Previously:
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.

---

Efter en mysig heldag med Justin, eller ja nästan heldag med tanke på att han kom till mig på eftermiddagen, så hade han nu åkt hem för att byta om och göra något mer. Han hade bjudit ut mig på en dejt. En riktig dejt, på en fin restaurang! Jag skulle ha klänning och han skulle ha någon skjort/kavaj-liknande sak, och det hela var bara nervigt. Att få klä upp sig och fixa sig och leka vuxen helt plötsligt. Fast jag kände mig nästan vuxen. Han är arton och jag är sexton. Det är ju praktiskt taget vuxet. Blair hade skickat snapchats på klänningar jag kunde låna av henne, men jag hade redan en perfekt. Vit spetsklänning utan axelband som gick ungefär till mitten av låren. Under brösten var det ett band i pärlor och det är den finaste klänning jag har i hela garderoben. Den var sparad till ett perfekt tillfälle, som detta. Våran första dejt. Det låter helt sjukt. Jag ska på dejt med Justin Bieber.
Jag blev precis klar med ögonskuggan och då ringer dörrklockan. För att vara ärlig så är jag ganska nervös, och jag vet inte varför. Men det är så olikt mig, att gå på finrestaurang och sånt. Med en kille dessutom. En stilig sådan som jag fått känslor för.
När jag går ut till hallen har mamma redan öppnat och står och pratar med Justin. Hon får syn på mig och hennes blick förändras på en gång. Nästan som att hon blir förvånad. Men jag har faktiskt inte fixat mig såhär mycket någon gång på jäääättelänge. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Visst brukar jag fixa mig, men inte så som jag gjort idag.
Justin gör sig synlig genom att komma in och när han ser mig blir hans ögon en aning större och han synar mig från topp till tå. Grejen är bara att han är så snygg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Han har på sig en blazer men har dragit upp ärmarna så hans underarmar, och väldigt snygga tatueringar, gör sig synliga. Att jag ska gå ut med den här farligt heta människan är helt oförståeligt. Att jag dessutom måste kunna slita blicken från honom då och då gör det här mycket mer otrovärdigt i min hjärna.
"Hej.", säger jag när jag känner att det gått lite för lång tid utan att hälsa. "Igen.
"Hej.", ler han. "Ska vi åka på en gång? Bordet är bokat till åtta och om vi ska hinna dit också.."
"Ja absolut. Hejdå mamma!"
"Ha det så kul ungdomar."
Jag slår igen dörren och följer med Justin till bilen. Han håller upp dörren som den gentleman han är och sen stänger han igen den, för att gå över och göra samma process till sig själv.
"Du är väldigt vacker idag.", säger han när vi rullat ut från min uppfart. För några sekunder bryter han blicken från vägen för att kunna kolla på mig. Hans ögon speglar ren ärlighet, och hela jag fylls av värme. Vackra, perfekta människa.
"Du är väldigt snygg idag." Han ler åt det jag säger, men börjar skjuta tillbaka om att jag är snyggare och måste lära mig att kunna ta komplimanger och än det ena än det andra. Efter en halvtimma svänger han dock in på parkeringen till en finrestaurang jag aldrig ätit på, men åkt förbi flera gånger. Den är italiensk vad jag förstått. Sen vet jag att Justin är galen i italiensk mat, och det är han inte ensam om.
Vi går in och han säger att namnet är bokat i Bieber, efter det blir vi ledda till ett bord långt in. Vi har stolarna mittemot varandra och det är levande ljus på bordet. Riktigt mysigt, och ett perfekt restaurangval för våran första riktiga dejt. Egentligen är det ju inte en "äkta första dejt" för det är ju mer första gången man ska ses som något mer än vänner, men det är en sån gullig gest ändå.
"Hej och välkomna till La betolla di terroni. Jag heter Sofía och kommer vara eran servitris ikväll. Här är era menyer, jag är tillbaka om en stund för att ta era beställningar." Hon räcker oss varsina menyer, och ger oss ett leende innan hon ger sig iväg.
Allt med det här är så ovant. För Justin är det här säkert vardagsmat, men jag uppskattar det verkligen jättemycket. "Vad ska du beställa?"
Jag ser upp för att möta hans underbara, mörkbruna blick som skimrar på grund av ljusen framför oss. Hans perfektion får mig att le, och han är inte sen med att ge av ett mjukt leende han med. "Jag vet inte, någonting med pasta tror jag. Du då?"
"Jag med, antingen pasta bolognese eller pasta alfredo. Det är det jag brukar äta när vi är i Italien, eller på italienska restauranger överlag."
"Jag har aldrig varit på en äkta italiensk restaurang som denna.", erkänner jag.
Han ser allvarligt förvånad ut när jag säger det. "Va!?"
"Jaa.."
"Då måste jag ta med dig till en äkta italiensk restaurang i Italien. Du kommer älska maten där om du gillar italiensk mat nu."
Sofía är tillbaka vid vårat bord och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska beställa. Hon har sitt mörka hår uppsatt i en knut bak på huvudet, sen har hon på sig en vit skjorta med en röd/guldrandig väst över och ett par svarta långbyxor. I handen håller hon ett anteckningsblock och en bläckpenna, redo att skriva ner vad vi nu tänkt beställa. "Är ni färdiga?"
"Ja, jag tror det. Um, vad ska du ha Jocelyn?"
"Öh.. Uh.. Hm.. Vad rekommenderar du?", säger jag eftersom jag inte har någon aning. Jag möter hennes blick och hon ser så trevlig ut med sitt läppstiftsleende.
"Jag kan rekommendera våran penne all'arrabbiata där vi har ett hemgjort recept, ifall du vill ha pasta?"
Det hon precis sa var inte direkt ett tydligt nog svar till mig. Penne är en pastasort, det vet jag. Men allirabatta? "Uh.. Vad är det för något?"
"Det är en stark tomatsås." Starka saker gick inte ihop med varken mig eller min mage.
"Öh.. Kan du rekommendera någon annan pasta?" Hennes förvånade reaktion får mig att vilja krypa in i ett hörn eller något. Min kassa erfarenhet av restauranger och sådant gör mig bara osäker. I ren desperathet söker jag Justins tröstande blick, och den fann jag snabbt. Han räcker fram sin hand på bordet och jag tar den, sen klämmer han den mjukt och allt känns helt plötsligt bra igen. Osäkerheten gör inte så himla mycket, för han dömer mig inte för den som Sofía antagligen gör just nu. Speciellt eftersom jag sitter med popstjärnan Justin Bieber, som hon säkert redan förstått att det är.
"Vi har ju den enkla pasta alfredo, och pasta al pesto. Ifall du letar efter något mer originellt, tänkte jag."
"Pasta al pesto blir jättebra. Och bubbelvatten att dricka." Hon skriver ner det jag sa och vänder sen blicken mot Justin, med samma leende som förut.
"Jag tar pasta alfredo och cola."
"Toppen. Ska ni ha förrätt, efterrätt eller något annat?"
"Um, jag har förbeställt." Förbeställt vad?
"Åh, jaha. Då förstår jag. Jag kommer med drickorna alldeles strax." Justin avfyrar ett perfekt leende, och sen går hon iväg.
"Vad har du förbeställt?" Min nyfikenhet kunde knappast hålla sig borta.
"Det får du se.", ler han mjukt och lägger andra handen på bordet. När jag inte lägger upp min på en gång, räcker han sig efter den och tar sen tag i den.
"Jag är så glad att du sitter här med mig idag."
Han är så gullig att mitt hjärta smälter. "Jag är så glad att jag får sitta här med dig idag. Allt det här är perfekt. Det är bara så.. Nytt. Jag brukar inte gå på restaurang och sådant. Men det är jättekul att få uppleva det med dig."
Sofía är tillbaka med våra drickor och jag och Justin börjar prata om allt möjligt.

