorar han det hela så mycket, han kommer tänka alldeles för mycket nu så allt bara rinner ur fingrarna på oss. Min mage trycks ihop utav tanken på det hela, att aldrig mer kunna umgås såhär helt normalt med Justin. Jag tar min sked och börjar nervöst rita mönster i glasskartongen, bara för att få bort tankarna om det hela. Efter några minuter kommer Justin in och sätter sig mittemot mig.
"Jag tror jag drar hem..", säger han. Jag suckar och släpper skeden så den ramlar ner i glassröran.
"Det är ju sent..", mumlar jag.
"Vi kan ses någon annan dag."
"Roadtripen då?"
"Inställd."
Jag blir ännu mer nervös nu, när han ställer in alla planer och åker hem. Nu känns det verkligen inte bra längre. Tänk om det här är sista gången vi träffas på jättelänge, och så säras vi åt som ovänner. Eller jag tycker inte att vi är ovänner, men det är ganska tydligt att Justin inte gillar att vara i mitt umgänge just nu.
"Jag följer dig till hallen." Vi ställer oss upp och går ut till hallen. Han sätter på sig jackan och jag står där i tystnad.
"Hejdå då.", säger han och höjer handen. Jag öppnar min famn och han går in i den, men det blir ingen mysig kram som vi brukar utan bara en snabb liten stel.
 
