---

Jag sätter i halsen och börjar hosta som en galning. Blair kollar med stora ögon på mig och är inte sen med att komma och smälla mig i ryggen. Vad i helvete?!
"H-hej!", hostar jag fram. "Hur har du fått tag på mitt nummer?"
Han skrattar till, vad gulligt skratt! "Jag har mina kontakter vet du."
Och vad menas med det? Har Dylan eller Ryan gett honom numret? Jag trodde inte ens de gillade honom? "Jaså.."
Blair kollar frågandes på mig, jag bara gör en min och viftar med handen att hon inte ska bry sig. Hon skulle döda mig om hon fick reda på vem det var jag satt och snackade med. Hoppas hon inte fattar det bara..
"Ja, och jag tänkte bara fråga vad du gör på fredag?", frågar han som om det var den självklaraste frågan i världen. Betyder det att han vill på dejt med mig, eller vadå? Eller det kanske är en fest. Eller inte. Den här killen får min hjärna i tusen delar på en gång.

"Ingenting, faktiskt.", säger jag ärligt. Jag hörde något om att Justin skulle komma hem, men jag tror inte det var förrän i juni.
"Okej bra, ska vi träffas och hitta på något?" Varför smsade han inte bara och frågade? Det här var typ det konstigaste jag varit med om. Fast Blair brukar också alltid ringa..
"Visst.", säger jag.
"Sweet! Jag kan smsa dig ikväll så får vi komma fram till någonting. Är lite upptagen just nu men ville ändå se till att du inte hade några planer.. Trodde du var fullbokad hela veckan.", säger han med ett skratt på slutet.
Fullbokad hela veckan, vad tror han om mig? Att jag är typ kändast i hela Stratford eller? "Aha, men det blir jättebra."
"Då säger vi så. Hej." Han lägger på innan jag ens hunnit svara, han måste verkligen varit busy.
Blair har tittat på mig hela tiden, så nu kommer jag väl få största utfrågningen.
"Vem var det?", säger hon.
Jag tar upp en paprikabit och äter lugnt, som att det inte var något speciellt. Hoppas hon inte ser igenom min "mask". "Nej ingen särskild."
"Var det Luke?", säger hon äcklat. Det gör mig arg, argare än vad det borde.
"Det kanske det var.", säger jag snabbt. Som att ju fortare jag sa det, desto mindre arg skulle hon bli.
Blair bara skakar på huvudet, som att hon är besviken. "Jag sa.."
"Asså ni bestämmer inte vem jag ska umgås med! Okej?", fräser jag. "Jag förstår att ni vill beskydda mig bara för att jag inte har bott här länge men jag klarar mig. Jag behöver inte eran hjälp om vilka jag ska träffa och inte, jag har inte bett er så då behöver ni inte göra det. Snälla."
Hon kollar in i min ögon i några sekunder, som för att scanna vad jag precis sa. Sen tittar hon bara ner i lådorna och fortsätter äta tyst. Vad var problemet!?