Lagom till att vi ätit upp och fått våra tallrikar bortplockna, hade Sofía och en manlig servitör kommit ut med en stor, dyr champagneflaska och hällt upp till oss båda. De hade också kommit in med massa färsk frukt och chokladfondue. Att Justin hade fixat det här speciellt till idag var bara för.. Jag vet inte. Det var overload på känslor för mig just nu. En kille har varit så fin att han fixat det här till mig, för min skull. Sjukt alltså. Inte trodde väl jag i min vildaste fantasi att flytten tillbaka till Stratford även skulle inkludera att jag föll för min kusins bästa kompis..
"Skål. för oss.", säger Justin och håller upp hans champagnefyllda glas.
"För oss.", ler jag och slår ihop våra glas. Vi tar varsin klunk och jag kan inte förstå hur de kunde servera alkohol till underåriga. Jag är liksom 16 år. För Justin var det ju bara ett år kvar, så det kanske de hade lite mer förståelse för. Men mig då!? De frågade inte ens om leg.
"Vad är det här för något?" Justin håller upp en vit fruktbit med svarta kärnor i. Det ser ut som en kiwis mitt fast vit.
"Jag tror den heter drakfrukt. Inte säker dock." Han stoppar in den i munnen och tuggar. "Var den god?"
Han nickar. "Lite lik kiwi fast ändå inte."
"Jag vill ha en jordgubbe!", säger jag exaltherat och räcker mig efter en.

"Nej! Låt mig mata dig.", flinar Justin.
"Lägg av jag kommer få choklad överallt." Nu kommer han säkert kladda till hela mitt ansikte och med tanke på att jag har vit klänning är det här bara en väldigt dålig idé.
Till slut tjatar han till sig att han ska få mata mig och det går helt okej med lite hjälp på slutet från min sida. Vi fortsätter att äta frukt och jag matar han med jordgubbar som jag sen äter resten av halvan av, bara för att.
Efter någon timma har vi ätit upp den mesta av frukten och druckit champagnen. Justin betalar och sen går vi ut till hans bil. När han sätter sig i förarsätet blir jag lite förvånad först. Han kan ju inte köra nu när vi druckit champagne?
"Men vi har ju druckit?" Justin kollar överraskat på mig. Vad nu? När han ser mitt ansikte börjar han skratta.
"Det var ju alkoholfri champagne!" Mitt ansikte blossas genast upp. Inte konstigt att de inte frågade!
"Åh herregud." Jag begraver ansiktet i händerna och han backar ut från parkeringen.
"Vad söt du är, inte skulle jag väl sätta mig i bilen om jag hade druckit?" Han lägger en av sina händer på mitt lår, och jag ryser till på benen. Inte vet jag varför, av ren nervositet säkert.
"Skäms inte inför mig. Vart ska vi nu, till någon av de andra eller?"
"Är du själv hemma?" Egentligen skulle jag inte vilja träffa några andra nu. Den här kvällen har varit perfekt och förtjänar att bli avslutat på ett perfekt sätt också.
"Jag vet inte riktigt."
"Kan vi inte åka hem till dig istället och bara mysa?"
"Det låter som en mycket bättre idé ifall du frågar mig.", ler han mot mig och kramar om mitt ben lite extra. Vilken underbar kille jag fått tag på.

