17 - you can't fly unless you let yourself fall

Previously:
"Blair och Dylan verkar ha något på gång.", säger hon och pekar mot dem. Hennes ansiktsuttryck är så busigt och hemlighetsfullt på samma gång att jag ännu en gång brister ut i ett hemskt asgarv. Alla tittar mot oss och undrar vad det är vi håller på med. Till och med Blair och Dylan lägger av för att se. "Det är lugnt folk! Vi har bara en konversation om.. Skolavbalen."
Alla med medvetet kvar börjar skratta som bara den. Hon är nog mer borta än vad jag trodde, otroligt nog, Jag börjar hänga med i skrattet igen. Det är så skönt att sitta här med alla vänner samlade och bara skratta åt allting. Jobbet skulle inte sätta igång igen förrän om flera veckor, så nu är det bara att fokusera på att ha roligt med de som får mig att skratta mest.




Publiken jublade förtjust. Även ifall det var en skruttig liten gymnastiksal med kanske 80 personer, så lyckades de ändå föra ett väldans ljud. Fast för min del så var det ju bara kul, positiv respons är alltid uppskattat.
"Jag tänkte bara köra en sista låt, från mitt nya album Believe. Den är lugn så killar, det är bara att bjuda upp damerna.", skämtar jag till det och de skriker lite.
Min gitarrist Dan Kanter kommer ut med en gitarr till mig och sätter sig bredvid mig på en pall som måste dykt upp medan jag pratade. Jag viskar ner från 3 till 1 och sen börjar vi spela i takt. Paren har redan börjat tränga ihop sig mot varandra och när jag börjar sjunga så dansar alla. Jag kan verkligen inte urskilja någon i publiken som inte har någon med armarna runt sig.
"What's gonna make you fall in love
I know you got your wall wrapped all the way around your heart
Don't have to be scared at all, oh my love
But you can't fly unless you let ya,
You can't fly unless you let yourself fall", sjunger jag med så mycket känsla jag kan. Det är första gången jag uppträder med fall. Egentligen fick jag inte det, men jag lyckades övertala en ursinnig Scooter att det var mina vänner och de förtjänade en bra låt att kunna dansa lugnt till. Be alright är egentligen lugnare, men den handlar inte om kärlek och den skulle jag definitivt inte fått sjunga.
"If you spread your wings
You can fly away with me
But you can't fly unless you let ya,
Let yourself fall", avslutar jag och alla släpper varandra för att applådera.
"Tack för att jag fick uppträda här, det betyder jättemycket. Vi ses snart igen, Stratford!", säger jag och lämnar den lilla scenen. Det var knappt en scen, det kanske inte kallas scen då? Det var bara jag, Dan och mamma här för det var ju som sagt inte ett stort evenemang. Vi går ut tillsammans ur lokalens dubbeldörrar för att ta oss till bilen. Jag hade lovat Jocelyn att åka hem till henne nu. Varken hon eller jag ville ju vara med på balen, men jag lovade mina vänner att uppträda ändå. Jocelyn visste att hon fick komma med men hon ville verkligen inte, och jag kan förstå henne. De hade bjudit in mig till festen efteråt också, men jag tackade nej. Inte bara för Jocelyns skull utan också för att det inte känns bra bara.
"Um jag tänkte hämta upp Jocelyn, för vi skulle träffas efter jag var klar.", säger jag till mamma som sitter i passagerarsätet. Dan sitter i baksätet och verkar filosofera över sitt liv eller liknande.
"Jaha vad roligt.", tycker mamma och ler värmande. Jag kan inte låta bli att le tillbaka, mamma är min ängel. Utan henne skulle jag utan tvekan inte vara vart jag är idag. Hon är den som håller mitt liv i styr och mig nere på jorden. Det är flera gånger jag varit påväg att gå i botten, men då har hon kommit och fått tillbaka mig på banan. Jag kommer aldrig kunna tacka henne nog för allt hon gjort för mig. Min hjälte.
När jag saktar ner utanför Jocelyns hus står hon redan och väntar, och verkar ha gjort det ett tag med tanke på hennes kinder. "Hej!", säger hon artigt och sätter sig bredvid Dan.
De hälsar tillbaka och mamma frågar hur det är, sen flyter deras konversation på. Jag bara sitter och kör, och ler samtidigt. Det är roligt att Jocelyn är så trevlig och kan ha en flytande konversation med min mamma som ändå är 20 år äldre än henne. Jag släpper av Dan vid hans hus och sen är det inte långt kvar till vårat hus. Uppfarten är tom vilket betyder på att mormor och morfar nog inte är hemma, jag parkerar och vi går ut.
"Hej.", säger jag och kramar om henne när vi möts utanför dörren.
"Hallå.", ler hon och släpper mig.
Vi tar oss in till hallen och får av oss ytterkläderna. Jag går direkt upp till mitt rum med henne i släptåg. Jag slänger mig i sängen och hon sätter sig på min skrivbordsstol. "Så hur gick det på balen?"
"Jodå, det förde ett väldigt ljud även fast de var så få.", flinar jag och hon skrattar till.
"Kan tänka mig det, Blair är ju känd för att vara högljudd.", ler hon.
"Ja och det förstår jag att hon är."
"Tror du det händer något mellan dem idag då?", säger Jocelyn nyfiket.
"Blair och Dylan?", undrar jag för att vara säker.
"Nej jultomten!", säger hon sarkastiskt och jag skrattar.
"Jag vet inte. De överraskar oss alltid.", säger jag och hon nickar instämmandes.
"Du har rätt."
"Jag har alltid rätt.", flinar jag. Hon rullar fram med stolen till mig bara för att göra en ninjakick rakt på mitt lårben. "Aouch! Vad var det bra för?!"
"Du var en skitstövel!"
"Vad du än säger, prinsessan.", flinar jag och hon sparkar mig ännu en gång.

