Previously:
"Jag klarar det inte mer.", säger han helt plötsligt och jag blir chockad. Klarar inte vad? Våran vänskap? Jag får nästan lite panik och mina armar och ben blir mjuka som spaghetti. Kan inte jag bara få sjunka ner i ett hål och dö? "Jag kan inte bara vara vän med dig längre." VA?
"V-vadå?"
"Vill du lämna mig nu så gör det men lyssna.. Dagen jag träffade dig igen så höll jag på att gå i taket. När jag sen fick prata med dig och umgås med dig mer blev jag ännu mer galen i dig. Så fort vi träffas vill jag vara vid dig hela tiden, jag vill röra dig hela tiden och helst av allt skulle jag bara vilja ha dig i mina armar hela tiden. Du är den vackraste tjej jag någonsin mött med det största hjärtat på den här planeten. Du är så positiv, glad, framåt, spontan, full av överraskningar och det gör mig galen. Jag kan inte hitta en ända sak jag inte gillar med dig och jag blir så arg över det. Jag kan inte rå för att jag känner såhär så förlåt men jag tror att jag har fallit för dig, Jocelyn."

---

Och med ens blev jag yr. Tankarna som flög runt i mitt huvud var helt galna och allt bara.. Det var så overkligt. Hela jag blev konstig. Mitt hjärta började slå snabbare, blodet tog sig till mitt ansikte så jag blev alldeles varm, mina armar och ben blev ännu mjukare och ostabilare och min underläpp sjönk ner så jag hade vidöppen mun när jag stirrade på honom. Justin världens-snyggaste-och-underbaraste-människa-jag-någonsin-träffat Bieber sa precis att han fallit för mig. Och att jag ser bra ut. Han måste vara helt dum i huvudet. Någon så perfekt som honom kan inte på fullaste allvar gilla någon som mig.
"Så um..", börjar han för att bryta tystnaden.
Jag vet knappt vad jag ska säga. Det här kom som en chock nästan. Jag vet att Dylan tjatade om det igår men nu när han själv berättar det blir allt så himla.. Verkligt.
"Tack." Justin rycker till av det jag sa. Hans vackra bruna ögon får ett annat skimmer. Nyss såg de så ledsna ut men nu börjar de glänsa igen, som de brukar. Det ger mig mod och jag känner mig helt plötsligt bekväm mitt i allt det konstiga. "Jag tror att jag fallit för dig också."
Hans mungipor drar på sig och han ler ett stort, genuint leende. Det gör mig varm inombords och hela jag smälter. Jag kan inte motstå att besvara leendet och kolla ner i mitt knä för det är så pinsamt att sitta och le som ett fån. Vi har precis berättat att vi har känslor för varandra, och nu sitter vi bara och ler i ren tystnad. Plötsligt bryts tystnaden av Justins ringsignal och jag kollar upp för att se honom sitta med den i handen. Han ger mig en ursäktande blick och ställer sig upp för att svara.
"Hallå?", säger han och lämnar rummet. Jag hör bara att han pratar men kan inte urskilja några ord. Efter några snabba minuter är han tillbaka igen men han stannar vid min stol. Först stirrar jag bara på hans byxor men sen vågar jag mig på att kolla upp och möta hans blick. Det har blivit väldigt många utbytande blickar under tiden i köket men det är skönt att kunna kolla på varandra istället för att prata. Hela situationen är så pinsam på något vis att jag helst avstår från att prata. Han räcker ut handen och jag tar den så han kan dra upp mig. Precis när jag kommit upp på fötter lutar han sig snabbt in mot mig för att ge mig en kraftfull kyss. Den är full av känslor och det känns verkligen som att fyrverkerier sprakar kring oss. Den är helt underbar och jag vill aldrig att den ska ta slut. Hans händer vilar tryggt i mina och allt är bara perfekt just nu.
"Du anar inte hur länge jag velat göra det här.", mumlar han när vi dragit ifrån.
Sen står vi bara där och tittar på varandra hand i hand, för jag vet inte ens vad jag ska säga. Helt mållös är jag.
"Men um..", börjar han medans han nervöst pillar med mina händer. Det är urgulligt hur nervös han är. "Vi går upp till mitt rum istället."
Han släpper våra händer och börjar gå mot trappan. Jag följer efter honom och strax är vi uppe i hans rum. Justin slänger sig på sin minimala säng och jag sätter mig på hans skrivbordsstol som inte står alltför långt borta från sängen. Efter en stunds tystnad bestämmer jag mig för att bryta den. Hur ska vi annars komma nånstans härifrån?
"Jag ska till Blair så fort jag är klar här.. Vill du följa med?" Vi kan likagärna byta ämne eftersom det hela bara är så pinsamt.
"Visst. Jag måste bara byta om.", säger han och ställer sig upp. Han tar sig till sin garderob och öppnar dörren. Jag kan se att det hela är en stor röra och jag får nästan hålla mig för skratt. Tröjorna är inte direkt i högar utan de ligger inslängda som att han gjort en snabbstädning genom att bara hasa in allting. Efter en stund får han ut en t-shirt och ett par shorts. Han vänder sig mot mig och jag är redo på att han när som helst ska säga att jag måste lämna rummet, men istället drar han bara av sig tröjan för att få på den andra. Jag får syn på, eller rättare sagt stirrar, på hans muskulösa mage och hans tatueringar. Dock varar stunden bara i ett par sekunder för strax är den andra på.
"Gillar du vad du ser?", flinar han.

Jag hade erkänt. Till henne dessutom. Jag sa precis som jag kände och hon sa att hon kände likadant till mig. Det måste väl ändå vara den bästa känslan i världen, att erkänna sina känslor och få den andres känslor bekräftade. Vi hade bara varit hemma hos mig och jag kunde inte motstå att kyssa henne sen. De där underbara, kyssbara läpparna som jag hade suktat efter i flera veckor nu. Sen hade vi åkt hem till Blair, och helt plötsligt ville hon gå ut och gå i regnet. Men regnpromenader gör mig ingenting, speciellt inte när jag har henne i mitt sällskap.
"Undra varför Dylan hela tiden ska prata om oss.", säger hon plötsligt.
"Han gillar väl dina reaktioner.", säger jag och ler ner mot henne.
Hon ger mig en förvirrad min. "Vad menar du nu?"
"Ingenting.", flinar jag så hon ska bli nyfiken.
"Jo kom igen! Du kan inte säga sådär och förvänta dig att jag inte vill ha ett svar." Hon stannar upp och jag gör detsamma. Hennes förut perfekta håruppsättning har nu blivit en aning sne och några hårslingor ligger fastklistrade i hennes ansikte istället. Sminket har börjat rinna lite också. Jag drar undan en av hårslingorna bakom hennes öron, sen låter jag handen bara glida ner längs henne tills jag kommer till hennes hand.
"Du vet..", säger jag och hennes blick följer varenda rörelse jag gör. Hennes mun är lite öppen och hon är stel. "Vi borde börja vara ärliga mot honom snart."
"Va?", säger hon och höjer nu ansiktet så hon kollar in i mina ögon istället för ner på våra händer.
Jag flinar till. "Visste att jag kunde få din uppmärksamhet." Jag ger henne en snabb puss på munnen.
"Du gör mig förvirrad Justin Drew Bieber.", säger hon och jag skrattar till åt hennes gulliga sätt att vara på. Allt med henne gör mig bara så glad jämt.
"Du gör mig galen Jocelyn Miranda Valdez."
Hon ställer sig på tå och lutar sig framåt så våra läppar kan mötas i en perfekt kyss. Det var första gången som hon tog initiativet, till en kyss dessutom. Om inte det är positivt så vet jag inte vad som är det. Vi drar ifrån sakta och står sen och tittar in i varandras ögon en stund. Det har varit så många tysta stunder idag då vi bara tittat på varandra, att jag inte ens kan hålla räkning på dem. Jag drunknar i hennes ögon hela tiden och kan knappt ta mig ur, enbart när hon tittar bort eller ner kan jag sluta kolla. Vilket hon precis gör, tittar ner i marken och börjar vrida lite på hennes högra fot.
"Jag borde följa dig hem."
"Ska vi inte gå tillbaka till Blair?", säger hon överraskat.
"När vi ser ut såhär?", säger jag och skrattar till.
"Du har nog rätt då."; ler hon.
Vi börjar ännu en gång gå och den här gången pratar vi om hennes besatthet av regn. Eller besatthet och besatthet, hennes fascination av regn som hon själv väljer att kalla det. Själv föredrar jag nog sol, men alla är vi olika. Efter bara några få minuter är vi vid hennes hus. Hon huttrade sista vägen hem och hade jag haft en varm tröja hade jag gett henne den, men tyvärr är jag lika dyngsur som henne.
"Vi kan väl ses imorgon..?", säger hon när vi står på hennes veranda.
"Absolut.", säger jag och ler mot henne. Hon besvarar mitt leende, och sen kysser vi varandra igen.
"Hejdå." Jag ler bara till svars, och går inte därifrån förrän hon stängt igen dörren.
Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."

---

ASSÅ ÅH VAD JAG BLIR FÖRBANNAD PÅ MIG SJÄLV. Jag har skrivit om kapitlet säkert 6-7 gånger för jag har velat ha det PERFEKT men jag verkar aldrig bli nöjd. Nu har det dessutom gått alldeles för lång tid utan uppdatering så jag får helt enkelt publicera detta. Det känns som att jag bara skriver samma saker om och om igen, men de senaste tre kapitlerna har varit de svåraste någonsin att skriva ni anar inte. Vill att det ska vara verklighetstroget men det är skitsvårt, ni anar inte. Hoppas det i alla fall duger, och det kommer bli mycket roligare snart. Det är ju nu den "riktiga" novellen drar igång liksom. Kommentera så kommer nästa snabbare!