Previously:
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis

---

Ett dunkande huvud, utmattad kropp och illamående känsla var vad jag vaknade upp till på tisdagsmorgonen. Jag slår försiktigt upp mina ögon, rädd över att det ska vara ljust, men jag möts för det mesta av mörker. Sängen jag ligger på är jättehård, så det är knappast min egen. Och inte Blairs eller Dylans heller. Det är antingen Chaz' eller Ryans. Ifall det inte är Justins, men hans är så liten så den kan jag nästan utesluta på en gång. En toalett spolas, och snart syns en figur i dörröppningen. Är det Ryan?
"Är du vaken Jocelyn?" Helt rätt gissat.
"Jag mår illa.", erkänner jag.
"Ska jag hämta en hink?"
Att nicka vore det optimala, eftersom att prata gör hemskt ont av någon anledning, men jag vet att illamåendet skulle bli miljoner gånger värre av det. "Gärna."
Snabbt är han ute ur dörren och jag trycker ner huvudet längre i kudden. Snälla Gud, få min baksmälla att upphöra pronto. Någon grymtar till bredvid mig, och då jag får syn på ett rött hårsvall förstår jag på en gång att det är Blair.
"Här, vart vill du ha den?"
Jag tar emot den och lägger ner den på golvet bredvid mig. "Tack Ryan."
"Ingen orsak."
"Vad är klockan?" Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta min konversation, men så fort spyan lämnat min kropp kommer jag säkert må bättre.
"Tolv tror jag."
Det ända jag lyckas få ifrån mig är ett dovt läte. Helst av allt skulle jag vilja stoppa fingrarna i halsen på en gång, men det kanske inte är så kul för Ryan. "Jag kommer.. Hm."
"Då går jag ut härifrån ett slag."
När dörren är igenstängd hänger jag mig över sängen och gör det jag skulle. Riktigt äckligt är det, men som jag trodde så mår jag bättre efter. Nu skulle det sitta fint med en huvudvärkstablett och vatten för att skölja ur munnen, men Ryan är väl inte min betjänt heller. Jag lägger mig tillrätta i sängen igen och försöker dagdrömma mig till Hawaii och Balis ljusa havsstränder. Allt för att få bort tankarna om illamående och huvudvärk.
Jag måste ha somnat, för när jag slår upp mina ögon igen så är det betydligt senare på dagen. Blair ligger inte bredvid mig längre och hinken är borta. Rummet är fortfarande lika mörkt på grund av persiennerna, men från ljusglimtan på kanterna kan man se att det är ljusare än innan. Huvudvärken dunkar på, men illamåendet har försvunnit ganska så väl. Sakta sätter jag mig upp för att sen lämna sängen och gå ut på upptäcktsfärd efter de andra.
"Hallå?", försöker jag ropa men får hosta till. Min hals är raspig och jag är hes. Vad hände igår egentligen? Jag kommer knappt ihåg någonting.
"Jocelyn?" Ryan står i dörröppningen till toaletten.
"Hej. Vart är Blair?"
"Här är jag.", hör jag en hes stämma säga bakom Ryan. Jag närmar mig dem och ser henne huka sig över toalettstolen.
"Åh. Jag tror jag lämnar er två ifred.. Det är nog dags för mig att åka hem. Mår skit, och mamma är säkert arg också."
"Vill du inte äta något innan?", frågar Ryan och tar några steg ut.
"Nej det är lugnt. Tack så jättemycket för innan."
"Det är lugnt sis." Han ger mig en stor kram och sen ler han när vi släppt varandra.
"Vi hörs sen."
"Jadå."
"Hejdå boo, ha det så kul!", säger jag menat till Blair.
"Äh tyst.." Är det ända jag hör. Sen ler jag mot Ryan innan jag går ner för trappen. Mina klackskor ligger som tur är vid dörrmattan, antingen har hans mamma prydligt ställt dem där eller så gjorde han själv det när vi kommit hem. Det verkar som att han är själv hemma dock. När jag fått på mig skorna och öppnat dörren möts jag av en sval vind och sen en stekande sol. Att ta sig hem kommer nog bli jobbigare än väntat, klackskor och stekande sol är ingen bra kombination med baksmälla..