-

"Åhhh du måste sluta ge mig glass.", stönar hon när vi nästan ätit upp en hel Ben&jerry's tillsammans.
"Du måste sluta be om glass då!", svarar jag henne.
"Sluta lyssna på mig bara."
"Din önskan är min lag.", säger jag och börjar kittla henne.
"SLUTA JUSTIN! JUSTIN!", skrattskriker hon.
"Jag skulle ju sluta lyssna på dig.", flinar jag och hon gör allt hon kan för att komma ur mitt grep. Sparkar, drar undan mina armar och slår så gott hon kan.
"Justin vad håller du på med!?", säger mamma och kommer in.
"Kittlar henne!"
"PATTIE HJÄLP MIG!", vädjar Jocelyn och mamma ger mig ett flin.
"Mamma du måste vara på min sida, jag är din son!"
Hon bara lämnar rummet och Jocelyn fortsätter skrika för sitt liv låter det som.
"SNÄLLA LYSSNA PÅ MIG IGEN! JUSTIN JAG KOMMER SPY UPP GLASSEN ANNARS! JUSTIN!", skriker hon och jag skrattar åt henne. Det är urgulligt hur hon är helt desperat.
"Som den gentleman jag är så slutar jag.", flinar jag och släpper henne.
På en gång flyger hon på mig och börjar slå mig med sina små knytnävar. Det känns knappt för hon vågar inte ta i, så jag tar tag i hennes handleder och ska just börja kittla henne igen då hon på något vis lyckas vända sig om och trycka bort min andra arm med sitt ben. Vi måste ju se riktigt roliga ut just nu. Hon lyckas dra ur sina händer ur mitt grepp och puttar ner mig för att sen gränsla mig och dra händerna ovanför mitt huvud. Hon är ju en riktig knasboll alltså.
"Jocelyn, vad håller du på med?", skrattar jag.
"Räddar mig själv från att dö!", säger hon anfått.
"Jag visste inte att du gillade att ha övertaget men...", flinar jag och synar hennes pose.
"Justin!", utropar hon och hoppar av mig snabbt för att landa på rumpan på golvet.
Jag kan inte låta bli att skratta åt hennes klumpighet och hon skrattar hon med. Till sist kommer mormor upp och undrar vad vi håller på med, men vi är okapabla till att svara. Hon mumlar något och lämnar oss ännu en gång ensamma.
"Nej nu måste vi bete oss lite moget här Justin Drew Bieber! Börja med att ta ansvar för ditt liv och ring mig när du vill förhandla över de konkreta dokumenten jag har på mitt skrivbord.", säger hon och ställer sig upp med rak rygg.
Ett skratt smiter ännu en gång ut ur min mun. "Du vet inte vad hälften av de där orden betyder eller hur?"
Flinandes skakar hon på huvudet och bara den fula gesten får mig att skratta igen. Sockret i glassen måste gett oss värsta kicken som får oss att skratta åt allt.
"Vad är klockan egentligen?", säger jag och hon tar fram sin mobil.
"Oj den är halv ett.."
"Men mormor är uppe? Det var ju ovanligt."
"Vi höll dem säkert vakna.. Nej vad taskigt!", säger hon och börjar se orolig ut.
"Lugna ner dig de bryr sig inte. De är väl bara glada att jag har 'dambesök'. Har inte haft det på ett tag.", säger jag och ler lite halvhjärtat. Tankarna på uppbrottet med Jasmine bär inte med sig några positiva tankar precis. Hon hade slitit ut mitt hjärta som att det vore en leksak. Dagen innan jag skulle åka på en Europaturnéliknande sak för att prata om mitt uppkommande album och liknande hade hon sagt att allt varit en lek och att hon bara varit ute efter mina pengar och kändisskap. Hon fick det hon ville dock, jag köpte allt hon pekade på och hennes sångkarriär fick ett rejält skutt p.g.a. mig. Hon äcklar mig nästan.
"Jag ska inte fråga dig om det, jag lovar.", säger Jocelyn och ler förstående på något vis. Som att hon läst mina tankar och förstår att något inte står rätt till på flickvänsfronten.
"Tack.", säger jag och nickar. Slår ner blicken i knät för att inte förstöra hela dagen. "Men nu ska vi inte deppa! Ska vi slå på en film eller något?"
"Visst.", svarar hon.
Jag sträcker mig efter min ryggsäck som ligger på golvet precis vid sängens kant, och drar ut min macbook ur den. Hon kommer och lägger sig bredvid mig i sängen och jag slår på datorn.
"Varje gång jag är med killar förutom Ryan och Dylan så ska de alltid kolla på film. Inklusive dig.", säger hon och kollar anklagandes på mig.
Ett flin formas på mina läppar. "Vad kan jag säga, film är den enkla vägen."
"Struntsamma.. Kan vi inte kolla på en komedi!?"
"Som om vi inte skrattat nog.."
"Man kan aldrig skratta för mycket om man heter Jocelyn Valdez.", ler hon.
"Har märkt det.", säger jag och sätter på filmen.
Mitt i den får Jocelyn massa mms från Blair. De verkar vara dyngfulla och det är en spritflaska på nästan varenda bild tror jag. På ett sätt undrar jag hur de faktiskt kan trivas med den livsstilen..

FÖRLÅT FÖR SJUKT FÖRDRÖJT KAPITEL! Skulle kommit upp i SÖNDAGS men då släpptes meet'n'greeten och det blev största kaoset när jag var mitt i det så ja.. Blev publicerat idag istället. Men nu är det jullov så ska verkligen försöka skriva som en galning nu så jag kan tidsinställa massvis när skolan börjat så det bara är att jag skriver när jag känner för det. Kapitlena blir bättre och mer eftertänkta då! Jag är skitdålig på att skriva i Justins perspektiv som det märks, men jag försöker. Ska försöka bättre tills nästa gång. Kommentera, så kommer nästa upp snabbare!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jätte bra!

2012-12-20 @ 22:15:22
Postat av: Emelie

Jätte bra! <3

2012-12-22 @ 10:31:03
URL: http://bieberrstorys.blogg.se
Postat av: Emelie

Jätte bra! <3

2012-12-22 @ 10:31:03
URL: http://bieberrstorys.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback