Previously:
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.

---

Efter en mysig heldag med Justin, eller ja nästan heldag med tanke på att han kom till mig på eftermiddagen, så hade han nu åkt hem för att byta om och göra något mer. Han hade bjudit ut mig på en dejt. En riktig dejt, på en fin restaurang! Jag skulle ha klänning och han skulle ha någon skjort/kavaj-liknande sak, och det hela var bara nervigt. Att få klä upp sig och fixa sig och leka vuxen helt plötsligt. Fast jag kände mig nästan vuxen. Han är arton och jag är sexton. Det är ju praktiskt taget vuxet. Blair hade skickat snapchats på klänningar jag kunde låna av henne, men jag hade redan en perfekt. Vit spetsklänning utan axelband som gick ungefär till mitten av låren. Under brösten var det ett band i pärlor och det är den finaste klänning jag har i hela garderoben. Den var sparad till ett perfekt tillfälle, som detta. Våran första dejt. Det låter helt sjukt. Jag ska på dejt med Justin Bieber.
Jag blev precis klar med ögonskuggan och då ringer dörrklockan. För att vara ärlig så är jag ganska nervös, och jag vet inte varför. Men det är så olikt mig, att gå på finrestaurang och sånt. Med en kille dessutom. En stilig sådan som jag fått känslor för.
När jag går ut till hallen har mamma redan öppnat och står och pratar med Justin. Hon får syn på mig och hennes blick förändras på en gång. Nästan som att hon blir förvånad. Men jag har faktiskt inte fixat mig såhär mycket någon gång på jäääättelänge. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Visst brukar jag fixa mig, men inte så som jag gjort idag.
Justin gör sig synlig genom att komma in och när han ser mig blir hans ögon en aning större och han synar mig från topp till tå. Grejen är bara att han är så snygg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han har på sig en blazer men har dragit upp ärmarna så hans underarmar, och väldigt snygga tatueringar, gör sig synliga. Att jag ska gå ut med den här farligt heta människan är helt oförståeligt. Att jag dessutom måste kunna slita blicken från honom då och då gör det här mycket mer otrovärdigt i min hjärna.
"Hej.", säger jag när jag känner att det gått lite för lång tid utan att hälsa. "Igen.
"Hej.", ler han. "Ska vi åka på en gång? Bordet är bokat till åtta och om vi ska hinna dit också.."
"Ja absolut. Hejdå mamma!"
"Ha det så kul ungdomar."
Jag slår igen dörren och följer med Justin till bilen. Han håller upp dörren som den gentleman han är och sen stänger han igen den, för att gå över och göra samma process till sig själv.
"Du är väldigt vacker idag.", säger han när vi rullat ut från min uppfart. För några sekunder bryter han blicken från vägen för att kunna kolla på mig. Hans ögon speglar ren ärlighet, och hela jag fylls av värme. Vackra, perfekta människa.
"Du är väldigt snygg idag." Han ler åt det jag säger, men börjar skjuta tillbaka om att jag är snyggare och måste lära mig att kunna ta komplimanger och än det ena än det andra. Efter en halvtimma svänger han dock in på parkeringen till en finrestaurang jag aldrig ätit på, men åkt förbi flera gånger. Den är italiensk vad jag förstått. Sen vet jag att Justin är galen i italiensk mat, och det är han inte ensam om.
Vi går in och han säger att namnet är bokat i Bieber, efter det blir vi ledda till ett bord långt in. Vi har stolarna mittemot varandra och det är levande ljus på bordet. Riktigt mysigt, och ett perfekt restaurangval för våran första riktiga dejt. Egentligen är det ju inte en "äkta första dejt" för det är ju mer första gången man ska ses som något mer än vänner, men det är en sån gullig gest ändå.
"Hej och välkomna till La betolla di terroni. Jag heter Sofía och kommer vara eran servitris ikväll. Här är era menyer, jag är tillbaka om en stund för att ta era beställningar." Hon räcker oss varsina menyer, och ger oss ett leende innan hon ger sig iväg.
Allt med det här är så ovant. För Justin är det här säkert vardagsmat, men jag uppskattar det verkligen jättemycket. "Vad ska du beställa?"
Jag ser upp för att möta hans underbara, mörkbruna blick som skimrar på grund av ljusen framför oss. Hans perfektion får mig att le, och han är inte sen med att ge av ett mjukt leende han med. "Jag vet inte, någonting med pasta tror jag. Du då?"
"Jag med, antingen pasta bolognese eller pasta alfredo. Det är det jag brukar äta när vi är i Italien, eller på italienska restauranger överlag."
"Jag har aldrig varit på en äkta italiensk restaurang som denna.", erkänner jag.
Han ser allvarligt förvånad ut när jag säger det. "Va!?"
"Jaa.."
"Då måste jag ta med dig till en äkta italiensk restaurang i Italien. Du kommer älska maten där om du gillar italiensk mat nu."
Sofía är tillbaka vid vårat bord och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska beställa. Hon har sitt mörka hår uppsatt i en knut bak på huvudet, sen har hon på sig en vit skjorta med en röd/guldrandig väst över och ett par svarta långbyxor. I handen håller hon ett anteckningsblock och en bläckpenna, redo att skriva ner vad vi nu tänkt beställa. "Är ni färdiga?"
"Ja, jag tror det. Um, vad ska du ha Jocelyn?"
"Öh.. Uh.. Hm.. Vad rekommenderar du?", säger jag eftersom jag inte har någon aning. Jag möter hennes blick och hon ser så trevlig ut med sitt läppstiftsleende.
"Jag kan rekommendera våran penne all'arrabbiata där vi har ett hemgjort recept, ifall du vill ha pasta?"
Det hon precis sa var inte direkt ett tydligt nog svar till mig. Penne är en pastasort, det vet jag. Men allirabatta? "Uh.. Vad är det för något?"
"Det är en stark tomatsås." Starka saker gick inte ihop med varken mig eller min mage.
"Öh.. Kan du rekommendera någon annan pasta?" Hennes förvånade reaktion får mig att vilja krypa in i ett hörn eller något. Min kassa erfarenhet av restauranger och sådant gör mig bara osäker. I ren desperathet söker jag Justins tröstande blick, och den fann jag snabbt. Han räcker fram sin hand på bordet och jag tar den, sen klämmer han den mjukt och allt känns helt plötsligt bra igen. Osäkerheten gör inte så himla mycket, för han dömer mig inte för den som Sofía antagligen gör just nu. Speciellt eftersom jag sitter med popstjärnan Justin Bieber, som hon säkert redan förstått att det är.
"Vi har ju den enkla pasta alfredo, och pasta al pesto. Ifall du letar efter något mer originellt, tänkte jag."
"Pasta al pesto blir jättebra. Och bubbelvatten att dricka." Hon skriver ner det jag sa och vänder sen blicken mot Justin, med samma leende som förut.
"Jag tar pasta alfredo och cola."
"Toppen. Ska ni ha förrätt, efterrätt eller något annat?"
"Um, jag har förbeställt." Förbeställt vad?
"Åh, jaha. Då förstår jag. Jag kommer med drickorna alldeles strax." Justin avfyrar ett perfekt leende, och sen går hon iväg.
"Vad har du förbeställt?" Min nyfikenhet kunde knappast hålla sig borta.
"Det får du se.", ler han mjukt och lägger andra handen på bordet. När jag inte lägger upp min på en gång, räcker han sig efter den och tar sen tag i den.
"Jag är så glad att du sitter här med mig idag."
Han är så gullig att mitt hjärta smälter. "Jag är så glad att jag får sitta här med dig idag. Allt det här är perfekt. Det är bara så.. Nytt. Jag brukar inte gå på restaurang och sådant. Men det är jättekul att få uppleva det med dig."
Sofía är tillbaka med våra drickor och jag och Justin börjar prata om allt möjligt.

Lagom till att vi ätit upp och fått våra tallrikar bortplockna, hade Sofía och en manlig servitör kommit ut med en stor, dyr champagneflaska och hällt upp till oss båda. De hade också kommit in med massa färsk frukt och chokladfondue. Att Justin hade fixat det här speciellt till idag var bara för.. Jag vet inte. Det var overload på känslor för mig just nu. En kille har varit så fin att han fixat det här till mig, för min skull. Sjukt alltså. Inte trodde väl jag i min vildaste fantasi att flytten tillbaka till Stratford även skulle inkludera att jag föll för min kusins bästa kompis..
"Skål. för oss.", säger Justin och håller upp hans champagnefyllda glas.
"För oss.", ler jag och slår ihop våra glas. Vi tar varsin klunk och jag kan inte förstå hur de kunde servera alkohol till underåriga. Jag är liksom 16 år. För Justin var det ju bara ett år kvar, så det kanske de hade lite mer förståelse för. Men mig då!? De frågade inte ens om leg.
"Vad är det här för något?" Justin håller upp en vit fruktbit med svarta kärnor i. Det ser ut som en kiwis mitt fast vit.
"Jag tror den heter drakfrukt. Inte säker dock." Han stoppar in den i munnen och tuggar. "Var den god?"
Han nickar. "Lite lik kiwi fast ändå inte."
"Jag vill ha en jordgubbe!", säger jag exaltherat och räcker mig efter en.

"Nej! Låt mig mata dig.", flinar Justin.
"Lägg av jag kommer få choklad överallt." Nu kommer han säkert kladda till hela mitt ansikte och med tanke på att jag har vit klänning är det här bara en väldigt dålig idé.
Till slut tjatar han till sig att han ska få mata mig och det går helt okej med lite hjälp på slutet från min sida. Vi fortsätter att äta frukt och jag matar han med jordgubbar som jag sen äter resten av halvan av, bara för att.
Efter någon timma har vi ätit upp den mesta av frukten och druckit champagnen. Justin betalar och sen går vi ut till hans bil. När han sätter sig i förarsätet blir jag lite förvånad först. Han kan ju inte köra nu när vi druckit champagne?
"Men vi har ju druckit?" Justin kollar överraskat på mig. Vad nu? När han ser mitt ansikte börjar han skratta.
"Det var ju alkoholfri champagne!" Mitt ansikte blossas genast upp. Inte konstigt att de inte frågade!
"Åh herregud." Jag begraver ansiktet i händerna och han backar ut från parkeringen.
"Vad söt du är, inte skulle jag väl sätta mig i bilen om jag hade druckit?" Han lägger en av sina händer på mitt lår, och jag ryser till på benen. Inte vet jag varför, av ren nervositet säkert.
"Skäms inte inför mig. Vart ska vi nu, till någon av de andra eller?"
"Är du själv hemma?" Egentligen skulle jag inte vilja träffa några andra nu. Den här kvällen har varit perfekt och förtjänar att bli avslutat på ett perfekt sätt också.
"Jag vet inte riktigt."
"Kan vi inte åka hem till dig istället och bara mysa?"
"Det låter som en mycket bättre idé ifall du frågar mig.", ler han mot mig och kramar om mitt ben lite extra. Vilken underbar kille jag fått tag på.

Previously:
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis

---

Ett dunkande huvud, utmattad kropp och illamående känsla var vad jag vaknade upp till på tisdagsmorgonen. Jag slår försiktigt upp mina ögon, rädd över att det ska vara ljust, men jag möts för det mesta av mörker. Sängen jag ligger på är jättehård, så det är knappast min egen. Och inte Blairs eller Dylans heller. Det är antingen Chaz' eller Ryans. Ifall det inte är Justins, men hans är så liten så den kan jag nästan utesluta på en gång. En toalett spolas, och snart syns en figur i dörröppningen. Är det Ryan?
"Är du vaken Jocelyn?" Helt rätt gissat.
"Jag mår illa.", erkänner jag.
"Ska jag hämta en hink?"
Att nicka vore det optimala, eftersom att prata gör hemskt ont av någon anledning, men jag vet att illamåendet skulle bli miljoner gånger värre av det. "Gärna."
Snabbt är han ute ur dörren och jag trycker ner huvudet längre i kudden. Snälla Gud, få min baksmälla att upphöra pronto. Någon grymtar till bredvid mig, och då jag får syn på ett rött hårsvall förstår jag på en gång att det är Blair.
"Här, vart vill du ha den?"
Jag tar emot den och lägger ner den på golvet bredvid mig. "Tack Ryan."
"Ingen orsak."
"Vad är klockan?" Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta min konversation, men så fort spyan lämnat min kropp kommer jag säkert må bättre.
"Tolv tror jag."
Det ända jag lyckas få ifrån mig är ett dovt läte. Helst av allt skulle jag vilja stoppa fingrarna i halsen på en gång, men det kanske inte är så kul för Ryan. "Jag kommer.. Hm."
"Då går jag ut härifrån ett slag."
När dörren är igenstängd hänger jag mig över sängen och gör det jag skulle. Riktigt äckligt är det, men som jag trodde så mår jag bättre efter. Nu skulle det sitta fint med en huvudvärkstablett och vatten för att skölja ur munnen, men Ryan är väl inte min betjänt heller. Jag lägger mig tillrätta i sängen igen och försöker dagdrömma mig till Hawaii och Balis ljusa havsstränder. Allt för att få bort tankarna om illamående och huvudvärk.
Jag måste ha somnat, för när jag slår upp mina ögon igen så är det betydligt senare på dagen. Blair ligger inte bredvid mig längre och hinken är borta. Rummet är fortfarande lika mörkt på grund av persiennerna, men från ljusglimtan på kanterna kan man se att det är ljusare än innan. Huvudvärken dunkar på, men illamåendet har försvunnit ganska så väl. Sakta sätter jag mig upp för att sen lämna sängen och gå ut på upptäcktsfärd efter de andra.
"Hallå?", försöker jag ropa men får hosta till. Min hals är raspig och jag är hes. Vad hände igår egentligen? Jag kommer knappt ihåg någonting.
"Jocelyn?" Ryan står i dörröppningen till toaletten.
"Hej. Vart är Blair?"
"Här är jag.", hör jag en hes stämma säga bakom Ryan. Jag närmar mig dem och ser henne huka sig över toalettstolen.
"Åh. Jag tror jag lämnar er två ifred.. Det är nog dags för mig att åka hem. Mår skit, och mamma är säkert arg också."
"Vill du inte äta något innan?", frågar Ryan och tar några steg ut.
"Nej det är lugnt. Tack så jättemycket för innan."
"Det är lugnt sis." Han ger mig en stor kram och sen ler han när vi släppt varandra.
"Vi hörs sen."
"Jadå."
"Hejdå boo, ha det så kul!", säger jag menat till Blair.
"Äh tyst.." Är det ända jag hör. Sen ler jag mot Ryan innan jag går ner för trappen. Mina klackskor ligger som tur är vid dörrmattan, antingen har hans mamma prydligt ställt dem där eller så gjorde han själv det när vi kommit hem. Det verkar som att han är själv hemma dock. När jag fått på mig skorna och öppnat dörren möts jag av en sval vind och sen en stekande sol. Att ta sig hem kommer nog bli jobbigare än väntat, klackskor och stekande sol är ingen bra kombination med baksmälla..

Mamma hade inte synts till någonstans när jag kom hem så det var tur. En lång, varm dusch och en stor lunch, eller mer stort mellanmål, senare låg jag nu i sängen smsandes med Justin. Idag är det tydligen lika varmt och härligt i Los Angeles som härhemma i Kanada. Kan tänka mig att det är säkert en tio grader varmare där än här dock. Det är alltid kallt i Kanada. Speciellt vintertid, känns som att det är vinter 80% av året.
Han skickar en bild på hans ben liggandes i en solstol med stekande sol. Ifall det inte varit för min huvudvärk hade jag nog gjort samma som honom. Jag tar en bild på mina bara ben i sängen. Då får jag en ansiktsbild av honom till svars, och jag skickar en nästintill likadan till honom.
"Jocelyn! Är du hemma?", ropar mamma och jag hör hur dörren stängs igen.
"Jaaa!", ropar jag tillbaka och sen hostar jag till. Min röst var verkligen inte normal idag.
"Vart var du igår? Inte hörde du av dig varken igårkväll eller imorse, vet du hur orolig jag blev?"
"Jag och Blair sov över, jag glömde berätta att jag åkte. Förlåt."
"Vad tur, jag tror nästan att du gjort något olagligt. Det gjorde ni inte va?"
"Nej såklart inte. Jag lovar.", ljuger jag.
"Bra. Är du hungrig? Jag tänkte laga kycklingpaj."
"Faktiskt, så åt jag nyss. Förlåt."
"Åh jaha.. Då gör jag den senare ikväll då.", svarar hon trumpet och lämnar sen mitt rum. Tur.
Justin slutar svara, han umgås säkert med massa andra. Inte tänker jag störa honom heller. Jag skickar iväg ett sms till Blair där jag frågar hur hon mår och sen går jag in på twitter och scrollar igenom hela. Inte mycket intressant har hänt. Dock följer jag ju bara de från "gänget", så det är inte så pass många. Instagram kollar jag också igenom, sen lägger jag upp en bild på mina ben och skriver "trött" med en emoji. Inte mycket händer så jag låser mobilen och lägger den på mitt nattduksbord, sen bestämmer jag mig för att dra upp datorn istället. Efter att jag är klar med min vanliga facebook-tumblr-twitter-runda, ja jag kollade twitter igen, går jag in på youtube. Först söker jag på sminkvideos och kollar på tjejer som gör stora, fina, färgglada sminkningar för att sen komma in på klipp med Justin. Jag vet inte hur, men plötsligt är jag inne och kollar på videos där han uppträder, så kallade "fanvideos", klipp från där han är ung och sjunger, och massa annat. Det verkar som att hans fans verkligen är dedikerade till att älska och avguda honom. Vissa av klippen som tjejer gjort har flera hundratusen visare. Hur lyckas dem med det? Ofattbart. Det är helt sjukt hur stor Justin är egentligen, och jag umgås med honom som att han är en vanlig kille. Fast för mig är han bara en vanlig kille. Jag ser honom som Justin, min kusins bästa kompis. Inte ser jag honom som någon världskändis heller. Det är bara konstigt att tänka på det, tycker jag. Att det finns miljontals små tjejer därute som skulle kunna kapa av en arm för att få träffa honom, i alla fall till vad som stod i kommentarerna på youtube. Hur kan en talang bli till något så stort, på bara ett par år? Först var han en kille med en dröm och en förjävla bra röst, men nu är han ett varumärke också. För det är han ju om man tänker efter. Det finns tröjor, dockor, armband, posters, skor, nallar, muggar, nyckelringar, väskor, mössor, allt möjligt med honom. Och inte är det bara i Kanada, eller bara i USA, utan det är så internationellt också.
"Gumman!" Mamma knackar på dörren och avbryter mina tankar om Justin. "Ska du ha kycklingpaj?"
"Vad är klockan?"
"Den är snart halv åtta." Halv åtta!? Hur länge har jag suttit här? När kom jag hem? Jag har inte tänkt på tiden överhuvudtaget.
"När kom du hem?"
"Sex-tiden."
"Ah.. Okej jag kommer strax." Jag stänger ner internet och loggar ut ur datorn, sen ger jag min mobil en snabb titt. Både Blair och Justin har svarat mig men jag orkar inte kolla nu, så jag låser den igen och går ut till köket och mamma.

Previously:
"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.

---

"Fast den här sitter ju också bra. Eller hur?"
"Ja absolut.", säger jag och ger Blairs klänning en halv blick. Om ens det. Vi är i Toronto och hon provar massa klänningar, hennes mamma och pappa ska ha en middag med massa viktiga människor i kontorsbranschen som tydligen kommer kunna ge henne många bra jobb i framtiden.
"Eller ska jag ta den svarta? För jag måste ju se seriös ut. Och ordentlig. Vi borde gå till Chanel igen."
"Mhm.", säger jag och låser upp mobilen för hundrade gången sen vi kom in i den här butiken. Jag väntar på att Justin ska svara på mitt sms jag skickade för några timmar sen. Han kommer hem om bara tre dagar, och jag längtar fruktansvärt mycket. Visst har vi bara varit ifrån varandra i en vecka, men han har redan missat så mycket. Det känns i alla fall som att han missat mycket. Jag har tusen saker att berätta för honom.
"Alltså vad är det med dig idag? Du ger ju inga råd! Jag tog med dig som smakråd och allt du gör är att hålla på med mobilen hela tiden. Fokusera lite!" Där kom den Blair jag känner fram igen.
"Alla klänningar sitter bra på dig så jag vet inte vad jag ska säga."
"Men lägg av nu. Ska jag köpa någon av dem?"
Hon håller fram en svart, en vit och en mörkblå. "Måste du ha klänning?"
"Är du seriös med mig nu?! Jag har provat säkert 30 klänningar och NU påstår du att jag inte kan ha det?" Hennes humör var verkligen inte det bästa idag.
"Jag bara frågade.."
"Sen måste jag till frisören om en halvtimma och då SKA klänningen vara fixad!"
"Låt mig gå och titta en gång, ta av dig den där klänningen.", säger jag och lämnar henne med en suck. Hon har fått för sig att hon ska färga håret rött också, som att det kommer ge businessmännen ett bättre intryck av henne. Fast jag tycker hon är cool som vågar vara sig själv. Bara hon skulle våga vara sig själv ikväll också. Det skulle hon kunna vinna många poäng på. Jag går runt i butiken och får syn på en jättefin vit klänning på en av dockorna. Varför tog vi inte den här tidigare? Ett hjärta är utstansat på ryggen och den är bara jättefin. Dockan har ett skärp i midjan också, det skulle verkligen passa perfekt på Blair. Jag börjar rota genom storlekarna och tackar gudarna när jag finner en 34:a. Fort spatserar jag iväg till provrummet och räcker henne den. "Den här är verkligen perfekt Blair."
Hon ger mig ett tacksamt leende och drar sen igen skynket. Efter kanske en minut öppnar hon upp hela och tar ett steg ut för att kunna syna sig själv i den stora spegeln utanför. "Åh gud.."
"Den är perfekt.", säger jag och nickar mot henne.
"Tack så jättemycket!" Hon böjer sig ner för att ge mig en kram, sen går hon in i provrummet igen. "Den här tar vi!"