Mamma hade inte synts till någonstans när jag kom hem så det var tur. En lång, varm dusch och en stor lunch, eller mer stort mellanmål, senare låg jag nu i sängen smsandes med Justin. Idag är det tydligen lika varmt och härligt i Los Angeles som härhemma i Kanada. Kan tänka mig att det är säkert en tio grader varmare där än här dock. Det är alltid kallt i Kanada. Speciellt vintertid, känns som att det är vinter 80% av året.
Han skickar en bild på hans ben liggandes i en solstol med stekande sol. Ifall det inte varit för min huvudvärk hade jag nog gjort samma som honom. Jag tar en bild på mina bara ben i sängen. Då får jag en ansiktsbild av honom till svars, och jag skickar en nästintill likadan till honom.
"Jocelyn! Är du hemma?", ropar mamma och jag hör hur dörren stängs igen.
"Jaaa!", ropar jag tillbaka och sen hostar jag till. Min röst var verkligen inte normal idag.
"Vart var du igår? Inte hörde du av dig varken igårkväll eller imorse, vet du hur orolig jag blev?"
"Jag och Blair sov över, jag glömde berätta att jag åkte. Förlåt."
"Vad tur, jag tror nästan att du gjort något olagligt. Det gjorde ni inte va?"
"Nej såklart inte. Jag lovar.", ljuger jag.
"Bra. Är du hungrig? Jag tänkte laga kycklingpaj."
"Faktiskt, så åt jag nyss. Förlåt."
"Åh jaha.. Då gör jag den senare ikväll då.", svarar hon trumpet och lämnar sen mitt rum. Tur.
Justin slutar svara, han umgås säkert med massa andra. Inte tänker jag störa honom heller. Jag skickar iväg ett sms till Blair där jag frågar hur hon mår och sen går jag in på twitter och scrollar igenom hela. Inte mycket intressant har hänt. Dock följer jag ju bara de från "gänget", så det är inte så pass många. Instagram kollar jag också igenom, sen lägger jag upp en bild på mina ben och skriver "trött" med en emoji. Inte mycket händer så jag låser mobilen och lägger den på mitt nattduksbord, sen bestämmer jag mig för att dra upp datorn istället. Efter att jag är klar med min vanliga facebook-tumblr-twitter-runda, ja jag kollade twitter igen, går jag in på youtube. Först söker jag på sminkvideos och kollar på tjejer som gör stora, fina, färgglada sminkningar för att sen komma in på klipp med Justin. Jag vet inte hur, men plötsligt är jag inne och kollar på videos där han uppträder, så kallade "fanvideos", klipp från där han är ung och sjunger, och massa annat. Det verkar som att hans fans verkligen är dedikerade till att älska och avguda honom. Vissa av klippen som tjejer gjort har flera hundratusen visare. Hur lyckas dem med det? Ofattbart. Det är helt sjukt hur stor Justin är egentligen, och jag umgås med honom som att han är en vanlig kille. Fast för mig är han bara en vanlig kille. Jag ser honom som Justin, min kusins bästa kompis. Inte ser jag honom som någon världskändis heller. Det är bara konstigt att tänka på det, tycker jag. Att det finns miljontals små tjejer därute som skulle kunna kapa av en arm för att få träffa honom, i alla fall till vad som stod i kommentarerna på youtube. Hur kan en talang bli till något så stort, på bara ett par år? Först var han en kille med en dröm och en förjävla bra röst, men nu är han ett varumärke också. För det är han ju om man tänker efter. Det finns tröjor, dockor, armband, posters, skor, nallar, muggar, nyckelringar, väskor, mössor, allt möjligt med honom. Och inte är det bara i Kanada, eller bara i USA, utan det är så internationellt också.
"Gumman!" Mamma knackar på dörren och avbryter mina tankar om Justin. "Ska du ha kycklingpaj?"
"Vad är klockan?"
"Den är snart halv åtta." Halv åtta!? Hur länge har jag suttit här? När kom jag hem? Jag har inte tänkt på tiden överhuvudtaget.
"När kom du hem?"
"Sex-tiden."
"Ah.. Okej jag kommer strax." Jag stänger ner internet och loggar ut ur datorn, sen ger jag min mobil en snabb titt. Både Blair och Justin har svarat mig men jag orkar inte kolla nu, så jag låser den igen och går ut till köket och mamma.

Hej mina fina läsare och förlåt så hemskt mycket för att det inte dykt upp något inlägg!

Som ni vet har mitt wifi krånglat och det är fortfarande inte löst, så härom dagen bestämde sig det för att lägga av helt igen. Några dagar gick, sen kom det tillbaka lite halvt, men nu är skrivarlusten som bortblåst. Allt jag skriver blir dåligt och jag suddar, skriver om, suddar, skriver om, suddar, skriver om, i en never ending cycle känns det som.

 

Kapitlet är dock snart klart, så om ni orkar hålla ut till imorgon så kan jag till 90% lova att det dyker upp då.

Tack för erat tålamod, ni är guldvärda ska ni veta.

Previously:
"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.

---

"Fast den här sitter ju också bra. Eller hur?"
"Ja absolut.", säger jag och ger Blairs klänning en halv blick. Om ens det. Vi är i Toronto och hon provar massa klänningar, hennes mamma och pappa ska ha en middag med massa viktiga människor i kontorsbranschen som tydligen kommer kunna ge henne många bra jobb i framtiden.
"Eller ska jag ta den svarta? För jag måste ju se seriös ut. Och ordentlig. Vi borde gå till Chanel igen."
"Mhm.", säger jag och låser upp mobilen för hundrade gången sen vi kom in i den här butiken. Jag väntar på att Justin ska svara på mitt sms jag skickade för några timmar sen. Han kommer hem om bara tre dagar, och jag längtar fruktansvärt mycket. Visst har vi bara varit ifrån varandra i en vecka, men han har redan missat så mycket. Det känns i alla fall som att han missat mycket. Jag har tusen saker att berätta för honom.
"Alltså vad är det med dig idag? Du ger ju inga råd! Jag tog med dig som smakråd och allt du gör är att hålla på med mobilen hela tiden. Fokusera lite!" Där kom den Blair jag känner fram igen.
"Alla klänningar sitter bra på dig så jag vet inte vad jag ska säga."
"Men lägg av nu. Ska jag köpa någon av dem?"
Hon håller fram en svart, en vit och en mörkblå. "Måste du ha klänning?"
"Är du seriös med mig nu?! Jag har provat säkert 30 klänningar och NU påstår du att jag inte kan ha det?" Hennes humör var verkligen inte det bästa idag.
"Jag bara frågade.."
"Sen måste jag till frisören om en halvtimma och då SKA klänningen vara fixad!"
"Låt mig gå och titta en gång, ta av dig den där klänningen.", säger jag och lämnar henne med en suck. Hon har fått för sig att hon ska färga håret rött också, som att det kommer ge businessmännen ett bättre intryck av henne. Fast jag tycker hon är cool som vågar vara sig själv. Bara hon skulle våga vara sig själv ikväll också. Det skulle hon kunna vinna många poäng på. Jag går runt i butiken och får syn på en jättefin vit klänning på en av dockorna. Varför tog vi inte den här tidigare? Ett hjärta är utstansat på ryggen och den är bara jättefin. Dockan har ett skärp i midjan också, det skulle verkligen passa perfekt på Blair. Jag börjar rota genom storlekarna och tackar gudarna när jag finner en 34:a. Fort spatserar jag iväg till provrummet och räcker henne den. "Den här är verkligen perfekt Blair."
Hon ger mig ett tacksamt leende och drar sen igen skynket. Efter kanske en minut öppnar hon upp hela och tar ett steg ut för att kunna syna sig själv i den stora spegeln utanför. "Åh gud.."
"Den är perfekt.", säger jag och nickar mot henne.
"Tack så jättemycket!" Hon böjer sig ner för att ge mig en kram, sen går hon in i provrummet igen. "Den här tar vi!"

Hennes hår hade blivit helt perfekt rött och med klänningen och alla accessoarer vi köpt blev hon lika snygg som en jag vet inte vad. Hon har verkligen mitt drömutseende om man säger så.
"Vi kanske ses ikväll, jag ringer dig om jag lyckas komma iväg.", säger hon och ger mig en kram. "Tack för allt idag!"
"Det är verkligen lugnt. Du är så himla snygg så ifall du inte kan imponera på dem kommer de säkert ta dig ändå för att du kan göra grym reklam för dem."
"Nej vad söt du är.", ler Blair. Sen vinkar vi lite smått innan hon stänger igen dörren och ger sig av.
Jag går in på mitt rum och slänger mig på sängen. Shoppingdagen i Toronto har gjort mig helt slut. Mobilen i min bakficka vibrerar till så jag drar upp den, beredd på ett sms om hur nervös Blair är, men ser att avsändaren är "Den snyggaste och bästa killen på hela kontaktlistan". Han är största muppen som ens sätter det som sitt egna namn, men lyckan som far runt i min kropp när jag öppnar smset.. Oslagbart.
"Förlåt för jag inte svarat men jag somnade. Lol. Har du något för dig? Logga in på skype annars."
Jag skickar iväg: "Loggar in nu, vänta på mig. :p"
Då jag ändå bara tänkte sitta och titta på serier hela kvällen och vänta på Blair så var det bara bra att han kom med andra förslag. Laptopen ligger orörd på mitt skrivbord, så jag går och slår upp den och sätter på den. Efter ett par sekunder kan jag logga in på min användare, och slutligen på skype. Nästan på direkten blir jag uppringd av honom och när jag svarar möts jag av ett par mörkbruna ögon och en fluffig frisyr. Det syns att han sovit.
"Godmorgon!", säger jag och ler.
"Väldigt rolig.", svarar han och gör en grimas. Jag lipar åt honom och sen skrattar vi lite. "Vad har du för dig då?"
"Ingenting, jag  väntar på Blair. Hon har förresten färgat håret rött. Rött!"
"Va? Blev det bra?"
"Hon är ju snygg i allt så jaa. Det är klart."
Vi fortsätter att småprata om saker som hänt och saker vi gjort. Det känns så bekvämt att kunna göra såhär, men jag önskar att det var i verkligheten istället. Efter att vi snackat i en timma och tjugo minuter så ringer min telefon, Blair.
"Vänta Justin, Blair ringer. Hallå?"
"Hej! Jag kan nog komma härifrån inom en timma eller så, jag hämtar upp dig."
"Vadå så vi ska till hon den där.. Vad hon nu hette."
"Khloe, ja, och det är fest. Så aa.. Sätt på dig något tight."
"Blair!"
"Vadå?"
"Jag har Justin..", viskar jag så diskret jag kan så han inte ska höra.
"Vadå är ni ett par nu!?"
"Du fattar vad jag menar.."
"Du och jag ska ta ett rejält snack i bilen påväg dit madame."
"Det får vi allt se om."
"Men du, jag måste tillbaka till middagen nu innan alla tror att jag fått matförgiftning eller något. Vi ses sen, puss."
"Pusssss.", säger jag och lägger på. Sen vänder jag mig mot datorn igen.
"Ska ni på fest?", frågar Justin.
Jag nickar till svars. "Hos Khloe. Jag har aldrig träffat människan innan men om Blair gillar henne så gör väl jag det också.."
Justin skrattar åt mitt svar. "Vad söt du är."
"Alla verkar tycka att jag är söt idag..", säger jag och börjar förklara när jag blev kallad det sist, i butiken med Blair, för honom. Vi fortsätter att prata via datorn medan jag plattar mitt hår, bättrar på mitt smink och bara fixar mig iordning.
"Ska jag ha den här, eller den här?", säger jag och visar upp två klänningar för honom.
"Kan du inte ha jeans och en hoodie?" Jag skrattar åt hans svar.
"Det är ju en fest!"
"Men du är min. Jag vill inte att massa killar ska tafsa på dig." Det där fick mitt hjärta att först hoppa över ett slag för att sedan slå snabbare. Herregud vad sa han precis? Mina armar blev plötsligt slappa och jag kunde knappt hålla upp klänningarna längre. Det var nästan så jag var tvungen att sätta mig ner också.
"Jag tar shorts.", piper jag och går in i min garderob för att få andas ett tag. Vad hände just!? Det är ju inte precis som att han är min pojkvän, men vi har inte sagt något om det i verkligheten heller. Vi borde prata om det snart, men det är så pinsamt att ta upp det. Det känns som att det är hans uppgift att ta upp det, men det är det inte. Det är lika mycket min sak att göra som hans. Justin kan ju inte tro att jag typ svimmat härinne, så jag sätter på mig ett par ljusa jeansshorts med runda nitar på sidorna och en tubtopp med nitar över brösten. Innan jag öppnar dörren tar jag ett djupt andetag för att lugna ner mig, jag överreagerar ju.
"Titta!", säger jag när jag hoppat in framför kameran.
"Spiky. Jag gillar det.", ler han och nickar.
"Fast jag gillar inte det här, det känns som att den kommer åka ner." Jag drar i tubtoppen. "Nitarna drar ju ner hela grejen."
"Byt då. Du har ju ett par jättesnygga, um.. Blommiga shorts? Du hade på dig dem när vi titta på film hemma hos mig." Han pratar om ett par höga, blommiga shorts med chiffong nedtill. De är bedårande.
"Åh ja! Tack!" Jag lutar mig fram och gör en pussmun precis när jag kommit till kameran, sen springer jag in i garderoben igen. Fort drar jag av mig nitkläderna och sätter på mig en vit spetstubtopp under de höga blomshortsen. Sen går jag ut och visar upp mig igen, och nu blev det mycket bättre. Jag toppar det med lite smycken och sen kommer Blair så vi får lägga på. Det var hur kul som helst att prata med honom, jag har ju saknat honom jättemycket. Nu väntar dock en fest där det säkert inte kommer bjudas på saft och cola, om jag känner de här personerna rätt.