Dagen därpå vaknar jag ensam och helt tom i min säng. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, nu blir det väl att umgås med kärleksparet varje dag eller något. Finns inte mycket mer att välja på. Visst inget fel på dem, men de vill väl inte att jag ska störa deras kärleksplaner.
Efter att ha dragit mig i sängen i säkert en timma så går jag upp. Mamma sitter framför matbordet och har dukat upp jättefint, men blir ganska snopen när hon bara ser mig komma ut.
"Sover Justin fortfarande?"
"Nej.. Han drog hem igår kväll. Han mådde dåligt.", ljuger jag och sätter mig ner.
"Jaha, vad synd.", säger hon och fortsätter läsa i tidningen. Det kan jag inte tänka mig att du tycker, satmara. Idag kommer inte bli en bra dag, det känner jag på mig redan.
Jag tar en skål med flingor och mjölk, men får bara i mig några skedar sen tar det stopp. Det känns som att jag är jättemätt, fast jag inte ens ätit en fjärdedel av skålen.
"Ska du inte äta mer?", frågar mamma när jag häller ut det i soptunnan.
"Nej.. Jag är inte så hungrig."
"Varför inte?"
"Det kan väl inte jag svara på.", fräser jag till svar och lämnar rummet.
Jag går raka vägen in till min garderob för att välja ut dagens outfit. Eftersom mitt humör inte är på topp rycker jag ut det mesta så det bara blir en stor hög på golvet. Till sist får jag tag på ett par ljusa shorts, en blommig tubtopp och en tjock vit cardigan att ha över. Mysigt men fint. Jag tar på mig det och går ut för att ta tag i mitt ansikte och hår. Håret bestämmer jag mig för att sätta upp i en hög men slarvig hästsvans, och sen sminkar jag mig lite neutralt. Eftersom jag verkligen inte har några som helst planer så tänker jag inte fixa mig supermycket. Min säng ser ut som rena bombnedslaget, som vanligt med andra ord, så den fixar jag till jättenoga med kuddar och en filt. Två knackningar landar på min dörr, sen öppnas den och där visar sig Blair. Som en ängel från bar himmel.
"Heeej, när kom du?", säger jag och ger henne en kram.
"Nyss, haha. Vad hände med roadtripen!?", säger hon med en ledsen röst och sätter sig på min säng.
"Justin mår inte så bra, tror jag.", säger jag och sätter mig på min skrivbordsstol. Det stämmer ju lite, så jag kan inte påstå att jag ljuger.
"Vad synd, jag såg jättemycket fram emot det!"
"Jag med..", suckar jag. "Men vart har du Dylan idag då?"
"Han skulle träffa Ryan tror jag, och jag bestämde mig för att träffa dig. Vi har varit med varandra konstant de senaste veckorna så jag tror snart att jag blir galen!", stönar hon. "Jag gillar honom, det gör jag verkligen, men han kan verkligen vara sjukt jobbig ibland. Ska vara med mig hela tiden och klänga på mig och ta på mig och aldrig låta mig vara ifred."
Jag skrattar åt hennes sätt att säga det, hon låter som en bortskämd brat som pratar om sin nya chihuahuavalp eller något. "Så är det att ha en pojkvän."
"Fast vi har inte satt de bemärkelserna på varandra än. Vi är fortfarande i hålla-det-för-oss-själv-stadiet."
"Ni suger på att hålla det för er själva i sådana fall..", säger jag med fejkdiskret röst.
"Jocelyn!" Jag börjar skratta åt henne och hon slår med armarna i sängen som en hjälplös kattunge. Vi fortsätter prata om henne och Dylan, men kommer sen in på vanliga tjejsamtal. Jag älskar att prata ut med Blair, för hon förstår verkligen. Justin och de andra killarna är också jättehärliga att prata med, men de förstår inte på samma sätt som Blair. Hon är tjej och förstår mig bättre helt enkelt.
"Kan vi inte hitta på något idag? Jag vill bara komma ut från området ett tag.", säger jag och gör en gest när jag säger område.
"Jovisst! Vi kan åka till Toronto och kolla i butiker?"
"Men det tar väl ganska lång tid att åka dit?"
"Det tar nästan två timmar, men då kommer vi verkligen ut härifrån. Vi kan ta en heldag och göra massa roliga saker, bara du och jag. Komma bort från killarna och bara fokusera på oss."
"Det låter sjukt bra!" Efter några minuters planerande så bestämmer vi oss för att åka hem till Blair och hämta lite grejer, sen ta en två timmar lång bilresa till Toronto. Till våra föräldrar sa vi att vi skulle in till centrala Stratford och spendera dagen där, bara så de inte skulle oroa sig så himla mycket.
"Är vi framme snart?", gäspar jag. Klockan är nu kvart i ett och jag är så trött på att åka bil. Jag har blivit tvingad till att lyssna på Blair's skitmusik hela vägen.
"Ja jag håller bara på att leta efter en lämplig parkeringsplats.", svarar hon och kör sakta omkring mellan alla rader med bilar.
"Där!", ropar jag plötsligt till och pekar på en Ford som håller på att backa ut från en perfekt plats i kanten.
"Skitbra!", säger Blair och gör en väldig sväng för att komma in, och det blir perfekt centrerat. Vi går ut ur bilen, fixar parkeringsbiljett och sen är det bara att vi börjar göra stan osäker.
"Jag har inte varit här förut så du får visa mig alla toppenbutiker."
"Absolut! Och om du känner för en tatuering så känner jag en jätteschysst kille som inte bryr sig om artonårsgränser what so ever."
"Jag har faktiskt funderat på att ta en piercing, även om det inte är en tatuering."
"Perfekt, det gör vi idag! Jag vill ta en i läppen."
"Läppen?", säger jag och gör en äcklad min.
"Ja alltså inte i läppen, utan här.", säger hon och pekar några centimeter över kanten av läppen.
"Bättre, men ändå inte. Ansiktspiercingar är inte min grej."
"Tur att du inte behöver ha det då! Vart hade du tänkt dig att ta din?"
"Naveln.", ler jag.
"Sexy mama! Det fixar vi.", ler hon mot mig och sen börjar vi leta efter en piercingstudio som har drop-in. Vi letar runt i en kvart, tills Blair blir trött och börjar fråga folk istället. Ett par med barnvagn börjar beskriva vägen dit, de har båda tatueringar över hela armarna. De ser unga ut men tatueringarna ser inte bra ut på någon av dem. Vi tackar och sen börjar Blair leda mig dit. Det är folk överallt och solen skiner starkt idag. Det är riktigt varmt faktiskt. Vi kommer fram till vad som tydligen var Blair's kompis studio.
"Jag hade ingen aning att man kunde pierca sig här också! Då hade vi gått hit på en gång istället. Kom nu.", säger hon och öppnar dörren. "Brody!" Hon snabbar sig fram för att hälsa på killen som sitter bakom disken.
"Tja syrran!", säger han och kramar henne. "Längesen nu!"
"Två månader, jag har saknat dig."
"Vad fick dig att komma hit idag då?", ler han. Han ser lite skrämmande ut. Han har två piercingar längst upp på näsan som liknar två horn, sen har han precis som det unga paret, tatueringar över hela armarna. Men hans hals är också täckt utav blåa och svarta tatueringar, och det ser hemskt ut.
"Jag och min vän Jocelyn, Jocelyn kom!", säger hon ivrigt och vinkar mig till sig. Jag kommer fram till disken och hälsar. "Aa men iallafall, vi tänkte pierca oss idag."
"Pierca er? Och det tillåter dina föräldrar?", flinar han.
"Sen när har jag brytt mig om deras åsikt?", flinar hon till svars och sen gör de en give-me-five. Vilken loser han måste vara som piercar minderåriga även fast föräldrarna inte är med på det. Visst vi vill ju göra det, men tror han att han kan ragga på små sextonåringar när han själv säkert är i tjugofemårsåldern?
"Jag ska iallafall köra läppen och hon vill ha en i naveln."
"Bra val båda två, kom här bakom så fixar vi det." Han leder oss till ett vitt rum bakom disken. Det är en säng i mitten och sen finns ett skrivbord med massa lådor ovanför, samt en pall framför skrivbordet. "Kolla på tavlan därborta vad ni vill ha för stenar."
Jag förstår först inte vad han menar men Blair går till en vägg i hörnet så jag följer med. Det finns alla möjliga färger, och jag blir alldeles snurrig. "Vad ska du ta?", frågar jag i hopp om råd.
"Vanlig silvrig tror jag. Du då? Om jag var du skulle jag ta någon klar färg. Typ turkos, det ser ut som havet i Thailand.", ler hon och går över till killen som heter Brody sen.
"Vad bestämde ni er för då?"
"Jag vill bara ha vanlig silver, eller vit kanske. Vad tycker du?", säger Blair och vänder sig mot mig.
"Vit tycker jag."
"Bra val Jennifer, eller vad var det du hette nu igen?"
"Jocelyn.", rättar jag honom och fejkar ett leende. Kan han inte ens hålla koll på namn när hon sa det för mindre än fem minuter sen?
"Just det ja. Sätt dig ner Blair så ska jag bara fixa till stenen."
"Ihhh!", säger hon lyckligt och slår ihop händerna.
Killen fixar med stenen i ett verktyg som liknar en pistol, sen ber han Blair att lägga sig ner. Han böjer sig över henne och fixar något, sen placerar han den där Blair ville ha den och trycker av. Blair tjuter till lite som om han precis skjutit henne, men sen är hon snabb upp för att få se resultatet.
"Skitsnyggt! Åh, tack så mycket."
"Ingen orsak syrran. Nu är det din tur, Jocelyn." Nu kunde han minsann komma ihåg namnet. Douche.
Han fixar min piercing snabbt, sen går vi upp för att betala.
"Jag tänkte ha fest ikväll, ni kanske är intresserade av att komma?", ler han.
"Vi måste hem ganska tidigt för jag hatar att köra när det är mörkt, men vi får se.", ler Blair.
"Kom igen nu, ni kan åka hem imorgon ju.", tjatar han. Låt henne vara bara idiot.
"Vi får se! Jag hör av mig. Tack ännu en gång."
"Det är lugnt, men hör av dig sen! Skulle vara fett om ni kunde komma."
"Jovisst, hehe. Hejdå!"
Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

 Vad är det som händer mellan Justin och Jocelyn, varför är Jocelyn så grinig, kommer de gå på festen och vad kommer deras föräldrar tycka om piercingarna? Kommentera babes!

