12 - i'm not falling for him, but..
Previously:
"Tro det eller ej men vi vill bara ditt bästa. Vi vill inte att du ska komma hit och det första som händer är att du faller in i någon killes armar som sen bara kommer dumpa dig för nästa tjej. Jag säger inte det här för att vara elak, Jocelyn, jag säger det för att jag inte vill behöva plocka upp bitarna från ditt brustna hjärta sen. Han kommer inte vara den du tror att han är. Snälla, gör mig och framför allt dig själv en tjänst och bli inte förälskad i honom."
"Tro det eller ej men vi vill bara ditt bästa. Vi vill inte att du ska komma hit och det första som händer är att du faller in i någon killes armar som sen bara kommer dumpa dig för nästa tjej. Jag säger inte det här för att vara elak, Jocelyn, jag säger det för att jag inte vill behöva plocka upp bitarna från ditt brustna hjärta sen. Han kommer inte vara den du tror att han är. Snälla, gör mig och framför allt dig själv en tjänst och bli inte förälskad i honom."
Luke skulle komma när som helst, men jag hade ändå lyckats stå här ute så länge att jag blivit lite småfrusen. Och det var ändå juni snart. En svart bil rullar fram och saktar ner framför mig, och jag ser Luke i förarsätet. Glad över att inte behöva frysa mer, hoppar jag in bredvid honom.
"Tja", säger han och ler hans välkända, bländande leende.
"Hej.", svarar jag honom och försöker le lika gulligt tillbaka.
Han synar mig från topp till tå, även om jag sitter ner och börjar sen köra. "Du ser het ut i det där."
Det bränner till i ansiktet och jag kan riktigt känna hur rodnaden sprider ut sig över mina kinder. "Tack", piper jag. "Du med."
Han ler men håller fortfarande blicken på vägen. Jag undrar vart den här biosalongen ligger, med tanke på att jag inte varit här på ett tag. Det fanns säkert en i Stratford, men han kanske tänkte åka till Toronto eller något. "Jag tänkte att vi kan åka hem till mig och kolla istället för en biograf, jag har biosystem i källaren och vi kan ju bara hyra lite film. Eller vad tycker du?"
Woah. Hur stor skådespelare är han egentligen? Borde jag känna mig ärad som sitter i hans bil? För jag känner mig mer nervös än ärad för tillfället. "Jaha, men det blir väl jättebra. Kommer det bara vara vi?"
"Alltså mina kompisar kommer antagligen vara i huset men inte störa oss speciellt mycket. Det är inte bara mitt hus.", säger han.
Jag nickar och försöker att låta så normal och onervös som vanlig på rösten. "Men det gör ju ingenting. Det är bara kul med mer sällskap."
Han ler nickandes och kör sen in på en stor uppfart som säkert rymmer 4-5 bilar. Huset var ungefär storleken på mitt hus och ett till. Kanske ännu ett till förresten. Hur i hela friden kunde han och hans vänner ha råd med detta!? Var hans vänner barn till Will Smith eller Kris Kardashian eller vad?! Det här var ju sjukt, med tanke på hur ung han var.
"Åh herregud..", mumlar jag när vi närmar oss dörren.
Han synar mig från topp till tå, även om jag sitter ner och börjar sen köra. "Du ser het ut i det där."
Det bränner till i ansiktet och jag kan riktigt känna hur rodnaden sprider ut sig över mina kinder. "Tack", piper jag. "Du med."
Han ler men håller fortfarande blicken på vägen. Jag undrar vart den här biosalongen ligger, med tanke på att jag inte varit här på ett tag. Det fanns säkert en i Stratford, men han kanske tänkte åka till Toronto eller något. "Jag tänkte att vi kan åka hem till mig och kolla istället för en biograf, jag har biosystem i källaren och vi kan ju bara hyra lite film. Eller vad tycker du?"
Woah. Hur stor skådespelare är han egentligen? Borde jag känna mig ärad som sitter i hans bil? För jag känner mig mer nervös än ärad för tillfället. "Jaha, men det blir väl jättebra. Kommer det bara vara vi?"
"Alltså mina kompisar kommer antagligen vara i huset men inte störa oss speciellt mycket. Det är inte bara mitt hus.", säger han.
Jag nickar och försöker att låta så normal och onervös som vanlig på rösten. "Men det gör ju ingenting. Det är bara kul med mer sällskap."
