10 - i love to make her mad

Previously:
"Blair jag kommer inte låta honom göra något med mig!", säger jag snabbt och högt, med en suckning på slutet. "Det är coollugnt mellan oss två. Jag fick inte hans nummer, han har inte mitt hoppas jag. End of story. Kan vi inte hitta på något och inte snacka om det här mer?", säger jag.
Blair kollar in i mina ögon och skakar sen på huvudet, som för att skaka av sig vad jag precis sagt. Glömma det. Men bara för en stund, om jag känner henne rätt. Sen kommer hon komma tillbaka och tjata hål i huvudet på mig om att jag inte får vara i närheten utav honom ens. Som att mitt första hångel skulle bli något, snälla. Han såg bra ut, ja, men inte mycket mer än så. Finns ju fler som ser bra ut, som Dylan. Han och jag håller på hela tiden, men bara för det så blir det ju inte något. Om Blair bara kunde vara smart nog att inse det.

Skolveckan hade gått igång igen för de andra och jag satt hemma som vanligt. Efter de slutat skolan skulle jag och Blair mötas upp på ett café i stan. Egentligen ångrar jag lite att jag inte bara började på skolan på en gång. Jag känner ju ändå rätt många, så jag hade inte blivit ensam precis. Men ung och dum, eller vad nu de vuxna alltid säger.
"Gumman jag drar till jobbet nu!", ropar mamma.
Jag stället mig upp från skrivbordsstolen och går ut för att möta henne i hallen. "När kommer du hem då?"
Hon knyter sina rosa/vita gympaskor. Hur fula skor köper vuxna egentligen? "Efter sju nångång. Tänkte köpa med kinamat också, vad vill du ha?"
"Ta något bara, jag bryr mig inte.", suckar jag.
Hon nickar och vänder sig om för att gå ut. "Vi ses sen."
"Hejdå." Mamma drar igen dörren och lämnar mig i huset ännu en gång. Kul. Jag bestämmer mig för att duscha och göra massa inpackningar och ansiktsmasker, måla naglarna, smörja in mig med en hög av olika krämer och bara ha det bra i några timmar. Glömma allting som har med skolarbete att göra, det börjar bli ganska tröttsamt. Speciellt att göra det ensam.
Det varma vattnet slår min kropp likt en våg och huden knottrar sig av välbehag. Varma duschar har alltid varit som en terapi för mig. Alla tankar kommer med det varma vattnet och jag går inte ut därifrån förrän allt känns bra igen. Det är riktigt bra, iallafall för mig.
Någon timma senare, när jag precis kladdat på den jordgubbsdoftande ansiktsmasken, ringer det på dörren. Perfekt tajming, eller inte. Jag tänker inte öppna, de får tro att jag ligger och sover eller är borta. Det ringer på ännu en gång, men jag ignorerar det. Istället går jag in i mitt rum, hämtar telefonen och dockan, sen går jag ut till vardagsrummet. Jag sätter in dockan i eluttaget och iphonen i den. Spotify öppnas och Hungry hearts med Nause sätts igång. Äkta musik, inte sånt där som Blair lyssnar på. Blair, min livsräddare, jag hoppas att hon aldrig lämnar mig. Vi är ju två år yngre än de andra, så ifall hon slutar umgås med mig blir jag inte bara den ända tjejen, utan också lämnad helt ensam i skolan sen. Killarna ska ju börja på college efter sommaren, medan vi fortfarande kommer gå i high school.
Tankarna upphörs när mobilens ringsignal går igång istället för nästa låt. Jag snabbar mig ut och ser att det bara är Blair, då drar jag ut telefonen ur dockan och svarar.
"Hallå?", säger jag.
Det låter som att hon är anfådd, för det är små brusiga andningar som kommer nästan hela tiden. "Hej! Vi skulle träffas i eftermiddag eller hur?"
"Ja, jag tror det.", svarar jag.
Hon gör något läte och säger något till någon, vad håller hon på med egentligen? "Okej vad bra, kan vi gå och kolla på en grej också? Det går jättesnabbt."
Jag nickar för mig själv, även om jag vet att hon inte ser. "Visst, um, vad gör du?"
"Jag har idrott! Ända chansen där man kan prata i telefon vet du."
Blair och hennes idéer. Jag skrattar till och kort därefter avslutar vi samtalet. Vad sjutton var den där konversationen bra för? Spotify sätts på igen så jag sätter ner den i dockan, och går ut i badrummet. Vem var det som knacka på egentligen?

-

Efter den överdrivet långa fikan med Blair hade vi gett oss ut på stan för vad nu Blair skulle köpa. Hon går in i närmaste klädbutik och letar sig fram till linnena. Ska hon bara köpa ett linne? "Vad är det du ska köpa?"
Hon vänder sig mot mig, men håller fortfarande det vita tyget i händerna. "Jag råkade lägga ner mitt träningslinne i färgtvätten så nu är det inte riktigt vitt längre..", flinar hon.
Det är så typiskt Blair att jag nästan inte orkar med situationen. "Typical Blair eller vad?"
"Ellerhur?!", säger hon med en antydan till ett skratt. "Det sa de andra också."
De andra som i killarna, eller de andra som i cheerleading-tjejerna? Jag orkar inte fråga så jag följer med när hon ska gå och betala, sen går vi ut därifrån.
"Vad är klockan?", säger jag.
Hon trycker på hemknappen på sin iphone, den lyser upp 06:56. "Fem i sju.", säger hon.
Jag nickar till svars. "Vill du följa med hem till mig och äta kinamat sen?"
Blair ser ut att tänka, men hon svarar snabbt. "Ja, visst. Ska vi dra hem till dig på en gång eller?"
"Visst, let's go."
Vi går till hennes bil och hon kör hem till mig. Hoppas inte mamma får värsta utbrottet. Det är inte precis så att jag får i mig en hel box med nudlar eller bambuskott eller vad hon nu bestämde sig för att köpa. Den senaste tiden har både jag och mamma gått varandra på nerverna för det mesta, och det är jobbigt att vara i närheten av henne. Vad hon än gör så blir jag så arg att jag skulle kunna slå till någon, och jag skojar inte ens.
"Vad tänker du på?", säger Blair när vi går mot min dörr.
Hon väcker upp mig ur mina tankar, och jag möter hennes blick. "Nej inget speciellt."
Vi går in och får av oss ytterkläderna. Hon lämnar av påsen i mitt rum och sen går vi in till köket där mamma sitter. "Nämen hej Blair!"
"Hej mrs Valdez.", ler hon artigt. Det är sjukt hur Blair kan gå från att vara henne själv till att bli värsta duktiga flickan med rak rygg och kläder som täcker 95% av kroppen så fort hon kommer i närheten utav vuxna.
"Vill du äta här? Det finns massvis av mat.", säger mamma och pekar mot påsen.
Det luktar inte gott kan jag säga, sötsur sås är bland det äckligaste jag vet. "Det stinker, har du inte köpt nåt gott  eller?"
Mammas kroppshållning stelnar till och jag kan riktigt känna ilskan som kommer från henne. Kan hon aldrig vara lugn eller? "Du sa ju att du inte brydde dig, så jag köpte lite av varje.", säger hon sammanbitet.
"Nej men du fattar väl att man inte behöver köpa det äckligaste bara för det."
"Asså Jocelyn..", säger Blair tyst. "Det räcker, allvarligt."
Tack Blair, det hjälper att du står på min sida. "Jag håller faktiskt med Blair, tagga ner lite."
Det bästa är väl att tiga, annars kommer båda flippa. Jag tar ut en låda med ris och en låda med grönsaker. "Kom vi äter i mitt rum." Jag vet att mamma hatar när jag äter på mitt rum, och det är det som gör det roligare.
Jag stänger dörren ordentligt efter oss och slår mig ner på min mörka matta. Blair sätter sig mittemot mig och vi äter direkt ur lådorna.
"Hur är det i skolan?", säger jag för att få igång pratet efter det som hände i köket.
Hon nickar och sväljer det hon har i munnen. "Jo, det är väl bra. Lite jobbigt att hinna med allting men det underlättar att vi får ha idrottssalen nu innan skolan slutat en dag i veckan."
"Förstår det. Hur många dagar tränar ni egentligen?" Precis när jag sagt frågan hör jag hur min mobil vibrerar från golvet. Det är ett nummer jag inte har inlagt i kontaktlistan. Vem kan det vara nu då? Jag trycker på den gröna "Svara"-knappen.
"Hallå, det är Jocelyn?", säger jag ifall personen skulle ha ringt fel.
"Tja Jocelyn, det är Luke."

Ful bild men hade inte tid, hoppas ni gillar kapitlet iallafall! Förlåt att det blir lite sisådär-bra kapitel nu för tiden men jag vill bara få igång handlingen liksom.. Orkar inte ha tusen uppfyllnadskapitel så försöker klämma in så mycket som möjligt i ett kapitel, även om det blir kort. Kommentera!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jättebra!

2012-11-24 @ 23:27:36
Postat av: Emelie

Jätte bra! <3

2012-11-25 @ 22:37:47
URL: http://bieberrstorys.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback