Jocelyn kommer du!?" ropar mamma nerifrån.

Jag tar en sista titt i spegeln. Håret hänger platt och rakt, sminket sitter på plats och klänningen stramar åt på rätt ställen. "Jag kommer!"

Nervöst fifflar jag på mig mina converse, bryr mig inte speciellt mycket om knutarna. Mamma tittar på mig när jag kommer till hallen. "Vad fin du är."

"Det var fyra år sen vi sågs sist, jag vill ju inte göra bort mig helt."
"Jag förstår det." mamma ler omtänksamt mot mig. "Men kom nu! Vi vill ju inte bli sena."

Det är ganska konstigt att det tog sju år för henne att bli bra. Hon bara lämnade mig hos personer jag bara träffat på släktträffar och möjligtvis högtider. Jag brukade inte ens umgås med dom, jag satt tryggt i pappas knä istället. Men pappa var med om en bilolycka och dog.
Jag tror att mamma försökte ta självmord. Därför fick jag åka till dom. Jag har hört dom prata tyst om det på kvällarna, när dom antagligen trodde att jag sov. Men det är ingenting jag berättat, någonsin. Jag vågar heller inte ta upp det med mamma, för tänk om hon blir deprimerad igen?

"Känner du igen dig?" säger mamma. Det stora gråa huset är bara några meter fram. Mamma kör in på uppfarten och jag nickar nervöst. Inne i det där huset, innanför dom där väggarna, befinner sig just nu min kusin. Min älskade kusin som behandlade mig som en prinsessa, som skämde bort mig med uppmärksamhet. Men nu har han väl förändrats..

Vi går fram till dörren och innan jag knackar på tar jag ett djupt andetag. Vad som händer inom de närmsta minutrarna kan bara ödet bestämma. När dörren går upp möts jag utav min mosters värmande leende. "Jocelyn!" utbrister hon och kramar om mig hårt. Jag kramar om henne tillbaka och försöker hålla tillbaka tårarna så gott det går. Jag har saknat hennes beskyddande kramar när det gått dåligt i livet. Hennes tröstande ord så fort någon varit elak.. Åh vad jag har saknat henne!

Medan hon fortsätter att hälsa på mamma får jag syn på honom. Min kusin. Han som i stort sett gav upp sitt sociala liv i början utav tonåren bara för att få umgås med mig. Han som lärde mig allt som en riktig storebror skulle gjort. Han som sa till mig vad som var rätt och vad som var fel. Han som jag såg upp till något enormt. Jag kan inte hjälpa tårarna som bildas i mina ögon och som sakta, en efter en rinner ner för mina kinder. Ensamma glädjetårar. Gud vad stor han har blivit. Han öppnar sin famn och ler. Jag går med snabba steg fram till honom och kramar om honom så hårt som jag möjligtvis kan. Hela mitt liv gick sönder dagen då jag fick lämna honom. Jag grät i veckor. Mamma fick till och med skaffa hemskola åt mig. Det gick bara inte, jag klarade inte av att göra någonting. Jag saknade honom så himla mycket. Vi bara står där tysta och kramas i säkert tio minuter, innan vi båda inser att det blivit ganska tyst i hallen och alla har flyttat sig in mot vardagsrummet. Vi släpper varandra och skrattar till lite. Jag torkar bort tårarna, tur att jag tog vattenfast mascara.

"Du har förändrats.." säger han efter en stund.

"Du med." säger jag och ler.

"Vad ska man säga nu då.." mumlar han efter en stund och jag skrattar åt hans dumhet.

-

Vi hade precis ätit upp middagen med resten utav släkten på mammas sida. Dom hade frågat hur vi hade haft det dom senaste åren, sen frågade dom mest om varför mamma valde Ohio istället för Stratford.. Inget konstigt och onormalt direkt. När de vuxna fortsatte att prata började vi ungdomar dra oss mot vardagsrummet istället. De flesta äldre skulle dra och träffa sina vänner/pojk/flickvänner så till sist blev det bara vi och alla småkusiner. När dom äntligen satt sig tillrätta för att kolla på barnprogram som han fick sätta på, gick vi upp till hans rum. "Minnen alltså.." säger jag och slår mig ner på sängen.

"Ja.. Det har hänt ganska mycket sen sist om man säger så." säger han och ler mot mig.

"Tell me."

Han tittar nästan lite skeptiskt på mig. "Allt?"

"Ja, varför inte?"  svarar jag med ett leende.

Han berättar om våra vänner, om hockeyn, om skejtingen, om basketen, om läget i Stratford, om hur inget blev sig likt när jag flyttade till Ohio.. Jag blir ledsen när jag ser hans lidande blick när han berättar om hur jobbigt allting var den första tiden. Ifall jag hade fått välja hade jag aldrig flyttat härifrån. Då hade jag bott kvar här tills det var dags att flytta ut liksom. Inte när jag var 13, det var ju då allt skulle bli så himla kul..

"Chaz! Jocelyn! Det är efterrätt!"

Vi tävlar ner för trappen, precis som gamla tider. När vi kommit ner till bordet sitter hela släkten redan ner och dom tystnar och stirrar på oss. Jag blir illröd i ansiktet medan Chaz bara flinar.

"Sluta flina!" väser jag och daskar till honom på armen medan vi slår oss ner på två lediga stolar bredvid varandra.

"Det är svårt att sluta flina när du blir generad inför din egen släkt."

Jag kollar surt på honom. "Men hur mycket har jag träffat dom de senaste åren? Man måste ju göra ett bra intryck såhär när man vuxit upp!"

När vi tagit varsin tårtbit fortsätter vi att småprata om allting. Det känns jättebra att det fortfarande är såhär lätt att prata med honom. Jag trodde att det skulle ta ett par timmar innan vi riktigt kom igång med snacket men det gick ju på en gång. Kanske för att vi vet hur vi båda är. Vi bodde ju ändå tillsammans under hela barndomen och visste precis hur vi båda var, eftersom vi kände varandra så himla bra.