24 - the whole world stops

Previously:
"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag. 
"Heeeej!", säger Blair och kramar om oss båda. "Kul att ni kunde komma. Tillsammans dessutom.", och pendlar blicken mellan Justin och mig. Hon är största idioten någonsin.
"Visst är det..", mumlar jag och ger henne en blick som jag hoppas hon kunde tyda som låt-oss-vara-tack.
"Gå och sätt er vid alla andra, jag ska in och hämta något att dricka."
Jag och Justin går bredvid varandra till de andra. Idag ska jag verkligen visa Chaz vad som händer när han jävlas med mig.
"Hej alla.", säger jag och vinkar leendes.
"Känns som att vi inte setts på hur länge som helst little J!", säger Dylan och kommer fram till mig. Han ger mig en kram.
"Jag vet eller hur!? Har saknat dig jäääääättemycket.", säger jag och ler jättegulligt, hoppas han förstår sarkasmen. Han flinar mot mig och går sen tillbaka till sin solstol.
Justin står kvar vid min sida och jag tackar Gud för att han är med på min plan. Som tur är ligger Chaz utan någon på sin högra sida så jag drar med mig Justin dit. Jag tar solstolen precis bredvid honom och drar Justins solstol tätt intill min.
"Det är inte så mycket sol här..", mumlar Justin och ger mig en smått irriterad blick.
"Men nu är det så.", svarar jag tillbaka och lägger mig ner med kläderna på. Jag har en bra idé för vad som hända skall. Justin har fått av sig kläderna och ligger med sin dösnygga muskulösa överkropp uppåt.
"Kom!", säger jag och ställer mig upp.
"Va?", säger Justin och sätter på sig sina solglasögon.
"Det är så kallt och kyligt här, solen finns ju härborta."
Han tar min hand och låter mig dra upp honom, sen håller jag kvar dem medan vi går till andra sidan där alla andra ligger. Solen steker här och det är tusen gånger varmare.
Dylan busvisslar när han ser våra händer och då släpper jag dem på en gång. Planen inkluderade inte att de andra skulle tro att vi faktiskt är ett par.
"Så ni har kommit ut med det?", flinar Dylan.
"Kommit ut med vad?!", fräser jag till svar och killarna skrattar. Blair kollar storögt på oss och får mig att vilja slå till henne, hon fattar väl att det inte är på riktigt!
Justin drar mig intill honom och kramar om mig. Hans stora, mysiga kramar är oslagbara. De slår verkligen allas kramar i hela världen. "Vad hade du tänkt dig nu madame?"
Fortfarande tätt i hans famn svarar jag: "Vi går och badar. Eller ja du badar, vid det grunda."
"Kom då.", säger han och släpper mig.
Jag går efter honom och det känns verkligen som att vi är ett par. Känslan är pirrig och jag skulle verkligen vilja detta, men det går inte. Han gillar inte en liten fjant som är två år yngre än honom, och dessutom skulle det inte funka. Chaz skulle sluta prata med oss båda, Justin är inte hemma speciellt ofta.. Förutom nu då.
Blair's pool är ganska cool, i ena änden är den väldigt grund och i den andra änden är den sjukt djup. Det underlättar när man är liten och badar. Dock har hon inga småsyskon, fast hon har ju bott här sen hon var liten.
Justin går ner för några trappsteg och vänder sig sen om och flinar mot mig.
"Vadå?", säger jag. Då sträcker han sig mot mig och paniken slår mig. "NEJ! NEJ JUSTIN SLUTA! NEJ NEJ NEJ NEJ JAG DÖDAR DIG! JUSTIN MITT SMINK, MINA KLÄDER! NEJ LÄGG AV! SLÄPP NER MIG!"
Sen håller han mig i min famn som en bebis och går ner ett trappsteg i taget. "SNÄLLA JUSTIN JAG BER DIG MED HELA MITT LIV!" Men han ignorerar mig och även om jag sprattlar som en galning och försöker hålla mig i räcket så släpper han mig efter ett tag, och jag åker ner till botten. Fort ställer jag mig upp och alla skrattar. "DET ÄR INTE KUL!", skriker jag och försöker få bort håret från mitt ansikte.
"Det är så gulligt med paniken du får.", säger Justin och skrattar försiktigt.
"Jag ska döda dig!"
Killarna fortsätter att skratta, fast ett skratt hör jag inte och ni kan ju bara gissa vems.
Jag och Justin fortsatte att bada ett tag, men jag hade fortfarande inte tagit av mig mina kläder. Det var bara ännu en del i min mästerplan.
"Vi drar till det grunda igen.", ler jag mot Justin och sen börjar vi simma ditåt.
När jag kan gå igen ser jag till att det blir så grunt så mina bröst åtminstonde är över vattnet. Jag vänder mig med ryggen mot Chaz' del av poolen och ser till att Justin står framför mig. Sen drar jag av mig västen, och sedan t-shirten. Justin tittar precis som jag vill att han ska, och jag ler lyckligt. Förhoppningsvis tittar Chaz, jag hoppas verkligen verkligen verkligen det. Sen rättar jag till överdelen och går uppför trappen för att ta av mig mina shorts också. Justin är tätt efter mig, och så fort som byxorna är av så lyfter han upp mig på ena sidan av hans axel så hela jag hänger ner över hans rygg, med rumpan i hans ansiktshöjd. Han börjar slå på min rumpa och jag skriker till varje gång, mest för att få Chaz' uppmärksamhet. De andra killarna skrattar och snart kastar han ner mig i vattnet igen. När jag når vattenytan igen för att kolla vad Chaz gör, så ser jag inte honom någonstans.
"Vart är Chaz?", frågar jag Justin.
Han gör samma som jag nyss gjorde och vänder och vrider på sig för att få syn på honom. "Ingen aning, han måste ha dragit."
"Varför?"
"Svårt att gissa, han är väl förbannad på oss båda två."
"Men det är ju mig han ska vara arg på, det här är hämnd."
"Vadå hämnd?", frågar Justin.
"För när vi skulle plocka in disken, och du inte fick hjälpa mig."
"Är du allvarlig Jocelyn? Är det därför du vill göra han så arg att han lämnar stället utan ett ord?"
"Nej! Inte bara det. För Luke också, han låter mig aldrig vara. Han förstår väl att jag har killvänner också? Kolla bara Dylan, Ryan, Nolan? Men det är bara när jag är med dig som han håller på!"
"Det kanske är för att vi umgåtts så mycket själva."
"Men det är ingen ursäkt! Jag har varit själv med Dylan och Ryan också och då har han inte sagt något?"
"Fast kolla på oss. Det är hela tiden du och jag, om du tänker efter. Vi kommer alltid tillsammans, vi åker alltid tillsammans. Vi spenderar dagarna ensamma med varandra, hos varandra. Jag skulle också börjat misstänka något."
"Men det är ju inte något! Asså han kan väl bara låta oss vara."
"Ge honom tid bara. Någon gång kommer han acceptera att du inte är den lilla trettonåriga flickan du var sist du bodde här, utan att du nu är sextonårig sexbomb som olyckligtvis fallit i armarna på popsensationen Justin Bieber.", säger han med ett flin på slutet. Jag kan inte låta bli att skratta åt det han sa, och bli lite generad. Är jag en sexbomb nu också!?
"Tack Justin.", säger jag sen och kramar om honom.
"För vad?"
"För att du alltid muntrar upp mig och får mig på bra humör. Och för att du alltid finns för mig, och ger mig råd som ingen annan."
"Det är vad vänner är till för, eller hur?", säger han och släpper kramen jag hade kunnat hålla kvar i flera dygn till.
Inte förrän nu inser jag att jag huttrar, Justin också. "Vi kanske ska gå upp?"
"Bra idé.", säger han och skyndar sig upp som ett litet barn. Jag skrattar åt honom och kommer efter, fast i min egna takt. När jag väl är framme vid våra solstolar ger han mig min handduk.
"Tack mr Bieber.", ler jag.
"Ingen orsak ms Valdez.", ler han till svars.
När vi båda är relativt torra flyttar vi våra saker till solen och lägger oss för att soltorka istället. Justin är den mest fantastiska vän jag har. Ingen är så omtänksam som honom, och han ställer alltid upp för mig. Varför kan inte alla vara som honom, till exempel Chaz? Jag är så trött på honom att jag inte ens vet om jag orkar med att träffa honom än på länge. Jag borde sätta mig ner och prata med honom, men bara för att man borde göra något så betyder inte det att man måste göra det. Så i nuläget avstår jag nog från det ändå.

"Vi ses imorgon då, lova att ni inte fegar ur?", flinar Blair och kramar om mig.
"Vi lovar.", svarar jag. Imorgon ska vi tydligen på en roadtrip som killarna ska stå för. Vi kommer säkert köra vilse och hamna mitt ute i ingenstans där vi blir mördade och uppätna av kanibaler. Nej fy vilken hemsk tanke!
"Men hejdå då alla!", ropar jag till Ryan och Nolan också, som fortfarande sitter vid solstolarna.
De vinkar och sen går jag och Justin till bilen. Vi ska hem till mig och sova. Första gången jag sover över med en kille "på riktigt". Planerat och sådant. En annan kille utom släktingar alltså! Chaz har jag ju till och med bott hos. När vi satt oss i bilen och åkt ut på gatan så kurrar min mage till. Justin flinar mot mig och jag blir generad, som vanligt. Jocelyn the fatass vill ha mat typ.
"Ska vi dra till någon restaurang innan?"
"Men jag har inga pengar med mig, vi kan likagärna åka hem till mig och göra något."
"Romantiskt.", flinar Justin och jag slår till honom på armen. "Aouch!"
"Så blir det när du håller på.", säger jag och lipar.
"Mogen tjej det där!"
"Ska du säga!"
Småtjafset fortsätter hela vägen hem till mig, och det är verkligen typiskt oss. Han parkerar på min uppfart och vi går in tillsammans. Så fort jag öppnar dörren är mamma där.
"Hej ungdomar.", säger hon och ler finurligt.
"Hej..?", säger jag tveksamt medan Justin hälsar lika trevligt som vanligt och tar i hand.
"Vad ska ni hitta på då?"
"Justin ska sova här.", svarar jag och börjar gå mot mitt rum.
"Vänta en minut!", säger hon och jag stannar till. En ljudlig suck lämnar min strupe.
"Vad?", grymtar jag med stängd mun.
"Ska en kille sova över i samma rum?"
"Jag tänkte det, mamma.", säger jag med betoning på mamma.
"Är ni ihop eller..?"
"Nej, så du behöver inte vara orolig. Låt oss vara nu!", fräser jag.
"Om det är något problem så behöver jag ju självklart inte göra det..", börjar Justin.
"Det blir inget problem. Lägg av mamma, bli inte som Chaz."
"Vadå Chaz?"
"Kom Justin.", säger jag och slänger igen dörren när båda är i rummet. "Åhh!"
"Varför är du så arg mot din mamma?", säger han.
Jag sätter mig på min matta på golvet och vilar ansiktet i händerna. Hon är bara för mycket. Justin är nere mittemot mig på en sekund och tar bort mina händer, så jag tvingas att ta upp huvudet och kolla in i hans ögon. Han ser orolig ut, och det gör mig ledsen med ens.
"Det är ingenting du behöver tänka på, snälla. Den där minen gör mig ledsen.", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
Först ler han men blir sen allvarlig när han börjar prata. "Men jag bryr mig om dig, och ifall du har något på ditt hjärta som du vill prata om så finns jag här."
Hur kan man vara så omtänksam? Han är verkligen den perfektaste killen jag någonsin stött på. Ibland är han en riktigt kille som kommer med perversa kommentarer och skämtar om allt, men ibland är han den mjukaste och omtänksammaste jag nånsin stött på. Hans händer vilar på mina korsade ben och där de ligger bränns det. Jag kan inte förklara men han har en sån påverkan på mig, så det går inte ens att förklara. Så fort han är i min närhet blir jag lycklig, när han pratar med mig kan jag inte sluta le och när han rör mig.. Då pågår det en våldsam kamp mellan fjärilarna i min mage.
"Tack för att du finns.", säger jag och ler mot honom. "Men det är lugnt, det är verkligen det."
"Om du inte vill säga det frivilligt, så får jag väl tvinga det ur dig..", flinar han och hoppar på mig. Där är den barnsliga Justin tillbaka. Han börjar kittla mig precis överallt och jag kan inte sluta skratta. Jag skriker och skrattar om varannat och ålar mig och gör precis allt i min makt för att ta mig loss ur hans grepp, men det går inte.
"JAG KOMMER KISSA PÅ MIG PÅ RIKTIGT! SLÄPP!", skrikskrattar jag och håller mina händer hårt kring hans handleder. Under ett par få sekunder blir hans grepp om mig lösare och jag lyckas åla mig bort från honom och ställa mig upp. "Ifall du inte lämnar min kropp ifred så ska jag.."
"Då ska du vad?", flinar han och närmar sig mig.
Jag har ställt mig med ryggen mot min garderobsdörr och strax är han framme vid mig. "Då ska jag.. Hm.." Hans närhet gör mig nervös men ändå trygg, den får min hjärna ur balans. Allt som nyss var så självklart blir helt plötsligt bubbligt och osäkert.
"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