Han ler nickandes och kör sen in på en stor uppfart som säkert rymmer 4-5 bilar. Huset var ungefär storleken på mitt hus och ett till. Kanske ännu ett till förresten. Hur i hela friden kunde han och hans vänner ha råd med detta!? Var hans vänner barn till Will Smith eller Kris Kardashian eller vad?! Det här var ju sjukt, med tanke på hur ung han var.
"Åh herregud..", mumlar jag när vi närmar oss dörren.
"Vadå?", säger han och öppnar. "Hallå!"
Jag hör några tjejröster skrika tillbaka. Bor han verkligen med Kylie och Kendall!? "Hur många är ni som delar på det här enorma huset egentligen?"
"Vi är åtta faktiskt.", säger han och nickar. Det hade inte förvånat mig om han sagt tjugo eller trettio, det hade varit en normal mängd till ett sådant här hus.
Luke tar min hand och leder mig genom hela huset, och jag får hälsa på säkert fem tjejer. Alla är supersöta och det skulle inte förvåna mig om det var hans personliga sexdockor eller något. Vi stöter på en mörkhyad kille i korridoren som hälsar artigt till mig och verkar syna mig på samma sätt som Luke gjorde. Vad är grejen med mina kläder idag?! Vi kommer slutligen till en vit dör med grå knopp som han öppnar, och där löper en mörk trapp i trä. Han går först men släpper inte min hand ändå, och när vi väl kommit ner är det en supermysig biosalong. Det är fyra supermysiga fotöljer som ser ut att tre-fyra stycken skulle kunna ligga på samtidigt, och sen en vit duk längst fram precis som på bio. Bakom fotöljerna är det stora hyllor på väggen med massvis av film och två stora högtalare i vardera hörn. Jag blir så förvånad att hakan säkert inte är långt från golvet.
"Gillar du vad du ser?", flinar han och drar med mig till filmerna. "Vill du se någon blödig tjejfilm eller?"
"Alltså det spelar ingen roll. Allt funkar för mig.", säger jag.
"Men vi hyr någon istället, här är det mest gamla filmer.", säger han fast jag såg Hunger games-fodralet.
Jag nickar och följer med han när han lägger sig i en av dom stora fotöljerna. Han klappar med handen bredvid sig och jag hoppar in bredvid honom. Det är bara en ynka decimeters mellanrum och det känns lite obekvämt, men jag låter det vara. Jag vill inte att han ska tro att det är fel på honom eller liknande.
"Ska vi hyra Paranormal activity 4?", flinar han mot mig. "Jag är precis här i de läskiga scenerna vet du."
En skräckfilm? Verkligen inte min grej. "Visst.."
Han klickar på den med fjärrkontrollen och håller på ett par minuter, sen går filmen igång och bara efter tio minuter blir jag så rädd att jag skakar. Luke tar armarna om mig och drar mig intill sig, så jag ligger inte ens en millimeter ifrån honom. Vi är tätt klämda mot varandra. Det känns dubbelt så tryggt iallafall, för när dom läskiga scenerna kommer är det bara att jag borrar in huvudet i hans hals.
Jag hör några tjejröster skrika tillbaka. Bor han verkligen med Kylie och Kendall!? "Hur många är ni som delar på det här enorma huset egentligen?"
"Vi är åtta faktiskt.", säger han och nickar. Det hade inte förvånat mig om han sagt tjugo eller trettio, det hade varit en normal mängd till ett sådant här hus.
Luke tar min hand och leder mig genom hela huset, och jag får hälsa på säkert fem tjejer. Alla är supersöta och det skulle inte förvåna mig om det var hans personliga sexdockor eller något. Vi stöter på en mörkhyad kille i korridoren som hälsar artigt till mig och verkar syna mig på samma sätt som Luke gjorde. Vad är grejen med mina kläder idag?! Vi kommer slutligen till en vit dör med grå knopp som han öppnar, och där löper en mörk trapp i trä. Han går först men släpper inte min hand ändå, och när vi väl kommit ner är det en supermysig biosalong. Det är fyra supermysiga fotöljer som ser ut att tre-fyra stycken skulle kunna ligga på samtidigt, och sen en vit duk längst fram precis som på bio. Bakom fotöljerna är det stora hyllor på väggen med massvis av film och två stora högtalare i vardera hörn. Jag blir så förvånad att hakan säkert inte är långt från golvet.
"Gillar du vad du ser?", flinar han och drar med mig till filmerna. "Vill du se någon blödig tjejfilm eller?"
"Alltså det spelar ingen roll. Allt funkar för mig.", säger jag.
"Men vi hyr någon istället, här är det mest gamla filmer.", säger han fast jag såg Hunger games-fodralet.
Jag nickar och följer med han när han lägger sig i en av dom stora fotöljerna. Han klappar med handen bredvid sig och jag hoppar in bredvid honom. Det är bara en ynka decimeters mellanrum och det känns lite obekvämt, men jag låter det vara. Jag vill inte att han ska tro att det är fel på honom eller liknande.
"Ska vi hyra Paranormal activity 4?", flinar han mot mig. "Jag är precis här i de läskiga scenerna vet du."
En skräckfilm? Verkligen inte min grej. "Visst.."
Han klickar på den med fjärrkontrollen och håller på ett par minuter, sen går filmen igång och bara efter tio minuter blir jag så rädd att jag skakar. Luke tar armarna om mig och drar mig intill sig, så jag ligger inte ens en millimeter ifrån honom. Vi är tätt klämda mot varandra. Det känns dubbelt så tryggt iallafall, för när dom läskiga scenerna kommer är det bara att jag borrar in huvudet i hans hals.
Han hade hållt om mig hela kvällen och det var verkligen jätteskönt att inte behöva vara rädd. Filmen var hemsk och jag kommer säkert inte kunna sova på flera dygn. Efter filmen hade han tagit upp mig i hans rum där vi satt nu. Han tog fram sin dator och nu låg vi i sängen och blippa runt på olika hemsidor. Även fast jag redan visste hade han berättat att han var med i Degrassi, och jag sa ärligt att jag redan visste och det tyckte han var bra.
"Det här är min motspelare, Alicia Josipovic.", säger han och visar upp en bild på en tjej med mörkt krulligt hår och bruna ögon. På bilden står hon och Luke och ler och håller om varandra, det ser ut som att de är på ett program eller en gala eller något.
"Vad vacker hon är", säger jag. Genast kommer en tanke upp, dejtar de på riktigt också? De skulle vara ett perfekt par. "Dejtar ni eller något?"
Han skrattar till av min plötsliga fråga och skakar på huvudet. "Nej, verkligen inte. Vi är bara bra kompisar."
"Bra.", säger jag.
"Varför?", säger han och möter min blick.
Helt plötsligt, från ingenstans, kommer svaret jag aldrig i hela mitt liv jag trodde att jag skulle våga säga ut högt. "För man vet aldrig vart framtiden tar oss."
Timmar senare hade han skjutsat hem mig, och jag satt nu uppe i min säng med macen. Först hade jag försökt ta tag i några läxor, men när tankarna hela tiden glidit mot Luke insåg jag att det var lönnlöst. Egentligen borde jag ringt Blair, men hon skulle mördat mig. Bokstavligen. Jag går in på skype för att kolla om någon är inne, det är ju ändå väldigt sent. Dylan och Chaz' namn har en grön blipp bredvid sig, och några tjejer från laget i Ohio. Jag klickar på Dylans och skriver lite till honom. Han nästan börjar med att fråga hur det gått, och jag sa att det gått bra. Han skrev "fick ni er något?" och jag kunde inte låta bli att bli sur och nästan caps lock:a honom till döds. Vi pratade i säkert en timma, då jag hör steg utanför min dörr. Herregud, Paranormal activity i mitt hus!
Med ett bankande hjärta och mobilen i handen slår jag in Dylans nummer och ringer upp honom. Han svarar med en hes röst.
"Hallå?"
"Dylan! Jag lovar att Paranormal activity är i mitt hus, det går någon utanför min dörr vad ska jag göra!? Det låter som att den tagit sig till köket och jag börjar snart gråta snälla hjälp mig!", viskar jag och gråten börjar tränga på. Varför skulle vi kolla på den där filmen för!?
Han skrattar först men blir med ens allvarlig. "Öppna dörren, jag är här och hör om du dör och då ringer jag ambulansen och kommer till dig på en gång. "
Med darrande hand tar jag tag i handtaget och drar sakta upp en glipa, då får jag syn på mamma i köket med ett mjölkpaket i handen. Jag ber om ursäkt till Dylan och lägger på, sen går jag till henne. "Du skrämde livet ur mig!", säger jag ärligt.
Hon tittar med sömniga ögon på mig. "Kollade ni på skräckfilm?" Jag nickar. "Men klockan är mycket, du borde gå och lägga dig nu hjärtat."
Jag nickar och låter henne pussa min hjässa som pappa gjorde när jag var liten. Med sting i bröstet går jag tillbaks till sängen, slår igen datorn och skickar ett sms till Dylan där det stod godnatt och förlåt för att jag loggade ut. Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.
FÖRLÅT MINA KÄRA LÄSARE, JAG HAR VARIT SÅ SJUKT UPPTAGEN DET SENASTE! Det är jättejobbigt att skriva på vardagarna, sätter inte ens på datorn, men har kommit på en supersmart plan nu. Jag skriver tre-fyra kapitel på helgerna beroende på hur kreativ jag känner mig, och sen publicerar jag dem under veckans gång så ni alltid får en löpande uppdatering! Låter det bra?
"Det här är min motspelare, Alicia Josipovic.", säger han och visar upp en bild på en tjej med mörkt krulligt hår och bruna ögon. På bilden står hon och Luke och ler och håller om varandra, det ser ut som att de är på ett program eller en gala eller något.
"Vad vacker hon är", säger jag. Genast kommer en tanke upp, dejtar de på riktigt också? De skulle vara ett perfekt par. "Dejtar ni eller något?"
Han skrattar till av min plötsliga fråga och skakar på huvudet. "Nej, verkligen inte. Vi är bara bra kompisar."
"Bra.", säger jag.
"Varför?", säger han och möter min blick.
Helt plötsligt, från ingenstans, kommer svaret jag aldrig i hela mitt liv jag trodde att jag skulle våga säga ut högt. "För man vet aldrig vart framtiden tar oss."
Timmar senare hade han skjutsat hem mig, och jag satt nu uppe i min säng med macen. Först hade jag försökt ta tag i några läxor, men när tankarna hela tiden glidit mot Luke insåg jag att det var lönnlöst. Egentligen borde jag ringt Blair, men hon skulle mördat mig. Bokstavligen. Jag går in på skype för att kolla om någon är inne, det är ju ändå väldigt sent. Dylan och Chaz' namn har en grön blipp bredvid sig, och några tjejer från laget i Ohio. Jag klickar på Dylans och skriver lite till honom. Han nästan börjar med att fråga hur det gått, och jag sa att det gått bra. Han skrev "fick ni er något?" och jag kunde inte låta bli att bli sur och nästan caps lock:a honom till döds. Vi pratade i säkert en timma, då jag hör steg utanför min dörr. Herregud, Paranormal activity i mitt hus!
Med ett bankande hjärta och mobilen i handen slår jag in Dylans nummer och ringer upp honom. Han svarar med en hes röst.
"Hallå?"
"Dylan! Jag lovar att Paranormal activity är i mitt hus, det går någon utanför min dörr vad ska jag göra!? Det låter som att den tagit sig till köket och jag börjar snart gråta snälla hjälp mig!", viskar jag och gråten börjar tränga på. Varför skulle vi kolla på den där filmen för!?
Han skrattar först men blir med ens allvarlig. "Öppna dörren, jag är här och hör om du dör och då ringer jag ambulansen och kommer till dig på en gång. "
Med darrande hand tar jag tag i handtaget och drar sakta upp en glipa, då får jag syn på mamma i köket med ett mjölkpaket i handen. Jag ber om ursäkt till Dylan och lägger på, sen går jag till henne. "Du skrämde livet ur mig!", säger jag ärligt.
Hon tittar med sömniga ögon på mig. "Kollade ni på skräckfilm?" Jag nickar. "Men klockan är mycket, du borde gå och lägga dig nu hjärtat."
Jag nickar och låter henne pussa min hjässa som pappa gjorde när jag var liten. Med sting i bröstet går jag tillbaks till sängen, slår igen datorn och skickar ett sms till Dylan där det stod godnatt och förlåt för att jag loggade ut. Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.
FÖRLÅT MINA KÄRA LÄSARE, JAG HAR VARIT SÅ SJUKT UPPTAGEN DET SENASTE! Det är jättejobbigt att skriva på vardagarna, sätter inte ens på datorn, men har kommit på en supersmart plan nu. Jag skriver tre-fyra kapitel på helgerna beroende på hur kreativ jag känner mig, och sen publicerar jag dem under veckans gång så ni alltid får en löpande uppdatering! Låter det bra?
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jätte bra! <3
Trackback