Hennes hår hade blivit helt perfekt rött och med klänningen och alla accessoarer vi köpt blev hon lika snygg som en jag vet inte vad. Hon har verkligen mitt drömutseende om man säger så.
"Vi kanske ses ikväll, jag ringer dig om jag lyckas komma iväg.", säger hon och ger mig en kram. "Tack för allt idag!"
"Det är verkligen lugnt. Du är så himla snygg så ifall du inte kan imponera på dem kommer de säkert ta dig ändå för att du kan göra grym reklam för dem."
"Nej vad söt du är.", ler Blair. Sen vinkar vi lite smått innan hon stänger igen dörren och ger sig av.
Jag går in på mitt rum och slänger mig på sängen. Shoppingdagen i Toronto har gjort mig helt slut. Mobilen i min bakficka vibrerar till så jag drar upp den, beredd på ett sms om hur nervös Blair är, men ser att avsändaren är "Den snyggaste och bästa killen på hela kontaktlistan". Han är största muppen som ens sätter det som sitt egna namn, men lyckan som far runt i min kropp när jag öppnar smset.. Oslagbart.
"Förlåt för jag inte svarat men jag somnade. Lol. Har du något för dig? Logga in på skype annars."
Jag skickar iväg: "Loggar in nu, vänta på mig. :p"
Då jag ändå bara tänkte sitta och titta på serier hela kvällen och vänta på Blair så var det bara bra att han kom med andra förslag. Laptopen ligger orörd på mitt skrivbord, så jag går och slår upp den och sätter på den. Efter ett par sekunder kan jag logga in på min användare, och slutligen på skype. Nästan på direkten blir jag uppringd av honom och när jag svarar möts jag av ett par mörkbruna ögon och en fluffig frisyr. Det syns att han sovit.
"Godmorgon!", säger jag och ler.
"Väldigt rolig.", svarar han och gör en grimas. Jag lipar åt honom och sen skrattar vi lite. "Vad har du för dig då?"
"Ingenting, jag  väntar på Blair. Hon har förresten färgat håret rött. Rött!"
"Va? Blev det bra?"
"Hon är ju snygg i allt så jaa. Det är klart."
Vi fortsätter att småprata om saker som hänt och saker vi gjort. Det känns så bekvämt att kunna göra såhär, men jag önskar att det var i verkligheten istället. Efter att vi snackat i en timma och tjugo minuter så ringer min telefon, Blair.
"Vänta Justin, Blair ringer. Hallå?"
"Hej! Jag kan nog komma härifrån inom en timma eller så, jag hämtar upp dig."
"Vadå så vi ska till hon den där.. Vad hon nu hette."
"Khloe, ja, och det är fest. Så aa.. Sätt på dig något tight."
"Blair!"
"Vadå?"
"Jag har Justin..", viskar jag så diskret jag kan så han inte ska höra.
"Vadå är ni ett par nu!?"
"Du fattar vad jag menar.."
"Du och jag ska ta ett rejält snack i bilen påväg dit madame."
"Det får vi allt se om."
"Men du, jag måste tillbaka till middagen nu innan alla tror att jag fått matförgiftning eller något. Vi ses sen, puss."
"Pusssss.", säger jag och lägger på. Sen vänder jag mig mot datorn igen.
"Ska ni på fest?", frågar Justin.
Jag nickar till svars. "Hos Khloe. Jag har aldrig träffat människan innan men om Blair gillar henne så gör väl jag det också.."
Justin skrattar åt mitt svar. "Vad söt du är."
"Alla verkar tycka att jag är söt idag..", säger jag och börjar förklara när jag blev kallad det sist, i butiken med Blair, för honom. Vi fortsätter att prata via datorn medan jag plattar mitt hår, bättrar på mitt smink och bara fixar mig iordning.
"Ska jag ha den här, eller den här?", säger jag och visar upp två klänningar för honom.
"Kan du inte ha jeans och en hoodie?" Jag skrattar åt hans svar.
"Det är ju en fest!"
"Men du är min. Jag vill inte att massa killar ska tafsa på dig." Det där fick mitt hjärta att först hoppa över ett slag för att sedan slå snabbare. Herregud vad sa han precis? Mina armar blev plötsligt slappa och jag kunde knappt hålla upp klänningarna längre. Det var nästan så jag var tvungen att sätta mig ner också.
"Jag tar shorts.", piper jag och går in i min garderob för att få andas ett tag. Vad hände just!? Det är ju inte precis som att han är min pojkvän, men vi har inte sagt något om det i verkligheten heller. Vi borde prata om det snart, men det är så pinsamt att ta upp det. Det känns som att det är hans uppgift att ta upp det, men det är det inte. Det är lika mycket min sak att göra som hans. Justin kan ju inte tro att jag typ svimmat härinne, så jag sätter på mig ett par ljusa jeansshorts med runda nitar på sidorna och en tubtopp med nitar över brösten. Innan jag öppnar dörren tar jag ett djupt andetag för att lugna ner mig, jag överreagerar ju.
"Titta!", säger jag när jag hoppat in framför kameran.
"Spiky. Jag gillar det.", ler han och nickar.
"Fast jag gillar inte det här, det känns som att den kommer åka ner." Jag drar i tubtoppen. "Nitarna drar ju ner hela grejen."
"Byt då. Du har ju ett par jättesnygga, um.. Blommiga shorts? Du hade på dig dem när vi titta på film hemma hos mig." Han pratar om ett par höga, blommiga shorts med chiffong nedtill. De är bedårande.
"Åh ja! Tack!" Jag lutar mig fram och gör en pussmun precis när jag kommit till kameran, sen springer jag in i garderoben igen. Fort drar jag av mig nitkläderna och sätter på mig en vit spetstubtopp under de höga blomshortsen. Sen går jag ut och visar upp mig igen, och nu blev det mycket bättre. Jag toppar det med lite smycken och sen kommer Blair så vi får lägga på. Det var hur kul som helst att prata med honom, jag har ju saknat honom jättemycket. Nu väntar dock en fest där det säkert inte kommer bjudas på saft och cola, om jag känner de här personerna rätt.

"Jag vill ha en sån där lila!", fnittrar Blair som hänger på mig. Vi går runt och håller armarna runt varandra för att visa att vi är riktiga vänner som håller ihop.
"Åh jag med!", instämmer jag och nickar mot någon kille som råkade stå vid bordet.
Han räcker oss drinkarna och ger oss ett leende innan han smyger iväg.
"Fyfan vad gott!"
"Kan vi inte gå och dansa?" Blair slår ihop våra drinkar innan hon drar med mig till dansgolvet. Vi börjar åma oss på varandra och hålla på att gnida oss mot varandra. Som alla andra tjejer, fast lite slampigare. Det kanske är att det är så sent på kvällen, eller så är det alla drinkar och shots vi har fått i oss, men helt plötsligt kvittar ingenting längre förutom att ha roligt. Vi skrattar och skålar och dricker och dansar, helt utan att bry oss om alla omkring oss. När jag spillt ut hela drinken på golvet och dansat med Blair en stund så känner jag helt plötsligt två händer på min midja, och någon bakom mig. På direkten vänder jag mig om och får syn på ett välbekänt ansikte. Luke.
"Vad vill du ditt äckel!?", skriker jag för att överrösta den höga musiken.
"Jag vill ha dig.", skriker han intill mitt öga och ler sen mot mig.
Helt plötsligt kommer all ilska som jag haft inombords ända sen han gjorde sådär mot mig fram, och jag börjar slå honom som en idiot. Inte bara på armarna som jag brukar göra med Justin och de andra killarna, utan främst i ansiktet. Folket runt oss börjar stirra, men jag bryr mig inte. Han förstörde mig när han utnyttjat mig bara för att få det han ville ha, som han som tur var aldrig fick.
"Lägg av!", skriker han till och puttar bak mig så kraftigt att jag ramlar baklänges. "Din jävla hora."

"Du är den största manshoran av alla här!", skriker jag när han är påväg bort från klungan.
Musiken fortsätter att rulla och Blair är som bortblåst. Jag landade i drinken som jag förut spillde ut och helt plötsligt blev allt jobbigt. Mina fina, blommiga shorts är förstörda och tydligen är jag en hora också. Jag vill att Chaz ska komma hit och göra allt bra igen. Slå ner Luke tills han blir medvetslös och sen gå tillbaka till mig och se till att jag mår bra igen. Vart är Blair? Jag är hungrig. Och kissnödig.
"Blaaaaair!", börjar jag skrika. "Blair!"
Då ser jag baksidan av en person jag också känner igen. "Ryan!"
På direkten vänder han sig om och lyser upp av att se mig. "Jocelyn! Tja!"
"Ta mig härifrån, jag måste kissa."
Han börjar skratta åt mig men slår sen armarna runt mina axlar som Blair gjort innan, och sen börjar han gå iväg med mig. "Har du fått i dig lite mycket kanske?"
"Nej. Inte så mycket faktiskt." Ännu en gång börjar han skratta åt mig och sen leder han mig till en buske på andra sidan gatan av huset. "Kissa här, ingen ser."
"Du får inte titta!" Jag trycker upp ett finger framför hans ansikte och han skakar på huvudet.
"Jag ställer mig bakom trädet! Men du måste ta av dig shortsen."
"Ja, ja." Fort drar jag av mig mina shorts och trosor, sen ska jag huka mig ner men jag ramlar över hela tiden. Dumma, blöta gräs och lutande mark. Det snurrar så mycket. Till sist lyckas jag kissa och sen drar jag på mig trosorna och shortsen igen. "Klaaar!"
"Jag tror det är dags för dig att åka hem nu."
"Nej är du sjuk! Vi ska bara äta sen fortsätter allt."
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis.

Previously:
Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."

---

Det var en vecka sen vi hade erkänt att vi gillade varandra för varandra. Eller inte exakt en vecka, men fem dagar. Om det nu kvittar. Dagen efter hade vi varit hemma hos honom hela dagen och tittat på filmer på datorn och bara umgåtts. Vi hade inte gjort speciellt mycket. Dagen efter hade vi träffats med hela "gänget" så att säga så då blev det mest att umgås med alla. Sen hade vi träffats på kvällen dagen efter det och tagit en promenad i solnegången, det var verkligen jättemysigt. Han höll om mig och sa så mycket gulliga saker att jag smälte inombords. Igår träffade jag Blair och spenderade dagen med henne så då stöttes vi bara på på stan i några minuter, och idag ska vi träffas igen. Nu när vi umgås känns det som att jag kan vara 100% ärlig mot honom för att jag inte håller någon stor grej ifrån honom längre. Det är underbart.
Jag står och plattar mitt hår då det knackar på min dörr. Vad vill hon nu då?
"Vad!?", ropar jag och förväntar mig ett svar från en kvinnoröst. Då jag inte får något suckar jag högt. "Kom in!"
Dörren öppnas av ingen annan än Justin och jag blir genast generad. "Förlåt." Han flinar bara och kommer fram för att krama mig. "Akta mitt hår!"
"Du har allt blivit en liten diva, huh?"
"Äh tyst."
Han skrattar lite åt mig och slår sig sen ner på min säng. Jag kan känna hans blickar bränna på mig och det är ganska behagligt. Det är trots allt bara Justin. När mitt hår är perfekt platt drar jag ut kontakten och vänder mig mot honom. Nu håller han på med sin mobil istället, och jag förstår honom. Hur kul är det att sitta och titta på någon som fixar håret liksom?
"Vad ska vi göra idag dååå?", säger jag i hopp om att han ska lägga ner mobilen och rikta uppmärksamheten mot mig istället. Dessvärre fortsätter han bara det han håller på med. "Hallå!"
"Mmmm?"
Jag går till sängen och sätter mig vid honom istället. Han ligger raklång med ryggen mot väggen på sidan, och jag sätter mig så min rygg nuddar hans mage. Då drar han ner mobilen och sätter sig upp bredvid mig istället.
"Vad ska vi göra?", säger jag och vänder mig mot honom.
"Jag vet inte.. Har du ätit än?"
När jag tänker efter så har jag inte ätit. Men jag har inte varit hungrig heller. Jag skakar på huvudet och han tuggar i sin läpp när han kollar på mig. Det ser ut som att han funderar på något.
"Sluta gör sådär!", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
"Vadå då? Blir du tänd på det?", flinar han och på en gång känner jag hur ansiktet hettas upp. Varför Jocelyn, varför?! "Men ska vi dra och käka någonstans då?"
"Jag vill ha donuts."
"Du kan inte äta donuts till lunch, dummer.."
"Jo-o.", protesterar jag som ett litet barn. Donuts kan mycket väl vara lunch.
"Vi kan äta på the pancake house?"
Jag gör en trumpen min och skakar på huvudet. Justin skrattar åt mig. "Jag vill ha donuuuuuts!"
"Vi kan äta donuts efter maten."
"Kom igeeeeen, donuts."
"Du kommer svälta ihjäl dig om du bara ska äta glass och donuts till mat."
"Svälta? Jag kommer snarare bli smällfet. Nu åker vi till dunkin' donuts!", ler jag och ställer mig upp.
Justin lutar sig mot väggen och kollar på mig med ett sexigt flin på läpparna. Det är nästan så jag vill hoppa på honom och kyssa honom men det kan jag inte göra. Han skulle tro att jag var en galning.  "Snälla kom."
"Ifall jag följer med är du skyldig mig en stor tjänst."
"Ja, vad som helst! Bara jag får donuts nuuu."
"Jag kommer ihåg att du sa det där nu Joceboy.", flinar han mot mig och ställer sig upp. Han tar sig fram till mig och sätter händerna vid min midja, sen böjer han sig ner för att ge mig en kyss. Lyckan sprider sig i hela kroppen på mig och jag blir alldeles varm inombords. När vi dragit ifrån ler båda, sen lämnar jag rummet med honom i släptåg.

"Jag vill haaa... Hm.", säger jag när vi står framme vid disken inne på dunkin donuts. "En sån där smiley, en rosa, en sån där vit med rosa på och en sån där rosa med vit på också.. Hur många ska vi köpa?" Jag vänder mig mot Justin som bara skakar på axlarna.
"Jag vill ha en sån där med äpple i, och en med vanilj, um.. Och en vanlig utan något på. Och sen en vit med strössel."
"Gud vilka tråkiga du tar! Du tog en med topping. En! Vi måste ha flera. Hur många har vi tagit?"
"Åtta stycken.", ler tjejen i kassan. Jag tror att hon förstår att det är Justin för hon blev lite stel när vi kom fram i kassan.
"Då tar viiii.. Vi har inte tagit några choklad va?"
"Jag tog inga i alla fall, och du tog nästan bara rosa så nej.", flinar Justin.
"Lägg av jag gillar rosa. Men då tar vi en heldoppad choklad, en fylld choklad, um.. En sån där choklad med vit på. Den där.", säger jag och pekar på den jag menar då hon inte riktigt förstod. "Och till sist en vanlig choklad. Nu har vi tagit tolv va?"
"Jadå, det har ni.", säger tjejen och packar ihop våran låda. Nu kommer vi rulla fram efter att ha ätit upp dessa godsaker.
"Förresten du gillar choklad va?", säger jag när jag inser att jag bara tagit de fyra sista utan att ta hänsyn till Justin.
"Ja självklart. Hur mycket blir det?"
"Jag betalar Justin!", insisterar jag och drar upp plånboken ur fickan.
Justin bara trycker mig från kassan och räcker henne kreditkortet. "35."
Hon sätter i kreditkortet i en läsare och sen skriver Justin sin kod medan jag bara står där och inte har någon chans att göra något för han håller fast min hand med plånboken. Ifall det inte hade varit så mycket folk här hade jag slagit honom tills han gjort som jag velat.
"Tack så mycket.", säger tjejen när det piper i maskinen. Hon räcker lådan till Justin men jag är snabb med att ta emot den istället.
"Tack själv.", ler Justin charmigt och tjejen blir smått röd på kinderna.
Vi går mot utgången och då hör jag några skrik. "ÄR INTE DET DÄR JUSTIN BIEBER?!"
Jag vänder mig om för att se vilka som skriker, då drar Justin med mig ut. "Skynda dig!"
Tjejerna springer ut ur dörren och sprintar efter oss, men Justin drar i mig så vi springer ännu snabbare. Snabbt tar vi oss in i bilen och han låser dörrarna. "Kunde du inte hälsat på några få tjejer?"
Justin stänger ögonen och trycker huvudet mot sätet. "Inte nu, när jag är med dig. Vi skulle bara köpa donuts, som två normala människor. Jag är så trött på att behöva vara 'Superstjärnan Justin Bieber', speciellt i min egna hemstad."
Det han sa gjorde mig mållös, och han startar bilen för att försiktigt backa så inte tjejerna blir påkörda. Vi åker i tystnad på vägen ett tag.
"Förlåt.", säger jag med en pipig röst. Så fort jag blir osäker eller nervös ska alltid min röst bli så konstig. Kan jag inte bara bete mig som en normal människa?
"Säg inte förlåt, du har inte gjort något."
Helt plötsligt är han så.. Inte arg, men kort. Och hans röst låter annorlunda. Den låter hård och bestämd, inte mjuk och hes som vanligt. Resten av bilturen åkte vi i en stel tystnad.

"Äh lägg av.", säger jag och tittar generat bort. Kanske borde jag bara gå ut härifrån självmant istället.. 
"Ska vi dra?", säger han efter bara någon sekund och när jag tittar mot honom har han chockerande nog lyckats byta byxor. Så fort?!
"Hur gjorde du det där?", säger jag med en förvirrad min fastklistrad på mitt ansikte. Han ger ifrån sig ett bedårande miniskratt och går mot dörren.
"Kom nu."

 

Så fort vi kommit till Blair hade hon ringt killarna som precis anlänt. Vi alla låg och solade vid hennes pool, fast sakta men säkert hade regnmolnen kommit närmare. 
"Jag tror jag kände en droppe!", utbrister Blair och sätter sig kvickt upp.
"Vi borde kanske gå in?", föreslår Ryan.
Alla börjar samla ihop sina egna grejer och sen förflyttar vi oss inåt. Som vanligt sätter vi oss i hennes vardagsrum. Verandadörrarna är fortfarande öppna och sakta men säkert återgår dropparna till ett jämnt regn. Killarna pratar om något spel och Blair nickar och lyssnar mest, men jag är mer fokuserad på regnet. Regnet har alltid fascinerat mig. Det är inte precis så att jag suttit och forskat om regn varenda ledig sekund jag haft i mitt liv, men så fort det regnat har jag bara suttit och tittat. Tänkt och bara.. Slappnat av. Regnet gör mig lugn och det är så mycket bättre än sol i mina ögon. Inte när man kanske gör något som jag och Blair när vi shoppade, men som idag när man är lugn och bara kan skåda det är det jättehärligt. En stund funderar jag på att förflytta mig från fotöljen till verandadörren istället. Det gör jag också, och de flesta tystnar för att undra vad jag håller på med.
"Så Little J..", börjar Dylan. Jag suckar högljutt för jag vet nog minsann vad han är påväg att säga. "Hur går det med dig och min bro precis här?"
Killarna skrattar och gör busvisslingar. Jag tittar på Justin och hans ögon ser så mjuka och snälla ut att jag bara vill gå fram till honom och ge honom en stor kram. "Det går."
"Inga kommentarer på det huh?", säger Ryan och killarna skrattar ännu en gång. Ifall Chaz varit här skulle han säkert fått utbrott på Justin eller något. Det är ganska skönt att han hållt sig borta från oss. Fast sådär kan jag väl ändå inte säga.. Han är ju min kusin för guds skull.
"Kan vi inte gå ut och gå?", säger jag för att komma in på något annat.
"I det här vädret?", säger Blair med en avskyvärd min.
"Nej tack.", säger Dylan och Ryan instämmer.
"Men det är jättekul med promenader i regnet."
"Jocelyn du börjar låta som min mormor..", säger Blair och killarna skrattar lite smått. Alla utom Justin, som haft sin blick på mig sen Dylan sa det där.
"Jag kan.", säger Justin och alla tittar mot honom.
"Är du sjuk?", säger Dylan och sätter sin hand på Justins huvud. Alla skrattar men Justin bara drar undan hans hand.
"Kom då.", säger jag och ger honom ett finurligt leende när jag ställt mig upp.
"Asså ni är ju de konstigaste jag känner..", mumlar Blair när vi lämnar huset.

Previously:
"Lägg av, hon bryr sig om vad du tycker.", tjatar jag.
Han ser ut att tveka men börjar sen nicka. Sakta i början, men snabbare sen. "Jo, jo det kan jag. Ska jag ringa och fråga om hon kan nu?"
"Ja!", säger jag, en aning för entausiastiskt. Dylan ställer sig upp och går iväg, sen kan jag höra honom börja prata med henne. Det här måste fixa sig, jag kommer inte klara av att hålla allt inom mig. Hon måste få veta iallafall, och jag måste få veta vad hon känner. Nu, snart. Det har gått alldeles för lång tid. Snart är vi i mitten av sommaren, och jag hade helst velat berätta detta i början av juli eller något. Men det är så svårt, speciellt ifall hon kommer bli besviken på mig för att jag känner såhär. Och jag är två år äldre, är inte det som att jag är en pedofil då? Och vad skulle hennes mamma tycka? Jag hör att Dylan säger hejdå.
"Vad sa hon, man!?", säger jag och ställer mig upp.
"Hon gick med på det.", ler han och jag kan inte beskriva lyckan som uppstod.