Skitful bild men jag var så sjukt ivrig för att få ut det här kapitlet, och ni förstår nog varför! KOMMENTERA!

23 - almost like a couple

Previously:
"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.
Dagen efter vi hade varit hos Blair så hade jag åkt hem och bara rensat tankarna i några dagar. Nu har det gått över en vecka sen dess och jag vill verkligen hitta på något idag och träffa någon, inte bara ligga hemma och deppa. Mamma har jag knappt sett röken av, hon har väl hittat sig några att umgås med äntligen. Då är hon inte på mig hela tiden om att jag måste städa och sånt. Chaz har jag inte hört någonting av och det är jag verkligen glad över. Vill varken se eller höra av honom ifall han håller på såhär fortfarande. Vi gick igenom det här för inte alls längesen och om han ska börja igen... Då kan han likagärna sluta umgås med mig. Då vill jag inte ens umgås med honom.
Dörrklockan plingar och jag rycker till. Här ligger jag i sängen utan smink med min pyjamas. Härligt.. Fort ställer jag mig upp och tar en snabb titt i spegeln. Mitt hår är en röra. Medan jag går mot dörren sätter jag upp det i en bulle. Jag öppnar den och bakom står Justin.
"Hej.", säger han och ler snett.
"Hej..", svarar jag och sätter armarna i kors framför mig. Pinsamt eller vad?! Jag trodde att det skulle vara postgubben eller någon kamrat till mamma, men nej där står han. Snygg som attan är han också.
"Får jag komma in?"
"Absolut!", säger jag snabbt och drar upp dörren mer. Han stiger in i hallen och jag stänger dörren.
"Förlåt om jag bara kommer såhär men jag har inte träffat dig på så länge och jag kände bara att det var dags.", säger Justin när han fått av sig jackan.
"Det är lugnt, jag hade ändå tänkt fråga om vi skulle träffas idag. Fast då tänkte jag inte se ut såhär.", säger jag och gör en gest vid mitt ansikte. Justin skrattar till och skakar på huvudet.
"Jag tycker du är vacker ändå." Och där kom fjärilarna. Så fort någon säger sådana saker, och speciellt killar, så blir jag så lycklig. Även ifall de är oseriösa, jag kan inte rå för det.
"Tack. Ska vi gå in till mitt rum eller?", säger jag och drar ut på det sista ordet.
"Absolut."
Vi går in till mitt rum och på en gång kommer jag på att sängen ser ut som ett bombnedslag. Fort börjar jag bädda som en rabiessmittad kanin och Justin skrattar åt mig.
"Du måste inte städa för mig vet du?"
"Men det är ju pinsamt!", säger jag och avslutar min bäddning. Den blev inte i världsklass precis, men bättre än innan.
"Då ska du se mitt rum..", flinar han.
"Tveksam till om jag verkligen vill.", skämtar jag tillbaka. Justin flinar bara till svars och slänger sig i min säng. Då är den bäddningen som bortglömd.
"Din säng är så skön.", säger han och rör till ännu mer.
"Justin!"
"Vadå?", flinar han.
"Åh du är så elak!"
"Använd inte sådana där ord mot mig unga dam, då blir det smisk.", flinar han ännu en gång.
"Måste du vara så pervers jämt?", stönar jag och går in till min garderob.
"Ey gömmer du dig från mig!?"
"Ja, det kanske jag gör!", ropar jag till svars.
"Byt om härute istället!", ropar han tillbaka och jag kan höra hur han skrattar för sig själv. Han är då den mest konstiga jag mött.
När jag fått på mig ordentliga kläder, det vill säga ett par shorts och en t-shirt med väst över, så går jag ut till honom igen. Så fort han får syn på mig busvisslar han.
"Sexy mama.", flinar han.
"Lägg av!", säger jag som att jag inte bryr mig, men blir generad ändå.
"Du blushar ju, vad söt du är.", skrattar han.
"Ge dig!", fräser jag.
"Kom hit.", säger han och sträcker ut armarna mot mig.
"Va?"
"Kom hit och mys med mig.", flinar han.
Även fast han är oseriös så gör jag som han sänger, och han drar ner mig i hans famn. Jag ligger praktiskt taget ovanpå honom och han har händerna vid min rumpa. Det är som att vi vore ett par, fast det är vi verkligen inte.


