"Så hur går det för dig och Dylan då?", flinar jag mot Blair när vi sitter på en uteservering i centrala Stratford. Solen lyser starkt och gör det behagligt att sitta med bara armar och solglasögon.
"Men lägg av!" Jag kan skymta ett litet leende i hennes mungipor.
"Ni är bästa paret försök inte."
"Men jag vill inte ha ett förhållande.", säger hon och möter min blick. Jag skulle kunna ha sett på en mils avstånd att hon ljög, så som jag känner henne.
"Ljug inte för mig."
"Jag ljuger ju inte! Tror du verkligen att jag, Blair freaking Williams, skulle kunna ha ett förhållande?"
"Faktiskt Blair, så tror jag att du skulle kunna det. Ifall du verkligen vill, som du vill med Dylan, så skulle det fungera. Bli tillsammans redan!"
"Men det känns inte som att Dylan skulle kunna vara mig trogen längre än en vecka..", säger hon och tystnar in mot slutet. Hon stirrar osäkert ner i sin kopp.
Så det är det som bekymrar henne? Det är det som tar emot, att Dylan skulle vara otrogen eller lämna henne för någon annan? Den Dylan som jag känner har två sidor, oseriösa Dylan som skojar om allt och seriösa Dylan som är omtänksammast i världen. Faktiskt så tror jag att han skulle vara den omtänksamma Dylan i ett förhållande. Möjligtvis vara oseriös bland alla deras vänner, men inte en chans att han skulle vara otrogen. Inte mot Blair. "Blair det lovar jag dig att han skulle. Visst han är oseriös när vi är i stora grupper men när ni är själva är han helt underbar. Inte sant?", säger jag och gör en paus så hon ska nicka. Vilket hon gör. "Ja, så varför skulle han möjligtvis dumpa en sån fantastisk tjej som du mot någon som inte ens kan mäta sig till dig?"
"För nån snyggare kanske lyckas komma in i bilden."
"Hur kan du ens påstå att det finns någon snyggare än dig? Du har min drömkropp, mitt drömhår, mitt drömansikte, min drömstil, min drömpersonlighet, du är min dröm. Och jag lovar dig att Dylan tycker precis likadant, för jag känner honom."
"Fast du har inge-"
"Tjejeeeeer!", säger Dylan som kommer gåendes bakom Blair. Efter honom har han Chaz, Justin och Ryan.
"Aloha.", flinar Ryan.

Dylan sätter sig på stolen bredvid Blair, Chaz sätter sig på stolen bredvid mig och Justin och Ryan drar dit två andra stolar och sätter sig på sidan av bordet.
"Vad har ni för er då?", frågar Dylan och drar Blairs stol närmare hans, för att sen kunna lägga armen på hennes ryggstöd på stolen.
"Vi hade tjejsnack tills ni kom!", utbrister jag och gör en ledsen min.
Killarna skrattar lite och fortsätter sen konversationen. "Vad prata ni om för tjejsnack då?"
"Det är hemligt, bara tjejer som får veta.", säger jag envist.
"Tönt.", flinar Justin och jag ger honom fingret. Då börjar killarna runt bordet skratta igen, så omogna att jag spricker..
"Kommer du hem till mig sen?", mumlar Dylan till Blair. Hon ser upp på honom och nickar svagt, de trodde säkert att vi andra inte hörde.
"Får jag också komma?"
"Förstör inte deras intima stund nu, Justin!", säger jag och alla börjar gapflabba igen. Blair ger mig en blick som skulle kunnat mörda men jag möter den bara med ett leende.
"Oj oj oj, inte trodde jag att ni gjorde sånt Blair.", flinar Ryan.
"Ni ska alltid snacka om något snuskigt!", klagar Blair och killarna skrattar igen.
Killarnar övergår sen till att snacka om något TV-spel som nyss släppts och jag sitter och synar Blair och Dylan. De pratar viskandes om någonting och jag skulle gärna vilja veta vad. Nyfikenheten dödar mig nästan, jag måste fråga Blair sedan.
"Jocelyn min älskade du följer med mig sen va?", säger Justin och jag vänder min blick mot honom.
"Huh?"
"Du lovade.", säger han och putar med underläppen. Han ser helt otroligt gullig ut, han drar ihop ögonbrynen så han ser bekymrad ut. Nästan som innan festen, när han satt med mobilen medan jag fixade med mitt hår, fast med läpparna också den här gången. Bedårande, fast ändå hjärtskärande för han ser ledsen ut.
"Om du gör den där minen kommer hon aldrig kunna säga nej.", flinar Ryan.
"Visst.", suckar jag och tittar på Blair och Dylan igen. Nu håller de på och hånglar eller vad de gör. Är man förvånad!?
"Ni har varit mycket med varandra den senaste tiden..", säger Chaz och jag känner med ens hur irriterad jag blir. Varför ska han alltid hålla på och lägga sig i? Vi är bara vänner för Guds skull.
"Ja för vänner brukar vara mycket med varandra, Chaz.", säger jag och de alla kan nog höra hur irriterad jag låter. Rätt åt honom, ifall han tänker förstöra våran vänskap igen kan han glömma att få tillbaka den sen.
"Det sa du om Luke med..", mumlar han och jag bestämmer mig för att ignorera honom.
"Vad ska vi göra ikväll då, Justin?" Hoppas det irriterar honom riktigt mycket.
"Vi kan ju alltid göra det kärleksfåglarna ska göra ikväll..", flinar Justin och tittar på dem. Dylan räcker upp handen och Justin gör en high five med honom.
"Eller så kan vi göra det gamla vanliga."
"Det gamla vanliga?", frågar Ryan och tittar undrandes på oss.
"Film och glass.", säger vi i munnen på varandra och börjar skratta.
"Wow, låter ju inte lite originellt."
När vi tystnar kan jag börja höra ett klickande bakom min rygg. Säg inte att det är paparazzis..? Jag vänder mig om och mycket riktigt, där är det ett par kameramän.
"Justin!", utbrister jag och drar solglasögonen längre upp på näsan.
"Vadå?", säger han och tittar där jag nyss tittat. "Um, vill du dra?"
"Redan?", säger Blair förvånat.
"Ja det är nog dags nu.", säger jag obekvämt och försöker på mig ett leende. Har jag rätt ser det nog mer ut som en grimas. "Jag ringer dig senare ikväll, eller imorgon."
"Visst..", mumlar Blair till svars och sen lämnar jag och Justin de andra.
Han sätter på sig ett par solglasögon och tittar sig omkring. Den röda kepsen drar han i lite så den skymmer ansiktet. När vi kommit in i bilen är det tryggt igen och jag puffar till mitt hår lite.
"Jag har tänkt på en sak, vi är nästan alltid hemma hos dig.", säger jag och han backar ut från parkeringsplatsen.
"Jag vet.", mumlar han och nickar.
"Vi får väl vara hos mig nästa gång..", säger jag och det blir tyst.
Vilken konstig stämning det blev. Jag sätter på radion och låter musiken ta upp den pinsamma tystnaden. Vi är framme bara några låtar senare och han parkerar på uppfarten som som vanligt står tom. Han morföräldrar och mor kan ju inte ofta vara hemma.

"Justin vad är det?", säger jag när vi senare kommit upp i hans rum.
"Vadå?"
"Du beter dig ju helt konstigt?"
"Men hur ska vi möjligtvis kunna umgås i allmänheten om du är rädd för paparazzis? Du vet att ibland kommer det inte ens komma några. Och ifall det ska förstöra när vi ska träffa vänner och liknande kommer det bli jättekonstigt.." Jag kan väl inte rå för att jag inte vill pryda framsidan av varenda skvallertidning..
"Tänk om jag får hat, eller att det står att jag är din nya flickvän, eller-"
"Vad spelar det för roll om de säger att du är min nya flickvän? Det är bara att ignorera. Och hatet kan slänga sig i väggen. Ta inte åt dig, vad än alla bestämmer sig för att säga.", säger han och jag börjar tänka efter. Det är sant egentligen det han säger, det är ju bara att han säger i en intervju att vi bara är vänner. Men ändå så får jag rysningar på tanken över att alla hans galna fans kommer sitta och läsa om mig på internet, i tidningar, prata med sina vänner om det..
"Men jag är inte van, Justin! De andra har varit med om det sen början, jag ha-"
"Blair blev aldrig med på tidningar. De tog reda på att hon var min vän, och hon var ju ensam precis som du. Så varför skulle det bli olikt med dig för?"
I och för sig, Blair var helt ensam och hon klarade sig.. Jag borde klara mig igenom det. Jag är ju inget barn heller. "Du har rätt.."
"Så kan du snälla sluta rymma från situationer i allmänheten nu?", säger han och tittar på mig. "För det är inte kul att sitta fast härinne när det dessutom är sommar."
"Jag kan väl alltid försöka..", mumlar jag.
"Toppen."
Det blir tyst en stund som förut, men den här gången spred sig en behaglig tystnad över rummet. Inte ens pinsam och jobbig som man bara vill rymma ifrån. Chaz hade faktiskt rätt i det han sa, om att vi spenderat mycket tid tillsammans. Vi träffas minst en gång om dagen i mer än en timma. Hur ska jag möjligtivs kunna klara mig utan min igel när han åker iväg nästa gång?
"Du är som min igel.", säger jag plötsligt och han börjar skratta.
"Din igel?"
"Ja, vi träffas varje dag."
"Så det gör mig till en igel?"
Jag nickar och han skrattar ännu en gång. "Konstiga människa.."
"Undra vad Dylan och Blair gör just nu..", säger jag efteråt. Byter ämne snabbare än Justin byter om. Ba dum tss.
"De måste ju bli tillsammans snart alltså."
"Jag vet det var det jag sa till Blair! Men hon kom såklart med bortförklaringar om att han skulle lämna henne för någon snyggare, men visst skulle han inte göra det? Jag menar så ytlig är han inte, speciellt inte när han blivit tillsammans med Blair som typ är hans själsfrände."
"Jag håller med dig helt. Men vi får väl se hur det går.."
"De höll på att viska om någonting när ni snackade och jag ville fråga henne vad de sa men sen förstörde paparazzisen allting."
"Du är så nyfiken.", flinar Justin.
"Men de kanske pratade om något viktigt!"
"Typ p-piller."
"Du är en sån kille att jag knappt orkar prata med dig.", suckar jag och han skrattar.
Justin tar fram sin dator och vi ska säkert kolla på film, som vanligt. Det känns som att vi aldrig har något för oss så då sätter man på en film. Vilket liv.. Jag går fram till sängen och kryper in innerst, för om jag ligger ytterst skulle jag antaglingen ramla ur.
"Du är så klumpig!", säger Justin och skrattar till.
"Men sluta!"
"Fast en röv i ansiktet skadar ju aldrig..", flinar han när jag satt mig tillrätta, och jag låter mig slå till honom. Rätt åt honom ifall han ska hålla på.
"Du ska alltid vara så taskig mot mig."
"Taskig? Din röv är skitsnygg, det är väl ändå en komplimang?", säger han med antydan till ett flin. En rodnad sprider sig över mitt ansikte likt en våg och jag sätter snabbt för händerna. "Aw rodnar du?" Han försöker dra bort mina händer men jag håller envist kvar dem.
"Nej det gör jag inte!"
"Du är ju för gullig.", säger han och jag tar bort händerna bara för att mötas av ett leende. Hans leende dödar mig, även fast det inte borde kännas såhär, kan jag inte rå för att jag smälter lite varje gång han ler ett äkta leende. Men jag försöker alltid knuffa bort tankarna, för man kan ju inte hålla på och tänka så om en kompis. Det är som att kolla in ens morbror typ.
"Du är väl för gullig, med ditt perfekta leende.", säger jag och han skrattar åt mig.
"Är du avundsjuk?"
"Kanske.", erkänner jag och han ler mot mig igen. Åhh.
Datorn är igångsatt sen längesen och han loggar in på sin användare. När allt laddat klart går han in på safari, men inte för att titta på film som vanligt, utan han börjar surfa runt istället. Twitter, facebook och något mer jag inte förstod vad det var. Sen går han in på youtube och sätter på massa videos på rappare som faktiskt är riktigt duktiga.
"Vad duktiga de är.", säger jag och nickar gillandes mot datorn.
"Jo jag vet, jag har samarbetat med de alla.", flinar han och jag bara gapar åt det han sa.
"På riktigt!?"
"På riktigt.", försäkrar han mig.
"Det är ju.."
"Ofattbart?"
"Tänkte säga sjukt men det funkar lika bra."
Just i den stunden börjar min mobil vibrera på nattduksbordet och jag sträcker mig över Justin för att ta upp den. "Blair" lyser upp på skärmen så jag svarar.
"Hallå?"
"Hej det är jag!", säger Blair glatt. Well, that makes sense.
"Är inte du med Dylan?", frågar jag och sätter mig upp i sängen. Den är så otroligt liten att jag inte förstår hur Justin inte kan ramla ner när jag ligger här.
"Jo men han duschar så jag ringde dig!"
"Är det Blair?", viskar Justin. Jag nickar till svars. "HEJ BLAAAAAIR!"
"Är det Justin?", frågar Blair och jag sätter på högtalaren. "Hej Justiiin!"
"Vad händer?", säger Justin och tittar på mig.
"Jag är hos Dylan men han duschar så jag blev ensam kvar.."
"Det låter ju inte så trevligt."
"Det är det inte..", suckar hon.
"Men du, nu ska jag och min dam fortsätta med det vi höll på med sååå.."
"Justin!", säger jag men då har han redan lagt på. "Vad var det där bra för!?"
"Om det är vad som krävs för att få dig för mig själv, då gör jag så.", flinar han.
"Du vet väl att du låter som en förföljande våldtäcktsman när du säger så?"
"Nejdå.", flinar han till svars.
Jag sätter mig till rätta igen och kollar på skärmen där Justin nu loggat in på twitter igen. Justin och hans förbannade twitter, den är ju som hans drog.

---

FÖRLÅT FÖR TRÅKIGT MELLANKAPITEL IGEN men snart händer det roligare saker, promise! Kommentera.

 Jag slår upp mina ögon och det lyser starkt. Så starkt att jag får stänga dem hårt, och sen kommer den dunkande huvudvärken. Det är det absolut värsta med hela grejen, huvudvärken. Ifall inte den skulle finnas hade det inte varit lika outhärdligt. Med tanke på storleken på sängen jag ligger i kan det omöjligt vara min. Jag gör ännu ett försök till att öppna dem, och den här gången går det bättre. Iallafall om jag blinkar mycket. Till sist får jag min syn att fungera, och då börjar jag titta mig omkring som vanligt. Jag lyckas inte identifiera vart jag är. Det ligger lite kläder på golvet och jag har inte min klänning på mig. Jag har en stor t-shirt. Sängen är så liten att det nog inte legat någon bredvid mig, förhoppningsvis.
"Hallå", säger jag och börjar hosta för min röst är så kraxig. Inte alls som jag trodde den skulle vara. Vad sjutton hände igår egentligen!? Minnet är som bortblåst och huvudvärken dånar på ännu värre efter att jag hostat. Jag känner också illamåendet byggas upp. I ren panik försöker jag leta på någonting att spy i och ser en hink på golvet. Fort får jag ur mig det och jag mår skit. Verkligen skit.
"Jocelyn?", hör jag en nyvaken röst säga.
Först efter att jag kommit upp i liggande ställning igen reagerar jag och hjärnan börjar arbeta. Justin. Jag har varit hos Justin. Och sovit hos Justin. Och jag har Justins tröja. Tänk om vi har gjort någonting..
"Vad..", börjar jag men tystnar sen. Både för att huvudvärken gör mig galen och för att jag inte vet vad jag ska säga.
"Jag ska förklara..", börjar han. "Det spåra ur igår. Eller du, du spåra ur igår. Du blev helt galen, började kladda på varenda kille därinne.. Och um, jag tror inte att du ville göra det. Så jag tog med dig hem. Och du var jättearg på mig och sen spydde du så jag bytte om på dig och um.. Ja. Det är väl den historian."
Jag stelnar till och hela världen börjar snurra. Vad höll jag på med igår? Vadå kladda på varenda kille? Vad fan har jag gjort!? "Vad hände, gjorde jag nå-"
"Du hade inte sex.", säger han och jag pustar lättat ut. Det var väl det jag mest av allt var rädd för.
"Kan jag..?", säger jag och gör en gest på sängen.
"Visst, visst.. Jag går och hämtar vatten och en tablett.", mumlar han och lämnar rummet.
Jag borrar ner mitt ansikte i hans kudde och vill allvarligt dö. Huvudet, illamåendet, yrseln.. Allt tillsammans blir för mycket och resulterar i ännu en spya. Justin kommer in när jag är mitt uppe i det och han skyndar sig ut. Jag skulle inte heller vilja vara i samma rum med någon som spydde. När jag är försäkrad om att jag fått ut det mesta ur min magsäck tar jag tabletterna och kastar ner dem i halsen. Jag sväljer dem med ett par klunkar vatten och lägger mig sen tillrätta. Täcket drar jag över huvudet och försöker somna. Det här är den värsta dagen i mitt liv.

---

Det var bara några få dagar tills jag skulle ha mina sista skrivuppgifter inlämnade, så det gällde att jag skrev klart allting nu på en gång. Ända sedan i söndags hade jag suttit vid datorn dygnet runt och nu var det torsdag. Jag planerar att få det mesta klart tills idag, sen kan jag bara rätta allting i övermorgon och sen skicka in det. Dylan skulle nämligen ha avslutningsfest ikväll och jag var inbjuden. Egentligen tänkte jag säga nej men Dylan hade sagt att det egentligen var som vilken fest som helst, så jag sa ja. Justin skulle också gå så jag tror vi skulle komma tillsammans. De andra kommer ju ha massa att göra med skolan innan, speciellt killarna eftersom det är deras allra sista år på high school. Säkert ledsamt för dem. Mobilen börjar vibrera framför mig. Suckandes tar jag upp den och ser "Världensbästaihelauniversum" lysa upp. Jag svarar och sätter den mot örat.
"Hallå?", säger jag.
"Tjaaaaa min fina!", hör jag Justins stämma säga följt av ett skratt. "Vad händer?"
"Ingenting, jag pluggar.. Du?"
"Det låter ju kul, vill du ha hjälp?"
"Ja.", säger jag och inser hur fult det lät.
"Då är jag där om tio."
"Syns då."
"Puss.", säger Justin och börjar skratta innan jag lägger på.
Han är så fjantig! Ska alltid hålla på som att vi var ett par, han är nästan värre än Dylan. Om jag har tur kommer Justin hjälpa mig, har jag otur kommer han få mig att hitta på något helt annat så jag får ännu mer att göra sedan. Helt ärligt tror jag på det sistnämnda, Justin är ingen vidare pluggis.
Tio minuter senare knackar det på dörren men jag är alldeles för lat för att öppna så jag låter mamma göra det. På tal om mamma, borde inte hon jobba lite oftare? För att ha råd att betala huset menar jag..
"HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!", ropar Justin med sin väldkända "pedofil"-röst och skrattar sen roat åt sig själv. Hur kan man helt ärligt tycka att man själv är så rolig att man skrattar åt nästan allt!?
"Väx upp va.", flinar jag och han slänger sig på min säng. "Skulle inte du hjälpa mig?"
Han sätter sig kvickt upp och höjer på ögonbrynen. "Jag? Hjälpa dig? Skulle inte tro det!"
"Justiiiiiin!"
"Aldrig i livet."
"Säg aldrig aldrig.", flinar jag, stolt över att ha kommit på ett sånt bra argument.
"Okej då mamma jag kanske gör det om tre månader."
"Vad ska vi göra istället för att plugga då?!", motargumenterar jag. Ifall vi inte ska plugga ska vi göra något mycket roligare iallafall.
"Vi kan... Knulla?", flinar han och börjar skratta direkt efteråt.
"Alltså Justin du är den omognaste jag känner!", stönar jag och vänder mig mot datorn igen.
"Hellre omogen än tråkig!", säger han och jag kan nästan höra när hans läppar drar på sig.
"Jag är inte tråkig, snarare ordentlig och ansvarsfull!"
"Jag sa ju tråkig."