---

Dylan ringde och frågade om han fick komma över, och jag blev ganska förvånad. Blair sa att han skulle spendera dagen med Ryan så jag trodde att de skulle vara hela natten och spela spel eller något. Typiskt killar. Det knackar på dörren efter en stund, och jag springer dit. "Jag öppnar!"
Jag möts utav Dylans leende och en kram. "Hej."
"Hej.", svarar jag och ler när han släpper mig. "Ska vi gå in till mitt rum?"
Han nickar och följer med mig. Jag stänger om oss och sätter mig på min skrivbordsstol, sen slänger han sig i min säng. Alltså min säng verkar vara populär, fast saken är ju den att den inte ens är speciellt skön. Bara stor och studsig.
"Hade du och Blair kul idag?", frågar han.
Jag nickar. "Titta!", säger jag och ställer mig upp för att dra upp tröjan. "Vad tycks?"
"Snyggt.", säger han och gömmer ett flin. Vad nu då?
"Vadå? Den är fin!"
"Jadå. Härlig färg."
"Blair sa åt mig att ta den! På tal om Blairrrrr..", säger jag och ler.
"Vad?"
"Hur går det med er två då?!"
"Jo det går.. Framåt."
"Detaljer!"
"Jocelyn, jag är ingen tjej.." Jag skrattar åt det han säger. "Däremot.."
"Vad nu?", suckar jag.
"Hur går det med dig och Justin?", flinar han. Jag gav honom en mental bitch slap.
"Ska jag vara ärlig?"
"Det är klart du ska vara ärlig, du kan lita på mig."
Jag tvekar lite men det är ändå Dylan. Han var den som fanns när Luke var en stor, fet idiot mot mig och han var den som hämtade mig när jag var som svagast. "Justinkysstemigochefterdetblevhanjättekonstigochjagvetintevadsomärfelochjagärjätteledsenförhanvarverkligen
enjättebrakompis."
"Woah, sakta ner lite."
"Justin kysste mig och efter det har han inte pratat med mig. Vi skulle sovit över sen åkte han hem mitt i allt bara. Alltså jag har inte brytt mig speciellt mycket om den men han verkar verkligen ha fastnat över det eller nåt. Åh Dylan, vad ska jag göra?! Ifall jag förlorar honom som min kompis kommer jag dö. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag kan inte fokusera och jag är skitförbannad på allt och alla. Han håller mig i balans, och jag vet inte ens hur. Han är min kompis men samtidigt så.. Asså. Jag vet inte."
"Du gillar honom." Jag höll på att sätta mitt spott i halsen.

"Vad menar du?"
"Det är sådär det känns när man är förälskad."
"Va? Eller jag menar.. Öh."
"Det är så uppenbart att det inte ens är kul!", säger Dylan och slår med händerna i sängen så han får stöd till att sätta sig upp.
"Vadå?"
"Varför tror du att Justin kysste dig? Varför tror du att han vill vara med dig hela tiden? Varför tror du att han inte låter dig vara även fast ni är bland folk? Varför tror du att-"
"Jag fattar!" Det är sjukt hur det han sa fastnade i min hjärna på tre sekunder. Det var som ett pussel och helt plötslig insåg jag hur bitarna satt ihop. Men ändå inte riktigt. För det kan vara på en kompis-nivå. Alltså jag blir galen. Alla säger att vi passar och att han gillar mig, men jag vill inte höra det från dem. Jag vill höra det från honom.
"Men varför satsar ni inte på det då?!" Det låter nästan som att han är förbannad. "Jag förstår inte! Ni båda håller på som att ni inte gillar varandra fastän ni gör det, och eran ursäkt är den andra. Snacka bara med varandra istället för att hålla på som några jävla treåringar! Jag ger upp fan, om ni inte tänker jobba för det varför ska vi ens tjata? Vi kan sluta då. Ge upp då, om det är det du vill höra. Gör det."
"Dylan!? Vad är ditt problem?!" Jag vill nästan börja garva åt honom, hur han helt plötsligt fick utbrott för ingenting. Och han säger ni hela tiden, inte du. Det är det som mest fastnar i huvudet på mig. Ni. Han måste ha snackat med Justin. "Har du pratat med Justin idag?"
"Ja! Nej."
"Va?"
"Ja det har jag. Det är därför jag kom hit. Åk dit bara. Säg att du vill prata för att du inte vill ha det såhär längre, och du kommer säkert bli överraskad med vad han svarar."
"Inte idag, det är sent."
"Om du ska vara sån, var sån då..", suckar han och ställer sig upp. Han drar båda händerna genom håret ett par gånger och sen lägger han sig ner igen.
"Nu tycker jag att vi ska göra det här till en bra stämning istället! Vad händer imorgon?" När Dylan har dragit hem måste jag ta tag i alla tankar som spökar runt. Det är helt sjukt vad mycket jag fått reda på genom det här samtalet.

Redan på morgonen smsade Dylan och frågade om han skulle skjutsa mig till Justin. Roligt. Han vet själv att jag kan gå dit, han vill bara få mig att göra det. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte ens om jag borde göra det. Kanske ska jag låta det vara och vänta tills Justin säger något till mig. Om han nu vill det. Alltså vad var det som hände igår egentligen? Gillar Justin mig? Gillar jag Justin?
"Wake up sunshine!" Och med ens ville jag falla ner i ett hål och dö. "Jag har med frukost till dig! Idag ska vi göra något roligt."
"Blair, gå hem och sov.", stönar jag och vänder mig om i sängen så jag får ryggen mot henne.
"Men lägg av nu!", säger hon och drar av mig täcket. Jag hör hur hon lägger ner en påse på mitt nattduksbord och sen ställer hon sig i min säng för att börja hoppa som en tok. "Upp och hoppa, upp och hoppa, upp och hoppa!"
"Vem släppte ens in dig?!"
"Ingen behöver släppa in mig här inte.", säger hon och flinar när jag kollar på henne. "Kom nu jag är hungrig." Hon sträcker ut sin hand mot mig och jag tar den, sen drar hon upp mig i sittande ställning.
"Vad är det för något?", säger jag och pekar mot påsen.
"Frappe och en bagel." Otroligt gott. "Jag går och dukar upp det, om du inte är därinne inom fem minuter sliter jag med dig dit." Det läskiga är ju att hon inte ens skojar.
"Jag kommer vara där."
"You better be.", säger hon och gör en gest med pekfingret och långfingret från hennes ögon till mig några gånger som "i'm watching you".
Jag undrar vad hon har för planer idag dock, eftersom vi var hela dagen igår. Om Dylan har pratat med henne kommer jag mörda honom och aldrig mer berätta något för honom i hela mitt liv. Mina pyjamasbyxor har knövlat upp sig till knäna så jag drar ner dem och ställer mig upp. Blair springer väl in hit med en yxa när som helst om jag inte kommer.
"Tadaaaa.", mumlar jag och drar bak min lugg så den inte ska hänga ivägen för ansiktet.
"Sexy mama tid för frukost.", flinar hon mot mig.
Jag sätter mig mittemot henne vid köksbordet och börjar slurpa på min frappuccino. Underbart. "Inte för att vara ohövlig eller så, men vad gör du här egentligen?"
"Bjuder min bästavän på en välförtjänt frukost.", flinar hon.
"Du är en sådan idiot. Ska vi göra något speciellt idag?"
"Vi ska bada hemma hos mig och sen kanske killarna kommer." Killarna vilket säkert innebär Justin, jag som skulle prata med honom. Ensam.
"Jaha, hm.. Jag skulle behöva åka hem till Justin först. Eller sen. Idag."
"Ojojoj, vad ska ni göra då?", flinar hon och jag kastar en tomat på henne. "Men usch lägg av!"
"Lägg av själv. Vi äter upp det här, sen gör jag mig iordning, sen åker du hem och jag möter dig där om någon timma. Perfekt."
"Så jag ska sitta här som en säl medan du gör dig iordning?" Jag nickar leendes och hon suckar.
Vi äter upp medan vi snackar om gårdagen och någon artikel i Vogue som Blair tyckte var väldigt intressant. Jag koncentrerade mig mest på vad jag ska säga till Justin. Medan Blair plockar undan går jag till mitt rum och skickar iväg ett sms till Justin där jag frågar om han vill träffas. Blair kommer in till mitt rum och jag ber henne plocka fram en outfit till mig medan jag sminkar mig.
"Eftersom du ska träffa Justin måste du ha de här underkläderna.", säger hon och kastar en rosa spetsbh med matchande trosor till på mig.
"Blair jag höll på med min eyeliner!", fräser jag och försöker fixa till den så gott det går.
Ut kommer hon med ett par höga shorts, en band t-shirt och en skjorta. "Kavla upp ärmarna på skjortan, sen ska du ha lite guldarmband också vänta en sekund.."
Jag gör klart mitt smink och sen sätter jag på mig det precis som hon sa. När jag fått upp mina ärmar sätter hon på mig några armband. "Tack!"
"Ingen orsak. Kan inte jag få fixa ditt hår? Du behöver inte platta det eller något, det är supersnyggt."
"Vadå vad ska du göra?"
"Det ska du allt få se! Sätt dig på stolen.", säger hon och flinar mot mig i spegeln.

Medan hon drar och sliter i mitt hår sitter jag med mobilen och väntar på ett svar från Justin. Han kan ju inte sova än, klockan är snart halv ett.
"Kolla vad snyggt!", säger Blair och jag blickar upp från mobilen. Hon har gjort en stram bulle mitt på huvudet på mig som faktiskt ser ganska bra ut. "Jag ska bara ta lite mer hårsprej sen är du ready to go mamacita."
"Tack, vad fint det blev."
"Jag vet eller hur!? Mitt hemliga kort som jag drar fram när man minst anar det.", flinar hon med sprejburken i handen.
Vi går till hallen och Blair drar på sig jackan. Justin har fortfarande inte svarat, ska jag åka dit ändå? Det kanske är bäst om jag konfronterar honom för tänk ifall han inte alls vill veta av mig? Men Dylan sa att han hade pratat med honom.. Vi får se hur det blir. Jag åker hem till honom nu iallafall.
"Släpper du av mig hos Justin då?", säger jag när vi satt oss i bilen.
"Absolut, men vad är det ni ska göra?"
"Inget speciellt jag måste bara prata med honom om en grej som hände igår.", ljuger jag.
"Jaha okej."
Resten av bilresan spenderades med musik som vi falskt sjöng med till och garvade till i slutet av varje låt åt hur dåliga vi var. Hon svänger in mot Justins morföräldrars uppfart och jag ger Blair en puss på kinden innan jag går ut. "Jag ringer innan jag kommer, okej?"
Hon nickar och vinkar lite med handen. Jag säger see ya innan jag slänger igen bildörren och ser henne åka iväg. Min blick dras mot dörren och nerverna börjar krypa på. Inom några sekunder kommer jag stå där och kanske skämma ut mig totalt. Med sakta steg går jag fram till dörren och tar ett djupt andetag innan jag ringer på. Ett par sekunder går och ingen öppnar. Jag vänder huvudet så jag ser uppfarten och det står inga bilar där. Är han inte hemma? Jag bankar på dörren istället och väntar en stund, då helt plötsligt hör jag hur någon tar sig ner för trappen och låser upp dörren. Sen står han där. Håret står upp och hans ögon ser sömniga ut. Har han precis vaknat?
"Hej..", piper jag.
"Hej."
"Kan jag komma in?", säger jag med min lilla ynkiga röst och han öppnar upp dörren så jag kan kliva in. Jag tar av mig jackan och kollar på honom i smyg, hans kropp är ju helt gudomlig. "Jag behöver prata med dig."
"Vi kan sätta oss i köket.", mumlar han och gäspar. Jag kanske borde dra hem istället och träffa honom när han hunnit sova lite längre.
"Är du själv hemma?", säger jag nervöst för att ha något att prata om. Han nickar och sätter sig ner vid bordet. Jag sätter mig mittemot honom och han tittar på mig. När våra ögon möts försöker jag ta till mig så mycket mod som möjligt för att få någonting sagt. "Kyssen här om dagen.. Efter den så vet jag att du inte har velat prata med mig men jag måste få berätta vad jag känner för att jag.. Jag vill. Jag hoppas att kyssen inte förändrade någonting mellan oss för jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig. Du är den ända jag trivs med att vara med, du är den ända som får mig att le genom allt, du är den ända som ger mig råd som jag faktiskt lyssnar på och du är den ända som får mig att känna mig.. Glad. Lycklig. När jag är med dig mår jag alltid så himla bra, du har en påverkan på mig som ingen annan har och jag gillar det. Jag gillar att vara med dig för att jag vet aldrig hur det kommer bli, du slutar aldrig överraska mig. Så snälla, kan vi inte bara lägga den där dumma kyssen bakom oss?"
Det blir tyst i köket en stund och han har kollat ner på sina händer ända sen jag började prata, men nu lyfter han äntligen blicken. Sen fortsätter han att sitta tyst en stund och jag ser säkert helt desperat ut, men jag är desperat. Jag skulle göra vad som helst för att få den här stela känslan som funnits mellan oss de senaste dagarna att försvinna.
"Jag klarar det inte mer.", säger han helt plötsligt och jag blir chockad. Klarar inte vad? Våran vänskap? Jag får nästan lite panik och mina armar och ben blir mjuka som spaghetti. Kan inte jag bara få sjunka ner i ett hål och dö? "Jag kan inte bara vara vän med dig längre." VA?
"V-vadå?"
"Vill du lämna mig nu så gör det men lyssna.. Dagen jag träffade dig igen så höll jag på att gå i taket. När jag sen fick prata med dig och umgås med dig mer blev jag ännu mer galen i dig. Så fort vi träffas vill jag vara vid dig hela tiden, jag vill röra dig hela tiden och helst av allt skulle jag bara vilja ha dig i mina armar hela tiden. Du är den vackraste tjej jag någonsin mött med det största hjärtat på den här planeten. Du är så positiv, glad, framåt, spontan, full av överraskningar och det gör mig galen. Jag kan inte hitta en ända sak jag inte gillar med dig och jag blir så arg över det. Jag kan inte rå för att jag känner såhär så förlåt men jag tror att jag har fallit för dig, Jocelyn."

Previously:

Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

Vi gick in på en salladsbar och beställde varsin kycklingsallad. Jag känner ingen hunger alls och sitter mest och pillar i maten medan Blair äter som att hon aldrig sett mat förut.
"Vad är det?", säger hon plötsligt.
"Va?"
"Du äter ju ingenting!"
"Jo, men jag är inte så hungrig bara."
"Hur kan du inte vara hungrig!? Du åt ju frukost när jag kom för typ fem timmar sen."
"Fyra faktiskt."
"Fortfarande ingen ursäkt!"
"Vadå anklagar du mig för något eller?", fräser jag och slänger nästan ifrån mig besticken. Som sagt är mitt humör inte på topp idag, mensen är säkert på gång.
Blair suckar och ger mig en besviken blick. De där blickarna kan alla sluta med för de får mig inte att må speciellt mycket bättre. "Förlåt, jag bryr mig bara om dig.."
"Men jag behöver inte det, jag klarar mig själv. Är du klar snart eller?"
"Ja ifall inte du ska äta så.."
"Bra. Och ska du på den där löjliga festen eller?"
"Jag vet inte har jag ju sagt!" Nu börjar Blair bli irriterad också, det hörs på hennes ljudton.
Vi lämnar restaurangen i tystnad och börjar gå runt.
"Det finns så många butiker här..", mumlar jag.
"Jag vet. Vill du ha något speciellt eller ska vi bara kolla runt?"
"Bara kolla runt, antar jag."
"Jag skulle behöva lite nya underkläder iallafall så det kan vi ju kolla på, behöver du lite? Till Justin kanske?", flinar hon och puttar till mig i sidan. Påminnelsen av Justin gör mitt humör ännu sämre, om det nu är möjligt.
"Inte riktigt. Men vart ska vi då?"
"Men oj vad kortfattad du blev kring det. Jag har inte kunnat snacka med dig ensam på hur länge som helst, hur går det med dig och Justin!?"
"Vadå hur går det, vi är vänner?"
"Det verkade inte som det igår.", flinar hon ännu en gång. Irriterande människa lägg av. "Vi ska in hit förresten." Vi står framför en ganska stor glasdörr, och ovanför den är en skylt där det står "Calvin Klein". Såklart, bara för att hon har råd med alla världens märken! En blond tjej med perfekt hår går runt och hälsar oss välkomna, sen står en annan tjej med perfekt utseende och håller på med jeans i andra änden av butiken. I kassan står en skitsnygg kille som säkert är i tjugoårsåldern. Blair går till damavdelningen och börjar bläddra runt bland alla färgglada trosor. "Men vad är ni två då?"
"Jag vet inte, fråga Justin."
"Kortfattad eller vad! Alltså ska jag köpa två rosa och två lila eller två rosa en lila och en blå eller.. Eller ska jag köpa två rosa, två lila och två blå? Ja. Det blir nog bäst så. Eller vad tycker du?"
"Jag vet inte, hur mycket pengar har du?", frågar jag. Hon flinar till svars och tar upp de sex trosorna.
"Jag måste kolla på lite sexigare underkläder sen, det här kanske inte är så lockande precis."
"Så du och Dylan..?"
"Inte än.", säger hon och ger mig ett hemlighetsfullt leende. "Men vi har gjort.. Mm."
"Gått längre än hångel?"
"Precis." Det känns lite konstigt att snacka om sånt här, med tanke på att det är hon och Dylan. Dylan är liksom.. Dylan. Och Blair, är Blair. Att tänka mig de två.. Nej. Det går inte ihop i min hjärna riktigt.
"Det är väl.. Underbart."
Blair börjar skratta åt min reaktion och går sen mot kassan. "Du är så knäpp. Men nu ska vi betala!"
Killen småflirtar med Blair medan hon betalar. Jag vill berätta för honom att hon har pojkvän och att han borde back off men samtidigt är det ju ingen stor grej. Mitt humör är rena berg-och-dalbanan och jag hatar det.
"Nu går vi till american apparel då!", säger Blair med ett stort leende på läpparna.

"Mina fötter gör ont.", klagar Blair och sätter sig ner på en parkbänk.
"Kom igen vi kan inte sitta här, det kommer ju börja regna när som helst.", säger jag och drar min cardigan tätare runtom mig. Eftersom det är relativt många hål i den så kommer det både blåsa och regna igenom den, och det ser jag inte speciellt mycket fram emot.
"Jag måste bara köpa ett par skor sen kan vi dra!", säger Blair.
"Men kom då istället för att bara sitta där."
"Jag måste få vila, fem minuter."
"Inte fem minuter, om fem minuter kommer det vräka ner regn! Kom igen nu bara."
Sen börjar Blairs mobil ringa, och hon tar upp den. "Brody.." Sen blickar hon upp mot mig.
"Svara inte!", säger jag men då gör hon det motsatta. Såklart.
"Hej! Jaa. Mm. Nej jag vet inte.. Vi tänkte dra oss hemåt nu. Mm. Nej de vet ju inte att vi är här.. Ja men jag tror inte det. Tack ändå. Nej asså vi ska hem. Japp.. Kanske en annan gång. Yep. Hejdå."
"Gud vad han tjatar!", suckar jag.
"Men han är jättesnäll, vi fick ju halva priset på piercingarna."
"Ja men han var ju största pain in the asset, försökte ragga upp dig."
"Men lägg av det gjorde han ju inte! Kom nu letar vi skor sen åker vi.", säger hon och drar sig upp med hjälp av min hand. Nu blev det minsann fart på henne.
Hon tar sig igenom säkert tre butiker innan hon hittar det "perfekta paret" som hon betalar för, och sen beger vi oss mot bilen. Bilresan hem är lika långtråkig som resan dit och när vi kommer hem skulle jag likagärna kunna lägga mig och dö för jag är så trött.
"Jag är hemma!", ropar jag.
"Gumman kan du komma hit ett slag?", ropar mamma från vardagsrummet.
Jag får av mig skorna och dumpar påsarna i rummet, får hon se vilka butiker jag handlat i kommer hon nämligen förstå att jag varit utanför Stratford. Sen går jag till vardagsrummet där mamma sitter med.. Pattie?
"Heeej.", säger jag med en osäker röst.
"Hej.", ler Pattie med sitt varma leende som får mig lugn med detsamma. Hon sträcker ut armarna som att hon vill ha en kram, så jag går fram och ger henne en.
"Hur är det?", säger jag för att låta lite trevlig.
"Det är bra med mig, hur är det själv?"
"Jo det är bra. Vad gör ni då?"
"Jag bjöd över Pattie på kaffe, det var ju så längesen.", säger mamma och ler mot Pattie innan hon kollar mot mig igen. "Gick det bra att shoppa?"
"Japp jag har köpt massa nya kläder!"
"Och nu är dina sommarpengar slut antar jag?"
"Bara nästan.", ler jag och de skrattar. "Men jag ska väl gå och prova alla kläder. Ropa om ni vill något för jag kommer vara i garderoben."
"Det ska vi." Jag går tillbaka till mitt rum, hur klarade jag av att vara sådär trevlig? Och självklart är det Pattie som ska vara här också och inte min moster eller liknande. Tänk ifall Justin och hon har pratat och hon ser mig som största satmaran? Då är jag i trubbel, minst sagt. Jag önskar bara att Justin hade varit här så vi hade kunnat prata. Jag vill veta varför han bara stack och inte ville göra roadtripen idag. Kyssen var verkligen världens härligaste, men det har inte förändrat någonting. Inte för mig och jag vet inte varför. Jag har mer oroat mig över våran vänskap än över den där kyssen. Den verkar ha gjort störst inverkan på Justin, men hur? Allt är bara så himla förvirrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

---

Så fort vi drar ifrån så backar Justin undan på en gång.
"Fuck, fuck, fuck..", viskar han för sig själv. Sen vänder han sig mot mig och ser ledsen ut. Inte gråtfärdig, men ledsen. "Förlåt."
"Du behöver inte säga förlåt! Varför skulle du göra det för?"
"För jag ska inte kyssa dig, vänner ska inte kyssa varandra. Damn it vad jag har gjort bort mig.", frustar han och sätter sig på min säng för att vila ansiktet i sina händer.
Jag går bort till honom och sätter mig tätt intill honom, sen kramar jag om honom från sidan och lutar mitt huvud på hans axel. "Tänk inte på det. Det är som bortglömt nu." Även fast det inte alls är bortglömt, inte för fem öre. Det känns som att fyrverkerier sprakar över mig hela tiden och jag vill le och springa omkring och skrika och hoppa runt och visa kärlek till hela världen för jag är så glad just nu. Och även om jag inte borde känna såhär så kan jag inte låta bli, och jag vill bara ringa Blair och ha ett långt samtal om det här fast det kan jag inte. Speciellt inte när Justin känner såhär.