Även om jag verkar oseriös så kan jag inte släppa hur mycket jag faktiskt vill det. Jag vill att hon ska ligga i min famn, jag vill kunna hålla om henne, jag vill kunna kyssa hennes vackra läppar och jag vill kunna göra allting inför alla andra. Men Chaz skulle bli rasande. Att ha henne liggandes på mig nu i min famn är det jag drömt om sedan jag lärde känna henne på riktigt nu igen. Hennes personlighet är underbar, hon är så omtänksam och vänlig. Ifall jag tog hem henne till mamma och sa att hon var min flickvän så skulle hon bli överlycklig. Alla i min familj älskar henne, det skulle vara ren lycka att kunna göra det. Att kunna kalla henne min flickvän.
Hon börjar röra på sig och sätter sig gränsle över mig istället. Hennes händer vilar på mitt bröst och hon tittar djupt in i mina ögon. Som att hon försöker scanna om jag är allvarlig eller inte, om jag vill att hon ska gå av eller ligga kvar, om jag vill att hon ska göra något mer eller inte, hon verkar bara vilja ha reda på svar. Jag önskar att hon vågade fråga. Och jag önskar att jag skulle kunna få veta vad som försigår i hennes huvud så jag bara får veta hur hon känner om oss. Om hon också vill att det ska bli något mer, eller om hon bara  vill vara vänner. Även om båda skulle vilja så skulle det nog inte bli något, men vi skulle båda få bekräftelse iallafall.
"Vad tänker du på?", viskar hon. Som att hon skulle vara rädd att någon annan skulle få höra.
"Dig.", svarar jag ärligt.
Hennes min ändras och hon ser nästan lite häpen ut. "Vadå mig?"
"Jag tänker på dig."
"Vad om mig?"
"Jag tänker på hur mycket jag gillar dig.", viskar jag. Det där kan tolkas på två sätt, och jag hoppas innerligt att hon bara inser vilket och böjer sig ner och kysser mig..
"Jag gillar dig också Justin.", viskar hon och ler. Sen lägger hon sig ner igen, fast fortfarande med benen om sidorna om mig.
Jag börjar dra min hand upp och ner över hennes rygg, som i en värmande gest. Jag vill bara att hon ska veta hur mycket jag tänkt på henne under veckan som gått. Det var som att bli plågad när jag var ifrån henne, och jag kan bara tänka mig hur det blir när jag måste lämna Stratford för jobb senare i sommar.

Blair hade ringt och bett oss komma över för att sola och bada, som vi gjort för exakt en vecka sedan. Så i passagerarsätet bredvid mig satt nu Jocelyn. Vi hade kunnat gå, men ikväll när man är seg och trött är det smidigare att ta bilen hem.
"Om du försöker putta ner mig i poolen så kommer jag döda dig.", säger Jocelyn och försöker låta väldigt hotfull.
Jag skrattar åt henne och petar henne i sidan. "Och du tror att du kommer lyckas? Dröm vidare baby."
"Det är du som borde drömma vidare Bieber."
"Så nu kallar du mig efter mitt efternamn också?", flinar jag mot henne.
Hon slår till mig på armen och mumlar något för sig själv så jag bara inte kan låta bli att le mot henne. Hon är så söt när hon försöker hålla på så det är svårt att hålla sig borta från henne.
Jag parkerar på Blairs uppfart och sen hämtar jag och Jocelyn badsakerna tillsammans i bakluckan. När vi går runt huset stannar Jocelyn mig plötsligt.
"Kommer Chaz vara här tror du?", viskar hon.
"Jag antar det, vadå då?"
"Kan inte vi reta upp honom lite?", ler hon och höjer på ena ögonbrynet.
"Hur menar du nu?"
"Men att vi håller på jättemycket och överdrivet?"
"Varför? Han kommer bara bli arg på mig."
"Men han håller på så mycket hela tiden! Han tror att han kan köra med mig bara för att jag är hans lilla kusin men jag ska allt visa honom vad som händer om han försöker förstöra för mig." Förstöra för henne? Vad är det hon syftar på? Varför vill hon helt plötsligt göra Chaz sur? Dessutom är det ju mig han kommer bli arg på, inte henne.
"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag.  

22 - i will show him what happens if you fuck with me

Previously:
"Jocelyn du rodnar ju! Lyssna jag skulle stötta Justlyn till 100% men jag är din bästa vän och jag förtjänar att få reda på det före alla andra! Så, har ni någonting hemligt förhållande så kan du ju berätta det till mig nu." Justlyn? Va? Jag trodde bara att jag och Justin var vänner, eller? Tänk om han ser mig på annat vis? Min mage började bubbla som att jag vore nervös och glad på samma gång, typ som när man var liten och skulle göra något jätteläskigt men som man ändå såg fram emot. Typ åka slänggunga eller liknande.
"Uhm.. Nej?"
"Asså åh! Om du inte ska vara samarbetsvillig så tänker jag be Dylan fråga Justin! Så det så."
"Fråga vad?", säger Justin, som verkar ha varit bakom våra ryggar längre än vad jag hoppats.

"Ingenting.", säger jag snabbt.
"Jo säg nu.", ler Justin nyfiket. Ibland är det nästan irriterande att han är så nyfiken som han är. Måste han veta precis allt liksom?!
"Jag tror inte att du vill ta det inför henne.", säger Blair och pekar på mig. "Hon kommer dö av genering, så jag och Dylan pratar med dig om det senare. Kan du låta oss skriva färdigt listan nu!?" Hur lyckas kvinnan alltid rädda sådana här situationer? För att vara ärlig trodde jag att hon skulle sabba allt och fråga, men hon är superwoman ibland alltså.
"Visst." Justin lämnar rummet och kvar blir vi med listan.
"Blair jag ska döda dig! Ifall du hade frågat honom här inför mig.. Jag vet inte vad jag skulle gjort!"
"Det var därför jag räddade dagen och inte frågade. Varsågod. Nu skriver vi klart listan innan de blir galna därute."
Vi rabblar upp alla möjliga saker. Olika kött, tillbehör, såser, marinader, drickor, godis, chips och liknande som vi kan komma på. Det kommer bli sjukt dyrt men det är inte precis som att Blair inte kan ha råd med det utan att splitta på det. Fast skulle hon få betala allt skulle jag må dåligt, därför är det skönt att det är Justin och jag som åker. Men Justin kommer väl som vanligt inte låta mig betala för något. Barnrumpa.

"Justiiiiin!", ropar jag och viftar med lappen i handen. Han kommer på en gång.
"Ska vi åka då?", säger han. Jag nickar och vi tar farväl av våra vänner innan vi lämnar huset. Det är Ryans bil som står på uppfarten, men det spelar nog ingen roll.
"Vad var det ni pratade om i köket egentligen?", säger Justin när vi kört ett tag. Jag kan glimta ett flin men är inte helt säker.
"Asså jag vet inte..", säger jag med en ostadig röst. Måste jag vara en sån dålig ljugare!?
"Det var om mig va?" Tystnad sprider sig över bilen. Det ända jag kan höra är mitt hjärta som börjar banka snabbare, och inte vet jag varför. Kanske för att jag inte vill ha den här konversationen. Det kommer bara bli pinsamt. "Var inte rädd för att säga, det är ju inte precis som att jag kommer bli fly förbannad och kasta ut dig ur bilen."
Ett leende sprider sig på mina läppar och jag kollar upp mot honom ett tag. Ibland har han en slags lugnande effekt på mig. Som nu. Hjärtat fick sakta men säkert tillbaka sin vanliga rytm och jag blev mycket mer avslappnad i hållningen. Jag hoppas att han inte märkte det, för då blir det riktigt pinsamt. Tänk om Blair skulle märka det någon gång, och skrika det högt inför alla andra? Då skulle mitt liv vara över. Typ. Mitt uppe i mina tankar om att Justin är som ett avslappnande medel eller någon typ av medicin så parkerar han bilen utanför en vanlig livsmedelsaffär.


"Du vet att du får svara på min fråga.", flinar han när vi går över parkeringen. Han kommer verkligen inte släppa detta.
"Varför vill du så gärna veta?", suckar jag.
Han skakar på axlarna och ger mig ännu ett flin. "Nyfiken."
"Men nu har vi inte tid att vara nyfikna för nu ska vi handla!", säger jag överdrivet entausiastiskt och går in genom skjutdörrarna.
Justin tar en vagn på vägen in och sen är det bara att leta på allting. Varken jag eller Justin är hundra procent säkra på vart allting ligger så vi får mest gissa oss till allt. Det går hyfsat bra ändå och vi lyckas pricka av allting på listan som jag och Blair komponerat ihop. Precis som jag trodde så betalade Justin för allting och lämnade mig kvar med rejäla skuldkänslor.
"Asså på riktigt Justin jag mår skitdåligt nu.", säger jag när vi kommit fram till bilen. Justin tar fram nyckeln och trycker på en knapp som får lamporna att blinka till en gång. Vagnen håller han fortfarande i händerna när han öppnar bagageluckan. Vi båda hjälps åt att få in varorna i bilen.
"Men jag mår dåligt ifall du ska behöva betala för allt det här.", säger han innan han slänger igen luckan.
"Vi alla kan väl betala en del.."
"Men om vi gör något någon annan gång kanske någon annan betalar. Och gången efter det kanske någon annan betalar, och till sist så har alla betalat precis lika mycket och är jämna."
"Det där lät bara konstigt och det vet du.", lyckas jag säga innan han kommit iväg så långt bort med vagnen att vi inte kan höra varandra utan att ropa. Varför ska han vara så otroligt envis och jobbig? Kan han inte bara acceptera att någon annan kanske också vill betala någon gång? Inte för att det behövs, utan för att man vill?