"Men!"
"Skriv klart det du håller på med så ska jag ta med dig ut på äventyr sen."
"Du vet väl att festen börjar om typ fyra timmar?"
"Vi hinner båda, man måste ju inte vara där punktligt fattar du väl."
Jag suckar åt honom och sen fortsätter jag skriva på min engelskuppgift. Vad han än ville ta med mig ut på hoppas jag att det går snabbt, för jag tänker inte komma sent och missa en vad som skulle kunna bli en toppenkväll.

"Du åker med mig ikväll va?", säger Justin senare när vi sitter i bilen.
"Jag tror det.. Eller?"
"Ja ifall du vill.", säger Justin och kollar på mig för en sekund, innan han vänder sig mot vägen igen.
"Bra, då gör jag det. Men ärligt talat vart ska vi?"
Han ler åt min fråga och säger ingenting. Bara fortsätter köra och höjer ljudet på radion. Call me maybe går på och jag är så sjukt trött på den nu så jag snart blir galen. Carly är en bra sångerska men måste radiokanalerna spela hennes låt fem gånger i timman eller? Det känns som att varannan låt är hennes och varannan är någon lokal artist som inte kan ta toner för fem öre. Okej inte riktigt så är det, men nästan.
"Gillar du den?", säger han och jag tittar på honom för att se vad han menar. Han gör en gest med sitt huvud mot radion, han menar låten.
"Nja, tycker den är uttjatad. Gör du?"
"Jag signade ju henne så jag antar att jag gillar den..", ler han och jag ångrar precis vad jag sa. Jag kanske skulle sagt något uppmuntrande om den också.
"Oj.. Men jag har ingenting emot henne absolut inte."
"Det trodde jag inte heller. Du vet du måste inte gilla hennes låt bara för att jag gjorde det.", ler han ännu en gång. Att se honom le sådär fint skulle jag nog aldrig tröttna på. Hans flin däremot...
"Nej det vet jag väl men det är taskigt att säga så ju. Speciellt till dig som känner henne.",
"Nja det tror jag inte, hon har nog tröttnat på den hon också."
Precis när han sagt det märker jag att bilen står still och att han parkerat. Jag ser mig omkring och märker att vi är vid en park. En ganska stor park.
"Vad ska vi göra här?", säger jag och stiger ut.
Vi möts vid baksidan av bilen och börjar gå.
"Det får du snart se.", ler han och möter min blick. Sen tar han fram ett par solglasögon ur fickan som han sätter på sig.
"Så soligt är det väl inte..?", mumlar jag men fortsätter gå.
"Paparazzis.", svarar han kort.
"Är de här!?", säger jag och känner hur paniken börjar stiga i mig. Jag vill inte hamna på några kort och sen pryda varenda skvallertidning i hela världen bara för att jag är i parken med min vän. De kommer säkert komma på något hemskt rykte och sen kommer jag få en massa hat. "Jag vill inte vara med på någon bild!"
"Lugna dig vi ska bara köpa glass sen går vi tillbaka. Det är bara att jag säger i en intervju att du är min barndomsvän, för det är du."
"Justin jag vill inte ha hat!", piper jag nervöst. Så fort jag blir nervös blir min röst liten och konstig.
Han stannar upp och tittar på mig i några sekunder. "Ska vi vända..?"
Jag nickar. "Snälla."
"Om du går tillbaka till bilen köper jag glass då.. Vilken smak vill du ha?", säger han och ger mig bilnycklarna.
"Överraska mig!", säger jag och vänder om. Fort börjar jag gå mot bilen, nästan springandes. Ifall några paparazzis gömmer sig i buskarna.. Vet jag inte vad jag gör. Då kommer jag aldrig mer vilja lämna huset och jag skulle säkert bli förföljd. Och hatet.. Det är det jag är mest rädd för.
Justin kommer tillbaka och sträcker mig en chokladglass, precis det jag ville ha.
"Hur visste du!?", säger jag förvånat.
"Efter att ha spenderat ett x antal glassätande timmar med dig så lär man sig.", flinar han till svar.
Jag räcker honom nycklarna innan jag fortsätter konversationen. "Jag kan inte rå för att jag älskar glass.."
"Otroligt att du inte rullar fram med tanke på hur mycket glass du äter!"
"Bra gener."
"Fruktansvärt bra gener."
Vi äter upp våra glassar och pratar lite smått samtidigt. Mest om paparazzis. Jag vill få reda på allt om dem så jag vet vad vi ska och inte ska göra för att undvika dem. När han sen startar bilen för att åka tillbaka så är klockan redan fem. Festen börjar sju och jag ska hinna fixa mig också.
"Justin! Hur ska jag hinna duscha och göra mig iordning på två timmar?!"
"Det hinner du väl?", säger han.
"Nej!? Mitt hår ska torka och sen ska jag platta det och sen sminket! Fa-"
"Tjejer och deras förbannade hår och smink. Ni är lika vackra med smink som utan, och håret kvittar.", säger han och jag kan inte rå för att en liten rodnad sprider sig ut över mina kinder.
"Må så vara, men jag vill ändå göra det.", ler jag. Fortfarande glad över det han sa.
"Jag kan komma och hjälpa dig om du vill?", erbjuder han sig.
Ett sådant erbjudande kommer bara en gång i livet, så det kan man ju knappast neka till. "Visst om du kan?", säger jag.
"Jag ska bara duscha och byta om, sen kan jag komma över. Men bara så du vet, jag kan inte garantera att jag gör något speciellt bra.", säger han och vi båda skrattar till litegrann.
Han släpper av mig på min uppfart och jag skyndar mig in. Helst av allt skulle jag vilja duscha innan han är tillbaka men om jag tror rätt kommer är han här redan om tjugo minuter. Fort springer jag in och slänger av mig de mesta av kläderna i mitt rum och sen snabbar jag mig till badrummet i underkläderna. Jag tar av det sista och hoppar in i duschen. Egentligen skulle jag vilja ta en lång, skön, avslappnande dusch men det hinner jag inte. Fort schampoo, sen balsam och sist kroppen. När jag kommer ut smöjrer jag in ansiktet på en gång och tar deoderant, sen samlar jag ihop mina underkläder och kastar dem i tvättkorgen. Sen går jag ut till mitt rum och nästan skriker till när Justin sitter därinne. Av ren reflex vänder jag mig om. och ställer mig i dörröppningen med ryggen mot honom.
"Vad gör du här!?"
"Jag är snabb, till skillnad från dig."
"Hur länge har du varit här?"
"Typ fem minuter.", svarar han. 
Jag vågar på mig att vända mig om och han tittar på mig och synar min snygga outfit uppifrån och ner.
"Sexigt värre.", flinar han. Det där flinet skulle jag så gärna vilja slå bort från hans ansikte just nu.
"Ut så jag kan byta om!", säger jag och pekar med handen mot min dörr.
Med lunkandes steg går han till dörren och skrattar till när han är framme. "Jag kommer kika genom nyckelhålet." Med dem orden sagda slänger jag dörren i hans ansikte och drar upp min garderobsdörr.

Justin blåser mitt hår medan jag sitter och sminkar mig.
"Varför fick jag det tråkiga jobbet?", klagar han för tredje gången.
"För att! Vill du hellre göra mitt smink eller?", säger jag och kollar på honom i spegeln.
"Ja det kanske jag ville.", flinar han.
"Men nu blev det inte så!", svarar jag drygt och fortsätter.
Klockan var kvart över sex och jag var långt ifrån färdig.
"Jag blir galen på er kvinnor..", säger han och fortsätter.
Sminket blir färdigt snabbt efter och då börjar jag platta håret. Justin håller uttråkat på med sin mobil och jag kan inte undgå att titta på honom ibland. Då och då drar han ihop ögonbrynen och ser bekymrad ut. Det är ganska gulligt.
"Det börjar snart.", säger Justin när han tjugo minuter senare tröttnat på sin telefon.
"Jag vet! Men kolla jag har bara det här kvar.", säger jag och tar tag i ett litet hårparti på vänster sida.
"Kan inte jag få prova?", säger han och ställer sig upp.
Han ställer sig nära mig först, nästan så nära att jag kan känna honom mot mig. Men snabbt flyttar han på sig till min vänstra sida, och jag ger honom plattången. "Förstör det inte bara!"
"Jag lovar att försöka."
Han drar försiktigt, som att han ska göra mig illa. Det verkar faktiskt gå bra och han bränner mig inte en ända gång. "Klart! Tror jag.", säger han och släpper ner håret. Jag tittar och det ser faktiskt bra ut.
"Tack så mycket.", ler jag mot honom och tar plattången.
"Allt för dig amigo.", ler han till svars och jag lägger ifrån mig plattången.
"Ser det här bra ut?", säger jag och snurrar runt ett varv. "Jag började bli osäker-"
"Du ser strålande ut.", svarar han och ser faktiskt allvarlig ut.
"På riktigt?"
"På riktigt."
"Aww.", säger jag och går fram för att ge honom en vänskaplig kram. Jag fick bara ett infall, jag var tvungen. Han kramar mig tillbaka och när vi sen släppt varandra ler han mot mig.
"Ska vi gå kanske?"
"Absolut, annars blir vi sena!", svarar jag stressat och skyndar ut.

---

LÅNGT kapitel! Hoppas ni gillar det, kommentera. :)
 

"Redan gjort.", säger jag och möter hennes blick. Både hon och Chaz stelnar till och kollar på varandra. "Inte vad ni väntade er av mig eller hur? Ni trodde att jag skulle vara en sån billig liten slampa att så fort han kom nära mig skulle jag sära på benen som att det vore vad som helst. Men gissa vad, det gjorde jag inte. Han försökte våldta mig men ni var ju så upptagna med att inte hamna i dåliga dager på grund av mig att ni inte ens frågade Dylan eller Ryan om det. Kom nu killar, nu drar vi.", säger jag och börjar gå ut därifrån. Jag kan tänka mig deras miner nu. För en gångs skull hade jag lyckats. Jag hade lyckats att få några att känna skam, något de borde efter vad de sagt. När jag ligger i sängen ikväll och ska sova kommer jag le, över att jag satte den så inåt helvetes bra. Mitt i prick.

---

Idag skulle Justin komma, något alla sett fram emot. Vi var alla sams igen. Dagen efter vi hade träffats på biljardstället hade Blair ringt gråtandes till mig och bett om ursäkt. Vi pratade i två timmar tror jag. Sen på den helgen kom Chaz över och pratade och bad om ursäkt så vi var bra också. Så alla hade planerat att Justin skulle komma hem till Chaz och vi skulle ha en rolig kväll bara vi i "gänget". Förhoppningsvis utan alkohol, men man vet ju aldrig med dem där killarna.
"Jocelyn!", hör jag mammas röst från köket säga.
"Vad?", mumlar jag och fortsätter rota runt i garderoben. Mitt största problem just nu är kläderna. Skulle verkligen behöva köpa lite nytt men mamma har knappt pengar.
"Vad ska du göra ikväll?", säger hon och kommer in i mitt rum. Utan att knacka, som vanligt.
"Jag ska till Ryan med de andra. Justin kommer tillbaka ikväll.", säger jag.
Hon suckar ut, som att hon hade kunnat göra något för att ändra det. "Vi ska ju till mormor ikväll.."
"Men Chaz ska också dit så då behöver inte jag följa med."
"Det var bara vi två som skulle åka dit. Nu kommer mormor bli jättebesviken."
"Då får hon väl bli det.", fräser jag till och kastar ut ett till linne. "Jag har ju inga kläder att ha på mig ens!"
"Passa din attityd unga dam.", säger hon och lämnar rummet. Åh vad skrämd jag blev.
Tillbaka till vad jag höll på med. Det vita linnet ser bra ut, då skulle jag kunna knyta det i magen och ha massa guldsmycken. Men det kommer nog bli kallt, och mamma skulle inte bli glad. Men längst inne i garderoben skymtar jag något som jag sett fram emot att hitta på länge. Ett litet finurligt leende klistras på mina läppar när jag drar ut SWEET-tröjan. Den luktar helt underbart nytvättat, med en svag doft av blommor. Ett par mörka jeans skulle sitta jättebra med den, det vet jag från erfarenheter. De jag hade igår borde vara jättebra, jag träffade ändå bara Ryan och Dylan då. Sen kan jag ta mammas ljusa boots och någon gammal jacka. Perfekt.
"Mamma!", ropar jag från dörröppningen och hon visar sig snart påväg från vardagsrummet.
"Vad är det?", säger hon mjukt och närmar sig mig.
"Ser det bra ut?", säger jag och snurrar runt så hon får se på hela outfiten. När jag stannar för att se vad hon säger, står hon bara och ler fånigt. "Vadå?"
"Du är jättefin gumman.", säger hon och kommer fram och pussar mig i hjässan. Sen kramar hon mig. Det var en väldig humörsvängning, från rasande till en riktig softis.
"Tack.", säger jag och släpper henne.
Hon går tillbaka till vardagsrummet och jag tar mig till badrummet. Det ser bäst ut med plattat hår till, och det är ju bra att iallafall se ut att ha ansträngt sig lite till att Justin kommer. Tjugo minuter senare är håret sprikrakt och det är bara att fixa sminket. Jag kör på relativt naturligt så det tar inte alltför lång tid.
"Gumman jag tror att Blair är här nu.", säger mamma och ställer sig i badrummet.
"Okej vad bra." Jag lämnar rummet för att ta med mig mobilen och nycklarna. Sen går jag till hallen för att få på mig ytterkläder. "Vi ses ikväll då mamma!"
"Ja, jag antar det."
"Hejdå!", säger jag och smäller igen dörren. Det blåser ganska mycket så vinden gav extra kraft till smällen. Hoppas att mamma inte tror att jag är arg nu bara för det.
Blair sitter och ler när jag kommer. "Vad?"
"Nej jag tycker bara att du är fin idag." Inombords blev jag jätteglad över komplimangen, men ville inte visa det för mycket. Man ska ju förvänta sig det av sina tjejkompisar, så att jag blev överdrivet glad är bara töntigt.
"Tack, du med.", säger jag och synar hennes gulliga outfit med tights, shorts och en oversize:ad tröja.
Hon åker förbi Ryans hus och då börjar jag tänka på mina gulliga små bästavänner. Jag är så glad och välsignad att ha dem. Utan dem hade jag inte överlevt Luke-incidenten. Dylan är ju en stor del till att jag gjorde det.
"Jorden anropar Jocelyn, vi är framme!", säger Blair och jag rycker till. Hon börjar skratta och öppnar dörren för att hoppa ut. Duktig jag är som inte ens märker att hon stannat bilen. Jag går ut precis efter och springer efter henne, jag vill ju inte komma in fem minuter senare. Dörren öppnas av ingen annan än Justin.
"Blair, Jocelyn!", säger han och kramar om oss. "Jag har saknat er tjejer."
"Vi har saknat dig med.", ler Blair och vi tar av oss ytterkläderna.
När vi kommit in hälsar vi på de andra killarna och de följer oss till vardagsrummet. Justin börjar berätta om någon stor intervju han gjort i New York och ett galet fan som hade gömt sig i en papperskorg för att få tag på honom. Det är sjukt vilka metoder hans "beliebers" tar till för att bara få en liten glimt av honom eller en bild av honom. Här sitter jag i samma rum som honom men ser honom bara som en vän. Är det dumt av mig? Borde jag känna mig hedrad på något vis? Jag hoppas inte det för han känns bara som gamla Justin som Chaz jämt lekte med när vi var små.
"Jaha, vad ska vi hitta på nu då gottfolk?", säger Chaz.

Dylan får genast ett flin på sina läppar, jag kan nog bara tänka mig vad han har i tankarna just nu.
"Vad sägs om 'jag har aldrig'?", flinar Dylan och killarna nickar gillandes.
"Absolut, jag går och hämtar grejerna.", ler Chaz. Festsugen säkert.
"Jag hjälper dig!", säger Blair.
Värst vad alla ville dricka idag då!



Killarna hade bestämt att vi skulle köra "jag har aldrig". Ett spel jag aldrig riktigt kört sådär. Alkohol och jag går inte ihop så jättebra, och jag kan inte påstå att jag är något stort fan utav det. Visst jag dricker på fester, men en shot för mycket så däckar jag av. Jocelyn sitter och tittar på mig så jag möter hennes blick och ler. Hon ler tillbaka, en helt perfekt tandrad visar sig tydligt. Hennes leende är nästan bländande.
"Brukar du köra sånt här?", säger hon och sätter sig lite närmare mig.
Jag skakar på huvudet leendes. "Det är inte min grej riktigt. Brukar du?"
"Inte min heller. Jag har aldrig kört det faktiskt.", säger hon.
Har hon aldrig kört jag har aldrig!? Så som hon ser ut skulle det inte förvåna mig om hon gjort allt och lite till. Jag skulle nog inte kunna bli tillsammans med henne just för att det är min barndomsvän och Chaz' kusin, men att hon ser bra ut kan jag inte neka till. Hon liknar mitt ex Jasmine väldigt mycket, lite spansk eller mexikansk.
"Oj, det trodde jag inte om dig.", säger jag.
"Trodde inte vadå?", säger Dylan och slår sig ner mellan oss.
"Att Jocelyn inte kört jag har aldrig.", säger jag och Dylan vänder sig mot henne.
"Har du aldrig kört jag har aldrig!?" Hennes kinder får en lätt rosa ton och hon slår ner blicken i knät.
"Nej.", säger hon men kollar sen upp igen.
"Då ska vi lära dig på rätt sätt.", flinar Dylan. Han lyckas alltid blanda in något perverst i alla situationer. Om tio år kommer han säkert vara en ungkarl som aldrig haft ett seriöst förhållande. Han är en sån person som man förväntar sig något sådant av.
"Nu kör vi!", säger Blair som kommer ut med en bricka full av shotglas. De är nästan fyllda upp till kanten med en genomskinlig vätska, säkert tequila. Chaz älskar att shotta, så han har säkert allt möjligt i hans spritgömma.
"Vem börjar säga något?", säger Nolan som jag inte märkt av speciellt mycket.
"Jag!", säger Blair. "Jocelyn du vet hur det går till va?"
Jocelyn skakar på huvudet och Blair förklarar lite snabbt, sen säger hon det första påståendet.
"Jag har aldrig haft sex!", blev det och alla räcker sig efter ett glas vad jag ser. Precis när jag ska sätta glaset mot munnen ser jag att Jocelyn sitter och ser obekväm ut med inget glas i sin hand. Har hon aldrig haft sex heller!? Den här tjejen har säkert ett par hundratals överraskningar gömda i sig.
"Drick då Justin!", säger Blair lite surt och jag märker att alla redan ställt tillbaka sina glas helt tomma. Fort stjälper jag ner det och smäller det lilla glaset i bordet. Chaz fyller upp glasen igen, allas utom Jocelyns.
"Okej min tur.", säger Dylan och alla börjar skratta, beredda på ett absurt påstående. "Jag har aldrig varit kär!"
Djupt för att vara honom. Den här gången är det bara jag, Chaz, Ryan och Nolan som tar upp glas. Har inte Blair varit kär!? Men när jag tänker efter så har hon trots allt bara haft kortvariga förhållanden. Ibland när jag kommit tillbaka har hon hunnit byta pojkvän ett bra par gånger. Vi dricker upp och sen fortsätter leken ett tag. Ifall det blir fler påståenden som detta kommer jag snart vara dyngrak.

"Jag har aldrig blivit utnyttjad.", mumlar Jocelyn och sträcker sig efter ett glas. Förvånansvärt var det bara hon och Blair som tar upp varsitt.
"Skål syster.", säger Blair och klickar försiktigt sitt glas mot Jocelyns.
De dricker upp det snabbt och sen fortsätter Nolan med ett sjukt sexpåstående som alla bara skrattar åt. Kvällen fortsätter och blir riktigt bra, det är bara Dylan och Nolan som blir jättefulla och knappt kan ta sig upp för trappen. Resten är bara härligt påverkade, så man fortfarande har förståndet kvar. Vi alla går in till Chaz' rum och pratar som vanligt. Blair och Dylan börjar hångla efter en stund. Inte konstigt att Dylan bara drar med sig slödder hem, när han är full blir han ju kåtast i Kanada. Det skulle jag kunna skriva en låt om. Tanken fick mig att skratta och Ryan som sitter bredvid mig vänder sig mot mig.
"Vadå?", undrar han och jag bara gör en gest som visar "ingenting". Han nickar och fortsätter sin konversation med Chaz.

"Jaha så här sitter vi.", säger Jocelyn och fnittrar lite. Hennes blick är annorlunda, lite dimmig.
"Ja det gör vi visst.", ler jag mot henne. Jag kan inte låta bli när hon är sån här.
"Snart är det skolavslutning.", säger hon som att det var det uppenbaraste i hela världen. Jag skrattar åt henne också och då börjar hon fylleskratta. Det verkar som att hon är den lättpåverkaste härinne. Hon kan inte ha druckit mer än oss andra men är betydligt lulligare.
"Blair och Dylan verkar ha något på gång.", säger hon och pekar mot dem. Hennes ansiktsuttryck är så busigt och hemlighetsfullt på samma gång att jag ännu en gång brister ut i ett hemskt asgarv. Alla tittar mot oss och undrar vad det är vi håller på med. Till och med Blair och Dylan lägger av för att se. "Det är lugnt folk! Vi har bara en konversation om.. Skolavbalen."
Alla med medvetet kvar börjar skratta som bara den. Hon är nog mer borta än vad jag trodde, otroligt nog, Jag börjar hänga med i skrattet igen. Det är så skönt att sitta här med alla vänner samlade och bara skratta åt allting. Jobbet skulle inte sätta igång igen förrän om flera veckor, så nu är det bara att fokusera på att ha roligt med de som får mig att skratta mest.

---

Första kapitlet med Justins perspektiv också och förlåt att det blev skitdåligt! Har aldrig skrivit ur en killes perspektiv förut så det kommer bli.. Knas. Kanske lär mig om ett tag. Någon med novellblogg som har några tips?! Känner mig helt borta och det känns som att jag skriver som att han tänker som en tjej och det ska han ju inte göra.. Tråkigt. Kommentera era åsikter guyyys!

---

I flera dagar hade jag känt mig tom. På allt. Tänk ifall jag inte hade sprungit därifrån, vad hade han gjort då? Våldtagit mig? Tänk om han har gjort det med flera tjejer? Jag som trodde att jag var påväg att få en riktigt bra vän som var utanför "gänget", men allt var bara ett spel för att få mig i säng. Som alla sagt..
"Jocelyn?", säger Dylan.
Han hade tagit med mig till festival marketplace för att äta middag, men jag hade ingen aptit. När han kom för att hämta mig sa mamma att det var bra för mig att komma ut lite. Som att hon vet något. "Mh?"
"Ät.", beordrar han mig. Jag stirrar ner i min tallrik men mina friterade kycklingvingar ser fortfarande lika oaptitliga ut.
"Jag är inte hungrig.", säger jag med en hes röst. Det känns som att jag inte pratat på flera år, fast jag pratade för säkert en kvart sedan.
"Han är en skitstövel och han är inte värd dina tankar, och han är absolut inte värd att svälta sig över. Snälla ät lite." Luke kom till mina tankar ännu en gång. Det var som att han var fast i min hjärna för att hemsöka mig. Så fort jag blev ensam kändes det som att en zombie tog över mig och tvingade mig själv att tänka på det. Det fick mig att kännas som en överkörd snigel som sedan blivit doppad i dödlig syra för att sen bli stampad på. Det var hemskt.
"Varför lyssnade jag inte på er för?", börjar jag. "Då hade jag blivit besparad all den här smärtan och då hade alla varit på min sida nu. Jag har bara dig Dylan, dig och Ryan. Alla de andra lämnade mig." Dylan har tagit sig upp och står och kramar mig fastän jag fortfarande sitter ner. "Jag vill inte vara kvar här längre. Jag trodde verkligen att det här var vart jag tillhörde, men nu är jag inte lika säker på det fortfarande. Nu känns det mer som att USA var menat för mig."
"Säg inte så. Det är bara nu det känns jobbigt, men det kommer bli bättre.", tröstar han mig och jag kan inte låta bli att känna att Dylan är och kommer alltid vara den som står mig närmast. Till och med närmare än Blair.
"Kan vi åka hem?", frågar jag och han nickar mot min axel. Han håller armen runt mig när vi går därifrån, som en gest för att säga att han finns. Och det betyder väldigt mycket för mig att han gör det.
Väl hemma hos mig satte vi på en film och tittade på en i tystnad, vilket var otroligt skönt. Äntligen någon som förstår att jag inte vill snacka om hur jag känner hela tiden. Mamma höll jämt på så i början när vi bodde i USA. Hela tiden skulle jag berätta hur jag mådde och hur allting kändes, och det var hemskt irriterande. Det var då jag började stänga henne ute och ända gången jag pratade med henne var när jag tjata om att åka tillbaka hit. Vilket var ett stort misstag. Eftertexterna rullar på bara sekunder senare och Dylan sträcker på sig för att sedan vända sig mot mig. Helt plötsligt drar han armarma mot mina sidor och börjar kittla och trycka överallt så jag tvingas till att skratta, högljutt också.
"DYLAN! DYLAN SLUTA!", skrikskrattar jag och det får han bara att fortsätta ännu mer. Jag sparkar med fötterna i luften som för att det blir mindre effekt då. "SNÄLLA JAG KOMMER KISSA PÅ MIG!"
"Okej, bara för att jag inte vill ha kiss på mina nya byxor.", flinar han och släpper mig.
"Varför gjorde du så för!?", säger jag.
"För att. Nu känns allt mycket bättre eller hur?"
När han väl säger det så börjar jag tänka på det. Alla bekymmer är som bortglömda och negativiteten tar inte över min hjärna längre. "Tack."
"Allt för dig sis.", säger han och ler lite i slutet. Ett äkta genuint leende. "JB kommer hit snart!"
"Ja just det, när var det nu igen?"
"Nästa söndag.", svarar han och ser lycklig ut. Nu ska de äntligen få träffa sin saknade bästa vän igen.
"Jag har faktiskt saknat honom också.", säger jag. "Han kunde göra mig sällskap på dagarna, till skillnad från er."
"Ser du, du kan till och med skämta nu. Se till att inte börja tänka på massa strunt när du går och lägger dig nu.", säger han och jag nickar. Det känns betydligt bättre att må såhär. Min mage kurrar till och Dylan gör samma min som Pauly D gör när han ska säga någonting som för att säga "sa ju att jag hade rätt från första början".
"Jag vet jag borde ha ätit! Men jag var inte hungrig då. Ska vi beställa pizza?", flinar jag.

-

"Är du nervös?", sa Ryan över telefonen. Vi skulle träffa hela "gänget" på det lokala biljardstället. Alla utom Justin då, han var ju inte här än.
"Faktiskt, ja. Vad ska jag ha på mig!?"
"Skojar du, är det ditt största bekymmer för tillfället?!"
Jag fnittrar till, typiskt Ryan och Dylan-beteende. Får mig alltid att skratta. "Hallå jag är tjej!"
"Jo det är sant. Men det kommer gå jättebra."
"Det var inte svaret på vad jag ska ha på mig.", säger jag och nu är det Ryans tur att skratta.
"Alltid likadan. Sätt på dig något vanligt bara, det är inte precis som att vi ska träffa presidenten."
"Okej du har rätt. Men jag måste fixa håret nu, hämtar ni upp mig om en halvtimma då?"
"Japp, vi ses då."
"Det gör vi.", säger jag och lägger på. Om det var något vi var duktiga på var det att snacka i telefon, länge också. Jag får fram en helt vanlig men ändå snygg outfit ur min garderob. Leggings och ett linne med kors på. Till det ska jag ha guldringar och min camoflaugejacka. När jag är ombytt och känner att det stämmer med kläderna, fixar jag mitt hår till en tjock fläta. Det är faktiskt ganska fint med fläta, jag borde ha det oftare.
Om kvällen blir bra kanske jag har min kusin och bästa vän tillbaka, det är vad jag hoppas på.
"Ryan är här!", ropar mamma nerifrån. Redan!?
Snabbt drar jag ihop standardsakerna och slänger ner i en väska sen rusar jag ner. På med vansen och jackan, sen en sista blick i spegeln. Ser OK ut, nu gäller det att vi blir sams.
"Ses ikväll det blir inte sent.", säger jag innan jag drar igen dörren utan ett svar.
Ryan och Dylan som sitter i baksätet vinkar åt mig.
"Så du sparade den bästa platsen till mig?", flinar jag när jag tagit mig in och är igång med att sätta på mig bältet.
"Ja du förstår om jag inte gjorde det visste jag att jag skulle fått ett litet mensmonster på mig."
"Dylan!", säger jag och killarna skrattar. De håller samtalet uppe hela vägen, säkert för att jag ska hålla mina nerver i styr. När de parkerat ger de mig ett peptalk som inte behövts egentligen, jag var ovanligt lugn för vad som snart skulle ske. De öppnar dörren åt mig så jag kommer in först, men de går om mig för så fort jag får syn på Chaz' kalla blick så blir mina steg tusen kilo tyngre. Det kändes som att någon la två elefanter i mina skor och jag kände inte för att fortsätta längre in.
"Kom.", säger Dylan och drar med mig till dem.
De sitter i ett hörnbord så där hamnade vi. Blair ser lika kall och arg ut som Chaz. Som att båda inte redan har fått ut sina känslor på mig än.
"Hur går det med dig och loverboy då?", får Blair ur sig och tittar rakt på mig. Det känns riktigt jobbigt så jag tittar bara ner i mitt knä. "Har han fått ner dig på rygg än eller?"
"Blair!", ryter Dylan till. "Det räcker."
"Nej jag tycker också hon ska berätta. Hon har säkert varit hans sexslav sen jag sedan pratade med henne.", säger han. Säkert i hopp om att såra mig också, och ifall han skulle fått betyg på det hade han fått A+.
"Om ni inte lägger av kan vi dra. Det där var jävligt onödigt sagt, av er båda.", fräser Dylan.
"Bara sanningen.", säger Chaz och kollar på någonting som att det han sa var vad som helst. Han är så hjärtlös för tillfället, det här är inte den Chaz jag känner. Han kanske har förändrats, och aldrig kommer bli normal igen.
"Skulle vi lösa det här eller inte?", säger Ryan.
De gör ingen ansträngning till att svara. "Äh vi struntar i dom.", säger Dylan och ställer sig hastigt upp. Helt oväntat välter han stoler och sparkar iväg den ett par meter.
"Okej vänta!", säger Blair. Hon låter nästan desperat. Dylan sätter sig ner igen.
"Prata.", säger Dylan.
"Ifall vi någonsin ska kunna snacka igen måste du bryta kontakten med Luke. Jag vill inte hamna i dåliga dager bara för att min bästa vän har dejtat Kanadas största manshora."
"Redan gjort.", säger jag och möter hennes blick. Både hon och Chaz stelnar till och kollar på varandra. "Inte vad ni väntade er av mig eller hur? Ni trodde att jag skulle vara en sån billig liten slampa att så fort han kom nära mig skulle jag sära på benen som att det vore vad som helst. Men gissa vad, det gjorde jag inte. Han försökte våldta mig men ni var ju så upptagna med att inte hamna i dåliga dager på grund av mig att ni inte ens frågade Dylan eller Ryan om det. Kom nu killar, nu drar vi.", säger jag och börjar gå ut därifrån. Jag kan tänka mig deras miner nu. För en gångs skull hade jag lyckats. Jag hade lyckats att få några att känna skam, något de borde efter vad de sagt. När jag ligger i sängen ikväll och ska sova kommer jag le, över att jag satte den så inåt helvetes bra. Mitt i prick.

---

Även fast jag helst utav allt skulle vilja ligga kvar i sängen hela dagen, tar jag mig upp för att hinna göra mig iordning. Luke ska hämta mig efter lunch och sen ska vi tydligen vara borta hela dagen. Han hade planerat någonting, och det gjorde mig alldeles varm inombords att det var för mig han hade ansträngt sig. Idag är det sjätte gången vi träffats, och vi har sammanlagt pratat i tre och en halv vecka. 20 dagar om man räknar med dagen vi träffades, det är sjukt. Efter den varma duschen fönar jag mitt hår och sminkar mig, sen fixar jag min frisyr och tar på mig kläder. När jag väl är klar har jag en halvtimma på mig att göra mat och äta, perfekt.
Snart skulle Justin komma hem också, vi hade inte träffats på evigheter! Det skulle bli jätteskönt att ha någon att umgås med när de andra är i skolan, men det skulle inte förvåna mig om han blev tvingad till en massa jobb samtidigt. Enligt Dylan och Ryan är han aldrig helt ledig, och det måste verkligen suga. Om det hade varit jag vet jag inte vad jag hade gjort, jag hade blivit galen och mördat femtio gamla tanter över sjuttioårsåldern och sen begravt dem i min trädgård. Nej alltså vad har jag för störda tankar egentligen?
Lukes bil rullar in på gatan precis i tid när jag ställt in disken och är påväg mot hallen. Hoppas han inte tar med mig på något för konstigt bara.
"Hej dollface", säger Luke när jag kommer och han pussar mig på kinden. Det gör han alltid när vi träffas.
"Hej hot stuff", flinar jag till svars och han börjar köra. "Vart ska vi?"
"Överraskning.", säger han och håller ansiktet blankt, som för att han inte vill ge ut några detaljer.
"Kom igen, du kan berätta ändå!", tjatar jag men han bara skakar på huvudet och sätter på musiken. Om det är såhär han vill ha det så ska han få det så! Jag sätter armarna i kors framför mig och sjunker ner längre i sätet, i hopp om att likna en tjurig liten unge. Luke får syn på mig och skrattar till, mission accomplished.

 

 

Vi hade gjort roliga saker hela dagen, men nu började solen åka neråt och ett underbart gulrosa ljus prydde himlen. Först hade vi åkt rullskridskor, sen paddlat kanot och nu satt vi här i parken. Luke hade fixat värsta picknicken med massa frukt och chokladfondue, gulliga lilla pojke. Synd att han inte betyder mer för mig än en vän, han hade verkligen varit en fin pojkvän.
"Så vad tycker du, ska vi fortsätta partyt hemma eller?", flinar han. Jag slår till han på axeln och äter upp min jordgubbe.
"Jag tycker att vi ska äta upp frukten.", säger jag och kan inte låta bli att känna mig vuxen.
"Som du vill, min dam.", säger han och jag börjar skratta. Idiot är vad han är, en rolig idiot!
Vi åt upp frukten medan vi pratade om Degrassi, då jag blivit väldigt intresserad av serien på sistone. Jag hade kollat de första säsongerna men insett att Luke inte varit med på dem. Då googlade jag upp det och hyrde sen säsongerna där han faktiskt var med. Vi plockade ihop och begav oss sen till bilen. Han började köra och satte på musiken, efter ett tag kom Justin på och jag skrek åt han att vara tyst för att sen dansa med armarna i takt till musiken. Han började garva åt mig men jag fick säga åt han att fokusera på vägen, inte ville jag krascha som min far.
"Det här har varit en sån sjukt rolig dag.", säger jag när vi åkt en bit.
"Men den är inte över än.", flinar han. "Du följer med mig."
Jag skrattar åt honom, men ser sen att han är allvarlig. "Åh verkligen?"
"Åh verkligen, det gör du.", flinar han.
Sagt och gjort, han parkerar på hans fortfarande enorma parkeringsplats och sen går vi in. Den här gången går vi inte ner till biosalongen utan upp till hans rum på en gång. Jag sätter mig på sängen medan han går på toaletten. Han har verkligen ett fint rum. Ganska stilrent och stort, men ändå typiskt killigt på något sett. Det känns som att rummet symboliserar Luke, som att det visar hans riktiga jag. Efter ett tag kommer han ut och tar fram datorn, sen lägger han sig i sängen.
"Kom.", säger han, sträcker ut underläppen och klappar på platsen bredvid honom.
Jag ler och hoppar sen upp och sätter mig. Han går in på standardsidorna, som vanligt. Även fast han är "känd" så får han inte speciellt många gillningar och kommentarer på hans facebook-sida. Jag undrar om han inte kanske är en B-kändis ändå. Efter en stund slår han igen locket på datorn och kollar på mig.
"Vad tittar du på?", fnittrar jag nervöst. Jag blir så obekväm när han gör sådär.
Innan jag ens hinner fatta vad han håller på med trycker han sina läppar mot mina. Drar sin tunga mot min mun för att få ingång, men stum som jag är bara sitter jag där med klaröppna ögon. Han pressar isär mina läppar med sin tunga och jag blir nästan tvingad till att hålla på tillbaka. Det här känns bara obekvämt, så jag placerar mina händer försiktigt på hans överkropp. Han lägger inte av, bara lägger sig över mig i stället. Okej, det här börjar bli läskigt. Jag trycker mig ifrån honom och börjar försiktigt röra på huvudet. Nu borde han väl ändå fatta att jag inte vill!
"Luke.", får jag fram mellan allt hångel. Han bara fortsätter. "Luke!"
"Lugna ner dig..", mumlar han och fortsätter. "Det kommer gå bra."
Vad är det som kommer gå bra!? Hans ena hand letar sig upp till mitt bröst, vad fan!? Jag slår till handen på en gång, det här är inte okej!
"Luke!", nästan skriker jag och puttar han ifrån mig. "Vad håller du på med!?"
Hans ögon blir mörka av ilska. "Vem tror du att du är!?", spottar han ur sig.
"Jag trodde att vi bara var vänner!", säger jag och känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocken.
"Lägg av nu.", ryter han och lutar sig fram mot mina läppar igen, men då börjar jag göra motstånd. Vrider huvudet mot alla möjliga håll. Är han helt jävla störd eller!? Sen känner jag en hand som letar sig in i mina byxor, vad är problemet?!
"LUKE!", skriker jag det högsta jag kan.
"Slappna av för fan!", fräser han och knäpper upp mina shorts.
"Sluta! Jag vill inte Luke, på riktigt jag vill inte.", säger jag. Han bryr sig inte utan fortsätter bara. "Luke!"
Jag sparkar till honom det hårdaste jag kan, och då rullar han över till ena sidan så jag får chansen att ställa mig upp och rusa ut därifrån.
"Din jävla fitta!", ropar han medan jag bara springer det snabbaste jag kan.
Jag tar inte jackan eller någonting, bara fokuserar på att ta mig ut. En utav hans rumskompisar är precis påväg mot dörren men jag bara pressar mig förbi henne och springer. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, han bor i fucking Toronto. Efter minuter utav springande lugnar jag ner mig och känner på mina byxfickor att telefonen ligger kvar. Tuuuur. Med tårarna rinnandes nerför kinderna får jag fram Dylan i kontaktlistan och trycker på ring. Signal efter signal går och till sist svarar han.
"Dylan," gråter jag fram. "kan du hämta mig i Toronto?"
"Vad har hänt?", säger han chockat och jag hör hur något knakar till. Förmodligen hans säng.
"Luke.", säger jag och gråtandet blir ännu värre.
Först blir det tyst, och han mumlar något ohörbart. "Jag åker nu, vart är du exakt?"
"Jag har ingen aning.", säger jag ärligt.
"Skitsamma jag letar upp dig på hitta mina vänner. Stanna där du är!", säger han.
"Dylan, lägg inte på.", säger jag med snoret rinnandes som Niagrafallen. "Snälla lägg inte på."
"Jag är här Jocelyn, var lugn.", säger han med en röst som får mig att känna mig trygg helt plötsligt. Jag som trodde att det var Chaz jag skulle ringa i nödfall, men så blev det inte. Inte sen han skällde ut mig. Men de hade rätt. Allihopa. Han var bara ute efter en sak, det perversa äcklet.

Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.

---

Äntligen helg, brukade många säga. Idag hade jag städat hela dagen, och smsat med Luke. Han var jättegullig verkligen, men jag ser han som vän. Han är min vän. Dylan hade ju varit så himla seriös och sagt att han är en player, så jag ska inte få in det på en sån bana. Även fast Dylan höll på och skämta på skype igår och fråga "om vi fick något" så tror jag ändå han håller fast vid det han sa, att jag inte ska falla för honom för de inte vill behöva plocka upp delarna från mitt brustna hjärta. Jag tar svabben och trycker ner den i hinken som var full med varmt vatten, trycker ur vattnet i den lilla urhåliga fördjupningen och sen drar jag den över golvet. Gör samma process om och om igen tills hela golvet har en hinna blött vatten över sig. Någon knackar på min dörr, mamma antagligen, så jag fortsätter bara med det jag gör.
"Jocelyn." Isheten i rösten får mig att rycka till och vända om, och där står han. Med ett besviket och argt ansiktsuttryck, som att jag gjort honom något.
"Chaz.", imiterar jag honom.
"Klipp av skitsnacket, du ska inte träffa Luke fucking Bilyk utan att varken jag eller Blair vet om det.", fräser han. Jag har aldrig i hela mitt liv sett Chaz såhär rasande förut. "Chaz, lugn-"
"Jag tänker inte lugna ner mig ett dugg, Luke är INTE BRA FÖR DIG Jocelyn! Vad är det du inte förstår!?"
I ett försök att lugna ner mig så det inte skulle bli ett stort bråk, stänger jag ögonlocken och tar djupa, jämna andetag. "Snälla, vi har inte gjort någonting. Vi är ingenting. Vi har träffats en gång som vänner, vad är grejen?"
"Han vill bara ha dig i sängen! Fattar du det? Sluta prata med honom, släpp kontakten med honom. Nu.", säger han med den strängaste och hårdaste rösten jag hört.
"Ja jag förstår men han är inte sån mot mig."
Chaz skakar på huvudet och skrattar sarkastiskt åt mig. Vad har alla för problem? "Han beter sig som han gör mot dig med alla tjejer, fattar du väl. Leker snäll och gullig sen så fort han haft sex med dem dumpar han dem. Sluta bara prata med honom så löser det sig!"
"Men ge-"
"Får jag din mobil?", säger Chaz.
"Va?"
"Ge mig din mobil.", beordrar han.
I rädsla om att han ska göra något han kommer ångra ifall han inte får den, ger jag honom den. Han gör något med den och sen får jag tillbaka den. "Bäst för dig att du inte letar upp honom igen, säger jag bara. Vi vill inte att du ska bli sårad, och ifall du inte lyssnar på oss måste vi göra såhär.", säger han kallt och lämnar rummet.
Vad har hänt med alla här, varför blev alla så himla konstiga bara för att jag började prata med en kille? Som att de dömde mig så mycket att de var tvugna att eliminera det för att jag skulle bli som dem. Men tänk om jag inte vill vara som dem då? Vad gör de då?

-

Mamma hade beställt pizza som en belöning till vårat slit. Förstår inte hur snabbmat kan vara en belöning, men om det är vad som gör henne nöjd så får jag väl låtsas att det gör mig nöjd också.
"Jag hörde dig och Chaz förut.", säger mamma mitt i maten. Jag blir stel som en pinne men försöker ändå låtsas att det inte spelar någon roll.
"Jaha."
"Håller du på med någo-"
"Lägg dig inte i.", säger jag och fortsätter äta. Jag behöver inte få hela släkten på mig om en kille, det räcker redan med allt från mina vänner. Pizzan blir helt plötsligt inte så aptitlig längre, så jag slänger ifrån mig biten och ställer mig upp. "Tack för maten."
Jag lämnar rummet snabbt och går in till mitt egna rum, där jag lägger mig i sängen och bäddar in mig under täcket. Klockan är bara sju men jag ser ingen anledning till att vara uppe längre, så jag kan likagärna ligga här och tänka på hur uselt mitt liv har blivit. Det som såg ut att gå så bra, bara blev till en stor boll av börda. Allt känns bara jobbigt när man har alla emot sig, och nu tog de Luke ifrån mig också.
"Gumman.", hör jag mammas stämma utanför. Hon knackar försiktigt på dörren och går sen in. "Du åt ju nästan ingenting."
"Jag är inte hungrig längre.", säger jag kort i hopp om att hon ska lämna mig ifred.
"Men du måste äta."
"Jag äter imorgon, kan du inte bara dra?", säger jag och vänder mig in mot väggen.
Hon tystnar men står ändå kvar ett par sekunder, sen hör jag hur stegen lämnar mitt rum och dörren som stängs. Hur mycket krävs det för att en surkärring ska lämna en, förstår hon inte när man går in på sitt rum och lägger sig på sängen att man vill vara ifred? Bitterfitta är vad hon är. En stor fet idiot. Allt hade blivit så jävla mycket bättre om hon hade stannat i USA och lämnat mig här. Varför kunde inte hon dött istället för pappa? Det var en hemsk tanke, men allvarligt. Hon bara går mig på nerverna och gör allting värre hela tiden. Pappa skulle förstått, det är det pappor gör. Chelsea på Teen mom 2 har en perfekt pappa som gör allt för henne och ger henne allt vad hon vill ha. Här ligger jag med en mamma som inte har några pengar, med alla vänner vända emot mig alldeles ensam. Varför får jag alltid känslan av att jag är ensam? Någonting börjar låta, och jag sätter mig upp för att försöka få reda på vad det är. På nattduksbordet är bara mitt alarm och ögondroppar så där låter det inte, på golvet ligger min mobil upp och ner, det är antagligen den. Jag tar upp den och vänder på den så jag får se skärmen, "Blair" lyser upp. Ska hon förstöra min dag ännu mer eller, precis som Chaz och mamma redan lyckats perfekt med? Den röda knappen ser mer inbjudande ut än den gröna, så jag trycker på den och stänger av telefonen. De alla kan fara och flyga någonstans, iallafall idag.

---

Skitdåligt kapitel jag vet och jag vet att Justin knappt är med någonting just nu men vänta bara. Ni måste läsa alla de här jobbiga kapitlena först, annars kommer novellen inte alls bli som jag tänkt den för att bli. Har redan börjat tänka att jag kanske ska skippa vissa delar bara så ni ska få komma till Justin-delarna fortare. Nästa kapitel kommer på tisdag och kapitlet efter det på torsdag! Ser ni, jag börjar få knycken på detta nu. ;)

---

Luke skulle komma när som helst, men jag hade ändå lyckats stå här ute så länge att jag blivit lite småfrusen. Och det var ändå juni snart. En svart bil rullar fram och saktar ner framför mig, och jag ser Luke i förarsätet. Glad över att inte behöva frysa mer, hoppar jag in bredvid honom.
"Tja", säger han och ler hans välkända, bländande leende.

"Hej.", svarar jag honom och försöker le lika gulligt tillbaka.
Han synar mig från topp till tå, även om jag sitter ner och börjar sen köra. "Du ser het ut i det där."
Det bränner till i ansiktet och jag kan riktigt känna hur rodnaden sprider ut sig över mina kinder. "Tack", piper jag. "Du med."
Han ler men håller fortfarande blicken på vägen. Jag undrar vart den här biosalongen ligger, med tanke på att jag inte varit här på ett tag. Det fanns säkert en i Stratford, men han kanske tänkte åka till Toronto eller något. "Jag tänkte att vi kan åka hem till mig och kolla istället för en biograf, jag har biosystem i källaren och vi kan ju bara hyra lite film. Eller vad tycker du?"
Woah. Hur stor skådespelare är han egentligen? Borde jag känna mig ärad som sitter i hans bil? För jag känner mig mer nervös än ärad för tillfället. "Jaha, men det blir väl jättebra. Kommer det bara vara vi?"
"Alltså mina kompisar kommer antagligen vara i huset men inte störa oss speciellt mycket. Det är inte bara mitt hus.", säger han.
Jag nickar och försöker att låta så normal och onervös som vanlig på rösten. "Men det gör ju ingenting. Det är bara kul med mer sällskap."
Han ler nickandes och kör sen in på en stor uppfart som säkert rymmer 4-5 bilar. Huset var ungefär storleken på mitt hus och ett till. Kanske ännu ett till förresten. Hur i hela friden kunde han och hans vänner ha råd med detta!? Var hans vänner barn till Will Smith eller Kris Kardashian eller vad?! Det här var ju sjukt, med tanke på hur ung han var.
"Åh herregud..", mumlar jag när vi närmar oss dörren. 

"Vadå?", säger han och öppnar. "Hallå!"
Jag hör några tjejröster skrika tillbaka. Bor han verkligen med Kylie och Kendall!? "Hur många är ni som delar på det här enorma huset egentligen?"
"Vi är åtta faktiskt.", säger han och nickar. Det hade inte förvånat mig om han sagt tjugo eller trettio, det hade varit en normal mängd till ett sådant här hus.
Luke tar min hand och leder mig genom hela huset, och jag får hälsa på säkert fem tjejer. Alla är supersöta och det skulle inte förvåna mig om det var hans personliga sexdockor eller något. Vi stöter på en mörkhyad kille i korridoren som hälsar artigt till mig och verkar syna mig på samma sätt som Luke gjorde. Vad är grejen med mina kläder idag?! Vi kommer slutligen till en vit dör med grå knopp som han öppnar, och där löper en mörk trapp i trä. Han går först men släpper inte min hand ändå, och när vi väl kommit ner är det en supermysig biosalong. Det är fyra supermysiga fotöljer som ser ut att tre-fyra stycken skulle kunna ligga på samtidigt, och sen en vit duk längst fram precis som på bio. Bakom fotöljerna är det stora hyllor på väggen med massvis av film och två stora högtalare i vardera hörn. Jag blir så förvånad att hakan säkert inte är långt från golvet.
"Gillar du vad du ser?", flinar han och drar med mig till filmerna. "Vill du se någon blödig tjejfilm eller?"
"Alltså det spelar ingen roll. Allt funkar för mig.", säger jag.
"Men vi hyr någon istället, här är det mest gamla filmer.", säger han fast jag såg Hunger games-fodralet.
Jag nickar och följer med han när han lägger sig i en av dom stora fotöljerna. Han klappar med handen bredvid sig och jag hoppar in bredvid honom. Det är bara en ynka decimeters mellanrum och det känns lite obekvämt, men jag låter det vara. Jag vill inte att han ska tro att det är fel på honom eller liknande.
"Ska vi hyra Paranormal activity 4?", flinar han mot mig. "Jag är precis här i de läskiga scenerna vet du."
En skräckfilm? Verkligen inte min grej. "Visst.."
Han klickar på den med fjärrkontrollen och håller på ett par minuter, sen går filmen igång och bara efter tio minuter blir jag så rädd att jag skakar. Luke tar armarna om mig och drar mig intill sig, så jag ligger inte ens en millimeter ifrån honom. Vi är tätt klämda mot varandra. Det känns dubbelt så tryggt iallafall, för när dom läskiga scenerna kommer är det bara att jag borrar in huvudet i hans hals.

 

Han hade hållt om mig hela kvällen och det var verkligen jätteskönt att inte behöva vara rädd. Filmen var hemsk och jag kommer säkert inte kunna sova på flera dygn. Efter filmen hade han tagit upp mig i hans rum där vi satt nu. Han tog fram sin dator och nu låg vi i sängen och blippa runt på olika hemsidor. Även fast jag redan visste hade han berättat att han var med i Degrassi, och jag sa ärligt att jag redan visste och det tyckte han var bra.
"Det här är min motspelare, Alicia Josipovic.", säger han och visar upp en bild på en tjej med mörkt krulligt hår och bruna ögon. På bilden står hon och Luke och ler och håller om varandra, det ser ut som att de är på ett program eller en gala eller något.
"Vad vacker hon är", säger jag. Genast kommer en tanke upp, dejtar de på riktigt också? De skulle vara ett perfekt par. "Dejtar ni eller något?"
Han skrattar till av min plötsliga fråga och skakar på huvudet. "Nej, verkligen inte. Vi är bara bra kompisar."
"Bra.", säger jag.
"Varför?", säger han och möter min blick.
Helt plötsligt, från ingenstans, kommer svaret jag aldrig i hela mitt liv jag trodde att jag skulle våga säga ut högt. "För man vet aldrig vart framtiden tar oss."
Timmar senare hade han skjutsat hem mig, och jag satt nu uppe i min säng med macen. Först hade jag försökt ta tag i några läxor, men när tankarna hela tiden glidit mot Luke insåg jag att det var lönnlöst. Egentligen borde jag ringt Blair, men hon skulle mördat mig. Bokstavligen. Jag går in på skype för att kolla om någon är inne, det är ju ändå väldigt sent. Dylan och Chaz' namn har en grön blipp bredvid sig, och några tjejer från laget i Ohio. Jag klickar på Dylans och skriver lite till honom. Han nästan börjar med att fråga hur det gått, och jag sa att det gått bra. Han skrev "fick ni er något?" och jag kunde inte låta bli att bli sur och nästan caps lock:a honom till döds. Vi pratade i säkert en timma, då jag hör steg utanför min dörr. Herregud, Paranormal activity i mitt hus!
Med ett bankande hjärta och mobilen i handen slår jag in Dylans nummer och ringer upp honom. Han svarar med en hes röst.
"Hallå?"
"Dylan! Jag lovar att Paranormal activity är i mitt hus, det går någon utanför min dörr vad ska jag göra!? Det låter som att den tagit sig till köket och jag börjar snart gråta snälla hjälp mig!", viskar jag och gråten börjar tränga på. Varför skulle vi kolla på den där filmen för!?
Han skrattar först men blir med ens allvarlig. "Öppna dörren, jag är här och hör om du dör och då ringer jag ambulansen och kommer till dig på en gång. "
Med darrande hand tar jag tag i handtaget och drar sakta upp en glipa, då får jag syn på mamma i köket med ett mjölkpaket i handen. Jag ber om ursäkt till Dylan och lägger på, sen går jag till henne. "Du skrämde livet ur mig!", säger jag ärligt.
Hon tittar med sömniga ögon på mig. "Kollade ni på skräckfilm?" Jag nickar. "Men klockan är mycket, du borde gå och lägga dig nu hjärtat."
Jag nickar och låter henne pussa min hjässa som pappa gjorde när jag var liten. Med sting i bröstet går jag tillbaks till sängen, slår igen datorn och skickar ett sms till Dylan där det stod godnatt och förlåt för att jag loggade ut. Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.

---

FÖRLÅT MINA KÄRA LÄSARE, JAG HAR VARIT SÅ SJUKT UPPTAGEN DET SENASTE! Det är jättejobbigt att skriva på vardagarna, sätter inte ens på datorn, men har kommit på en supersmart plan nu. Jag skriver tre-fyra kapitel på helgerna beroende på hur kreativ jag känner mig, och sen publicerar jag dem under veckans gång så ni alltid får en löpande uppdatering! Låter det bra?