 "Är du säker?"
"Ja, jag lovar. Nu tänker vi inte mer på det. Ska vi gå och äta något? Jag är fortfarande hungrig.", säger jag och ställer mig upp. Jag är nästan imponerad av mig själv hur duktig jag är på att hålla minen och bara fortsätta leva på. I Justins huvud pågår det säkert en mental strid just nu, speciellt när jag håller på och låtsas som ingenting hänt.
"Gör det du, min hunger är som bortblåst.", mumlar han.
"Men lägg av! Kom nu.", säger jag och drar upp honom från sängen. Jag går före honom och börjar klättra runt som en liten apa på köksbänkarna för att komma åt alla skåp. Ett oöppnat paket kakor ligger och ser oemotståndliga ut så dem drar jag ner, sen får jag tag på chokladsås också. Jag hoppar ner och öppnar frysen för att ta fram ett halvuppätet paket med vanlig vaniljglass.
"Titta vad duktig jag är på att komma upp med maträtter bara sådär!", säger jag och ler när allt är uppdukat.
"Jovisst, skitduktig. Du jag måste bara gå och ringa ett samtal, jobbet. Men du kan börja utan mig!", säger Justin. Jag nickar förvånat och sen går han därifrån. Varför håller han på såhär? Han kan inte börja krångla nu, jag säger ju att det inte är något. Ifall han börjar strula med våran vänskap så kommer jag bli förkrossad, Justin är verkligen en av de få jag kan vara med mig själv med här i världen. Jag sätter mig ner och ska börja ta glass när jag känner som Justin, att aptiten är som bortflugen. Alltså varför förstorar han det hela så mycket, han kommer tänka alldeles för mycket nu så allt bara rinner ur fingrarna på oss. Min mage trycks ihop utav tanken på det hela, att aldrig mer kunna umgås såhär helt normalt med Justin. Jag tar min sked och börjar nervöst rita mönster i glasskartongen, bara för att få bort tankarna om det hela. Efter några minuter kommer Justin in och sätter sig mittemot mig.
"Jag tror jag drar hem..", säger han. Jag suckar och släpper skeden så den ramlar ner i glassröran.
"Det är ju sent..", mumlar jag.
"Vi kan ses någon annan dag."
"Roadtripen då?"
"Inställd."
Jag blir ännu mer nervös nu, när han ställer in alla planer och åker hem. Nu känns det verkligen inte bra längre. Tänk om det här är sista gången vi träffas på jättelänge, och så säras vi åt som ovänner. Eller jag tycker inte att vi är ovänner, men det är ganska tydligt att Justin inte gillar att vara i mitt umgänge just nu.
"Jag följer dig till hallen." Vi ställer oss upp och går ut till hallen. Han sätter på sig jackan och jag står där i tystnad.
"Hejdå då.", säger han och höjer handen. Jag öppnar min famn och han går in i den, men det blir ingen mysig kram som vi brukar utan bara en snabb liten stel.

 

Dagen därpå vaknar jag ensam och helt tom i min säng. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, nu blir det väl att umgås med kärleksparet varje dag eller något. Finns inte mycket mer att välja på. Visst inget fel på dem, men de vill väl inte att jag ska störa deras kärleksplaner.
Efter att ha dragit mig i sängen i säkert en timma så går jag upp. Mamma sitter framför matbordet och har dukat upp jättefint, men blir ganska snopen när hon bara ser mig komma ut.
"Sover Justin fortfarande?"
"Nej.. Han drog hem igår kväll. Han mådde dåligt.", ljuger jag och sätter mig ner.
"Jaha, vad synd.", säger hon och fortsätter läsa i tidningen. Det kan jag inte tänka mig att du tycker, satmara. Idag kommer inte bli en bra dag, det känner jag på mig redan.
Jag tar en skål med flingor och mjölk, men får bara i mig några skedar sen tar det stopp. Det känns som att jag är jättemätt, fast jag inte ens ätit en fjärdedel av skålen.
"Ska du inte äta mer?", frågar mamma när jag häller ut det i soptunnan.
"Nej.. Jag är inte så hungrig."
"Varför inte?"
"Det kan väl inte jag svara på.", fräser jag till svar och lämnar rummet.
Jag går raka vägen in till min garderob för att välja ut dagens outfit. Eftersom mitt humör inte är på topp rycker jag ut det mesta så det bara blir en stor hög på golvet. Till sist får jag tag på ett par ljusa shorts, en blommig tubtopp och en tjock vit cardigan att ha över. Mysigt men fint. Jag tar på mig det och går ut för att ta tag i mitt ansikte och hår. Håret bestämmer jag mig för att sätta upp i en hög men slarvig hästsvans, och sen sminkar jag mig lite neutralt. Eftersom jag verkligen inte har några som helst planer så tänker jag inte fixa mig supermycket. Min säng ser ut som rena bombnedslaget, som vanligt med andra ord, så den fixar jag till jättenoga med kuddar och en filt. Två knackningar landar på min dörr, sen öppnas den och där visar sig Blair. Som en ängel från bar himmel.
"Heeej, när kom du?", säger jag och ger henne en kram.
"Nyss, haha. Vad hände med roadtripen!?", säger hon med en ledsen röst och sätter sig på min säng.
"Justin mår inte så bra, tror jag.", säger jag och sätter mig på min skrivbordsstol. Det stämmer ju lite, så jag kan inte påstå att jag ljuger.
"Vad synd, jag såg jättemycket fram emot det!"
"Jag med..", suckar jag. "Men vart har du Dylan idag då?"
"Han skulle träffa Ryan tror jag, och jag bestämde mig för att träffa dig. Vi har varit med varandra konstant de senaste veckorna så jag tror snart att jag blir galen!", stönar hon. "Jag gillar honom, det gör jag verkligen, men han kan verkligen vara sjukt jobbig ibland. Ska vara med mig hela tiden och klänga på mig och ta på mig och aldrig låta mig vara ifred."
Jag skrattar åt hennes sätt att säga det, hon låter som en bortskämd brat som pratar om sin nya chihuahuavalp eller något. "Så är det att ha en pojkvän."
"Fast vi har inte satt de bemärkelserna på varandra än. Vi är fortfarande i hålla-det-för-oss-själv-stadiet."
"Ni suger på att hålla det för er själva i sådana fall..", säger jag med fejkdiskret röst.
"Jocelyn!" Jag börjar skratta åt henne och hon slår med armarna i sängen som en hjälplös kattunge. Vi fortsätter prata om henne och Dylan, men kommer sen in på vanliga tjejsamtal. Jag älskar att prata ut med Blair, för hon förstår verkligen. Justin och de andra killarna är också jättehärliga att prata med, men de förstår inte på samma sätt som Blair. Hon är tjej och förstår mig bättre helt enkelt.
"Kan vi inte hitta på något idag? Jag vill bara komma ut från området ett tag.", säger jag och gör en gest när jag säger område.
"Jovisst! Vi kan åka till Toronto och kolla i butiker?"
"Men det tar väl ganska lång tid att åka dit?"
"Det tar nästan två timmar, men då kommer vi verkligen ut härifrån. Vi kan ta en heldag och göra massa roliga saker, bara du och jag. Komma bort från killarna och bara fokusera på oss."
"Det låter sjukt bra!" Efter några minuters planerande så bestämmer vi oss för att åka hem till Blair och hämta lite grejer, sen ta en två timmar lång bilresa till Toronto. Till våra föräldrar sa vi att vi skulle in till centrala Stratford och spendera dagen där, bara så de inte skulle oroa sig så himla mycket.

"Är vi framme snart?", gäspar jag. Klockan är nu kvart i ett och jag är så trött på att åka bil. Jag har blivit tvingad till att lyssna på Blair's skitmusik hela vägen.
"Ja jag håller bara på att leta efter en lämplig parkeringsplats.", svarar hon och kör sakta omkring mellan alla rader med bilar.
"Där!", ropar jag plötsligt till och pekar på en Ford som håller på att backa ut från en perfekt plats i kanten.
"Skitbra!", säger Blair och gör en väldig sväng för att komma in, och det blir perfekt centrerat. Vi går ut ur bilen, fixar parkeringsbiljett och sen är det bara att vi börjar göra stan osäker.
"Jag har inte varit här förut så du får visa mig alla toppenbutiker."
"Absolut! Och om du känner för en tatuering så känner jag en jätteschysst kille som inte bryr sig om artonårsgränser what so ever."
"Jag har faktiskt funderat på att ta en piercing, även om det inte är en tatuering."
"Perfekt, det gör vi idag! Jag vill ta en i läppen."
"Läppen?", säger jag och gör en äcklad min.
"Ja alltså inte i läppen, utan här.", säger hon och pekar några centimeter över kanten av läppen.
"Bättre, men ändå inte. Ansiktspiercingar är inte min grej."
"Tur att du inte behöver ha det då! Vart hade du tänkt dig att ta din?"
"Naveln.", ler jag.
"Sexy mama! Det fixar vi.", ler hon mot mig och sen börjar vi leta efter en piercingstudio som har drop-in. Vi letar runt i en kvart, tills Blair blir trött och börjar fråga folk istället. Ett par med barnvagn börjar beskriva vägen dit, de har båda tatueringar över hela armarna. De ser unga ut men tatueringarna ser inte bra ut på någon av dem. Vi tackar och sen börjar Blair leda mig dit. Det är folk överallt och solen skiner starkt idag. Det är riktigt varmt faktiskt. Vi kommer fram till vad som tydligen var Blair's kompis studio.
"Jag hade ingen aning att man kunde pierca sig här också! Då hade vi gått hit på en gång istället. Kom nu.", säger hon och öppnar dörren. "Brody!" Hon snabbar sig fram för att hälsa på killen som sitter bakom disken.
"Tja syrran!", säger han och kramar henne. "Längesen nu!"
"Två månader, jag har saknat dig."
"Vad fick dig att komma hit idag då?", ler han. Han ser lite skrämmande ut. Han har två piercingar längst upp på näsan som liknar två horn, sen har han precis som det unga paret, tatueringar över hela armarna. Men hans hals är också täckt utav blåa och svarta tatueringar, och det ser hemskt ut.
"Jag och min vän Jocelyn, Jocelyn kom!", säger hon ivrigt och vinkar mig till sig. Jag kommer fram till disken och hälsar. "Aa men iallafall, vi tänkte pierca oss idag."
"Pierca er? Och det tillåter dina föräldrar?", flinar han.
"Sen när har jag brytt mig om deras åsikt?", flinar hon till svars och sen gör de en give-me-five. Vilken loser han måste vara som piercar minderåriga även fast föräldrarna inte är med på det. Visst vi vill ju göra det, men tror han att han kan ragga på små sextonåringar när han själv säkert är i tjugofemårsåldern?
"Jag ska iallafall köra läppen och hon vill ha en i naveln."
"Bra val båda två, kom här bakom så fixar vi det." Han leder oss till ett vitt rum bakom disken. Det är en säng i mitten och sen finns ett skrivbord med massa lådor ovanför, samt en pall framför skrivbordet. "Kolla på tavlan därborta vad ni vill ha för stenar."
Jag förstår först inte vad han menar men Blair går till en vägg i hörnet så jag följer med. Det finns alla möjliga färger, och jag blir alldeles snurrig. "Vad ska du ta?", frågar jag i hopp om råd.
"Vanlig silvrig tror jag. Du då? Om jag var du skulle jag ta någon klar färg. Typ turkos, det ser ut som havet i Thailand.", ler hon och går över till killen som heter Brody sen.
"Vad bestämde ni er för då?"
"Jag vill bara ha vanlig silver, eller vit kanske. Vad tycker du?", säger Blair och vänder sig mot mig.
"Vit tycker jag."
"Bra val Jennifer, eller vad var det du hette nu igen?"
"Jocelyn.", rättar jag honom och fejkar ett leende. Kan han inte ens hålla koll på namn när hon sa det för mindre än fem minuter sen?
"Just det ja. Sätt dig ner Blair så ska jag bara fixa till stenen."
"Ihhh!", säger hon lyckligt och slår ihop händerna.
Killen fixar med stenen i ett verktyg som liknar en pistol, sen ber han Blair att lägga sig ner. Han böjer sig över henne och fixar något, sen placerar han den där Blair ville ha den och trycker av. Blair tjuter till lite som om han precis skjutit henne, men sen är hon snabb upp för att få se resultatet.
"Skitsnyggt! Åh, tack så mycket."
"Ingen orsak syrran. Nu är det din tur, Jocelyn." Nu kunde han minsann komma ihåg namnet. Douche.
Han fixar min piercing snabbt, sen går vi upp för att betala.
"Jag tänkte ha fest ikväll, ni kanske är intresserade av att komma?", ler han.
"Vi måste hem ganska tidigt för jag hatar att köra när det är mörkt, men vi får se.", ler Blair.
"Kom igen nu, ni kan åka hem imorgon ju.", tjatar han. Låt henne vara bara idiot.
"Vi får se! Jag hör av mig. Tack ännu en gång."
"Det är lugnt, men hör av dig sen! Skulle vara fett om ni kunde komma."
"Jovisst, hehe. Hejdå!"
Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

 Vad är det som händer mellan Justin och Jocelyn, varför är Jocelyn så grinig, kommer de gå på festen och vad kommer deras föräldrar tycka om piercingarna? Kommentera babes!

"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag. 

---

"Heeeej!", säger Blair och kramar om oss båda. "Kul att ni kunde komma. Tillsammans dessutom.", och pendlar blicken mellan Justin och mig. Hon är största idioten någonsin.

"Visst är det..", mumlar jag och ger henne en blick som jag hoppas hon kunde tyda som låt-oss-vara-tack.
"Gå och sätt er vid alla andra, jag ska in och hämta något att dricka."
Jag och Justin går bredvid varandra till de andra. Idag ska jag verkligen visa Chaz vad som händer när han jävlas med mig.
"Hej alla.", säger jag och vinkar leendes.
"Känns som att vi inte setts på hur länge som helst little J!", säger Dylan och kommer fram till mig. Han ger mig en kram.
"Jag vet eller hur!? Har saknat dig jäääääättemycket.", säger jag och ler jättegulligt, hoppas han förstår sarkasmen. Han flinar mot mig och går sen tillbaka till sin solstol.
Justin står kvar vid min sida och jag tackar Gud för att han är med på min plan. Som tur är ligger Chaz utan någon på sin högra sida så jag drar med mig Justin dit. Jag tar solstolen precis bredvid honom och drar Justins solstol tätt intill min.
"Det är inte så mycket sol här..", mumlar Justin och ger mig en smått irriterad blick.
"Men nu är det så.", svarar jag tillbaka och lägger mig ner med kläderna på. Jag har en bra idé för vad som hända skall. Justin har fått av sig kläderna och ligger med sin dösnygga muskulösa överkropp uppåt.
"Kom!", säger jag och ställer mig upp.
"Va?", säger Justin och sätter på sig sina solglasögon.
"Det är så kallt och kyligt här, solen finns ju härborta."
Han tar min hand och låter mig dra upp honom, sen håller jag kvar dem medan vi går till andra sidan där alla andra ligger. Solen steker här och det är tusen gånger varmare.
Dylan busvisslar när han ser våra händer och då släpper jag dem på en gång. Planen inkluderade inte att de andra skulle tro att vi faktiskt är ett par.
"Så ni har kommit ut med det?", flinar Dylan.
"Kommit ut med vad?!", fräser jag till svar och killarna skrattar. Blair kollar storögt på oss och får mig att vilja slå till henne, hon fattar väl att det inte är på riktigt!
Justin drar mig intill honom och kramar om mig. Hans stora, mysiga kramar är oslagbara. De slår verkligen allas kramar i hela världen. "Vad hade du tänkt dig nu madame?"
Fortfarande tätt i hans famn svarar jag: "Vi går och badar. Eller ja du badar, vid det grunda."
"Kom då.", säger han och släpper mig.
Jag går efter honom och det känns verkligen som att vi är ett par. Känslan är pirrig och jag skulle verkligen vilja detta, men det går inte. Han gillar inte en liten fjant som är två år yngre än honom, och dessutom skulle det inte funka. Chaz skulle sluta prata med oss båda, Justin är inte hemma speciellt ofta.. Förutom nu då.
Blair's pool är ganska cool, i ena änden är den väldigt grund och i den andra änden är den sjukt djup. Det underlättar när man är liten och badar. Dock har hon inga småsyskon, fast hon har ju bott här sen hon var liten.
Justin går ner för några trappsteg och vänder sig sen om och flinar mot mig.
"Vadå?", säger jag. Då sträcker han sig mot mig och paniken slår mig. "NEJ! NEJ JUSTIN SLUTA! NEJ NEJ NEJ NEJ JAG DÖDAR DIG! JUSTIN MITT SMINK, MINA KLÄDER! NEJ LÄGG AV! SLÄPP NER MIG!"
Sen håller han mig i min famn som en bebis och går ner ett trappsteg i taget. "SNÄLLA JUSTIN JAG BER DIG MED HELA MITT LIV!" Men han ignorerar mig och även om jag sprattlar som en galning och försöker hålla mig i räcket så släpper han mig efter ett tag, och jag åker ner till botten. Fort ställer jag mig upp och alla skrattar. "DET ÄR INTE KUL!", skriker jag och försöker få bort håret från mitt ansikte.
"Det är så gulligt med paniken du får.", säger Justin och skrattar försiktigt.
"Jag ska döda dig!"
Killarna fortsätter att skratta, fast ett skratt hör jag inte och ni kan ju bara gissa vems.

Jag och Justin fortsatte att bada ett tag, men jag hade fortfarande inte tagit av mig mina kläder. Det var bara ännu en del i min mästerplan.
"Vi drar till det grunda igen.", ler jag mot Justin och sen börjar vi simma ditåt.
När jag kan gå igen ser jag till att det blir så grunt så mina bröst åtminstonde är över vattnet. Jag vänder mig med ryggen mot Chaz' del av poolen och ser till att Justin står framför mig. Sen drar jag av mig västen, och sedan t-shirten. Justin tittar precis som jag vill att han ska, och jag ler lyckligt. Förhoppningsvis tittar Chaz, jag hoppas verkligen verkligen verkligen det. Sen rättar jag till överdelen och går uppför trappen för att ta av mig mina shorts också. Justin är tätt efter mig, och så fort som byxorna är av så lyfter han upp mig på ena sidan av hans axel så hela jag hänger ner över hans rygg, med rumpan i hans ansiktshöjd. Han börjar slå på min rumpa och jag skriker till varje gång, mest för att få Chaz' uppmärksamhet. De andra killarna skrattar och snart kastar han ner mig i vattnet igen. När jag når vattenytan igen för att kolla vad Chaz gör, så ser jag inte honom någonstans.
"Vart är Chaz?", frågar jag Justin.
Han gör samma som jag nyss gjorde och vänder och vrider på sig för att få syn på honom. "Ingen aning, han måste ha dragit."
"Varför?"
"Svårt att gissa, han är väl förbannad på oss båda två."

"Men det är ju mig han ska vara arg på, det här är hämnd."
"Vadå hämnd?", frågar Justin.
"För när vi skulle plocka in disken, och du inte fick hjälpa mig."
"Är du allvarlig Jocelyn? Är det därför du vill göra han så arg att han lämnar stället utan ett ord?"
"Nej! Inte bara det. För Luke också, han låter mig aldrig vara. Han förstår väl att jag har killvänner också? Kolla bara Dylan, Ryan, Nolan? Men det är bara när jag är med dig som han håller på!"
"Det kanske är för att vi umgåtts så mycket själva."
"Men det är ingen ursäkt! Jag har varit själv med Dylan och Ryan också och då har han inte sagt något?"
"Fast kolla på oss. Det är hela tiden du och jag, om du tänker efter. Vi kommer alltid tillsammans, vi åker alltid tillsammans. Vi spenderar dagarna ensamma med varandra, hos varandra. Jag skulle också börjat misstänka något."
"Men det är ju inte något! Asså han kan väl bara låta oss vara."
"Ge honom tid bara. Någon gång kommer han acceptera att du inte är den lilla trettonåriga flickan du var sist du bodde här, utan att du nu är sextonårig sexbomb som olyckligtvis fallit i armarna på popsensationen Justin Bieber.", säger han med ett flin på slutet. Jag kan inte låta bli att skratta åt det han sa, och bli lite generad. Är jag en sexbomb nu också!?
"Tack Justin.", säger jag sen och kramar om honom.
"För vad?"
"För att du alltid muntrar upp mig och får mig på bra humör. Och för att du alltid finns för mig, och ger mig råd som ingen annan."
"Det är vad vänner är till för, eller hur?", säger han och släpper kramen jag hade kunnat hålla kvar i flera dygn till.
Inte förrän nu inser jag att jag huttrar, Justin också. "Vi kanske ska gå upp?"
"Bra idé.", säger han och skyndar sig upp som ett litet barn. Jag skrattar åt honom och kommer efter, fast i min egna takt. När jag väl är framme vid våra solstolar ger han mig min handduk.
"Tack mr Bieber.", ler jag.
"Ingen orsak ms Valdez.", ler han till svars.
När vi båda är relativt torra flyttar vi våra saker till solen och lägger oss för att soltorka istället. Justin är den mest fantastiska vän jag har. Ingen är så omtänksam som honom, och han ställer alltid upp för mig. Varför kan inte alla vara som honom, till exempel Chaz? Jag är så trött på honom att jag inte ens vet om jag orkar med att träffa honom än på länge. Jag borde sätta mig ner och prata med honom, men bara för att man borde göra något så betyder inte det att man måste göra det. Så i nuläget avstår jag nog från det ändå.