När vi kommit tillbaka började Blair med maten direkt och fick snabbt hjälp av Dylan. Vi hade alla erbjudit oss att hjälpa till men vi fick varken för henne eller honom. De ville väl antagligen bara vara själva så de skulle kunna hångla mellan matlagningen eller något annat barnförbjudet. Killarna och jag låg ute vid poolen även fast det var ganska mörkt ute. Det var såklart inte kolsvart eftersom det var sommar, men betydligt mörkare än på dagen.
"Är vattnet varmt?", frågar Ryan Chaz som precis ställt sig upp.
"Jag vet inte.", säger Chaz och doppar sen ner foten. "Ja."
"Ska vi ta oss ett dopp?", flinar Ryan men ligger fortfarande kvar på sin solstol.
"Det är lugnt. Men kan man inte lägga sig på madrasserna och flyta runt bara?"
De fortsätter sin korkade konversation och innan jag vet ordet av det så håller de på med madrasserna och alla andra flytande föremål som Blair råkar ha ligga flytandes i sin pool. Justin ligger på solstolen som ligger bredvid min fast ändå inte riktigt bredvid. Det är säkert en halvmeters mellanrum mellan oss.
"Ska du inte hjälpa dina vänner med deras lysande plan?", flinar jag mot Justin.
"Det är du som är den tjockskalliga av oss så du borde hjälpa dem."
"Vi båda vet att det är jag som är intelligentast av alla härute."
"Det beror på vad man ser som intelligens, 1+1 elle-"
"Sluta med erat tjafsande och ha koll på grillen istället turturduvor.", säger Blair som måste kommit ut mitt i vårat samtal. Den sista delen var ju verkligen nödvändig.
"De ända turturduvorna härute är väl Chaz och Ryan som ska ta en romantisk tur på sin luftmadrass.", säger Justin som får mig att bryta ut i ett gapskratt. De andra börjar också skratta, förhoppningsvis inte åt mitt skratt.
"Men på riktigt, kan ni stå vid grillen?", säger Blair när skrattsalvorna gått över.
"Visst.", säger Justin och ställer sig upp. Blair går tillbaka in och jag lutar mig tillbaka mot solstolen. Justin står vid mina fötter och kollar på mig.
"Vad?", ler jag.
"Vi båda skulle stå vid grillen vad jag förstått?" Jag sträcker ut min arm som för att han ska dra upp mig. Han tar tag i min hand och drar upp mig så snabbt att jag blir slängd in i hans famn och sen våldsamt slungad tillbaka så jag nästan ramlar. Hans grepp om min hand var fortfarande fast och var det som räddade mig från att ramla.
"Idiot.", nästan fräser jag och släpper honom. Jag blev livrädd, tänk om jag hade brutit ett ben eller liknande? Då hade hela min sommar varit över.
Han bara skrattar och går efter mig till grillen. Blair har lagt på alla köttbitar, kycklingbitar och hamburgare. Jag vänder på de som ser färdiga ut och sen stänger jag igen locket igen.
"Är du sur?", frågar han med en helt allvarlig röst när jag sekunder senare ställt mig för att luta mig med ryggen mot väggen.
"Nej.", svarar jag snabbt och kollar in i hans ögon.
Han kollar tillbaka in i mina och tar ett par steg mot mig. På en gång vill jag backa av ren instinkt, men väggen är i min väg. Han är min kompis, och kompisar ska inte stå såhär nära varandra.
"För det verkar som att du är det.", mumlar han bara centimeter från mitt ansikte.
"Hey hörni!", ropar Chaz och vi båda kollar mot honom i poolen. "Vad fan håller ni på med!?"
"Grillar!", ropar Justin tillbaka och öppnar upp locket.
Mitt ansikte går över i en röd nyans på en gång, det kan jag slå vad om. Om alla skulle kunna sluta genera mig..

Någon timma senare sitter vi alla proppmätta runt Blairs bord utomhus. Det finns verkligen hur mycket mat som helst kvar, var vi tvugna att köpa så mycket av allt?
"Jag ska aldrig mer äta i hela mitt liv!", stönar Blair.
"Inte jag heller.", instämmer jag.
"Jag slår vad om att ni båda kommer sitta och äta godis inom en timma.", flinar Dylan och killarna skrattar. Blair ger honom en blick som skulle kunna döda.
"Det får vi väl se om då.", säger jag och ställer mig upp för att börja duka av.
"Låt mig hjälpa dig.", säger Justin och är påväg att ställa sig upp då Chaz drar ner honom.
"Ni två har umgåtts tillräckligt mycket tillsammans själva idag, jag kan hjälpa till.", säger Chaz och drar åt sig några tallrikar. Jag stannar upp i det jag håller på med och vänder mig om.
"Verkligen? Ska du börja igen? Lägg ner, låt Justin hjälpa till om han vill.", fräser jag.
"Jocelyn, vill du göra mig sådär förbannad igen?", säger Chaz och ger mig en blick som är miljarder gånger värre än Blair's till Dylan.
"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.


FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET FÖR ATT DET DRÖJT! Gjorde kapitlet extra långt och hoppas att ni tycker om det. Har påsklov nu och har fått massa idéer under de veckor jag varit borta från bloggen så nu tror jag att jag fått upp skrivarglöden igen också. Det får vi se helt enkelt. Tack så hemskt mycket till er som kommenterar och kikar in hit även fast jag inte skriver. Kärlek till er.♥



If you are alone, i'll be your shadow handlar om Jocelyn vars pappa dog när hon var väldigt liten. När det hände blev hennes mamma deprimerad och åkte iväg till ett annat land, utan henne. Jocelyn fick bo hos hennes kusiner under tiden och efter ett tag gick det verkligen bra. Hon och hennes kusin blev riktigt tighta och han var som en storebror för henne. Men bara några få dagar innan hon skulle fylla 13 återvände hennes mamma och tog med henne till ett annat land, USA. Efter tre år utav konstant tjatande är hon nu tillbaka i landet och staden där hon växte upp med sin kusin, Stratford.