"Jag vill ha en sån där lila!", fnittrar Blair som hänger på mig. Vi går runt och håller armarna runt varandra för att visa att vi är riktiga vänner som håller ihop.
"Åh jag med!", instämmer jag och nickar mot någon kille som råkade stå vid bordet.
Han räcker oss drinkarna och ger oss ett leende innan han smyger iväg.
"Fyfan vad gott!"
"Kan vi inte gå och dansa?" Blair slår ihop våra drinkar innan hon drar med mig till dansgolvet. Vi börjar åma oss på varandra och hålla på att gnida oss mot varandra. Som alla andra tjejer, fast lite slampigare. Det kanske är att det är så sent på kvällen, eller så är det alla drinkar och shots vi har fått i oss, men helt plötsligt kvittar ingenting längre förutom att ha roligt. Vi skrattar och skålar och dricker och dansar, helt utan att bry oss om alla omkring oss. När jag spillt ut hela drinken på golvet och dansat med Blair en stund så känner jag helt plötsligt två händer på min midja, och någon bakom mig. På direkten vänder jag mig om och får syn på ett välbekänt ansikte. Luke.
"Vad vill du ditt äckel!?", skriker jag för att överrösta den höga musiken.
"Jag vill ha dig.", skriker han intill mitt öga och ler sen mot mig.
Helt plötsligt kommer all ilska som jag haft inombords ända sen han gjorde sådär mot mig fram, och jag börjar slå honom som en idiot. Inte bara på armarna som jag brukar göra med Justin och de andra killarna, utan främst i ansiktet. Folket runt oss börjar stirra, men jag bryr mig inte. Han förstörde mig när han utnyttjat mig bara för att få det han ville ha, som han som tur var aldrig fick.
"Lägg av!", skriker han till och puttar bak mig så kraftigt att jag ramlar baklänges. "Din jävla hora."

"Du är den största manshoran av alla här!", skriker jag när han är påväg bort från klungan.
Musiken fortsätter att rulla och Blair är som bortblåst. Jag landade i drinken som jag förut spillde ut och helt plötsligt blev allt jobbigt. Mina fina, blommiga shorts är förstörda och tydligen är jag en hora också. Jag vill att Chaz ska komma hit och göra allt bra igen. Slå ner Luke tills han blir medvetslös och sen gå tillbaka till mig och se till att jag mår bra igen. Vart är Blair? Jag är hungrig. Och kissnödig.
"Blaaaaair!", börjar jag skrika. "Blair!"
Då ser jag baksidan av en person jag också känner igen. "Ryan!"
På direkten vänder han sig om och lyser upp av att se mig. "Jocelyn! Tja!"
"Ta mig härifrån, jag måste kissa."
Han börjar skratta åt mig men slår sen armarna runt mina axlar som Blair gjort innan, och sen börjar han gå iväg med mig. "Har du fått i dig lite mycket kanske?"
"Nej. Inte så mycket faktiskt." Ännu en gång börjar han skratta åt mig och sen leder han mig till en buske på andra sidan gatan av huset. "Kissa här, ingen ser."
"Du får inte titta!" Jag trycker upp ett finger framför hans ansikte och han skakar på huvudet.
"Jag ställer mig bakom trädet! Men du måste ta av dig shortsen."
"Ja, ja." Fort drar jag av mig mina shorts och trosor, sen ska jag huka mig ner men jag ramlar över hela tiden. Dumma, blöta gräs och lutande mark. Det snurrar så mycket. Till sist lyckas jag kissa och sen drar jag på mig trosorna och shortsen igen. "Klaaar!"
"Jag tror det är dags för dig att åka hem nu."
"Nej är du sjuk! Vi ska bara äta sen fortsätter allt."
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis.

