---

För första gången på riktigt länge somnade jag med ett leende på läpparna. Och jag vaknade med ett leende på läpparna också. Just nu är livet helt komplett. Jag bor i Stratford. Nära mina kusiner, nära alla våra gamla vänner.

Igår kväll innan jag gick hem fick jag hans nummer och vi bestämde att vi skulle träffa alla andra gamla vänner idag. För att vara ärlig är jag ganska nervös. Det har ju ändå gått ett bra tag sen vi sågs sist. Tänk om dom dömer mig? Nej men det gjorde ju inte Chaz. Fast vi är ju släkt.
"Jocelyn, frukosten är klar!" Bra, jag har inte ens tagit mig upp ur sängen än.

Sakta ställer jag mig upp för att inte bli snurrig, sen går jag trött ner för trappen. Jag slår mig ner mittemot mamma i vårat mysiga lilla kök. Hon har gjort engelsk frukost, min favorit!

"Jag älskar när du kommer ihåg sådana här saker." säger jag.

"Jag vet gumman, det är därför jag lägger dom på minnet."

Min mamma är ganska bra ändå, med att komma ihåg saker och sådant där. Fast jag kommer nog aldrig kunna acceptera mamma och lita på henne till hundra procent, på något vis. För hon lämnade mig ändå ensam hos släkten i sju hela år. Det är inte så lite det.

"Vad tänker du på?" säger hon och jag rycker till. Sen ler hon. "Ät nu istället."

"Jag ska." säger jag.

Vi börjar hugga in på den oemotståndligt goda frukosten. Hon frågar mig vad jag ska hitta på idag och jag svarar ärligt att jag ska träffa Chaz och dom andra killarna.

''Det är kul att ni pratade så mycket tycker jag. Jag trodde att du skulle vara lite tillbakadragen." hur kan hon ens säga något sånt när hon inte har en aning om hur jag skulle reagerat i en sån situation?

"Nja, vi kände varandra så bra innan så på något vis trodde jag ändå att det skulle gå bra." säger jag.

Hon nickar och vi börjar plocka undan allting, sen springer jag upp till mitt rum för att börja göra mig iordning.

-

Det plingar på dörren och jag rusar ner för trappen innan mamma ens hunnit öppna. Jag möts utav Chaz flin. "Hej!" säger jag och kramar om honom.

"Hej sis."

"Ska vi åka?" Han nickar till svars.

"Mamma jag drar!" Mamma kommer ut i hallen och ler mot Chaz.

"Hej Chaz. När kommer ni hem?" säger mamma, överbeskyddande som hon är.

"Jag vet inte, men det blir inte så sent."

"Okej, ha det så kul nu ungar."

"Hejdå!" säger jag och stänger igen dörren.

Han hoppar in i sin bil och jag är inte sen med att sätta mig i passagerarsätet.

"Vart ska vi först?" säger jag och sätter på mig säkerhetsbältet.

Ända sen pappa försvann har hela min släkt varit mycket petiga med säkerheten, speciellt i bilen, och det är bara bra enligt min åsikt. Fast jag tror att pappa hade på sig bälte, men jag vet inte. Minns inte så mycket. Har faktiskt försökt att förtränga så mycket som jag kan, men när jag väl börjar tänka på det så släpper det inte på ett tag.

"Till Ryan. Alla är där. Justin, Nolan, Ryan, Dylan, Blair, Peyton.."

"Är Blair där!?" tjuter jag till.

Blair var min ända tjejkompis. Hon och jag lekte huuur mycket som helst när vi var små och ifall Chaz var på hockeyträning gick jag och Blair alltid dit och hejade på killarna vi var kära i. Minnen alltså!

"Haha, japp."

"Men Justin.." säger jag innan Chaz avbryter mig.

"Det har hänt mycket sen sist kan man ju säga."

"Jag ringde ju dig så fort jag såg han på TV förut!"

"Det minns jag faktiskt." säger Chaz och ler.  "Men du timade ganska bra, för han är bara här i en vecka innan han åker tillbaka till USA igen." 

"Varför ska han till USA?"

"Han har ju ett hus där nu, i Atlanta."

"Vad coolt! Han har verkligen blivit stor sen jag träffade honom sist.. Alltså kändismässigt." säger jag.

"True."

Sist jag såg Justin dejtade han Caitlin. En tjej jag aldrig riktigt gillade. No offense, men hon var väldigt olik mig. Hon red, ritade, var jätteduktig i skolan och allmänt duktig på allting. Själv var jag och Blair värsta tjejkillar och vi hade killkläder, kepsar, skejtade, spelade hockey, spelade basket med killarna.. Ganska olika alla andra tjejer om man säger så. "Han och Caitlin är inte tillsammans längre eller?" säger jag efter en stund.

"Nejnejnej, dom gjorde slut för flera år sen!" skrattar Chaz.

"Jamen hur skulle jag kunna veta det!?"

"Jag vet inte, men du borde ju ha koll tycker man! Iallafall lite." Han flinar mot mig men jag slår bara till honom. "Bor han kvar på samma ställe?" säger jag när jag börjar känna igen mig lite.

"Yup." säger han och svänger in vid en uppfart. Han går ut precis som vanligt och närmar sig dörren men jag springer ikapp han och drar i hans arm.

"Chaz! Lugna ner dig, jag är rädd här." säger jag.

"Vad kommer hjälpa ifall vi stannar härute?" Det blir tyst en stund medan jag tänker ut något bra att säga, då skrattar Chaz till och knackar sen på. Han tänker precis öppna dörren då jag rycker åt hans hand och ger han en arg blick. Han håller sig för skratt så bra som han kan, sen öppnas dörren utav ingen mindre än Ryan Butler.

Jocelyn!" säger han chockat och drar sen in mig i en stor kram.

"Ryan.." mumlar jag och kramar tillbaka honom. Än en gång tränger gråten på, men nu tänker jag inte låta tårarna rinna.

"Herregud vad du förändrats." säger han när vi släppt varandra.

"Du med." ler jag. Han kollar in mig uppifrån och ner, sen småpratar vi lite smått om hur det varit innan vi går in.
"Jocelyn är här!" ropar Ryan och folk kommer springandes från alla möjliga håll.

"JOCELYN!" skriker Blair och springer in i mina armar.

Den här tjejen är sig allt lik. Blair min älskade bästavän.. När vi kramas kan jag inte kontrollera tårarna som letar sig ner för mina kinder. Ugh vad jag saknat denna brud. Till sist står vi bara där och kramas och gråter båda två. Helt sjukt vad lika vi är. Reagerar exakt likadant i alla lägen och situationer. Hon och jag skypade faktiskt en gång i veckan i det första året, men sen blev det mindre och mindre och till sist blev det bara något facebookmeddelande då och då.. Det blir så, till sist glömmer man ju varandra och skaffar sig ett helt nytt liv och sådant.. Det kanske är konstigt att inte prata med sin släkt heller men det blir bara så. Vare sig man vill eller inte, livet måste ju rulla på ändå.

"Herregud.." viskar vi båda i mun på varandra innan vi börjar dra i varandras hår och kläder. Hon är några centimeter längre än mig, brunt långt hår med jättefina lockar.. Hennes ögon är fortfarande lika bruna och djupa som förut. Sminket har vi nästan precis likadant, ingen ögonskugga men eyeliner och mascara. Efter att vi stått och bara tittat på varandra och viskat så hälsar jag på dom andra.

Dom är verkligen helt underbart snälla mot mig allihopa, välkomnar mig med öppna armar om jag säger så. Precis som dom var förut, för tre år sen. Visst dom alla har förändrats och växt upp, men i personligheterna är alla lika snälla och varma. Känslan att vara tillbaka bland alla gamla vänner.. Oslagbar. Vi bestämmer oss för att  gå in i vardagsrummet där vi fortsätter konversationen. Det gick bra för killarna i hockeyn den här säsongen, Blair och cheerleadingteamet hade kommit till finalen i skolmästerskapet och Justin fortsatte med musiken som vanligt. Det är lite hårt ändå att dom sitter som en liten grupp och verkligen vet vad dom pratar om medan jag mest sitter brevid och knappt kan få upp en bild om hur det går för dom.. Men tanken på att jag snart kommer vara med i gruppen får mig att inte bli ledsen över det.