"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

---

Så fort vi drar ifrån så backar Justin undan på en gång.
"Fuck, fuck, fuck..", viskar han för sig själv. Sen vänder han sig mot mig och ser ledsen ut. Inte gråtfärdig, men ledsen. "Förlåt."
"Du behöver inte säga förlåt! Varför skulle du göra det för?"
"För jag ska inte kyssa dig, vänner ska inte kyssa varandra. Damn it vad jag har gjort bort mig.", frustar han och sätter sig på min säng för att vila ansiktet i sina händer.
Jag går bort till honom och sätter mig tätt intill honom, sen kramar jag om honom från sidan och lutar mitt huvud på hans axel. "Tänk inte på det. Det är som bortglömt nu." Även fast det inte alls är bortglömt, inte för fem öre. Det känns som att fyrverkerier sprakar över mig hela tiden och jag vill le och springa omkring och skrika och hoppa runt och visa kärlek till hela världen för jag är så glad just nu. Och även om jag inte borde känna såhär så kan jag inte låta bli, och jag vill bara ringa Blair och ha ett långt samtal om det här fast det kan jag inte. Speciellt inte när Justin känner såhär.

 "Är du säker?"
"Ja, jag lovar. Nu tänker vi inte mer på det. Ska vi gå och äta något? Jag är fortfarande hungrig.", säger jag och ställer mig upp. Jag är nästan imponerad av mig själv hur duktig jag är på att hålla minen och bara fortsätta leva på. I Justins huvud pågår det säkert en mental strid just nu, speciellt när jag håller på och låtsas som ingenting hänt.
"Gör det du, min hunger är som bortblåst.", mumlar han.
"Men lägg av! Kom nu.", säger jag och drar upp honom från sängen. Jag går före honom och börjar klättra runt som en liten apa på köksbänkarna för att komma åt alla skåp. Ett oöppnat paket kakor ligger och ser oemotståndliga ut så dem drar jag ner, sen får jag tag på chokladsås också. Jag hoppar ner och öppnar frysen för att ta fram ett halvuppätet paket med vanlig vaniljglass.
"Titta vad duktig jag är på att komma upp med maträtter bara sådär!", säger jag och ler när allt är uppdukat.
"Jovisst, skitduktig. Du jag måste bara gå och ringa ett samtal, jobbet. Men du kan börja utan mig!", säger Justin. Jag nickar förvånat och sen går han därifrån. Varför håller han på såhär? Han kan inte börja krångla nu, jag säger ju att det inte är något. Ifall han börjar strula med våran vänskap så kommer jag bli förkrossad, Justin är verkligen en av de få jag kan vara med mig själv med här i världen. Jag sätter mig ner och ska börja ta glass när jag känner som Justin, att aptiten är som bortflugen. Alltså varför förstorar han det hela så mycket, han kommer tänka alldeles för mycket nu så allt bara rinner ur fingrarna på oss. Min mage trycks ihop utav tanken på det hela, att aldrig mer kunna umgås såhär helt normalt med Justin. Jag tar min sked och börjar nervöst rita mönster i glasskartongen, bara för att få bort tankarna om det hela. Efter några minuter kommer Justin in och sätter sig mittemot mig.
"Jag tror jag drar hem..", säger han. Jag suckar och släpper skeden så den ramlar ner i glassröran.
"Det är ju sent..", mumlar jag.
"Vi kan ses någon annan dag."
"Roadtripen då?"
"Inställd."
Jag blir ännu mer nervös nu, när han ställer in alla planer och åker hem. Nu känns det verkligen inte bra längre. Tänk om det här är sista gången vi träffas på jättelänge, och så säras vi åt som ovänner. Eller jag tycker inte att vi är ovänner, men det är ganska tydligt att Justin inte gillar att vara i mitt umgänge just nu.
"Jag följer dig till hallen." Vi ställer oss upp och går ut till hallen. Han sätter på sig jackan och jag står där i tystnad.
"Hejdå då.", säger han och höjer handen. Jag öppnar min famn och han går in i den, men det blir ingen mysig kram som vi brukar utan bara en snabb liten stel.

 

Dagen därpå vaknar jag ensam och helt tom i min säng. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, nu blir det väl att umgås med kärleksparet varje dag eller något. Finns inte mycket mer att välja på. Visst inget fel på dem, men de vill väl inte att jag ska störa deras kärleksplaner.
Efter att ha dragit mig i sängen i säkert en timma så går jag upp. Mamma sitter framför matbordet och har dukat upp jättefint, men blir ganska snopen när hon bara ser mig komma ut.
"Sover Justin fortfarande?"
"Nej.. Han drog hem igår kväll. Han mådde dåligt.", ljuger jag och sätter mig ner.
"Jaha, vad synd.", säger hon och fortsätter läsa i tidningen. Det kan jag inte tänka mig att du tycker, satmara. Idag kommer inte bli en bra dag, det känner jag på mig redan.
Jag tar en skål med flingor och mjölk, men får bara i mig några skedar sen tar det stopp. Det känns som att jag är jättemätt, fast jag inte ens ätit en fjärdedel av skålen.
"Ska du inte äta mer?", frågar mamma när jag häller ut det i soptunnan.
"Nej.. Jag är inte så hungrig."
"Varför inte?"
"Det kan väl inte jag svara på.", fräser jag till svar och lämnar rummet.
Jag går raka vägen in till min garderob för att välja ut dagens outfit. Eftersom mitt humör inte är på topp rycker jag ut det mesta så det bara blir en stor hög på golvet. Till sist får jag tag på ett par ljusa shorts, en blommig tubtopp och en tjock vit cardigan att ha över. Mysigt men fint. Jag tar på mig det och går ut för att ta tag i mitt ansikte och hår. Håret bestämmer jag mig för att sätta upp i en hög men slarvig hästsvans, och sen sminkar jag mig lite neutralt. Eftersom jag verkligen inte har några som helst planer så tänker jag inte fixa mig supermycket. Min säng ser ut som rena bombnedslaget, som vanligt med andra ord, så den fixar jag till jättenoga med kuddar och en filt. Två knackningar landar på min dörr, sen öppnas den och där visar sig Blair. Som en ängel från bar himmel.
"Heeej, när kom du?", säger jag och ger henne en kram.
"Nyss, haha. Vad hände med roadtripen!?", säger hon med en ledsen röst och sätter sig på min säng.
"Justin mår inte så bra, tror jag.", säger jag och sätter mig på min skrivbordsstol. Det stämmer ju lite, så jag kan inte påstå att jag ljuger.
"Vad synd, jag såg jättemycket fram emot det!"
"Jag med..", suckar jag. "Men vart har du Dylan idag då?"
"Han skulle träffa Ryan tror jag, och jag bestämde mig för att träffa dig. Vi har varit med varandra konstant de senaste veckorna så jag tror snart att jag blir galen!", stönar hon. "Jag gillar honom, det gör jag verkligen, men han kan verkligen vara sjukt jobbig ibland. Ska vara med mig hela tiden och klänga på mig och ta på mig och aldrig låta mig vara ifred."
Jag skrattar åt hennes sätt att säga det, hon låter som en bortskämd brat som pratar om sin nya chihuahuavalp eller något. "Så är det att ha en pojkvän."
"Fast vi har inte satt de bemärkelserna på varandra än. Vi är fortfarande i hålla-det-för-oss-själv-stadiet."
"Ni suger på att hålla det för er själva i sådana fall..", säger jag med fejkdiskret röst.
"Jocelyn!" Jag börjar skratta åt henne och hon slår med armarna i sängen som en hjälplös kattunge. Vi fortsätter prata om henne och Dylan, men kommer sen in på vanliga tjejsamtal. Jag älskar att prata ut med Blair, för hon förstår verkligen. Justin och de andra killarna är också jättehärliga att prata med, men de förstår inte på samma sätt som Blair. Hon är tjej och förstår mig bättre helt enkelt.
"Kan vi inte hitta på något idag? Jag vill bara komma ut från området ett tag.", säger jag och gör en gest när jag säger område.
"Jovisst! Vi kan åka till Toronto och kolla i butiker?"
"Men det tar väl ganska lång tid att åka dit?"
"Det tar nästan två timmar, men då kommer vi verkligen ut härifrån. Vi kan ta en heldag och göra massa roliga saker, bara du och jag. Komma bort från killarna och bara fokusera på oss."
"Det låter sjukt bra!" Efter några minuters planerande så bestämmer vi oss för att åka hem till Blair och hämta lite grejer, sen ta en två timmar lång bilresa till Toronto. Till våra föräldrar sa vi att vi skulle in till centrala Stratford och spendera dagen där, bara så de inte skulle oroa sig så himla mycket.

"Är vi framme snart?", gäspar jag. Klockan är nu kvart i ett och jag är så trött på att åka bil. Jag har blivit tvingad till att lyssna på Blair's skitmusik hela vägen.
"Ja jag håller bara på att leta efter en lämplig parkeringsplats.", svarar hon och kör sakta omkring mellan alla rader med bilar.
"Där!", ropar jag plötsligt till och pekar på en Ford som håller på att backa ut från en perfekt plats i kanten.
"Skitbra!", säger Blair och gör en väldig sväng för att komma in, och det blir perfekt centrerat. Vi går ut ur bilen, fixar parkeringsbiljett och sen är det bara att vi börjar göra stan osäker.
"Jag har inte varit här förut så du får visa mig alla toppenbutiker."
"Absolut! Och om du känner för en tatuering så känner jag en jätteschysst kille som inte bryr sig om artonårsgränser what so ever."
"Jag har faktiskt funderat på att ta en piercing, även om det inte är en tatuering."
"Perfekt, det gör vi idag! Jag vill ta en i läppen."
"Läppen?", säger jag och gör en äcklad min.
"Ja alltså inte i läppen, utan här.", säger hon och pekar några centimeter över kanten av läppen.
"Bättre, men ändå inte. Ansiktspiercingar är inte min grej."
"Tur att du inte behöver ha det då! Vart hade du tänkt dig att ta din?"
"Naveln.", ler jag.
"Sexy mama! Det fixar vi.", ler hon mot mig och sen börjar vi leta efter en piercingstudio som har drop-in. Vi letar runt i en kvart, tills Blair blir trött och börjar fråga folk istället. Ett par med barnvagn börjar beskriva vägen dit, de har båda tatueringar över hela armarna. De ser unga ut men tatueringarna ser inte bra ut på någon av dem. Vi tackar och sen börjar Blair leda mig dit. Det är folk överallt och solen skiner starkt idag. Det är riktigt varmt faktiskt. Vi kommer fram till vad som tydligen var Blair's kompis studio.
"Jag hade ingen aning att man kunde pierca sig här också! Då hade vi gått hit på en gång istället. Kom nu.", säger hon och öppnar dörren. "Brody!" Hon snabbar sig fram för att hälsa på killen som sitter bakom disken.
"Tja syrran!", säger han och kramar henne. "Längesen nu!"
"Två månader, jag har saknat dig."
"Vad fick dig att komma hit idag då?", ler han. Han ser lite skrämmande ut. Han har två piercingar längst upp på näsan som liknar två horn, sen har han precis som det unga paret, tatueringar över hela armarna. Men hans hals är också täckt utav blåa och svarta tatueringar, och det ser hemskt ut.
"Jag och min vän Jocelyn, Jocelyn kom!", säger hon ivrigt och vinkar mig till sig. Jag kommer fram till disken och hälsar. "Aa men iallafall, vi tänkte pierca oss idag."
"Pierca er? Och det tillåter dina föräldrar?", flinar han.
"Sen när har jag brytt mig om deras åsikt?", flinar hon till svars och sen gör de en give-me-five. Vilken loser han måste vara som piercar minderåriga även fast föräldrarna inte är med på det. Visst vi vill ju göra det, men tror han att han kan ragga på små sextonåringar när han själv säkert är i tjugofemårsåldern?
"Jag ska iallafall köra läppen och hon vill ha en i naveln."
"Bra val båda två, kom här bakom så fixar vi det." Han leder oss till ett vitt rum bakom disken. Det är en säng i mitten och sen finns ett skrivbord med massa lådor ovanför, samt en pall framför skrivbordet. "Kolla på tavlan därborta vad ni vill ha för stenar."
Jag förstår först inte vad han menar men Blair går till en vägg i hörnet så jag följer med. Det finns alla möjliga färger, och jag blir alldeles snurrig. "Vad ska du ta?", frågar jag i hopp om råd.
"Vanlig silvrig tror jag. Du då? Om jag var du skulle jag ta någon klar färg. Typ turkos, det ser ut som havet i Thailand.", ler hon och går över till killen som heter Brody sen.
"Vad bestämde ni er för då?"
"Jag vill bara ha vanlig silver, eller vit kanske. Vad tycker du?", säger Blair och vänder sig mot mig.
"Vit tycker jag."
"Bra val Jennifer, eller vad var det du hette nu igen?"
"Jocelyn.", rättar jag honom och fejkar ett leende. Kan han inte ens hålla koll på namn när hon sa det för mindre än fem minuter sen?
"Just det ja. Sätt dig ner Blair så ska jag bara fixa till stenen."
"Ihhh!", säger hon lyckligt och slår ihop händerna.
Killen fixar med stenen i ett verktyg som liknar en pistol, sen ber han Blair att lägga sig ner. Han böjer sig över henne och fixar något, sen placerar han den där Blair ville ha den och trycker av. Blair tjuter till lite som om han precis skjutit henne, men sen är hon snabb upp för att få se resultatet.
"Skitsnyggt! Åh, tack så mycket."
"Ingen orsak syrran. Nu är det din tur, Jocelyn." Nu kunde han minsann komma ihåg namnet. Douche.
Han fixar min piercing snabbt, sen går vi upp för att betala.
"Jag tänkte ha fest ikväll, ni kanske är intresserade av att komma?", ler han.
"Vi måste hem ganska tidigt för jag hatar att köra när det är mörkt, men vi får se.", ler Blair.
"Kom igen nu, ni kan åka hem imorgon ju.", tjatar han. Låt henne vara bara idiot.
"Vi får se! Jag hör av mig. Tack ännu en gång."
"Det är lugnt, men hör av dig sen! Skulle vara fett om ni kunde komma."
"Jovisst, hehe. Hejdå!"
Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

 Vad är det som händer mellan Justin och Jocelyn, varför är Jocelyn så grinig, kommer de gå på festen och vad kommer deras föräldrar tycka om piercingarna? Kommentera babes!

"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag. 

---

"Heeeej!", säger Blair och kramar om oss båda. "Kul att ni kunde komma. Tillsammans dessutom.", och pendlar blicken mellan Justin och mig. Hon är största idioten någonsin.