-

Blair hade inte hört av sig sen tisdagen då Luke ringde, och det var torsdagskväll nu. Om hon tänkte vara sur för att jag ville träffa en kille som en kompis får hon väl vara det då. Inte mitt fel att hon är största surpuppan hela tiden, och inte ens kan bete som en äkta bästa vän skulle gjort.
"Jorden anropar Jocelyn!", säger Ryan och Dylan börjar skratta. Så typiskt dem.
"Mh?"
"Ska jag ha den här eller den här på balen?", säger Ryan och visar upp två olika skjortor. De ser nästan likadana ut, men på den ena var detaljerna svarta istället för vita. Jag pekar på den svarta och han nickar medan han hänger tillbaks den andra.
Balen. Jag blev inbjuden men ville inte komma och störa, speciellt inte eftersom det inte ens var mitt sista år och därför inget vidare speciellt. Det är som sistaåringarnas sista fest tillsammans, det är iallafall vad Blair sagt till mig. "Vad ska du ha då Dylan?", säger jag för att dyka in i samtalet igen.
"En smoking och sen blå skjorta under. Vill inte se så överdriven ut, vet du.", svarar han och jag nickar.
"Låter snyggt det med ju."
"Visste att du skulle tycka det, little J.", flinar han.
Dylan och hans jädra smeknamn på mig. "Little J". Det var varken påhittigt, roligt eller speciellt bra. Fast Dylan är ju som han är, och man kan nog inte göra så mycket åt det.
"Vad  gör Chaz idag?", säger jag sen. "Jag har inte sett han på hur länge som helst."
Dylan och Ryan tittar på varandra och sen tittar de tillbaka på mig. "Jag vet inte, han är väl med Jasmine som vanligt..", säger Ryan.
Jag nickar, vet att de ljuger men orkar inte ta tag i det. De fortsätter prata på om deras dejter som tydligen är "smoking hot" och jag bara ligger på Ryans säng som vilket fetto som helst. Imorgon ska jag träffa Luke. Klockan sju kommer han och hämtar upp mig, men vi ska bara kolla på bio och sen hitta på något hemma hos honom. Jag hoppas bara att han inte tror att vi ska göra någonting, bara för att vi hånglade på festen. För mig betydde det inte så mycket, även om det var min första gång. I alla filmer pratar de jämt om att det är så himla speciellt, men jag tänkte inte alls på det. Jag kommer knappt ens ihåg det, lite svagt sådär bara. Det var ju innan kvällen spårade ut iallafall, men jag tror inte att vi gjorde någonting. Blair har inte sagt något och eftersom jag vaknade upp i hennes säng borde ju hon vetat någonting.
"Vad hittar du på imorgon då?", väcker Dylan upp mig ur mina tankar. Han tittar rätt på mig och Ryan också. Ska jag säga sanningen? De är ju ändå inte Blair, de kommer säkert inte få värsta utbrottet. Chaz hade säkert fått det, men de vet bättre.
"Jag ska träffa Luke.", säger jag ärligt.
De nickar och Dylan höjer på ögonbrynen och sänker de sen ett par gånger, då börjar Ryan asgarva. Så omogna så det är inte sant! "Moget Dylan!"
"Undra vad som händer då..", flinar han och Ryan fortsätter bara skratta.
"Undra vad som händer om du fortsätter hålla på!", säger jag ärligt och nu börjar även Dylan skratta. Orka dem! Klockan bredvid mig visar 07:53, kanske borde jag bege mig hemåt?
"Ska jag skjutsa hem dig?", säger Dylan när vi några minuter senare står och klär på oss nere i hallen.
"Nej det är lugnt.", säger jag.
"Skjutsa henne.", säger Ryan och han nickar.
"Kom nu big girl.", säger han och böjer sig ner. Innan jag fattat vad han håller på med har han bärt upp mig så jag ligger över hans axlar, med huvudet vid hans svank. Vad håller han på med!?
"DYLAN!", nästan skriker jag och de båda skrattar.
"Vi ses imorgon Ryan.", säger han och går ut med mig till bilen.
"Släpp ner mig!", vädjar jag och han gör som jag säger. Det där var de läskigaste sekundrarna i mitt liv nästan. Vi går in i hans bil och han backar ut från uppfarten, för att sen börja köra mot mitt hus.
Han sätter på radion och musik börjar tyst strömma ut från hans högtalare, perfekt ljudnivå för att kunna snacka. "Så Luke, huh?", säger han.
Jag nickar. "Vad har alla emot honom?"
Frågan verkar ha överrumplat honom för när jag kollar på han så ändrar han genast min, från stora ögon till normala igen. Det är jobbigt när de alla håller på såhär, och håller massa från mig.
"Alltså lova att inte bli arg nu..", börjar han och jag nickar. Jag är inte säker på om jag kan hålla löftet, men jag kan alltid försöka. "Men han måste vara Kanadas största idiot. Han tror att han är bäst bara för att han är skådespelare, please. Inte ens Justin som är världens största popstjärna håller på så."
"Så ni hatar honom för att han tycker att han själv är bra? Är det därför Blair är skitsur på mig för att jag ska träffa honom?"
"Är ni osams?", frågar han. Tveksam på vad jag ska svara, nickar jag ändå. "Det låter inte bra.. Men det är inte bara det little J. Han är också en stor player. Jag skämtar inte ens, han är värre än mig och då är det illa.", skämtar han och jag skrattar.
"Du är inte ens en player.", säger jag och skakar på huvudet.
"Kanske inte, men han är det."
"Dylan.."
"Tro det eller ej men vi vill bara ditt bästa. Vi vill inte att du ska komma hit och det första som händer är att du faller in i någon killes armar som sen bara kommer dumpa dig för nästa tjej. Jag säger inte det här för att vara elak, Jocelyn, jag säger det för att jag inte vill behöva plocka upp bitarna från ditt brustna hjärta sen. Han kommer inte vara den du tror att han är. Snälla, gör mig och framför allt dig själv en tjänst och bli inte förälskad i honom."