"Vi ses imorgon då, lova att ni inte fegar ur?", flinar Blair och kramar om mig.
"Vi lovar.", svarar jag. Imorgon ska vi tydligen på en roadtrip som killarna ska stå för. Vi kommer säkert köra vilse och hamna mitt ute i ingenstans där vi blir mördade och uppätna av kanibaler. Nej fy vilken hemsk tanke!
"Men hejdå då alla!", ropar jag till Ryan och Nolan också, som fortfarande sitter vid solstolarna.
De vinkar och sen går jag och Justin till bilen. Vi ska hem till mig och sova. Första gången jag sover över med en kille "på riktigt". Planerat och sådant. En annan kille utom släktingar alltså! Chaz har jag ju till och med bott hos. När vi satt oss i bilen och åkt ut på gatan så kurrar min mage till. Justin flinar mot mig och jag blir generad, som vanligt. Jocelyn the fatass vill ha mat typ.
"Ska vi dra till någon restaurang innan?"
"Men jag har inga pengar med mig, vi kan likagärna åka hem till mig och göra något."
"Romantiskt.", flinar Justin och jag slår till honom på armen. "Aouch!"
"Så blir det när du håller på.", säger jag och lipar.
"Mogen tjej det där!"
"Ska du säga!"
Småtjafset fortsätter hela vägen hem till mig, och det är verkligen typiskt oss. Han parkerar på min uppfart och vi går in tillsammans. Så fort jag öppnar dörren är mamma där.
"Hej ungdomar.", säger hon och ler finurligt.
"Hej..?", säger jag tveksamt medan Justin hälsar lika trevligt som vanligt och tar i hand.
"Vad ska ni hitta på då?"
"Justin ska sova här.", svarar jag och börjar gå mot mitt rum.
"Vänta en minut!", säger hon och jag stannar till. En ljudlig suck lämnar min strupe.
"Vad?", grymtar jag med stängd mun.
"Ska en kille sova över i samma rum?"
"Jag tänkte det, mamma.", säger jag med betoning på mamma.
"Är ni ihop eller..?"
"Nej, så du behöver inte vara orolig. Låt oss vara nu!", fräser jag.
"Om det är något problem så behöver jag ju självklart inte göra det..", börjar Justin.
"Det blir inget problem. Lägg av mamma, bli inte som Chaz."
"Vadå Chaz?"
"Kom Justin.", säger jag och slänger igen dörren när båda är i rummet. "Åhh!"
"Varför är du så arg mot din mamma?", säger han.
Jag sätter mig på min matta på golvet och vilar ansiktet i händerna. Hon är bara för mycket. Justin är nere mittemot mig på en sekund och tar bort mina händer, så jag tvingas att ta upp huvudet och kolla in i hans ögon. Han ser orolig ut, och det gör mig ledsen med ens.
"Det är ingenting du behöver tänka på, snälla. Den där minen gör mig ledsen.", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
Först ler han men blir sen allvarlig när han börjar prata. "Men jag bryr mig om dig, och ifall du har något på ditt hjärta som du vill prata om så finns jag här."
Hur kan man vara så omtänksam? Han är verkligen den perfektaste killen jag någonsin stött på. Ibland är han en riktigt kille som kommer med perversa kommentarer och skämtar om allt, men ibland är han den mjukaste och omtänksammaste jag nånsin stött på. Hans händer vilar på mina korsade ben och där de ligger bränns det. Jag kan inte förklara men han har en sån påverkan på mig, så det går inte ens att förklara. Så fort han är i min närhet blir jag lycklig, när han pratar med mig kan jag inte sluta le och när han rör mig.. Då pågår det en våldsam kamp mellan fjärilarna i min mage.
"Tack för att du finns.", säger jag och ler mot honom. "Men det är lugnt, det är verkligen det."
"Om du inte vill säga det frivilligt, så får jag väl tvinga det ur dig..", flinar han och hoppar på mig. Där är den barnsliga Justin tillbaka. Han börjar kittla mig precis överallt och jag kan inte sluta skratta. Jag skriker och skrattar om varannat och ålar mig och gör precis allt i min makt för att ta mig loss ur hans grepp, men det går inte.
"JAG KOMMER KISSA PÅ MIG PÅ RIKTIGT! SLÄPP!", skrikskrattar jag och håller mina händer hårt kring hans handleder. Under ett par få sekunder blir hans grepp om mig lösare och jag lyckas åla mig bort från honom och ställa mig upp. "Ifall du inte lämnar min kropp ifred så ska jag.."
"Då ska du vad?", flinar han och närmar sig mig.
Jag har ställt mig med ryggen mot min garderobsdörr och strax är han framme vid mig. "Då ska jag.. Hm.." Hans närhet gör mig nervös men ändå trygg, den får min hjärna ur balans. Allt som nyss var så självklart blir helt plötsligt bubbligt och osäkert.
"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

---

Skitful bild men jag var så sjukt ivrig för att få ut det här kapitlet, och ni förstår nog varför! KOMMENTERA!

"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.

---

Dagen efter vi hade varit hos Blair så hade jag åkt hem och bara rensat tankarna i några dagar. Nu har det gått över en vecka sen dess och jag vill verkligen hitta på något idag och träffa någon, inte bara ligga hemma och deppa. Mamma har jag knappt sett röken av, hon har väl hittat sig några att umgås med äntligen. Då är hon inte på mig hela tiden om att jag måste städa och sånt. Chaz har jag inte hört någonting av och det är jag verkligen glad över. Vill varken se eller höra av honom ifall han håller på såhär fortfarande. Vi gick igenom det här för inte alls längesen och om han ska börja igen... Då kan han likagärna sluta umgås med mig. Då vill jag inte ens umgås med honom.

Dörrklockan plingar och jag rycker till. Här ligger jag i sängen utan smink med min pyjamas. Härligt.. Fort ställer jag mig upp och tar en snabb titt i spegeln. Mitt hår är en röra. Medan jag går mot dörren sätter jag upp det i en bulle. Jag öppnar den och bakom står Justin.
"Hej.", säger han och ler snett.
"Hej..", svarar jag och sätter armarna i kors framför mig. Pinsamt eller vad?! Jag trodde att det skulle vara postgubben eller någon kamrat till mamma, men nej där står han. Snygg som attan är han också.

"Får jag komma in?"
"Absolut!", säger jag snabbt och drar upp dörren mer. Han stiger in i hallen och jag stänger dörren.
"Förlåt om jag bara kommer såhär men jag har inte träffat dig på så länge och jag kände bara att det var dags.", säger Justin när han fått av sig jackan.
"Det är lugnt, jag hade ändå tänkt fråga om vi skulle träffas idag. Fast då tänkte jag inte se ut såhär.", säger jag och gör en gest vid mitt ansikte. Justin skrattar till och skakar på huvudet.

"Jag tycker du är vacker ändå." Och där kom fjärilarna. Så fort någon säger sådana saker, och speciellt killar, så blir jag så lycklig. Även ifall de är oseriösa, jag kan inte rå för det.
"Tack. Ska vi gå in till mitt rum eller?", säger jag och drar ut på det sista ordet.
"Absolut."
Vi går in till mitt rum och på en gång kommer jag på att sängen ser ut som ett bombnedslag. Fort börjar jag bädda som en rabiessmittad kanin och Justin skrattar åt mig.
"Du måste inte städa för mig vet du?"
"Men det är ju pinsamt!", säger jag och avslutar min bäddning. Den blev inte i världsklass precis, men bättre än innan.
"Då ska du se mitt rum..", flinar han.
"Tveksam till om jag verkligen vill.", skämtar jag tillbaka. Justin flinar bara till svars och slänger sig i min säng. Då är den bäddningen som bortglömd.
"Din säng är så skön.", säger han och rör till ännu mer.
"Justin!"

"Vadå?", flinar han.

"Åh du är så elak!"
"Använd inte sådana där ord mot mig unga dam, då blir det smisk.", flinar han ännu en gång.
"Måste du vara så pervers jämt?", stönar jag och går in till min garderob.
"Ey gömmer du dig från mig!?"
"Ja, det kanske jag gör!", ropar jag till svars.
"Byt om härute istället!", ropar han tillbaka och jag kan höra hur han skrattar för sig själv. Han är då den mest konstiga jag mött.
När jag fått på mig ordentliga kläder, det vill säga ett par shorts och en t-shirt med väst över, så går jag ut till honom igen. Så fort han får syn på mig busvisslar han.

"Sexy mama.", flinar han.

"Lägg av!", säger jag som att jag inte bryr mig, men blir generad ändå.
"Du blushar ju, vad söt du är.", skrattar han.

"Ge dig!", fräser jag.
"Kom hit.", säger han och sträcker ut armarna mot mig.
"Va?"
"Kom hit och mys med mig.", flinar han.

Även fast han är oseriös så gör jag som han sänger, och han drar ner mig i hans famn. Jag ligger praktiskt taget ovanpå honom och han har händerna vid min rumpa. Det är som att vi vore ett par, fast det är vi verkligen inte.

Jag parkerar på Blairs uppfart och sen hämtar jag och Jocelyn badsakerna tillsammans i bakluckan. När vi går runt huset stannar Jocelyn mig plötsligt.
"Kommer Chaz vara här tror du?", viskar hon.
"Jag antar det, vadå då?"
"Kan inte vi reta upp honom lite?", ler hon och höjer på ena ögonbrynet.
"Hur menar du nu?"
"Men att vi håller på jättemycket och överdrivet?"
"Varför? Han kommer bara bli arg på mig."
"Men han håller på så mycket hela tiden! Han tror att han kan köra med mig bara för att jag är hans lilla kusin men jag ska allt visa honom vad som händer om han försöker förstöra för mig." Förstöra för henne? Vad är det hon syftar på? Varför vill hon helt plötsligt göra Chaz sur? Dessutom är det ju mig han kommer bli arg på, inte henne.

"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag.  

---

"Ingenting.", säger jag snabbt.
"Jo säg nu.", ler Justin nyfiket. Ibland är det nästan irriterande att han är så nyfiken som han är. Måste han veta precis allt liksom?!
"Jag tror inte att du vill ta det inför henne.", säger Blair och pekar på mig. "Hon kommer dö av genering, så jag och Dylan pratar med dig om det senare. Kan du låta oss skriva färdigt listan nu!?" Hur lyckas kvinnan alltid rädda sådana här situationer? För att vara ärlig trodde jag att hon skulle sabba allt och fråga, men hon är superwoman ibland alltså.
"Visst." Justin lämnar rummet och kvar blir vi med listan.
"Blair jag ska döda dig! Ifall du hade frågat honom här inför mig.. Jag vet inte vad jag skulle gjort!"
"Det var därför jag räddade dagen och inte frågade. Varsågod. Nu skriver vi klart listan innan de blir galna därute."
Vi rabblar upp alla möjliga saker. Olika kött, tillbehör, såser, marinader, drickor, godis, chips och liknande som vi kan komma på. Det kommer bli sjukt dyrt men det är inte precis som att Blair inte kan ha råd med det utan att splitta på det. Fast skulle hon få betala allt skulle jag må dåligt, därför är det skönt att det är Justin och jag som åker. Men Justin kommer väl som vanligt inte låta mig betala för något. Barnrumpa.

"Justiiiiin!", ropar jag och viftar med lappen i handen. Han kommer på en gång.
"Ska vi åka då?", säger han. Jag nickar och vi tar farväl av våra vänner innan vi lämnar huset. Det är Ryans bil som står på uppfarten, men det spelar nog ingen roll.
"Vad var det ni pratade om i köket egentligen?", säger Justin när vi kört ett tag. Jag kan glimta ett flin men är inte helt säker.
"Asså jag vet inte..", säger jag med en ostadig röst. Måste jag vara en sån dålig ljugare!?
"Det var om mig va?" Tystnad sprider sig över bilen. Det ända jag kan höra är mitt hjärta som börjar banka snabbare, och inte vet jag varför. Kanske för att jag inte vill ha den här konversationen. Det kommer bara bli pinsamt. "Var inte rädd för att säga, det är ju inte precis som att jag kommer bli fly förbannad och kasta ut dig ur bilen."
Ett leende sprider sig på mina läppar och jag kollar upp mot honom ett tag. Ibland har han en slags lugnande effekt på mig. Som nu. Hjärtat fick sakta men säkert tillbaka sin vanliga rytm och jag blev mycket mer avslappnad i hållningen. Jag hoppas att han inte märkte det, för då blir det riktigt pinsamt. Tänk om Blair skulle märka det någon gång, och skrika det högt inför alla andra? Då skulle mitt liv vara över. Typ. Mitt uppe i mina tankar om att Justin är som ett avslappnande medel eller någon typ av medicin så parkerar han bilen utanför en vanlig livsmedelsaffär.

"Du vet att du får svara på min fråga.", flinar han när vi går över parkeringen. Han kommer verkligen inte släppa detta.
"Varför vill du så gärna veta?", suckar jag.
Han skakar på axlarna och ger mig ännu ett flin. "Nyfiken."
"Men nu har vi inte tid att vara nyfikna för nu ska vi handla!", säger jag överdrivet entausiastiskt och går in genom skjutdörrarna.
Justin tar en vagn på vägen in och sen är det bara att leta på allting. Varken jag eller Justin är hundra procent säkra på vart allting ligger så vi får mest gissa oss till allt. Det går hyfsat bra ändå och vi lyckas pricka av allting på listan som jag och Blair komponerat ihop. Precis som jag trodde så betalade Justin för allting och lämnade mig kvar med rejäla skuldkänslor.
"Asså på riktigt Justin jag mår skitdåligt nu.", säger jag när vi kommit fram till bilen. Justin tar fram nyckeln och trycker på en knapp som får lamporna att blinka till en gång. Vagnen håller han fortfarande i händerna när han öppnar bagageluckan. Vi båda hjälps åt att få in varorna i bilen.
"Men jag mår dåligt ifall du ska behöva betala för allt det här.", säger han innan han slänger igen luckan.
"Vi alla kan väl betala en del.."
"Men om vi gör något någon annan gång kanske någon annan betalar. Och gången efter det kanske någon annan betalar, och till sist så har alla betalat precis lika mycket och är jämna."
"Det där lät bara konstigt och det vet du.", lyckas jag säga innan han kommit iväg så långt bort med vagnen att vi inte kan höra varandra utan att ropa. Varför ska han vara så otroligt envis och jobbig? Kan han inte bara acceptera att någon annan kanske också vill betala någon gång? Inte för att det behövs, utan för att man vill?

När vi kommit tillbaka började Blair med maten direkt och fick snabbt hjälp av Dylan. Vi hade alla erbjudit oss att hjälpa till men vi fick varken för henne eller honom. De ville väl antagligen bara vara själva så de skulle kunna hångla mellan matlagningen eller något annat barnförbjudet. Killarna och jag låg ute vid poolen även fast det var ganska mörkt ute. Det var såklart inte kolsvart eftersom det var sommar, men betydligt mörkare än på dagen.
"Är vattnet varmt?", frågar Ryan Chaz som precis ställt sig upp.
"Jag vet inte.", säger Chaz och doppar sen ner foten. "Ja."
"Ska vi ta oss ett dopp?", flinar Ryan men ligger fortfarande kvar på sin solstol.
"Det är lugnt. Men kan man inte lägga sig på madrasserna och flyta runt bara?"
De fortsätter sin korkade konversation och innan jag vet ordet av det så håller de på med madrasserna och alla andra flytande föremål som Blair råkar ha ligga flytandes i sin pool. Justin ligger på solstolen som ligger bredvid min fast ändå inte riktigt bredvid. Det är säkert en halvmeters mellanrum mellan oss.
"Ska du inte hjälpa dina vänner med deras lysande plan?", flinar jag mot Justin.
"Det är du som är den tjockskalliga av oss så du borde hjälpa dem."
"Vi båda vet att det är jag som är intelligentast av alla härute."
"Det beror på vad man ser som intelligens, 1+1 elle-"
"Sluta med erat tjafsande och ha koll på grillen istället turturduvor.", säger Blair som måste kommit ut mitt i vårat samtal. Den sista delen var ju verkligen nödvändig.
"De ända turturduvorna härute är väl Chaz och Ryan som ska ta en romantisk tur på sin luftmadrass.", säger Justin som får mig att bryta ut i ett gapskratt. De andra börjar också skratta, förhoppningsvis inte åt mitt skratt.
"Men på riktigt, kan ni stå vid grillen?", säger Blair när skrattsalvorna gått över.
"Visst.", säger Justin och ställer sig upp. Blair går tillbaka in och jag lutar mig tillbaka mot solstolen. Justin står vid mina fötter och kollar på mig.
"Vad?", ler jag.
"Vi båda skulle stå vid grillen vad jag förstått?" Jag sträcker ut min arm som för att han ska dra upp mig. Han tar tag i min hand och drar upp mig så snabbt att jag blir slängd in i hans famn och sen våldsamt slungad tillbaka så jag nästan ramlar. Hans grepp om min hand var fortfarande fast och var det som räddade mig från att ramla.
"Idiot.", nästan fräser jag och släpper honom. Jag blev livrädd, tänk om jag hade brutit ett ben eller liknande? Då hade hela min sommar varit över.
Han bara skrattar och går efter mig till grillen. Blair har lagt på alla köttbitar, kycklingbitar och hamburgare. Jag vänder på de som ser färdiga ut och sen stänger jag igen locket igen.
"Är du sur?", frågar han med en helt allvarlig röst när jag sekunder senare ställt mig för att luta mig med ryggen mot väggen.
"Nej.", svarar jag snabbt och kollar in i hans ögon.
Han kollar tillbaka in i mina och tar ett par steg mot mig. På en gång vill jag backa av ren instinkt, men väggen är i min väg. Han är min kompis, och kompisar ska inte stå såhär nära varandra.
"För det verkar som att du är det.", mumlar han bara centimeter från mitt ansikte.
"Hey hörni!", ropar Chaz och vi båda kollar mot honom i poolen. "Vad fan håller ni på med!?"
"Grillar!", ropar Justin tillbaka och öppnar upp locket.
Mitt ansikte går över i en röd nyans på en gång, det kan jag slå vad om. Om alla skulle kunna sluta genera mig..

Någon timma senare sitter vi alla proppmätta runt Blairs bord utomhus. Det finns verkligen hur mycket mat som helst kvar, var vi tvugna att köpa så mycket av allt?
"Jag ska aldrig mer äta i hela mitt liv!", stönar Blair.
"Inte jag heller.", instämmer jag.
"Jag slår vad om att ni båda kommer sitta och äta godis inom en timma.", flinar Dylan och killarna skrattar. Blair ger honom en blick som skulle kunna döda.
"Det får vi väl se om då.", säger jag och ställer mig upp för att börja duka av.
"Låt mig hjälpa dig.", säger Justin och är påväg att ställa sig upp då Chaz drar ner honom.
"Ni två har umgåtts tillräckligt mycket tillsammans själva idag, jag kan hjälpa till.", säger Chaz och drar åt sig några tallrikar. Jag stannar upp i det jag håller på med och vänder mig om.
"Verkligen? Ska du börja igen? Lägg ner, låt Justin hjälpa till om han vill.", fräser jag.
"Jocelyn, vill du göra mig sådär förbannad igen?", säger Chaz och ger mig en blick som är miljarder gånger värre än Blair's till Dylan.
"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.

---

FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET FÖR ATT DET DRÖJT! Gjorde kapitlet extra långt och hoppas att ni tycker om det. Har påsklov nu och har fått massa idéer under de veckor jag varit borta från bloggen så nu tror jag att jag fått upp skrivarglöden igen också. Det får vi se helt enkelt. Tack så hemskt mycket till er som kommenterar och kikar in hit även fast jag inte skriver. Kärlek till er.♥

Previously:
"Men du, nu ska jag och min dam fortsätta med det vi höll på med sååå.."
"Justin!", säger jag men då har han redan lagt på. "Vad var det där bra för!?"
"Om det är vad som krävs för att få dig för mig själv, då gör jag så.", flinar han.
"Du vet väl att du låter som en förföljande våldtäcktsman när du säger så?"
"Nejdå.", flinar han till svars.
Jag sätter mig till rätta igen och kollar på skärmen där Justin nu loggat in på twitter igen. Justin och hans förbannade twitter, den är ju som hans drog.

---

 

"Så hur går det för dig och Dylan då?", flinar jag mot Blair när vi sitter på en uteservering i centrala Stratford. Solen lyser starkt och gör det behagligt att sitta med bara armar och solglasögon.
"Men lägg av!" Jag kan skymta ett litet leende i hennes mungipor.
"Ni är bästa paret försök inte."
"Men jag vill inte ha ett förhållande.", säger hon och möter min blick. Jag skulle kunna ha sett på en mils avstånd att hon ljög, så som jag känner henne.
"Ljug inte för mig."
"Jag ljuger ju inte! Tror du verkligen att jag, Blair freaking Williams, skulle kunna ha ett förhållande?"
"Faktiskt Blair, så tror jag att du skulle kunna det. Ifall du verkligen vill, som du vill med Dylan, så skulle det fungera. Bli tillsammans redan!"
"Men det känns inte som att Dylan skulle kunna vara mig trogen längre än en vecka..", säger hon och tystnar in mot slutet. Hon stirrar osäkert ner i sin kopp.
Så det är det som bekymrar henne? Det är det som tar emot, att Dylan skulle vara otrogen eller lämna henne för någon annan? Den Dylan som jag känner har två sidor, oseriösa Dylan som skojar om allt och seriösa Dylan som är omtänksammast i världen. Faktiskt så tror jag att han skulle vara den omtänksamma Dylan i ett förhållande. Möjligtvis vara oseriös bland alla deras vänner, men inte en chans att han skulle vara otrogen. Inte mot Blair. "Blair det lovar jag dig att han skulle. Visst han är oseriös när vi är i stora grupper men när ni är själva är han helt underbar. Inte sant?", säger jag och gör en paus så hon ska nicka. Vilket hon gör. "Ja, så varför skulle han möjligtvis dumpa en sån fantastisk tjej som du mot någon som inte ens kan mäta sig till dig?"
"För nån snyggare kanske lyckas komma in i bilden."
"Hur kan du ens påstå att det finns någon snyggare än dig? Du har min drömkropp, mitt drömhår, mitt drömansikte, min drömstil, min drömpersonlighet, du är min dröm. Och jag lovar dig att Dylan tycker precis likadant, för jag känner honom."
"Fast du har inge-"
"Tjejeeeeer!", säger Dylan som kommer gåendes bakom Blair. Efter honom har han Chaz, Justin och Ryan.
"Aloha.", flinar Ryan.

Dylan sätter sig på stolen bredvid Blair, Chaz sätter sig på stolen bredvid mig och Justin och Ryan drar dit två andra stolar och sätter sig på sidan av bordet.
"Vad har ni för er då?", frågar Dylan och drar Blairs stol närmare hans, för att sen kunna lägga armen på hennes ryggstöd på stolen.
"Vi hade tjejsnack tills ni kom!", utbrister jag och gör en ledsen min.
Killarna skrattar lite och fortsätter sen konversationen. "Vad prata ni om för tjejsnack då?"
"Det är hemligt, bara tjejer som får veta.", säger jag envist.
"Tönt.", flinar Justin och jag ger honom fingret. Då börjar killarna runt bordet skratta igen, så omogna att jag spricker..
"Kommer du hem till mig sen?", mumlar Dylan till Blair. Hon ser upp på honom och nickar svagt, de trodde säkert att vi andra inte hörde.
"Får jag också komma?"
"Förstör inte deras intima stund nu, Justin!", säger jag och alla börjar gapflabba igen. Blair ger mig en blick som skulle kunnat mörda men jag möter den bara med ett leende.
"Oj oj oj, inte trodde jag att ni gjorde sånt Blair.", flinar Ryan.
"Ni ska alltid snacka om något snuskigt!", klagar Blair och killarna skrattar igen.
Killarnar övergår sen till att snacka om något TV-spel som nyss släppts och jag sitter och synar Blair och Dylan. De pratar viskandes om någonting och jag skulle gärna vilja veta vad. Nyfikenheten dödar mig nästan, jag måste fråga Blair sedan.
"Jocelyn min älskade du följer med mig sen va?", säger Justin och jag vänder min blick mot honom.
"Huh?"
"Du lovade.", säger han och putar med underläppen. Han ser helt otroligt gullig ut, han drar ihop ögonbrynen så han ser bekymrad ut. Nästan som innan festen, när han satt med mobilen medan jag fixade med mitt hår, fast med läpparna också den här gången. Bedårande, fast ändå hjärtskärande för han ser ledsen ut.
"Om du gör den där minen kommer hon aldrig kunna säga nej.", flinar Ryan.
"Visst.", suckar jag och tittar på Blair och Dylan igen. Nu håller de på och hånglar eller vad de gör. Är man förvånad!?
"Ni har varit mycket med varandra den senaste tiden..", säger Chaz och jag känner med ens hur irriterad jag blir. Varför ska han alltid hålla på och lägga sig i? Vi är bara vänner för Guds skull.
"Ja för vänner brukar vara mycket med varandra, Chaz.", säger jag och de alla kan nog höra hur irriterad jag låter. Rätt åt honom, ifall han tänker förstöra våran vänskap igen kan han glömma att få tillbaka den sen.
"Det sa du om Luke med..", mumlar han och jag bestämmer mig för att ignorera honom.
"Vad ska vi göra ikväll då, Justin?" Hoppas det irriterar honom riktigt mycket.
"Vi kan ju alltid göra det kärleksfåglarna ska göra ikväll..", flinar Justin och tittar på dem. Dylan räcker upp handen och Justin gör en high five med honom.
"Eller så kan vi göra det gamla vanliga."
"Det gamla vanliga?", frågar Ryan och tittar undrandes på oss.
"Film och glass.", säger vi i munnen på varandra och börjar skratta.
"Wow, låter ju inte lite originellt."
När vi tystnar kan jag börja höra ett klickande bakom min rygg. Säg inte att det är paparazzis..? Jag vänder mig om och mycket riktigt, där är det ett par kameramän.
"Justin!", utbrister jag och drar solglasögonen längre upp på näsan.
"Vadå?", säger han och tittar där jag nyss tittat. "Um, vill du dra?"
"Redan?", säger Blair förvånat.
"Ja det är nog dags nu.", säger jag obekvämt och försöker på mig ett leende. Har jag rätt ser det nog mer ut som en grimas. "Jag ringer dig senare ikväll, eller imorgon."
"Visst..", mumlar Blair till svars och sen lämnar jag och Justin de andra.
Han sätter på sig ett par solglasögon och tittar sig omkring. Den röda kepsen drar han i lite så den skymmer ansiktet. När vi kommit in i bilen är det tryggt igen och jag puffar till mitt hår lite.
"Jag har tänkt på en sak, vi är nästan alltid hemma hos dig.", säger jag och han backar ut från parkeringsplatsen.
"Jag vet.", mumlar han och nickar.
"Vi får väl vara hos mig nästa gång..", säger jag och det blir tyst.
Vilken konstig stämning det blev. Jag sätter på radion och låter musiken ta upp den pinsamma tystnaden. Vi är framme bara några låtar senare och han parkerar på uppfarten som som vanligt står tom. Han morföräldrar och mor kan ju inte ofta vara hemma.

"Justin vad är det?", säger jag när vi senare kommit upp i hans rum.
"Vadå?"
"Du beter dig ju helt konstigt?"
"Men hur ska vi möjligtvis kunna umgås i allmänheten om du är rädd för paparazzis? Du vet att ibland kommer det inte ens komma några. Och ifall det ska förstöra när vi ska träffa vänner och liknande kommer det bli jättekonstigt.." Jag kan väl inte rå för att jag inte vill pryda framsidan av varenda skvallertidning..
"Tänk om jag får hat, eller att det står att jag är din nya flickvän, eller-"
"Vad spelar det för roll om de säger att du är min nya flickvän? Det är bara att ignorera. Och hatet kan slänga sig i väggen. Ta inte åt dig, vad än alla bestämmer sig för att säga.", säger han och jag börjar tänka efter. Det är sant egentligen det han säger, det är ju bara att han säger i en intervju att vi bara är vänner. Men ändå så får jag rysningar på tanken över att alla hans galna fans kommer sitta och läsa om mig på internet, i tidningar, prata med sina vänner om det..
"Men jag är inte van, Justin! De andra har varit med om det sen början, jag ha-"
"Blair blev aldrig med på tidningar. De tog reda på att hon var min vän, och hon var ju ensam precis som du. Så varför skulle det bli olikt med dig för?"
I och för sig, Blair var helt ensam och hon klarade sig.. Jag borde klara mig igenom det. Jag är ju inget barn heller. "Du har rätt.."
"Så kan du snälla sluta rymma från situationer i allmänheten nu?", säger han och tittar på mig. "För det är inte kul att sitta fast härinne när det dessutom är sommar."
"Jag kan väl alltid försöka..", mumlar jag.
"Toppen."
Det blir tyst en stund som förut, men den här gången spred sig en behaglig tystnad över rummet. Inte ens pinsam och jobbig som man bara vill rymma ifrån. Chaz hade faktiskt rätt i det han sa, om att vi spenderat mycket tid tillsammans. Vi träffas minst en gång om dagen i mer än en timma. Hur ska jag möjligtivs kunna klara mig utan min igel när han åker iväg nästa gång?
"Du är som min igel.", säger jag plötsligt och han börjar skratta.
"Din igel?"
"Ja, vi träffas varje dag."
"Så det gör mig till en igel?"
Jag nickar och han skrattar ännu en gång. "Konstiga människa.."
"Undra vad Dylan och Blair gör just nu..", säger jag efteråt. Byter ämne snabbare än Justin byter om. Ba dum tss.
"De måste ju bli tillsammans snart alltså."
"Jag vet det var det jag sa till Blair! Men hon kom såklart med bortförklaringar om att han skulle lämna henne för någon snyggare, men visst skulle han inte göra det? Jag menar så ytlig är han inte, speciellt inte när han blivit tillsammans med Blair som typ är hans själsfrände."
"Jag håller med dig helt. Men vi får väl se hur det går.."
"De höll på att viska om någonting när ni snackade och jag ville fråga henne vad de sa men sen förstörde paparazzisen allting."
"Du är så nyfiken.", flinar Justin.
"Men de kanske pratade om något viktigt!"
"Typ p-piller."
"Du är en sån kille att jag knappt orkar prata med dig.", suckar jag och han skrattar.
Justin tar fram sin dator och vi ska säkert kolla på film, som vanligt. Det känns som att vi aldrig har något för oss så då sätter man på en film. Vilket liv.. Jag går fram till sängen och kryper in innerst, för om jag ligger ytterst skulle jag antaglingen ramla ur.
"Du är så klumpig!", säger Justin och skrattar till.
"Men sluta!"
"Fast en röv i ansiktet skadar ju aldrig..", flinar han när jag satt mig tillrätta, och jag låter mig slå till honom. Rätt åt honom ifall han ska hålla på.
"Du ska alltid vara så taskig mot mig."
"Taskig? Din röv är skitsnygg, det är väl ändå en komplimang?", säger han med antydan till ett flin. En rodnad sprider sig över mitt ansikte likt en våg och jag sätter snabbt för händerna. "Aw rodnar du?" Han försöker dra bort mina händer men jag håller envist kvar dem.
"Nej det gör jag inte!"
"Du är ju för gullig.", säger han och jag tar bort händerna bara för att mötas av ett leende. Hans leende dödar mig, även fast det inte borde kännas såhär, kan jag inte rå för att jag smälter lite varje gång han ler ett äkta leende. Men jag försöker alltid knuffa bort tankarna, för man kan ju inte hålla på och tänka så om en kompis. Det är som att kolla in ens morbror typ.
"Du är väl för gullig, med ditt perfekta leende.", säger jag och han skrattar åt mig.
"Är du avundsjuk?"
"Kanske.", erkänner jag och han ler mot mig igen. Åhh.
Datorn är igångsatt sen längesen och han loggar in på sin användare. När allt laddat klart går han in på safari, men inte för att titta på film som vanligt, utan han börjar surfa runt istället. Twitter, facebook och något mer jag inte förstod vad det var. Sen går han in på youtube och sätter på massa videos på rappare som faktiskt är riktigt duktiga.
"Vad duktiga de är.", säger jag och nickar gillandes mot datorn.
"Jo jag vet, jag har samarbetat med de alla.", flinar han och jag bara gapar åt det han sa.
"På riktigt!?"
"På riktigt.", försäkrar han mig.
"Det är ju.."
"Ofattbart?"
"Tänkte säga sjukt men det funkar lika bra."
Just i den stunden börjar min mobil vibrera på nattduksbordet och jag sträcker mig över Justin för att ta upp den. "Blair" lyser upp på skärmen så jag svarar.
"Hallå?"
"Hej det är jag!", säger Blair glatt. Well, that makes sense.
"Är inte du med Dylan?", frågar jag och sätter mig upp i sängen. Den är så otroligt liten att jag inte förstår hur Justin inte kan ramla ner när jag ligger här.
"Jo men han duschar så jag ringde dig!"
"Är det Blair?", viskar Justin. Jag nickar till svars. "HEJ BLAAAAAIR!"
"Är det Justin?", frågar Blair och jag sätter på högtalaren. "Hej Justiiin!"
"Vad händer?", säger Justin och tittar på mig.
"Jag är hos Dylan men han duschar så jag blev ensam kvar.."
"Det låter ju inte så trevligt."
"Det är det inte..", suckar hon.
"Men du, nu ska jag och min dam fortsätta med det vi höll på med sååå.."
"Justin!", säger jag men då har han redan lagt på. "Vad var det där bra för!?"
"Om det är vad som krävs för att få dig för mig själv, då gör jag så.", flinar han.
"Du vet väl att du låter som en förföljande våldtäcktsman när du säger så?"
"Nejdå.", flinar han till svars.
Jag sätter mig till rätta igen och kollar på skärmen där Justin nu loggat in på twitter igen. Justin och hans förbannade twitter, den är ju som hans drog.

---

FÖRLÅT FÖR TRÅKIGT MELLANKAPITEL IGEN men snart händer det roligare saker, promise! Kommentera.

 Jag slår upp mina ögon och det lyser starkt. Så starkt att jag får stänga dem hårt, och sen kommer den dunkande huvudvärken. Det är det absolut värsta med hela grejen, huvudvärken. Ifall inte den skulle finnas hade det inte varit lika outhärdligt. Med tanke på storleken på sängen jag ligger i kan det omöjligt vara min. Jag gör ännu ett försök till att öppna dem, och den här gången går det bättre. Iallafall om jag blinkar mycket. Till sist får jag min syn att fungera, och då börjar jag titta mig omkring som vanligt. Jag lyckas inte identifiera vart jag är. Det ligger lite kläder på golvet och jag har inte min klänning på mig. Jag har en stor t-shirt. Sängen är så liten att det nog inte legat någon bredvid mig, förhoppningsvis.
"Hallå", säger jag och börjar hosta för min röst är så kraxig. Inte alls som jag trodde den skulle vara. Vad sjutton hände igår egentligen!? Minnet är som bortblåst och huvudvärken dånar på ännu värre efter att jag hostat. Jag känner också illamåendet byggas upp. I ren panik försöker jag leta på någonting att spy i och ser en hink på golvet. Fort får jag ur mig det och jag mår skit. Verkligen skit.
"Jocelyn?", hör jag en nyvaken röst säga.
Först efter att jag kommit upp i liggande ställning igen reagerar jag och hjärnan börjar arbeta. Justin. Jag har varit hos Justin. Och sovit hos Justin. Och jag har Justins tröja. Tänk om vi har gjort någonting..
"Vad..", börjar jag men tystnar sen. Både för att huvudvärken gör mig galen och för att jag inte vet vad jag ska säga.
"Jag ska förklara..", börjar han. "Det spåra ur igår. Eller du, du spåra ur igår. Du blev helt galen, började kladda på varenda kille därinne.. Och um, jag tror inte att du ville göra det. Så jag tog med dig hem. Och du var jättearg på mig och sen spydde du så jag bytte om på dig och um.. Ja. Det är väl den historian."
Jag stelnar till och hela världen börjar snurra. Vad höll jag på med igår? Vadå kladda på varenda kille? Vad fan har jag gjort!? "Vad hände, gjorde jag nå-"
"Du hade inte sex.", säger han och jag pustar lättat ut. Det var väl det jag mest av allt var rädd för.
"Kan jag..?", säger jag och gör en gest på sängen.
"Visst, visst.. Jag går och hämtar vatten och en tablett.", mumlar han och lämnar rummet.
Jag borrar ner mitt ansikte i hans kudde och vill allvarligt dö. Huvudet, illamåendet, yrseln.. Allt tillsammans blir för mycket och resulterar i ännu en spya. Justin kommer in när jag är mitt uppe i det och han skyndar sig ut. Jag skulle inte heller vilja vara i samma rum med någon som spydde. När jag är försäkrad om att jag fått ut det mesta ur min magsäck tar jag tabletterna och kastar ner dem i halsen. Jag sväljer dem med ett par klunkar vatten och lägger mig sen tillrätta. Täcket drar jag över huvudet och försöker somna. Det här är den värsta dagen i mitt liv.

---

Det var bara några få dagar tills jag skulle ha mina sista skrivuppgifter inlämnade, så det gällde att jag skrev klart allting nu på en gång. Ända sedan i söndags hade jag suttit vid datorn dygnet runt och nu var det torsdag. Jag planerar att få det mesta klart tills idag, sen kan jag bara rätta allting i övermorgon och sen skicka in det. Dylan skulle nämligen ha avslutningsfest ikväll och jag var inbjuden. Egentligen tänkte jag säga nej men Dylan hade sagt att det egentligen var som vilken fest som helst, så jag sa ja. Justin skulle också gå så jag tror vi skulle komma tillsammans. De andra kommer ju ha massa att göra med skolan innan, speciellt killarna eftersom det är deras allra sista år på high school. Säkert ledsamt för dem. Mobilen börjar vibrera framför mig. Suckandes tar jag upp den och ser "Världensbästaihelauniversum" lysa upp. Jag svarar och sätter den mot örat.
"Hallå?", säger jag.
"Tjaaaaa min fina!", hör jag Justins stämma säga följt av ett skratt. "Vad händer?"
"Ingenting, jag pluggar.. Du?"
"Det låter ju kul, vill du ha hjälp?"
"Ja.", säger jag och inser hur fult det lät.
"Då är jag där om tio."
"Syns då."
"Puss.", säger Justin och börjar skratta innan jag lägger på.
Han är så fjantig! Ska alltid hålla på som att vi var ett par, han är nästan värre än Dylan. Om jag har tur kommer Justin hjälpa mig, har jag otur kommer han få mig att hitta på något helt annat så jag får ännu mer att göra sedan. Helt ärligt tror jag på det sistnämnda, Justin är ingen vidare pluggis.
Tio minuter senare knackar det på dörren men jag är alldeles för lat för att öppna så jag låter mamma göra det. På tal om mamma, borde inte hon jobba lite oftare? För att ha råd att betala huset menar jag..
"HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!", ropar Justin med sin väldkända "pedofil"-röst och skrattar sen roat åt sig själv. Hur kan man helt ärligt tycka att man själv är så rolig att man skrattar åt nästan allt!?
"Väx upp va.", flinar jag och han slänger sig på min säng. "Skulle inte du hjälpa mig?"
Han sätter sig kvickt upp och höjer på ögonbrynen. "Jag? Hjälpa dig? Skulle inte tro det!"
"Justiiiiiin!"
"Aldrig i livet."
"Säg aldrig aldrig.", flinar jag, stolt över att ha kommit på ett sånt bra argument.
"Okej då mamma jag kanske gör det om tre månader."
"Vad ska vi göra istället för att plugga då?!", motargumenterar jag. Ifall vi inte ska plugga ska vi göra något mycket roligare iallafall.
"Vi kan... Knulla?", flinar han och börjar skratta direkt efteråt.
"Alltså Justin du är den omognaste jag känner!", stönar jag och vänder mig mot datorn igen.
"Hellre omogen än tråkig!", säger han och jag kan nästan höra när hans läppar drar på sig.
"Jag är inte tråkig, snarare ordentlig och ansvarsfull!"
"Jag sa ju tråkig."

"Men!"
"Skriv klart det du håller på med så ska jag ta med dig ut på äventyr sen."
"Du vet väl att festen börjar om typ fyra timmar?"
"Vi hinner båda, man måste ju inte vara där punktligt fattar du väl."
Jag suckar åt honom och sen fortsätter jag skriva på min engelskuppgift. Vad han än ville ta med mig ut på hoppas jag att det går snabbt, för jag tänker inte komma sent och missa en vad som skulle kunna bli en toppenkväll.

"Du åker med mig ikväll va?", säger Justin senare när vi sitter i bilen.
"Jag tror det.. Eller?"
"Ja ifall du vill.", säger Justin och kollar på mig för en sekund, innan han vänder sig mot vägen igen.
"Bra, då gör jag det. Men ärligt talat vart ska vi?"
Han ler åt min fråga och säger ingenting. Bara fortsätter köra och höjer ljudet på radion. Call me maybe går på och jag är så sjukt trött på den nu så jag snart blir galen. Carly är en bra sångerska men måste radiokanalerna spela hennes låt fem gånger i timman eller? Det känns som att varannan låt är hennes och varannan är någon lokal artist som inte kan ta toner för fem öre. Okej inte riktigt så är det, men nästan.
"Gillar du den?", säger han och jag tittar på honom för att se vad han menar. Han gör en gest med sitt huvud mot radion, han menar låten.
"Nja, tycker den är uttjatad. Gör du?"
"Jag signade ju henne så jag antar att jag gillar den..", ler han och jag ångrar precis vad jag sa. Jag kanske skulle sagt något uppmuntrande om den också.
"Oj.. Men jag har ingenting emot henne absolut inte."
"Det trodde jag inte heller. Du vet du måste inte gilla hennes låt bara för att jag gjorde det.", ler han ännu en gång. Att se honom le sådär fint skulle jag nog aldrig tröttna på. Hans flin däremot...
"Nej det vet jag väl men det är taskigt att säga så ju. Speciellt till dig som känner henne.",
"Nja det tror jag inte, hon har nog tröttnat på den hon också."
Precis när han sagt det märker jag att bilen står still och att han parkerat. Jag ser mig omkring och märker att vi är vid en park. En ganska stor park.
"Vad ska vi göra här?", säger jag och stiger ut.
Vi möts vid baksidan av bilen och börjar gå.
"Det får du snart se.", ler han och möter min blick. Sen tar han fram ett par solglasögon ur fickan som han sätter på sig.
"Så soligt är det väl inte..?", mumlar jag men fortsätter gå.
"Paparazzis.", svarar han kort.
"Är de här!?", säger jag och känner hur paniken börjar stiga i mig. Jag vill inte hamna på några kort och sen pryda varenda skvallertidning i hela världen bara för att jag är i parken med min vän. De kommer säkert komma på något hemskt rykte och sen kommer jag få en massa hat. "Jag vill inte vara med på någon bild!"
"Lugna dig vi ska bara köpa glass sen går vi tillbaka. Det är bara att jag säger i en intervju att du är min barndomsvän, för det är du."
"Justin jag vill inte ha hat!", piper jag nervöst. Så fort jag blir nervös blir min röst liten och konstig.
Han stannar upp och tittar på mig i några sekunder. "Ska vi vända..?"
Jag nickar. "Snälla."
"Om du går tillbaka till bilen köper jag glass då.. Vilken smak vill du ha?", säger han och ger mig bilnycklarna.
"Överraska mig!", säger jag och vänder om. Fort börjar jag gå mot bilen, nästan springandes. Ifall några paparazzis gömmer sig i buskarna.. Vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag aldrig mer vilja lämna huset och jag skulle säkert bli förföljd. Och hatet.. Det är det jag är mest rädd för.
Justin kommer tillbaka och sträcker mig en chokladglass, precis det jag ville ha.
"Hur visste du!?", säger jag förvånat.
"Efter att ha spenderat ett x antal glassätande timmar med dig så lär man sig.", flinar han till svar.
Jag räcker honom nycklarna innan jag fortsätter konversationen. "Jag kan inte rå för att jag älskar glass.."
"Otroligt att du inte rullar fram med tanke på hur mycket glass du äter!"
"Bra gener."
"Fruktansvärt bra gener."
Vi äter upp våra glassar och pratar lite smått samtidigt. Mest om paparazzis. Jag vill få reda på allt om dem så jag vet vad vi ska och inte ska göra för att undvika dem. När han sen startar bilen för att åka tillbaka så är klockan redan fem. Festen börjar sju och jag ska hinna fixa mig också.
"Justin! Hur ska jag hinna duscha och göra mig iordning på två timmar?!"
"Det hinner du väl?", säger han.
"Nej!? Mitt hår ska torka och sen ska jag platta det och sen sminket! Fa-"
"Tjejer och deras förbannade hår och smink. Ni är lika vackra med smink som utan, och håret kvittar.", säger han och jag kan inte rå för att en liten rodnad sprider sig ut över mina kinder.
"Må så vara, men jag vill ändå göra det.", ler jag. Fortfarande glad över det han sa.
"Jag kan komma och hjälpa dig om du vill?", erbjuder han sig.
Ett sådant erbjudande kommer bara en gång i livet, så det kan man ju knappast neka till. "Visst om du kan?", säger jag.
"Jag ska bara duscha och byta om, sen kan jag komma över. Men bara så du vet, jag kan inte garantera att jag gör något speciellt bra.", säger han och vi båda skrattar till litegrann.
Han släpper av mig på min uppfart och jag skyndar mig in. Helst av allt skulle jag vilja duscha innan han är tillbaka men om jag tror rätt kommer är han här redan om tjugo minuter. Fort springer jag in och slänger av mig de mesta av kläderna i mitt rum och sen snabbar jag mig till badrummet i underkläderna. Jag tar av det sista och hoppar in i duschen. Egentligen skulle jag vilja ta en lång, skön, avslappnande dusch men det hinner jag inte. Fort schampoo, sen balsam och sist kroppen. När jag kommer ut smöjrer jag in ansiktet på en gång och tar deoderant, sen samlar jag ihop mina underkläder och kastar dem i tvättkorgen. Sen går jag ut till mitt rum och nästan skriker till när Justin sitter därinne. Av ren reflex vänder jag mig om. och ställer mig i dörröppningen med ryggen mot honom.
"Vad gör du här!?"
"Jag är snabb, till skillnad från dig."
"Hur länge har du varit här?"
"Typ fem minuter.", svarar han. 
Jag vågar på mig att vända mig om och han tittar på mig och synar min snygga outfit uppifrån och ner.
"Sexigt värre.", flinar han. Det där flinet skulle jag så gärna vilja slå bort från hans ansikte just nu.
"Ut så jag kan byta om!", säger jag och pekar med handen mot min dörr.
Med lunkandes steg går han till dörren och skrattar till när han är framme. "Jag kommer kika genom nyckelhålet." Med dem orden sagda slänger jag dörren i hans ansikte och drar upp min garderobsdörr.

Justin blåser mitt hår medan jag sitter och sminkar mig.
"Varför fick jag det tråkiga jobbet?", klagar han för tredje gången.
"För att! Vill du hellre göra mitt smink eller?", säger jag och kollar på honom i spegeln.
"Ja det kanske jag ville.", flinar han.
"Men nu blev det inte så!", svarar jag drygt och fortsätter.
Klockan var kvart över sex och jag var långt ifrån färdig.
"Jag blir galen på er kvinnor..", säger han och fortsätter.
Sminket blir färdigt snabbt efter och då börjar jag platta håret. Justin håller uttråkat på med sin mobil och jag kan inte undgå att titta på honom ibland. Då och då drar han ihop ögonbrynen och ser bekymrad ut. Det är ganska gulligt.
"Det börjar snart.", säger Justin när han tjugo minuter senare tröttnat på sin telefon.
"Jag vet! Men kolla jag har bara det här kvar.", säger jag och tar tag i ett litet hårparti på vänster sida.
"Kan inte jag få prova?", säger han och ställer sig upp.
Han ställer sig nära mig först, nästan så nära att jag kan känna honom mot mig. Men snabbt flyttar han på sig till min vänstra sida, och jag ger honom plattången. "Förstör det inte bara!"
"Jag lovar att försöka."
Han drar försiktigt, som att han ska göra mig illa. Det verkar faktiskt gå bra och han bränner mig inte en ända gång. "Klart! Tror jag.", säger han och släpper ner håret. Jag tittar och det ser faktiskt bra ut.
"Tack så mycket.", ler jag mot honom och tar plattången.
"Allt för dig amigo.", ler han till svars och jag lägger ifrån mig plattången.
"Ser det här bra ut?", säger jag och snurrar runt ett varv. "Jag började bli osäker-"
"Du ser strålande ut.", svarar han och ser faktiskt allvarlig ut.
"På riktigt?"
"På riktigt."
"Aww.", säger jag och går fram för att ge honom en vänskaplig kram. Jag fick bara ett infall, jag var tvungen. Han kramar mig tillbaka och när vi sen släppt varandra ler han mot mig.
"Ska vi gå kanske?"
"Absolut, annars blir vi sena!", svarar jag stressat och skyndar ut.

---

LÅNGT kapitel! Hoppas ni gillar det, kommentera. :)
 

"Redan gjort.", säger jag och möter hennes blick. Både hon och Chaz stelnar till och kollar på varandra. "Inte vad ni väntade er av mig eller hur? Ni trodde att jag skulle vara en sån billig liten slampa att så fort han kom nära mig skulle jag sära på benen som att det vore vad som helst. Men gissa vad, det gjorde jag inte. Han försökte våldta mig men ni var ju så upptagna med att inte hamna i dåliga dager på grund av mig att ni inte ens frågade Dylan eller Ryan om det. Kom nu killar, nu drar vi.", säger jag och börjar gå ut därifrån. Jag kan tänka mig deras miner nu. För en gångs skull hade jag lyckats. Jag hade lyckats att få några att känna skam, något de borde efter vad de sagt. När jag ligger i sängen ikväll och ska sova kommer jag le, över att jag satte den så inåt helvetes bra. Mitt i prick.

---

Idag skulle Justin komma, något alla sett fram emot. Vi var alla sams igen. Dagen efter vi hade träffats på biljardstället hade Blair ringt gråtandes till mig och bett om ursäkt. Vi pratade i två timmar tror jag. Sen på den helgen kom Chaz över och pratade och bad om ursäkt så vi var bra också. Så alla hade planerat att Justin skulle komma hem till Chaz och vi skulle ha en rolig kväll bara vi i "gänget". Förhoppningsvis utan alkohol, men man vet ju aldrig med dem där killarna.
"Jocelyn!", hör jag mammas röst från köket säga.
"Vad?", mumlar jag och fortsätter rota runt i garderoben. Mitt största problem just nu är kläderna. Skulle verkligen behöva köpa lite nytt men mamma har knappt pengar.
"Vad ska du göra ikväll?", säger hon och kommer in i mitt rum. Utan att knacka, som vanligt.
"Jag ska till Ryan med de andra. Justin kommer tillbaka ikväll.", säger jag.
Hon suckar ut, som att hon hade kunnat göra något för att ändra det. "Vi ska ju till mormor ikväll.."
"Men Chaz ska också dit så då behöver inte jag följa med."
"Det var bara vi två som skulle åka dit. Nu kommer mormor bli jättebesviken."
"Då får hon väl bli det.", fräser jag till och kastar ut ett till linne. "Jag har ju inga kläder att ha på mig ens!"
"Passa din attityd unga dam.", säger hon och lämnar rummet. Åh vad skrämd jag blev.
Tillbaka till vad jag höll på med. Det vita linnet ser bra ut, då skulle jag kunna knyta det i magen och ha massa guldsmycken. Men det kommer nog bli kallt, och mamma skulle inte bli glad. Men längst inne i garderoben skymtar jag något som jag sett fram emot att hitta på länge. Ett litet finurligt leende klistras på mina läppar när jag drar ut SWEET-tröjan. Den luktar helt underbart nytvättat, med en svag doft av blommor. Ett par mörka jeans skulle sitta jättebra med den, det vet jag från erfarenheter. De jag hade igår borde vara jättebra, jag träffade ändå bara Ryan och Dylan då. Sen kan jag ta mammas ljusa boots och någon gammal jacka. Perfekt.
"Mamma!", ropar jag från dörröppningen och hon visar sig snart påväg från vardagsrummet.
"Vad är det?", säger hon mjukt och närmar sig mig.
"Ser det bra ut?", säger jag och snurrar runt så hon får se på hela outfiten. När jag stannar för att se vad hon säger, står hon bara och ler fånigt. "Vadå?"
"Du är jättefin gumman.", säger hon och kommer fram och pussar mig i hjässan. Sen kramar hon mig. Det var en väldig humörsvängning, från rasande till en riktig softis.
"Tack.", säger jag och släpper henne.
Hon går tillbaka till vardagsrummet och jag tar mig till badrummet. Det ser bäst ut med plattat hår till, och det är ju bra att iallafall se ut att ha ansträngt sig lite till att Justin kommer. Tjugo minuter senare är håret sprikrakt och det är bara att fixa sminket. Jag kör på relativt naturligt så det tar inte alltför lång tid.
"Gumman jag tror att Blair är här nu.", säger mamma och ställer sig i badrummet.
"Okej vad bra." Jag lämnar rummet för att ta med mig mobilen och nycklarna. Sen går jag till hallen för att få på mig ytterkläder. "Vi ses ikväll då mamma!"
"Ja, jag antar det."
"Hejdå!", säger jag och smäller igen dörren. Det blåser ganska mycket så vinden gav extra kraft till smällen. Hoppas att mamma inte tror att jag är arg nu bara för det.
Blair sitter och ler när jag kommer. "Vad?"
"Nej jag tycker bara att du är fin idag." Inombords blev jag jätteglad över komplimangen, men ville inte visa det för mycket. Man ska ju förvänta sig det av sina tjejkompisar, så att jag blev överdrivet glad är bara töntigt.
"Tack, du med.", säger jag och synar hennes gulliga outfit med tights, shorts och en oversize:ad tröja.
Hon åker förbi Ryans hus och då börjar jag tänka på mina gulliga små bästavänner. Jag är så glad och välsignad att ha dem. Utan dem hade jag inte överlevt Luke-incidenten. Dylan är ju en stor del till att jag gjorde det.
"Jorden anropar Jocelyn, vi är framme!", säger Blair och jag rycker till. Hon börjar skratta och öppnar dörren för att hoppa ut. Duktig jag är som inte ens märker att hon stannat bilen. Jag går ut precis efter och springer efter henne, jag vill ju inte komma in fem minuter senare. Dörren öppnas av ingen annan än Justin.
"Blair, Jocelyn!", säger han och kramar om oss. "Jag har saknat er tjejer."
"Vi har saknat dig med.", ler Blair och vi tar av oss ytterkläderna.
När vi kommit in hälsar vi på de andra killarna och de följer oss till vardagsrummet. Justin börjar berätta om någon stor intervju han gjort i New York och ett galet fan som hade gömt sig i en papperskorg för att få tag på honom. Det är sjukt vilka metoder hans "beliebers" tar till för att bara få en liten glimt av honom eller en bild av honom. Här sitter jag i samma rum som honom men ser honom bara som en vän. Är det dumt av mig? Borde jag känna mig hedrad på något vis? Jag hoppas inte det för han känns bara som gamla Justin som Chaz jämt lekte med när vi var små.
"Jaha, vad ska vi hitta på nu då gottfolk?", säger Chaz.

Dylan får genast ett flin på sina läppar, jag kan nog bara tänka mig vad han har i tankarna just nu.
"Vad sägs om 'jag har aldrig'?", flinar Dylan och killarna nickar gillandes.
"Absolut, jag går och hämtar grejerna.", ler Chaz. Festsugen säkert.
"Jag hjälper dig!", säger Blair.
Värst vad alla ville dricka idag då!



Killarna hade bestämt att vi skulle köra "jag har aldrig". Ett spel jag aldrig riktigt kört sådär. Alkohol och jag går inte ihop så jättebra, och jag kan inte påstå att jag är något stort fan utav det. Visst jag dricker på fester, men en shot för mycket så däckar jag av. Jocelyn sitter och tittar på mig så jag möter hennes blick och ler. Hon ler tillbaka, en helt perfekt tandrad visar sig tydligt. Hennes leende är nästan bländande.
"Brukar du köra sånt här?", säger hon och sätter sig lite närmare mig.
Jag skakar på huvudet leendes. "Det är inte min grej riktigt. Brukar du?"
"Inte min heller. Jag har aldrig kört det faktiskt.", säger hon.
Har hon aldrig kört jag har aldrig!? Så som hon ser ut skulle det inte förvåna mig om hon gjort allt och lite till. Jag skulle nog inte kunna bli tillsammans med henne just för att det är min barndomsvän och Chaz' kusin, men att hon ser bra ut kan jag inte neka till. Hon liknar mitt ex Jasmine väldigt mycket, lite spansk eller mexikansk.
"Oj, det trodde jag inte om dig.", säger jag.
"Trodde inte vadå?", säger Dylan och slår sig ner mellan oss.
"Att Jocelyn inte kört jag har aldrig.", säger jag och Dylan vänder sig mot henne.
"Har du aldrig kört jag har aldrig!?" Hennes kinder får en lätt rosa ton och hon slår ner blicken i knät.
"Nej.", säger hon men kollar sen upp igen.
"Då ska vi lära dig på rätt sätt.", flinar Dylan. Han lyckas alltid blanda in något perverst i alla situationer. Om tio år kommer han säkert vara en ungkarl som aldrig haft ett seriöst förhållande. Han är en sån person som man förväntar sig något sådant av.
"Nu kör vi!", säger Blair som kommer ut med en bricka full av shotglas. De är nästan fyllda upp till kanten med en genomskinlig vätska, säkert tequila. Chaz älskar att shotta, så han har säkert allt möjligt i hans spritgömma.
"Vem börjar säga något?", säger Nolan som jag inte märkt av speciellt mycket.
"Jag!", säger Blair. "Jocelyn du vet hur det går till va?"
Jocelyn skakar på huvudet och Blair förklarar lite snabbt, sen säger hon det första påståendet.
"Jag har aldrig haft sex!", blev det och alla räcker sig efter ett glas vad jag ser. Precis när jag ska sätta glaset mot munnen ser jag att Jocelyn sitter och ser obekväm ut med inget glas i sin hand. Har hon aldrig haft sex heller!? Den här tjejen har säkert ett par hundratals överraskningar gömda i sig.
"Drick då Justin!", säger Blair lite surt och jag märker att alla redan ställt tillbaka sina glas helt tomma. Fort stjälper jag ner det och smäller det lilla glaset i bordet. Chaz fyller upp glasen igen, allas utom Jocelyns.
"Okej min tur.", säger Dylan och alla börjar skratta, beredda på ett absurt påstående. "Jag har aldrig varit kär!"
Djupt för att vara honom. Den här gången är det bara jag, Chaz, Ryan och Nolan som tar upp glas. Har inte Blair varit kär!? Men när jag tänker efter så har hon trots allt bara haft kortvariga förhållanden. Ibland när jag kommit tillbaka har hon hunnit byta pojkvän ett bra par gånger. Vi dricker upp och sen fortsätter leken ett tag. Ifall det blir fler påståenden som detta kommer jag snart vara dyngrak.

"Jag har aldrig blivit utnyttjad.", mumlar Jocelyn och sträcker sig efter ett glas. Förvånansvärt var det bara hon och Blair som tar upp varsitt.
"Skål syster.", säger Blair och klickar försiktigt sitt glas mot Jocelyns.
De dricker upp det snabbt och sen fortsätter Nolan med ett sjukt sexpåstående som alla bara skrattar åt. Kvällen fortsätter och blir riktigt bra, det är bara Dylan och Nolan som blir jättefulla och knappt kan ta sig upp för trappen. Resten är bara härligt påverkade, så man fortfarande har förståndet kvar. Vi alla går in till Chaz' rum och pratar som vanligt. Blair och Dylan börjar hångla efter en stund. Inte konstigt att Dylan bara drar med sig slödder hem, när han är full blir han ju kåtast i Kanada. Det skulle jag kunna skriva en låt om. Tanken fick mig att skratta och Ryan som sitter bredvid mig vänder sig mot mig.
"Vadå?", undrar han och jag bara gör en gest som visar "ingenting". Han nickar och fortsätter sin konversation med Chaz.

"Jaha så här sitter vi.", säger Jocelyn och fnittrar lite. Hennes blick är annorlunda, lite dimmig.
"Ja det gör vi visst.", ler jag mot henne. Jag kan inte låta bli när hon är sån här.
"Snart är det skolavslutning.", säger hon som att det var det uppenbaraste i hela världen. Jag skrattar åt henne också och då börjar hon fylleskratta. Det verkar som att hon är den lättpåverkaste härinne. Hon kan inte ha druckit mer än oss andra men är betydligt lulligare.
"Blair och Dylan verkar ha något på gång.", säger hon och pekar mot dem. Hennes ansiktsuttryck är så busigt och hemlighetsfullt på samma gång att jag ännu en gång brister ut i ett hemskt asgarv. Alla tittar mot oss och undrar vad det är vi håller på med. Till och med Blair och Dylan lägger av för att se. "Det är lugnt folk! Vi har bara en konversation om.. Skolavbalen."
Alla med medvetet kvar börjar skratta som bara den. Hon är nog mer borta än vad jag trodde, otroligt nog, Jag börjar hänga med i skrattet igen. Det är så skönt att sitta här med alla vänner samlade och bara skratta åt allting. Jobbet skulle inte sätta igång igen förrän om flera veckor, så nu är det bara att fokusera på att ha roligt med de som får mig att skratta mest.

---

Första kapitlet med Justins perspektiv också och förlåt att det blev skitdåligt! Har aldrig skrivit ur en killes perspektiv förut så det kommer bli.. Knas. Kanske lär mig om ett tag. Någon med novellblogg som har några tips?! Känner mig helt borta och det känns som att jag skriver som att han tänker som en tjej och det ska han ju inte göra.. Tråkigt. Kommentera era åsikter guyyys!

---

I flera dagar hade jag känt mig tom. På allt. Tänk ifall jag inte hade sprungit därifrån, vad hade han gjort då? Våldtagit mig? Tänk om han har gjort det med flera tjejer? Jag som trodde att jag var påväg att få en riktigt bra vän som var utanför "gänget", men allt var bara ett spel för att få mig i säng. Som alla sagt..
"Jocelyn?", säger Dylan.
Han hade tagit med mig till festival marketplace för att äta middag, men jag hade ingen aptit. När han kom för att hämta mig sa mamma att det var bra för mig att komma ut lite. Som att hon vet något. "Mh?"
"Ät.", beordrar han mig. Jag stirrar ner i min tallrik men mina friterade kycklingvingar ser fortfarande lika oaptitliga ut.
"Jag är inte hungrig.", säger jag med en hes röst. Det känns som att jag inte pratat på flera år, fast jag pratade för säkert en kvart sedan.
"Han är en skitstövel och han är inte värd dina tankar, och han är absolut inte värd att svälta sig över. Snälla ät lite." Luke kom till mina tankar ännu en gång. Det var som att han var fast i min hjärna för att hemsöka mig. Så fort jag blev ensam kändes det som att en zombie tog över mig och tvingade mig själv att tänka på det. Det fick mig att kännas som en överkörd snigel som sedan blivit doppad i dödlig syra för att sen bli stampad på. Det var hemskt.
"Varför lyssnade jag inte på er för?", börjar jag. "Då hade jag blivit besparad all den här smärtan och då hade alla varit på min sida nu. Jag har bara dig Dylan, dig och Ryan. Alla de andra lämnade mig." Dylan har tagit sig upp och står och kramar mig fastän jag fortfarande sitter ner. "Jag vill inte vara kvar här längre. Jag trodde verkligen att det här var vart jag tillhörde, men nu är jag inte lika säker på det fortfarande. Nu känns det mer som att USA var menat för mig."
"Säg inte så. Det är bara nu det känns jobbigt, men det kommer bli bättre.", tröstar han mig och jag kan inte låta bli att känna att Dylan är och kommer alltid vara den som står mig närmast. Till och med närmare än Blair.
"Kan vi åka hem?", frågar jag och han nickar mot min axel. Han håller armen runt mig när vi går därifrån, som en gest för att säga att han finns. Och det betyder väldigt mycket för mig att han gör det.
Väl hemma hos mig satte vi på en film och tittade på en i tystnad, vilket var otroligt skönt. Äntligen någon som förstår att jag inte vill snacka om hur jag känner hela tiden. Mamma höll jämt på så i början när vi bodde i USA. Hela tiden skulle jag berätta hur jag mådde och hur allting kändes, och det var hemskt irriterande. Det var då jag började stänga henne ute och ända gången jag pratade med henne var när jag tjata om att åka tillbaka hit. Vilket var ett stort misstag. Eftertexterna rullar på bara sekunder senare och Dylan sträcker på sig för att sedan vända sig mot mig. Helt plötsligt drar han armarma mot mina sidor och börjar kittla och trycka överallt så jag tvingas till att skratta, högljutt också.
"DYLAN! DYLAN SLUTA!", skrikskrattar jag och det får han bara att fortsätta ännu mer. Jag sparkar med fötterna i luften som för att det blir mindre effekt då. "SNÄLLA JAG KOMMER KISSA PÅ MIG!"
"Okej, bara för att jag inte vill ha kiss på mina nya byxor.", flinar han och släpper mig.
"Varför gjorde du så för!?", säger jag.
"För att. Nu känns allt mycket bättre eller hur?"
När han väl säger det så börjar jag tänka på det. Alla bekymmer är som bortglömda och negativiteten tar inte över min hjärna längre. "Tack."
"Allt för dig sis.", säger han och ler lite i slutet. Ett äkta genuint leende. "JB kommer hit snart!"
"Ja just det, när var det nu igen?"
"Nästa söndag.", svarar han och ser lycklig ut. Nu ska de äntligen få träffa sin saknade bästa vän igen.
"Jag har faktiskt saknat honom också.", säger jag. "Han kunde göra mig sällskap på dagarna, till skillnad från er."
"Ser du, du kan till och med skämta nu. Se till att inte börja tänka på massa strunt när du går och lägger dig nu.", säger han och jag nickar. Det känns betydligt bättre att må såhär. Min mage kurrar till och Dylan gör samma min som Pauly D gör när han ska säga någonting som för att säga "sa ju att jag hade rätt från första början".
"Jag vet jag borde ha ätit! Men jag var inte hungrig då. Ska vi beställa pizza?", flinar jag.

-

"Är du nervös?", sa Ryan över telefonen. Vi skulle träffa hela "gänget" på det lokala biljardstället. Alla utom Justin då, han var ju inte här än.
"Faktiskt, ja. Vad ska jag ha på mig!?"
"Skojar du, är det ditt största bekymmer för tillfället?!"
Jag fnittrar till, typiskt Ryan och Dylan-beteende. Får mig alltid att skratta. "Hallå jag är tjej!"
"Jo det är sant. Men det kommer gå jättebra."
"Det var inte svaret på vad jag ska ha på mig.", säger jag och nu är det Ryans tur att skratta.
"Alltid likadan. Sätt på dig något vanligt bara, det är inte precis som att vi ska träffa presidenten."
"Okej du har rätt. Men jag måste fixa håret nu, hämtar ni upp mig om en halvtimma då?"
"Japp, vi ses då."
"Det gör vi.", säger jag och lägger på. Om det var något vi var duktiga på var det att snacka i telefon, länge också. Jag får fram en helt vanlig men ändå snygg outfit ur min garderob. Leggings och ett linne med kors på. Till det ska jag ha guldringar och min camoflaugejacka. När jag är ombytt och känner att det stämmer med kläderna, fixar jag mitt hår till en tjock fläta. Det är faktiskt ganska fint med fläta, jag borde ha det oftare.
Om kvällen blir bra kanske jag har min kusin och bästa vän tillbaka, det är vad jag hoppas på.
"Ryan är här!", ropar mamma nerifrån. Redan!?
Snabbt drar jag ihop standardsakerna och slänger ner i en väska sen rusar jag ner. På med vansen och jackan, sen en sista blick i spegeln. Ser OK ut, nu gäller det att vi blir sams.
"Ses ikväll det blir inte sent.", säger jag innan jag drar igen dörren utan ett svar.
Ryan och Dylan som sitter i baksätet vinkar åt mig.
"Så du sparade den bästa platsen till mig?", flinar jag när jag tagit mig in och är igång med att sätta på mig bältet.
"Ja du förstår om jag inte gjorde det visste jag att jag skulle fått ett litet mensmonster på mig."
"Dylan!", säger jag och killarna skrattar. De håller samtalet uppe hela vägen, säkert för att jag ska hålla mina nerver i styr. När de parkerat ger de mig ett peptalk som inte behövts egentligen, jag var ovanligt lugn för vad som snart skulle ske. De öppnar dörren åt mig så jag kommer in först, men de går om mig för så fort jag får syn på Chaz' kalla blick så blir mina steg tusen kilo tyngre. Det kändes som att någon la två elefanter i mina skor och jag kände inte för att fortsätta längre in.
"Kom.", säger Dylan och drar med mig till dem.
De sitter i ett hörnbord så där hamnade vi. Blair ser lika kall och arg ut som Chaz. Som att båda inte redan har fått ut sina känslor på mig än.
"Hur går det med dig och loverboy då?", får Blair ur sig och tittar rakt på mig. Det känns riktigt jobbigt så jag tittar bara ner i mitt knä. "Har han fått ner dig på rygg än eller?"
"Blair!", ryter Dylan till. "Det räcker."
"Nej jag tycker också hon ska berätta. Hon har säkert varit hans sexslav sen jag sedan pratade med henne.", säger han. Säkert i hopp om att såra mig också, och ifall han skulle fått betyg på det hade han fått A+.
"Om ni inte lägger av kan vi dra. Det där var jävligt onödigt sagt, av er båda.", fräser Dylan.
"Bara sanningen.", säger Chaz och kollar på någonting som att det han sa var vad som helst. Han är så hjärtlös för tillfället, det här är inte den Chaz jag känner. Han kanske har förändrats, och aldrig kommer bli normal igen.
"Skulle vi lösa det här eller inte?", säger Ryan.
De gör ingen ansträngning till att svara. "Äh vi struntar i dom.", säger Dylan och ställer sig hastigt upp. Helt oväntat välter han stoler och sparkar iväg den ett par meter.
"Okej vänta!", säger Blair. Hon låter nästan desperat. Dylan sätter sig ner igen.
"Prata.", säger Dylan.
"Ifall vi någonsin ska kunna snacka igen måste du bryta kontakten med Luke. Jag vill inte hamna i dåliga dager bara för att min bästa vän har dejtat Kanadas största manshora."
"Redan gjort.", säger jag och möter hennes blick. Både hon och Chaz stelnar till och kollar på varandra. "Inte vad ni väntade er av mig eller hur? Ni trodde att jag skulle vara en sån billig liten slampa att så fort han kom nära mig skulle jag sära på benen som att det vore vad som helst. Men gissa vad, det gjorde jag inte. Han försökte våldta mig men ni var ju så upptagna med att inte hamna i dåliga dager på grund av mig att ni inte ens frågade Dylan eller Ryan om det. Kom nu killar, nu drar vi.", säger jag och börjar gå ut därifrån. Jag kan tänka mig deras miner nu. För en gångs skull hade jag lyckats. Jag hade lyckats att få några att känna skam, något de borde efter vad de sagt. När jag ligger i sängen ikväll och ska sova kommer jag le, över att jag satte den så inåt helvetes bra. Mitt i prick.

---

Även fast jag helst utav allt skulle vilja ligga kvar i sängen hela dagen, tar jag mig upp för att hinna göra mig iordning. Luke ska hämta mig efter lunch och sen ska vi tydligen vara borta hela dagen. Han hade planerat någonting, och det gjorde mig alldeles varm inombords att det var för mig han hade ansträngt sig. Idag är det sjätte gången vi träffats, och vi har sammanlagt pratat i tre och en halv vecka. 20 dagar om man räknar med dagen vi träffades, det är sjukt. Efter den varma duschen fönar jag mitt hår och sminkar mig, sen fixar jag min frisyr och tar på mig kläder. När jag väl är klar har jag en halvtimma på mig att göra mat och äta, perfekt.
Snart skulle Justin komma hem också, vi hade inte träffats på evigheter! Det skulle bli jätteskönt att ha någon att umgås med när de andra är i skolan, men det skulle inte förvåna mig om han blev tvingad till en massa jobb samtidigt. Enligt Dylan och Ryan är han aldrig helt ledig, och det måste verkligen suga. Om det hade varit jag vet jag inte vad jag hade gjort, jag hade blivit galen och mördat femtio gamla tanter över sjuttioårsåldern och sen begravt dem i min trädgård. Nej alltså vad har jag för störda tankar egentligen?
Lukes bil rullar in på gatan precis i tid när jag ställt in disken och är påväg mot hallen. Hoppas han inte tar med mig på något för konstigt bara.
"Hej dollface", säger Luke när jag kommer och han pussar mig på kinden. Det gör han alltid när vi träffas.
"Hej hot stuff", flinar jag till svars och han börjar köra. "Vart ska vi?"
"Överraskning.", säger han och håller ansiktet blankt, som för att han inte vill ge ut några detaljer.
"Kom igen, du kan berätta ändå!", tjatar jag men han bara skakar på huvudet och sätter på musiken. Om det är såhär han vill ha det så ska han få det så! Jag sätter armarna i kors framför mig och sjunker ner längre i sätet, i hopp om att likna en tjurig liten unge. Luke får syn på mig och skrattar till, mission accomplished.

 

 

Vi hade gjort roliga saker hela dagen, men nu började solen åka neråt och ett underbart gulrosa ljus prydde himlen. Först hade vi åkt rullskridskor, sen paddlat kanot och nu satt vi här i parken. Luke hade fixat värsta picknicken med massa frukt och chokladfondue, gulliga lilla pojke. Synd att han inte betyder mer för mig än en vän, han hade verkligen varit en fin pojkvän.
"Så vad tycker du, ska vi fortsätta partyt hemma eller?", flinar han. Jag slår till han på axeln och äter upp min jordgubbe.
"Jag tycker att vi ska äta upp frukten.", säger jag och kan inte låta bli att känna mig vuxen.
"Som du vill, min dam.", säger han och jag börjar skratta. Idiot är vad han är, en rolig idiot!
Vi åt upp frukten medan vi pratade om Degrassi, då jag blivit väldigt intresserad av serien på sistone. Jag hade kollat de första säsongerna men insett att Luke inte varit med på dem. Då googlade jag upp det och hyrde sen säsongerna där han faktiskt var med. Vi plockade ihop och begav oss sen till bilen. Han började köra och satte på musiken, efter ett tag kom Justin på och jag skrek åt han att vara tyst för att sen dansa med armarna i takt till musiken. Han började garva åt mig men jag fick säga åt han att fokusera på vägen, inte ville jag krascha som min far.
"Det här har varit en sån sjukt rolig dag.", säger jag när vi åkt en bit.
"Men den är inte över än.", flinar han. "Du följer med mig."
Jag skrattar åt honom, men ser sen att han är allvarlig. "Åh verkligen?"
"Åh verkligen, det gör du.", flinar han.
Sagt och gjort, han parkerar på hans fortfarande enorma parkeringsplats och sen går vi in. Den här gången går vi inte ner till biosalongen utan upp till hans rum på en gång. Jag sätter mig på sängen medan han går på toaletten. Han har verkligen ett fint rum. Ganska stilrent och stort, men ändå typiskt killigt på något sett. Det känns som att rummet symboliserar Luke, som att det visar hans riktiga jag. Efter ett tag kommer han ut och tar fram datorn, sen lägger han sig i sängen.
"Kom.", säger han, sträcker ut underläppen och klappar på platsen bredvid honom.
Jag ler och hoppar sen upp och sätter mig. Han går in på standardsidorna, som vanligt. Även fast han är "känd" så får han inte speciellt många gillningar och kommentarer på hans facebook-sida. Jag undrar om han inte kanske är en B-kändis ändå. Efter en stund slår han igen locket på datorn och kollar på mig.
"Vad tittar du på?", fnittrar jag nervöst. Jag blir så obekväm när han gör sådär.
Innan jag ens hinner fatta vad han håller på med trycker han sina läppar mot mina. Drar sin tunga mot min mun för att få ingång, men stum som jag är bara sitter jag där med klaröppna ögon. Han pressar isär mina läppar med sin tunga och jag blir nästan tvingad till att hålla på tillbaka. Det här känns bara obekvämt, så jag placerar mina händer försiktigt på hans överkropp. Han lägger inte av, bara lägger sig över mig i stället. Okej, det här börjar bli läskigt. Jag trycker mig ifrån honom och börjar försiktigt röra på huvudet. Nu borde han väl ändå fatta att jag inte vill!
"Luke.", får jag fram mellan allt hångel. Han bara fortsätter. "Luke!"
"Lugna ner dig..", mumlar han och fortsätter. "Det kommer gå bra."
Vad är det som kommer gå bra!? Hans ena hand letar sig upp till mitt bröst, vad fan!? Jag slår till handen på en gång, det här är inte okej!
"Luke!", nästan skriker jag och puttar han ifrån mig. "Vad håller du på med!?"
Hans ögon blir mörka av ilska. "Vem tror du att du är!?", spottar han ur sig.
"Jag trodde att vi bara var vänner!", säger jag och känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocken.
"Lägg av nu.", ryter han och lutar sig fram mot mina läppar igen, men då börjar jag göra motstånd. Vrider huvudet mot alla möjliga håll. Är han helt jävla störd eller!? Sen känner jag en hand som letar sig in i mina byxor, vad är problemet?!
"LUKE!", skriker jag det högsta jag kan.
"Slappna av för fan!", fräser han och knäpper upp mina shorts.
"Sluta! Jag vill inte Luke, på riktigt jag vill inte.", säger jag. Han bryr sig inte utan fortsätter bara. "Luke!"
Jag sparkar till honom det hårdaste jag kan, och då rullar han över till ena sidan så jag får chansen att ställa mig upp och rusa ut därifrån.
"Din jävla fitta!", ropar han medan jag bara springer det snabbaste jag kan.
Jag tar inte jackan eller någonting, bara fokuserar på att ta mig ut. En utav hans rumskompisar är precis påväg mot dörren men jag bara pressar mig förbi henne och springer. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, han bor i fucking Toronto. Efter minuter utav springande lugnar jag ner mig och känner på mina byxfickor att telefonen ligger kvar. Tuuuur. Med tårarna rinnandes nerför kinderna får jag fram Dylan i kontaktlistan och trycker på ring. Signal efter signal går och till sist svarar han.
"Dylan," gråter jag fram. "kan du hämta mig i Toronto?"
"Vad har hänt?", säger han chockat och jag hör hur något knakar till. Förmodligen hans säng.
"Luke.", säger jag och gråtandet blir ännu värre.
Först blir det tyst, och han mumlar något ohörbart. "Jag åker nu, vart är du exakt?"
"Jag har ingen aning.", säger jag ärligt.
"Skitsamma jag letar upp dig på hitta mina vänner. Stanna där du är!", säger han.
"Dylan, lägg inte på.", säger jag med snoret rinnandes som Niagrafallen. "Snälla lägg inte på."
"Jag är här Jocelyn, var lugn.", säger han med en röst som får mig att känna mig trygg helt plötsligt. Jag som trodde att det var Chaz jag skulle ringa i nödfall, men så blev det inte. Inte sen han skällde ut mig. Men de hade rätt. Allihopa. Han var bara ute efter en sak, det perversa äcklet.

Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.

---

Äntligen helg, brukade många säga. Idag hade jag städat hela dagen, och smsat med Luke. Han var jättegullig verkligen, men jag ser han som vän. Han är min vän. Dylan hade ju varit så himla seriös och sagt att han är en player, så jag ska inte få in det på en sån bana. Även fast Dylan höll på och skämta på skype igår och fråga "om vi fick något" så tror jag ändå han håller fast vid det han sa, att jag inte ska falla för honom för de inte vill behöva plocka upp delarna från mitt brustna hjärta. Jag tar svabben och trycker ner den i hinken som var full med varmt vatten, trycker ur vattnet i den lilla urhåliga fördjupningen och sen drar jag den över golvet. Gör samma process om och om igen tills hela golvet har en hinna blött vatten över sig. Någon knackar på min dörr, mamma antagligen, så jag fortsätter bara med det jag gör.
"Jocelyn." Isheten i rösten får mig att rycka till och vända om, och där står han. Med ett besviket och argt ansiktsuttryck, som att jag gjort honom något.
"Chaz.", imiterar jag honom.
"Klipp av skitsnacket, du ska inte träffa Luke fucking Bilyk utan att varken jag eller Blair vet om det.", fräser han. Jag har aldrig i hela mitt liv sett Chaz såhär rasande förut. "Chaz, lugn-"
"Jag tänker inte lugna ner mig ett dugg, Luke är INTE BRA FÖR DIG Jocelyn! Vad är det du inte förstår!?"
I ett försök att lugna ner mig så det inte skulle bli ett stort bråk, stänger jag ögonlocken och tar djupa, jämna andetag. "Snälla, vi har inte gjort någonting. Vi är ingenting. Vi har träffats en gång som vänner, vad är grejen?"
"Han vill bara ha dig i sängen! Fattar du det? Sluta prata med honom, släpp kontakten med honom. Nu.", säger han med den strängaste och hårdaste rösten jag hört.
"Ja jag förstår men han är inte sån mot mig."
Chaz skakar på huvudet och skrattar sarkastiskt åt mig. Vad har alla för problem? "Han beter sig som han gör mot dig med alla tjejer, fattar du väl. Leker snäll och gullig sen så fort han haft sex med dem dumpar han dem. Sluta bara prata med honom så löser det sig!"
"Men ge-"
"Får jag din mobil?", säger Chaz.
"Va?"
"Ge mig din mobil.", beordrar han.
I rädsla om att han ska göra något han kommer ångra ifall han inte får den, ger jag honom den. Han gör något med den och sen får jag tillbaka den. "Bäst för dig att du inte letar upp honom igen, säger jag bara. Vi vill inte att du ska bli sårad, och ifall du inte lyssnar på oss måste vi göra såhär.", säger han kallt och lämnar rummet.
Vad har hänt med alla här, varför blev alla så himla konstiga bara för att jag började prata med en kille? Som att de dömde mig så mycket att de var tvugna att eliminera det för att jag skulle bli som dem. Men tänk om jag inte vill vara som dem då? Vad gör de då?

-

Mamma hade beställt pizza som en belöning till vårat slit. Förstår inte hur snabbmat kan vara en belöning, men om det är vad som gör henne nöjd så får jag väl låtsas att det gör mig nöjd också.
"Jag hörde dig och Chaz förut.", säger mamma mitt i maten. Jag blir stel som en pinne men försöker ändå låtsas att det inte spelar någon roll.
"Jaha."
"Håller du på med någo-"
"Lägg dig inte i.", säger jag och fortsätter äta. Jag behöver inte få hela släkten på mig om en kille, det räcker redan med allt från mina vänner. Pizzan blir helt plötsligt inte så aptitlig längre, så jag slänger ifrån mig biten och ställer mig upp. "Tack för maten."
Jag lämnar rummet snabbt och går in till mitt egna rum, där jag lägger mig i sängen och bäddar in mig under täcket. Klockan är bara sju men jag ser ingen anledning till att vara uppe längre, så jag kan likagärna ligga här och tänka på hur uselt mitt liv har blivit. Det som såg ut att gå så bra, bara blev till en stor boll av börda. Allt känns bara jobbigt när man har alla emot sig, och nu tog de Luke ifrån mig också.
"Gumman.", hör jag mammas stämma utanför. Hon knackar försiktigt på dörren och går sen in. "Du åt ju nästan ingenting."
"Jag är inte hungrig längre.", säger jag kort i hopp om att hon ska lämna mig ifred.
"Men du måste äta."
"Jag äter imorgon, kan du inte bara dra?", säger jag och vänder mig in mot väggen.
Hon tystnar men står ändå kvar ett par sekunder, sen hör jag hur stegen lämnar mitt rum och dörren som stängs. Hur mycket krävs det för att en surkärring ska lämna en, förstår hon inte när man går in på sitt rum och lägger sig på sängen att man vill vara ifred? Bitterfitta är vad hon är. En stor fet idiot. Allt hade blivit så jävla mycket bättre om hon hade stannat i USA och lämnat mig här. Varför kunde inte hon dött istället för pappa? Det var en hemsk tanke, men allvarligt. Hon bara går mig på nerverna och gör allting värre hela tiden. Pappa skulle förstått, det är det pappor gör. Chelsea på Teen mom 2 har en perfekt pappa som gör allt för henne och ger henne allt vad hon vill ha. Här ligger jag med en mamma som inte har några pengar, med alla vänner vända emot mig alldeles ensam. Varför får jag alltid känslan av att jag är ensam? Någonting börjar låta, och jag sätter mig upp för att försöka få reda på vad det är. På nattduksbordet är bara mitt alarm och ögondroppar så där låter det inte, på golvet ligger min mobil upp och ner, det är antagligen den. Jag tar upp den och vänder på den så jag får se skärmen, "Blair" lyser upp. Ska hon förstöra min dag ännu mer eller, precis som Chaz och mamma redan lyckats perfekt med? Den röda knappen ser mer inbjudande ut än den gröna, så jag trycker på den och stänger av telefonen. De alla kan fara och flyga någonstans, iallafall idag.

---

Skitdåligt kapitel jag vet och jag vet att Justin knappt är med någonting just nu men vänta bara. Ni måste läsa alla de här jobbiga kapitlena först, annars kommer novellen inte alls bli som jag tänkt den för att bli. Har redan börjat tänka att jag kanske ska skippa vissa delar bara så ni ska få komma till Justin-delarna fortare. Nästa kapitel kommer på tisdag och kapitlet efter det på torsdag! Ser ni, jag börjar få knycken på detta nu. ;)