Previously:
Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."

---

Det var en vecka sen vi hade erkänt att vi gillade varandra för varandra. Eller inte exakt en vecka, men fem dagar. Om det nu kvittar. Dagen efter hade vi varit hemma hos honom hela dagen och tittat på filmer på datorn och bara umgåtts. Vi hade inte gjort speciellt mycket. Dagen efter hade vi träffats med hela "gänget" så att säga så då blev det mest att umgås med alla. Sen hade vi träffats på kvällen dagen efter det och tagit en promenad i solnegången, det var verkligen jättemysigt. Han höll om mig och sa så mycket gulliga saker att jag smälte inombords. Igår träffade jag Blair och spenderade dagen med henne så då stöttes vi bara på på stan i några minuter, och idag ska vi träffas igen. Nu när vi umgås känns det som att jag kan vara 100% ärlig mot honom för att jag inte håller någon stor grej ifrån honom längre. Det är underbart.
Jag står och plattar mitt hår då det knackar på min dörr. Vad vill hon nu då?
"Vad!?", ropar jag och förväntar mig ett svar från en kvinnoröst. Då jag inte får något suckar jag högt. "Kom in!"
Dörren öppnas av ingen annan än Justin och jag blir genast generad. "Förlåt." Han flinar bara och kommer fram för att krama mig. "Akta mitt hår!"
"Du har allt blivit en liten diva, huh?"
"Äh tyst."
Han skrattar lite åt mig och slår sig sen ner på min säng. Jag kan känna hans blickar bränna på mig och det är ganska behagligt. Det är trots allt bara Justin. När mitt hår är perfekt platt drar jag ut kontakten och vänder mig mot honom. Nu håller han på med sin mobil istället, och jag förstår honom. Hur kul är det att sitta och titta på någon som fixar håret liksom?
"Vad ska vi göra idag dååå?", säger jag i hopp om att han ska lägga ner mobilen och rikta uppmärksamheten mot mig istället. Dessvärre fortsätter han bara det han håller på med. "Hallå!"
"Mmmm?"
Jag går till sängen och sätter mig vid honom istället. Han ligger raklång med ryggen mot väggen på sidan, och jag sätter mig så min rygg nuddar hans mage. Då drar han ner mobilen och sätter sig upp bredvid mig istället.
"Vad ska vi göra?", säger jag och vänder mig mot honom.
"Jag vet inte.. Har du ätit än?"
När jag tänker efter så har jag inte ätit. Men jag har inte varit hungrig heller. Jag skakar på huvudet och han tuggar i sin läpp när han kollar på mig. Det ser ut som att han funderar på något.
"Sluta gör sådär!", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
"Vadå då? Blir du tänd på det?", flinar han och på en gång känner jag hur ansiktet hettas upp. Varför Jocelyn, varför?! "Men ska vi dra och käka någonstans då?"
"Jag vill ha donuts."
"Du kan inte äta donuts till lunch, dummer.."
"Jo-o.", protesterar jag som ett litet barn. Donuts kan mycket väl vara lunch.
"Vi kan äta på the pancake house?"
Jag gör en trumpen min och skakar på huvudet. Justin skrattar åt mig. "Jag vill ha donuuuuuts!"
"Vi kan äta donuts efter maten."
"Kom igeeeeen, donuts."
"Du kommer svälta ihjäl dig om du bara ska äta glass och donuts till mat."
"Svälta? Jag kommer snarare bli smällfet. Nu åker vi till dunkin' donuts!", ler jag och ställer mig upp.
Justin lutar sig mot väggen och kollar på mig med ett sexigt flin på läpparna. Det är nästan så jag vill hoppa på honom och kyssa honom men det kan jag inte göra. Han skulle tro att jag var en galning.  "Snälla kom."
"Ifall jag följer med är du skyldig mig en stor tjänst."
"Ja, vad som helst! Bara jag får donuts nuuu."
"Jag kommer ihåg att du sa det där nu Joceboy.", flinar han mot mig och ställer sig upp. Han tar sig fram till mig och sätter händerna vid min midja, sen böjer han sig ner för att ge mig en kyss. Lyckan sprider sig i hela kroppen på mig och jag blir alldeles varm inombords. När vi dragit ifrån ler båda, sen lämnar jag rummet med honom i släptåg.

"Jag vill haaa... Hm.", säger jag när vi står framme vid disken inne på dunkin donuts. "En sån där smiley, en rosa, en sån där vit med rosa på och en sån där rosa med vit på också.. Hur många ska vi köpa?" Jag vänder mig mot Justin som bara skakar på axlarna.
"Jag vill ha en sån där med äpple i, och en med vanilj, um.. Och en vanlig utan något på. Och sen en vit med strössel."
"Gud vilka tråkiga du tar! Du tog en med topping. En! Vi måste ha flera. Hur många har vi tagit?"
"Åtta stycken.", ler tjejen i kassan. Jag tror att hon förstår att det är Justin för hon blev lite stel när vi kom fram i kassan.
"Då tar viiii.. Vi har inte tagit några choklad va?"
"Jag tog inga i alla fall, och du tog nästan bara rosa så nej.", flinar Justin.
"Lägg av jag gillar rosa. Men då tar vi en heldoppad choklad, en fylld choklad, um.. En sån där choklad med vit på. Den där.", säger jag och pekar på den jag menar då hon inte riktigt förstod. "Och till sist en vanlig choklad. Nu har vi tagit tolv va?"
"Jadå, det har ni.", säger tjejen och packar ihop våran låda. Nu kommer vi rulla fram efter att ha ätit upp dessa godsaker.
"Förresten du gillar choklad va?", säger jag när jag inser att jag bara tagit de fyra sista utan att ta hänsyn till Justin.
"Ja självklart. Hur mycket blir det?"
"Jag betalar Justin!", insisterar jag och drar upp plånboken ur fickan.
Justin bara trycker mig från kassan och räcker henne kreditkortet. "35."
Hon sätter i kreditkortet i en läsare och sen skriver Justin sin kod medan jag bara står där och inte har någon chans att göra något för han håller fast min hand med plånboken. Ifall det inte hade varit så mycket folk här hade jag slagit honom tills han gjort som jag velat.
"Tack så mycket.", säger tjejen när det piper i maskinen. Hon räcker lådan till Justin men jag är snabb med att ta emot den istället.
"Tack själv.", ler Justin charmigt och tjejen blir smått röd på kinderna.
Vi går mot utgången och då hör jag några skrik. "ÄR INTE DET DÄR JUSTIN BIEBER?!"
Jag vänder mig om för att se vilka som skriker, då drar Justin med mig ut. "Skynda dig!"
Tjejerna springer ut ur dörren och sprintar efter oss, men Justin drar i mig så vi springer ännu snabbare. Snabbt tar vi oss in i bilen och han låser dörrarna. "Kunde du inte hälsat på några få tjejer?"
Justin stänger ögonen och trycker huvudet mot sätet. "Inte nu, när jag är med dig. Vi skulle bara köpa donuts, som två normala människor. Jag är så trött på att behöva vara 'Superstjärnan Justin Bieber', speciellt i min egna hemstad."
Det han sa gjorde mig mållös, och han startar bilen för att försiktigt backa så inte tjejerna blir påkörda. Vi åker i tystnad på vägen ett tag.
"Förlåt.", säger jag med en pipig röst. Så fort jag blir osäker eller nervös ska alltid min röst bli så konstig. Kan jag inte bara bete mig som en normal människa?
"Säg inte förlåt, du har inte gjort något."
Helt plötsligt är han så.. Inte arg, men kort. Och hans röst låter annorlunda. Den låter hård och bestämd, inte mjuk och hes som vanligt. Resten av bilturen åkte vi i en stel tystnad.

"Äh lägg av.", säger jag och tittar generat bort. Kanske borde jag bara gå ut härifrån självmant istället.. 
"Ska vi dra?", säger han efter bara någon sekund och när jag tittar mot honom har han chockerande nog lyckats byta byxor. Så fort?!
"Hur gjorde du det där?", säger jag med en förvirrad min fastklistrad på mitt ansikte. Han ger ifrån sig ett bedårande miniskratt och går mot dörren.
"Kom nu."

 

Så fort vi kommit till Blair hade hon ringt killarna som precis anlänt. Vi alla låg och solade vid hennes pool, fast sakta men säkert hade regnmolnen kommit närmare. 
"Jag tror jag kände en droppe!", utbrister Blair och sätter sig kvickt upp.
"Vi borde kanske gå in?", föreslår Ryan.
Alla börjar samla ihop sina egna grejer och sen förflyttar vi oss inåt. Som vanligt sätter vi oss i hennes vardagsrum. Verandadörrarna är fortfarande öppna och sakta men säkert återgår dropparna till ett jämnt regn. Killarna pratar om något spel och Blair nickar och lyssnar mest, men jag är mer fokuserad på regnet. Regnet har alltid fascinerat mig. Det är inte precis så att jag suttit och forskat om regn varenda ledig sekund jag haft i mitt liv, men så fort det regnat har jag bara suttit och tittat. Tänkt och bara.. Slappnat av. Regnet gör mig lugn och det är så mycket bättre än sol i mina ögon. Inte när man kanske gör något som jag och Blair när vi shoppade, men som idag när man är lugn och bara kan skåda det är det jättehärligt. En stund funderar jag på att förflytta mig från fotöljen till verandadörren istället. Det gör jag också, och de flesta tystnar för att undra vad jag håller på med.
"Så Little J..", börjar Dylan. Jag suckar högljutt för jag vet nog minsann vad han är påväg att säga. "Hur går det med dig och min bro precis här?"
Killarna skrattar och gör busvisslingar. Jag tittar på Justin och hans ögon ser så mjuka och snälla ut att jag bara vill gå fram till honom och ge honom en stor kram. "Det går."
"Inga kommentarer på det huh?", säger Ryan och killarna skrattar ännu en gång. Ifall Chaz varit här skulle han säkert fått utbrott på Justin eller något. Det är ganska skönt att han hållt sig borta från oss. Fast sådär kan jag väl ändå inte säga.. Han är ju min kusin för guds skull.
"Kan vi inte gå ut och gå?", säger jag för att komma in på något annat.
"I det här vädret?", säger Blair med en avskyvärd min.
"Nej tack.", säger Dylan och Ryan instämmer.
"Men det är jättekul med promenader i regnet."
"Jocelyn du börjar låta som min mormor..", säger Blair och killarna skrattar lite smått. Alla utom Justin, som haft sin blick på mig sen Dylan sa det där.
"Jag kan.", säger Justin och alla tittar mot honom.
"Är du sjuk?", säger Dylan och sätter sin hand på Justins huvud. Alla skrattar men Justin bara drar undan hans hand.
"Kom då.", säger jag och ger honom ett finurligt leende när jag ställt mig upp.
"Asså ni är ju de konstigaste jag känner..", mumlar Blair när vi lämnar huset.