"Visst är det..", mumlar jag och ger henne en blick som jag hoppas hon kunde tyda som låt-oss-vara-tack.
"Gå och sätt er vid alla andra, jag ska in och hämta något att dricka."
Jag och Justin går bredvid varandra till de andra. Idag ska jag verkligen visa Chaz vad som händer när han jävlas med mig.
"Hej alla.", säger jag och vinkar leendes.
"Känns som att vi inte setts på hur länge som helst little J!", säger Dylan och kommer fram till mig. Han ger mig en kram.
"Jag vet eller hur!? Har saknat dig jäääääättemycket.", säger jag och ler jättegulligt, hoppas han förstår sarkasmen. Han flinar mot mig och går sen tillbaka till sin solstol.
Justin står kvar vid min sida och jag tackar Gud för att han är med på min plan. Som tur är ligger Chaz utan någon på sin högra sida så jag drar med mig Justin dit. Jag tar solstolen precis bredvid honom och drar Justins solstol tätt intill min.
"Det är inte så mycket sol här..", mumlar Justin och ger mig en smått irriterad blick.
"Men nu är det så.", svarar jag tillbaka och lägger mig ner med kläderna på. Jag har en bra idé för vad som hända skall. Justin har fått av sig kläderna och ligger med sin dösnygga muskulösa överkropp uppåt.
"Kom!", säger jag och ställer mig upp.
"Va?", säger Justin och sätter på sig sina solglasögon.
"Det är så kallt och kyligt här, solen finns ju härborta."
Han tar min hand och låter mig dra upp honom, sen håller jag kvar dem medan vi går till andra sidan där alla andra ligger. Solen steker här och det är tusen gånger varmare.
Dylan busvisslar när han ser våra händer och då släpper jag dem på en gång. Planen inkluderade inte att de andra skulle tro att vi faktiskt är ett par.
"Så ni har kommit ut med det?", flinar Dylan.
"Kommit ut med vad?!", fräser jag till svar och killarna skrattar. Blair kollar storögt på oss och får mig att vilja slå till henne, hon fattar väl att det inte är på riktigt!
Justin drar mig intill honom och kramar om mig. Hans stora, mysiga kramar är oslagbara. De slår verkligen allas kramar i hela världen. "Vad hade du tänkt dig nu madame?"
Fortfarande tätt i hans famn svarar jag: "Vi går och badar. Eller ja du badar, vid det grunda."
"Kom då.", säger han och släpper mig.
Jag går efter honom och det känns verkligen som att vi är ett par. Känslan är pirrig och jag skulle verkligen vilja detta, men det går inte. Han gillar inte en liten fjant som är två år yngre än honom, och dessutom skulle det inte funka. Chaz skulle sluta prata med oss båda, Justin är inte hemma speciellt ofta.. Förutom nu då.
Blair's pool är ganska cool, i ena änden är den väldigt grund och i den andra änden är den sjukt djup. Det underlättar när man är liten och badar. Dock har hon inga småsyskon, fast hon har ju bott här sen hon var liten.
Justin går ner för några trappsteg och vänder sig sen om och flinar mot mig.
"Vadå?", säger jag. Då sträcker han sig mot mig och paniken slår mig. "NEJ! NEJ JUSTIN SLUTA! NEJ NEJ NEJ NEJ JAG DÖDAR DIG! JUSTIN MITT SMINK, MINA KLÄDER! NEJ LÄGG AV! SLÄPP NER MIG!"
Sen håller han mig i min famn som en bebis och går ner ett trappsteg i taget. "SNÄLLA JUSTIN JAG BER DIG MED HELA MITT LIV!" Men han ignorerar mig och även om jag sprattlar som en galning och försöker hålla mig i räcket så släpper han mig efter ett tag, och jag åker ner till botten. Fort ställer jag mig upp och alla skrattar. "DET ÄR INTE KUL!", skriker jag och försöker få bort håret från mitt ansikte.
"Det är så gulligt med paniken du får.", säger Justin och skrattar försiktigt.
"Jag ska döda dig!"
Killarna fortsätter att skratta, fast ett skratt hör jag inte och ni kan ju bara gissa vems.

Jag och Justin fortsatte att bada ett tag, men jag hade fortfarande inte tagit av mig mina kläder. Det var bara ännu en del i min mästerplan.
"Vi drar till det grunda igen.", ler jag mot Justin och sen börjar vi simma ditåt.
När jag kan gå igen ser jag till att det blir så grunt så mina bröst åtminstonde är över vattnet. Jag vänder mig med ryggen mot Chaz' del av poolen och ser till att Justin står framför mig. Sen drar jag av mig västen, och sedan t-shirten. Justin tittar precis som jag vill att han ska, och jag ler lyckligt. Förhoppningsvis tittar Chaz, jag hoppas verkligen verkligen verkligen det. Sen rättar jag till överdelen och går uppför trappen för att ta av mig mina shorts också. Justin är tätt efter mig, och så fort som byxorna är av så lyfter han upp mig på ena sidan av hans axel så hela jag hänger ner över hans rygg, med rumpan i hans ansiktshöjd. Han börjar slå på min rumpa och jag skriker till varje gång, mest för att få Chaz' uppmärksamhet. De andra killarna skrattar och snart kastar han ner mig i vattnet igen. När jag når vattenytan igen för att kolla vad Chaz gör, så ser jag inte honom någonstans.
"Vart är Chaz?", frågar jag Justin.
Han gör samma som jag nyss gjorde och vänder och vrider på sig för att få syn på honom. "Ingen aning, han måste ha dragit."
"Varför?"
"Svårt att gissa, han är väl förbannad på oss båda två."

"Men det är ju mig han ska vara arg på, det här är hämnd."
"Vadå hämnd?", frågar Justin.
"För när vi skulle plocka in disken, och du inte fick hjälpa mig."
"Är du allvarlig Jocelyn? Är det därför du vill göra han så arg att han lämnar stället utan ett ord?"
"Nej! Inte bara det. För Luke också, han låter mig aldrig vara. Han förstår väl att jag har killvänner också? Kolla bara Dylan, Ryan, Nolan? Men det är bara när jag är med dig som han håller på!"
"Det kanske är för att vi umgåtts så mycket själva."
"Men det är ingen ursäkt! Jag har varit själv med Dylan och Ryan också och då har han inte sagt något?"
"Fast kolla på oss. Det är hela tiden du och jag, om du tänker efter. Vi kommer alltid tillsammans, vi åker alltid tillsammans. Vi spenderar dagarna ensamma med varandra, hos varandra. Jag skulle också börjat misstänka något."
"Men det är ju inte något! Asså han kan väl bara låta oss vara."
"Ge honom tid bara. Någon gång kommer han acceptera att du inte är den lilla trettonåriga flickan du var sist du bodde här, utan att du nu är sextonårig sexbomb som olyckligtvis fallit i armarna på popsensationen Justin Bieber.", säger han med ett flin på slutet. Jag kan inte låta bli att skratta åt det han sa, och bli lite generad. Är jag en sexbomb nu också!?
"Tack Justin.", säger jag sen och kramar om honom.
"För vad?"
"För att du alltid muntrar upp mig och får mig på bra humör. Och för att du alltid finns för mig, och ger mig råd som ingen annan."
"Det är vad vänner är till för, eller hur?", säger han och släpper kramen jag hade kunnat hålla kvar i flera dygn till.
Inte förrän nu inser jag att jag huttrar, Justin också. "Vi kanske ska gå upp?"
"Bra idé.", säger han och skyndar sig upp som ett litet barn. Jag skrattar åt honom och kommer efter, fast i min egna takt. När jag väl är framme vid våra solstolar ger han mig min handduk.
"Tack mr Bieber.", ler jag.
"Ingen orsak ms Valdez.", ler han till svars.
När vi båda är relativt torra flyttar vi våra saker till solen och lägger oss för att soltorka istället. Justin är den mest fantastiska vän jag har. Ingen är så omtänksam som honom, och han ställer alltid upp för mig. Varför kan inte alla vara som honom, till exempel Chaz? Jag är så trött på honom att jag inte ens vet om jag orkar med att träffa honom än på länge. Jag borde sätta mig ner och prata med honom, men bara för att man borde göra något så betyder inte det att man måste göra det. Så i nuläget avstår jag nog från det ändå.

"Vi ses imorgon då, lova att ni inte fegar ur?", flinar Blair och kramar om mig.
"Vi lovar.", svarar jag. Imorgon ska vi tydligen på en roadtrip som killarna ska stå för. Vi kommer säkert köra vilse och hamna mitt ute i ingenstans där vi blir mördade och uppätna av kanibaler. Nej fy vilken hemsk tanke!
"Men hejdå då alla!", ropar jag till Ryan och Nolan också, som fortfarande sitter vid solstolarna.
De vinkar och sen går jag och Justin till bilen. Vi ska hem till mig och sova. Första gången jag sover över med en kille "på riktigt". Planerat och sådant. En annan kille utom släktingar alltså! Chaz har jag ju till och med bott hos. När vi satt oss i bilen och åkt ut på gatan så kurrar min mage till. Justin flinar mot mig och jag blir generad, som vanligt. Jocelyn the fatass vill ha mat typ.
"Ska vi dra till någon restaurang innan?"
"Men jag har inga pengar med mig, vi kan likagärna åka hem till mig och göra något."
"Romantiskt.", flinar Justin och jag slår till honom på armen. "Aouch!"
"Så blir det när du håller på.", säger jag och lipar.
"Mogen tjej det där!"
"Ska du säga!"
Småtjafset fortsätter hela vägen hem till mig, och det är verkligen typiskt oss. Han parkerar på min uppfart och vi går in tillsammans. Så fort jag öppnar dörren är mamma där.
"Hej ungdomar.", säger hon och ler finurligt.
"Hej..?", säger jag tveksamt medan Justin hälsar lika trevligt som vanligt och tar i hand.
"Vad ska ni hitta på då?"
"Justin ska sova här.", svarar jag och börjar gå mot mitt rum.
"Vänta en minut!", säger hon och jag stannar till. En ljudlig suck lämnar min strupe.
"Vad?", grymtar jag med stängd mun.
"Ska en kille sova över i samma rum?"
"Jag tänkte det, mamma.", säger jag med betoning på mamma.
"Är ni ihop eller..?"
"Nej, så du behöver inte vara orolig. Låt oss vara nu!", fräser jag.
"Om det är något problem så behöver jag ju självklart inte göra det..", börjar Justin.
"Det blir inget problem. Lägg av mamma, bli inte som Chaz."
"Vadå Chaz?"
"Kom Justin.", säger jag och slänger igen dörren när båda är i rummet. "Åhh!"
"Varför är du så arg mot din mamma?", säger han.
Jag sätter mig på min matta på golvet och vilar ansiktet i händerna. Hon är bara för mycket. Justin är nere mittemot mig på en sekund och tar bort mina händer, så jag tvingas att ta upp huvudet och kolla in i hans ögon. Han ser orolig ut, och det gör mig ledsen med ens.
"Det är ingenting du behöver tänka på, snälla. Den där minen gör mig ledsen.", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
Först ler han men blir sen allvarlig när han börjar prata. "Men jag bryr mig om dig, och ifall du har något på ditt hjärta som du vill prata om så finns jag här."
Hur kan man vara så omtänksam? Han är verkligen den perfektaste killen jag någonsin stött på. Ibland är han en riktigt kille som kommer med perversa kommentarer och skämtar om allt, men ibland är han den mjukaste och omtänksammaste jag nånsin stött på. Hans händer vilar på mina korsade ben och där de ligger bränns det. Jag kan inte förklara men han har en sån påverkan på mig, så det går inte ens att förklara. Så fort han är i min närhet blir jag lycklig, när han pratar med mig kan jag inte sluta le och när han rör mig.. Då pågår det en våldsam kamp mellan fjärilarna i min mage.
"Tack för att du finns.", säger jag och ler mot honom. "Men det är lugnt, det är verkligen det."
"Om du inte vill säga det frivilligt, så får jag väl tvinga det ur dig..", flinar han och hoppar på mig. Där är den barnsliga Justin tillbaka. Han börjar kittla mig precis överallt och jag kan inte sluta skratta. Jag skriker och skrattar om varannat och ålar mig och gör precis allt i min makt för att ta mig loss ur hans grepp, men det går inte.
"JAG KOMMER KISSA PÅ MIG PÅ RIKTIGT! SLÄPP!", skrikskrattar jag och håller mina händer hårt kring hans handleder. Under ett par få sekunder blir hans grepp om mig lösare och jag lyckas åla mig bort från honom och ställa mig upp. "Ifall du inte lämnar min kropp ifred så ska jag.."
"Då ska du vad?", flinar han och närmar sig mig.
Jag har ställt mig med ryggen mot min garderobsdörr och strax är han framme vid mig. "Då ska jag.. Hm.." Hans närhet gör mig nervös men ändå trygg, den får min hjärna ur balans. Allt som nyss var så självklart blir helt plötsligt bubbligt och osäkert.
"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

---

Skitful bild men jag var så sjukt ivrig för att få ut det här kapitlet, och ni förstår nog varför! KOMMENTERA!

"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.

---

Dagen efter vi hade varit hos Blair så hade jag åkt hem och bara rensat tankarna i några dagar. Nu har det gått över en vecka sen dess och jag vill verkligen hitta på något idag och träffa någon, inte bara ligga hemma och deppa. Mamma har jag knappt sett röken av, hon har väl hittat sig några att umgås med äntligen. Då är hon inte på mig hela tiden om att jag måste städa och sånt. Chaz har jag inte hört någonting av och det är jag verkligen glad över. Vill varken se eller höra av honom ifall han håller på såhär fortfarande. Vi gick igenom det här för inte alls längesen och om han ska börja igen... Då kan han likagärna sluta umgås med mig. Då vill jag inte ens umgås med honom.

Dörrklockan plingar och jag rycker till. Här ligger jag i sängen utan smink med min pyjamas. Härligt.. Fort ställer jag mig upp och tar en snabb titt i spegeln. Mitt hår är en röra. Medan jag går mot dörren sätter jag upp det i en bulle. Jag öppnar den och bakom står Justin.
"Hej.", säger han och ler snett.
"Hej..", svarar jag och sätter armarna i kors framför mig. Pinsamt eller vad?! Jag trodde att det skulle vara postgubben eller någon kamrat till mamma, men nej där står han. Snygg som attan är han också.

"Får jag komma in?"
"Absolut!", säger jag snabbt och drar upp dörren mer. Han stiger in i hallen och jag stänger dörren.
"Förlåt om jag bara kommer såhär men jag har inte träffat dig på så länge och jag kände bara att det var dags.", säger Justin när han fått av sig jackan.
"Det är lugnt, jag hade ändå tänkt fråga om vi skulle träffas idag. Fast då tänkte jag inte se ut såhär.", säger jag och gör en gest vid mitt ansikte. Justin skrattar till och skakar på huvudet.

"Jag tycker du är vacker ändå." Och där kom fjärilarna. Så fort någon säger sådana saker, och speciellt killar, så blir jag så lycklig. Även ifall de är oseriösa, jag kan inte rå för det.
"Tack. Ska vi gå in till mitt rum eller?", säger jag och drar ut på det sista ordet.
"Absolut."
Vi går in till mitt rum och på en gång kommer jag på att sängen ser ut som ett bombnedslag. Fort börjar jag bädda som en rabiessmittad kanin och Justin skrattar åt mig.
"Du måste inte städa för mig vet du?"
"Men det är ju pinsamt!", säger jag och avslutar min bäddning. Den blev inte i världsklass precis, men bättre än innan.
"Då ska du se mitt rum..", flinar han.
"Tveksam till om jag verkligen vill.", skämtar jag tillbaka. Justin flinar bara till svars och slänger sig i min säng. Då är den bäddningen som bortglömd.
"Din säng är så skön.", säger han och rör till ännu mer.
"Justin!"

"Vadå?", flinar han.

"Åh du är så elak!"
"Använd inte sådana där ord mot mig unga dam, då blir det smisk.", flinar han ännu en gång.
"Måste du vara så pervers jämt?", stönar jag och går in till min garderob.
"Ey gömmer du dig från mig!?"
"Ja, det kanske jag gör!", ropar jag till svars.
"Byt om härute istället!", ropar han tillbaka och jag kan höra hur han skrattar för sig själv. Han är då den mest konstiga jag mött.
När jag fått på mig ordentliga kläder, det vill säga ett par shorts och en t-shirt med väst över, så går jag ut till honom igen. Så fort han får syn på mig busvisslar han.

"Sexy mama.", flinar han.

"Lägg av!", säger jag som att jag inte bryr mig, men blir generad ändå.
"Du blushar ju, vad söt du är.", skrattar han.

"Ge dig!", fräser jag.
"Kom hit.", säger han och sträcker ut armarna mot mig.
"Va?"
"Kom hit och mys med mig.", flinar han.

Även fast han är oseriös så gör jag som han sänger, och han drar ner mig i hans famn. Jag ligger praktiskt taget ovanpå honom och han har händerna vid min rumpa. Det är som att vi vore ett par, fast det är vi verkligen inte.

Jag parkerar på Blairs uppfart och sen hämtar jag och Jocelyn badsakerna tillsammans i bakluckan. När vi går runt huset stannar Jocelyn mig plötsligt.
"Kommer Chaz vara här tror du?", viskar hon.
"Jag antar det, vadå då?"
"Kan inte vi reta upp honom lite?", ler hon och höjer på ena ögonbrynet.
"Hur menar du nu?"
"Men att vi håller på jättemycket och överdrivet?"
"Varför? Han kommer bara bli arg på mig."
"Men han håller på så mycket hela tiden! Han tror att han kan köra med mig bara för att jag är hans lilla kusin men jag ska allt visa honom vad som händer om han försöker förstöra för mig." Förstöra för henne? Vad är det hon syftar på? Varför vill hon helt plötsligt göra Chaz sur? Dessutom är det ju mig han kommer bli arg på, inte henne.

"Jag tror bara att han kommer bli förbannad på mig och slå mig eller något."
"Men lägg av nu Justin!", suckar hon. "Ställ upp för laget!"
"Vad får jag om jag är med i din lilla lek?"
"Vad som helst!"
"Vad som helst?", flinar jag i ett försök att lätta upp stämningen lite.
"Var inte så pervers hela tiden!", säger hon och slår till mig och börjar gå. Jag bara skrattar åt henne och följer efter.
När vi kommit till pooldelen så sitter hela gänget där, inklusive Chaz. Han kommer döda mig efter idag.  

---

"Ingenting.", säger jag snabbt.
"Jo säg nu.", ler Justin nyfiket. Ibland är det nästan irriterande att han är så nyfiken som han är. Måste han veta precis allt liksom?!
"Jag tror inte att du vill ta det inför henne.", säger Blair och pekar på mig. "Hon kommer dö av genering, så jag och Dylan pratar med dig om det senare. Kan du låta oss skriva färdigt listan nu!?" Hur lyckas kvinnan alltid rädda sådana här situationer? För att vara ärlig trodde jag att hon skulle sabba allt och fråga, men hon är superwoman ibland alltså.
"Visst." Justin lämnar rummet och kvar blir vi med listan.
"Blair jag ska döda dig! Ifall du hade frågat honom här inför mig.. Jag vet inte vad jag skulle gjort!"
"Det var därför jag räddade dagen och inte frågade. Varsågod. Nu skriver vi klart listan innan de blir galna därute."
Vi rabblar upp alla möjliga saker. Olika kött, tillbehör, såser, marinader, drickor, godis, chips och liknande som vi kan komma på. Det kommer bli sjukt dyrt men det är inte precis som att Blair inte kan ha råd med det utan att splitta på det. Fast skulle hon få betala allt skulle jag må dåligt, därför är det skönt att det är Justin och jag som åker. Men Justin kommer väl som vanligt inte låta mig betala för något. Barnrumpa.

"Justiiiiin!", ropar jag och viftar med lappen i handen. Han kommer på en gång.
"Ska vi åka då?", säger han. Jag nickar och vi tar farväl av våra vänner innan vi lämnar huset. Det är Ryans bil som står på uppfarten, men det spelar nog ingen roll.
"Vad var det ni pratade om i köket egentligen?", säger Justin när vi kört ett tag. Jag kan glimta ett flin men är inte helt säker.
"Asså jag vet inte..", säger jag med en ostadig röst. Måste jag vara en sån dålig ljugare!?
"Det var om mig va?" Tystnad sprider sig över bilen. Det ända jag kan höra är mitt hjärta som börjar banka snabbare, och inte vet jag varför. Kanske för att jag inte vill ha den här konversationen. Det kommer bara bli pinsamt. "Var inte rädd för att säga, det är ju inte precis som att jag kommer bli fly förbannad och kasta ut dig ur bilen."
Ett leende sprider sig på mina läppar och jag kollar upp mot honom ett tag. Ibland har han en slags lugnande effekt på mig. Som nu. Hjärtat fick sakta men säkert tillbaka sin vanliga rytm och jag blev mycket mer avslappnad i hållningen. Jag hoppas att han inte märkte det, för då blir det riktigt pinsamt. Tänk om Blair skulle märka det någon gång, och skrika det högt inför alla andra? Då skulle mitt liv vara över. Typ. Mitt uppe i mina tankar om att Justin är som ett avslappnande medel eller någon typ av medicin så parkerar han bilen utanför en vanlig livsmedelsaffär.

"Du vet att du får svara på min fråga.", flinar han när vi går över parkeringen. Han kommer verkligen inte släppa detta.
"Varför vill du så gärna veta?", suckar jag.
Han skakar på axlarna och ger mig ännu ett flin. "Nyfiken."
"Men nu har vi inte tid att vara nyfikna för nu ska vi handla!", säger jag överdrivet entausiastiskt och går in genom skjutdörrarna.
Justin tar en vagn på vägen in och sen är det bara att leta på allting. Varken jag eller Justin är hundra procent säkra på vart allting ligger så vi får mest gissa oss till allt. Det går hyfsat bra ändå och vi lyckas pricka av allting på listan som jag och Blair komponerat ihop. Precis som jag trodde så betalade Justin för allting och lämnade mig kvar med rejäla skuldkänslor.
"Asså på riktigt Justin jag mår skitdåligt nu.", säger jag när vi kommit fram till bilen. Justin tar fram nyckeln och trycker på en knapp som får lamporna att blinka till en gång. Vagnen håller han fortfarande i händerna när han öppnar bagageluckan. Vi båda hjälps åt att få in varorna i bilen.
"Men jag mår dåligt ifall du ska behöva betala för allt det här.", säger han innan han slänger igen luckan.
"Vi alla kan väl betala en del.."
"Men om vi gör något någon annan gång kanske någon annan betalar. Och gången efter det kanske någon annan betalar, och till sist så har alla betalat precis lika mycket och är jämna."
"Det där lät bara konstigt och det vet du.", lyckas jag säga innan han kommit iväg så långt bort med vagnen att vi inte kan höra varandra utan att ropa. Varför ska han vara så otroligt envis och jobbig? Kan han inte bara acceptera att någon annan kanske också vill betala någon gång? Inte för att det behövs, utan för att man vill?

När vi kommit tillbaka började Blair med maten direkt och fick snabbt hjälp av Dylan. Vi hade alla erbjudit oss att hjälpa till men vi fick varken för henne eller honom. De ville väl antagligen bara vara själva så de skulle kunna hångla mellan matlagningen eller något annat barnförbjudet. Killarna och jag låg ute vid poolen även fast det var ganska mörkt ute. Det var såklart inte kolsvart eftersom det var sommar, men betydligt mörkare än på dagen.
"Är vattnet varmt?", frågar Ryan Chaz som precis ställt sig upp.
"Jag vet inte.", säger Chaz och doppar sen ner foten. "Ja."
"Ska vi ta oss ett dopp?", flinar Ryan men ligger fortfarande kvar på sin solstol.
"Det är lugnt. Men kan man inte lägga sig på madrasserna och flyta runt bara?"
De fortsätter sin korkade konversation och innan jag vet ordet av det så håller de på med madrasserna och alla andra flytande föremål som Blair råkar ha ligga flytandes i sin pool. Justin ligger på solstolen som ligger bredvid min fast ändå inte riktigt bredvid. Det är säkert en halvmeters mellanrum mellan oss.
"Ska du inte hjälpa dina vänner med deras lysande plan?", flinar jag mot Justin.
"Det är du som är den tjockskalliga av oss så du borde hjälpa dem."
"Vi båda vet att det är jag som är intelligentast av alla härute."
"Det beror på vad man ser som intelligens, 1+1 elle-"
"Sluta med erat tjafsande och ha koll på grillen istället turturduvor.", säger Blair som måste kommit ut mitt i vårat samtal. Den sista delen var ju verkligen nödvändig.
"De ända turturduvorna härute är väl Chaz och Ryan som ska ta en romantisk tur på sin luftmadrass.", säger Justin som får mig att bryta ut i ett gapskratt. De andra börjar också skratta, förhoppningsvis inte åt mitt skratt.
"Men på riktigt, kan ni stå vid grillen?", säger Blair när skrattsalvorna gått över.
"Visst.", säger Justin och ställer sig upp. Blair går tillbaka in och jag lutar mig tillbaka mot solstolen. Justin står vid mina fötter och kollar på mig.
"Vad?", ler jag.
"Vi båda skulle stå vid grillen vad jag förstått?" Jag sträcker ut min arm som för att han ska dra upp mig. Han tar tag i min hand och drar upp mig så snabbt att jag blir slängd in i hans famn och sen våldsamt slungad tillbaka så jag nästan ramlar. Hans grepp om min hand var fortfarande fast och var det som räddade mig från att ramla.
"Idiot.", nästan fräser jag och släpper honom. Jag blev livrädd, tänk om jag hade brutit ett ben eller liknande? Då hade hela min sommar varit över.
Han bara skrattar och går efter mig till grillen. Blair har lagt på alla köttbitar, kycklingbitar och hamburgare. Jag vänder på de som ser färdiga ut och sen stänger jag igen locket igen.
"Är du sur?", frågar han med en helt allvarlig röst när jag sekunder senare ställt mig för att luta mig med ryggen mot väggen.
"Nej.", svarar jag snabbt och kollar in i hans ögon.
Han kollar tillbaka in i mina och tar ett par steg mot mig. På en gång vill jag backa av ren instinkt, men väggen är i min väg. Han är min kompis, och kompisar ska inte stå såhär nära varandra.
"För det verkar som att du är det.", mumlar han bara centimeter från mitt ansikte.
"Hey hörni!", ropar Chaz och vi båda kollar mot honom i poolen. "Vad fan håller ni på med!?"
"Grillar!", ropar Justin tillbaka och öppnar upp locket.
Mitt ansikte går över i en röd nyans på en gång, det kan jag slå vad om. Om alla skulle kunna sluta genera mig..

Någon timma senare sitter vi alla proppmätta runt Blairs bord utomhus. Det finns verkligen hur mycket mat som helst kvar, var vi tvugna att köpa så mycket av allt?
"Jag ska aldrig mer äta i hela mitt liv!", stönar Blair.
"Inte jag heller.", instämmer jag.
"Jag slår vad om att ni båda kommer sitta och äta godis inom en timma.", flinar Dylan och killarna skrattar. Blair ger honom en blick som skulle kunna döda.
"Det får vi väl se om då.", säger jag och ställer mig upp för att börja duka av.
"Låt mig hjälpa dig.", säger Justin och är påväg att ställa sig upp då Chaz drar ner honom.
"Ni två har umgåtts tillräckligt mycket tillsammans själva idag, jag kan hjälpa till.", säger Chaz och drar åt sig några tallrikar. Jag stannar upp i det jag håller på med och vänder mig om.
"Verkligen? Ska du börja igen? Lägg ner, låt Justin hjälpa till om han vill.", fräser jag.
"Jocelyn, vill du göra mig sådär förbannad igen?", säger Chaz och ger mig en blick som är miljarder gånger värre än Blair's till Dylan.
"Du är inte min pappa, när ska du inse det? Jävla idiot!", fräser jag åt honom och fortsätter att gå in till köket. Chaz kan bara dra någonstans långt härifrån ibland och lämna mig ifred. Varför kan inte jag få ha killvänner för? Jag och Justin har klarat oss själva utan hans hjälp ett flertal gånger så jag behöver den inte precis nu. En stor fet idiot är vad han är, och jag ska allt visa honom vad som händer när man jävlas med mig mer än en gång.

---

FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET FÖR ATT DET DRÖJT! Gjorde kapitlet extra långt och hoppas att ni tycker om det. Har påsklov nu och har fått massa idéer under de veckor jag varit borta från bloggen så nu tror jag att jag fått upp skrivarglöden igen också. Det får vi se helt enkelt. Tack så hemskt mycket till er som kommenterar och kikar in hit även fast jag inte skriver. Kärlek till er.♥