Previously:
"Lägg av, hon bryr sig om vad du tycker.", tjatar jag.
Han ser ut att tveka men börjar sen nicka. Sakta i början, men snabbare sen. "Jo, jo det kan jag. Ska jag ringa och fråga om hon kan nu?"
"Ja!", säger jag, en aning för entausiastiskt. Dylan ställer sig upp och går iväg, sen kan jag höra honom börja prata med henne. Det här måste fixa sig, jag kommer inte klara av att hålla allt inom mig. Hon måste få veta iallafall, och jag måste få veta vad hon känner. Nu, snart. Det har gått alldeles för lång tid. Snart är vi i mitten av sommaren, och jag hade helst velat berätta detta i början av juli eller något. Men det är så svårt, speciellt ifall hon kommer bli besviken på mig för att jag känner såhär. Och jag är två år äldre, är inte det som att jag är en pedofil då? Och vad skulle hennes mamma tycka? Jag hör att Dylan säger hejdå.
"Vad sa hon, man!?", säger jag och ställer mig upp.
"Hon gick med på det.", ler han och jag kan inte beskriva lyckan som uppstod.

---

Dylan ringde och frågade om han fick komma över, och jag blev ganska förvånad. Blair sa att han skulle spendera dagen med Ryan så jag trodde att de skulle vara hela natten och spela spel eller något. Typiskt killar. Det knackar på dörren efter en stund, och jag springer dit. "Jag öppnar!"
Jag möts utav Dylans leende och en kram. "Hej."
"Hej.", svarar jag och ler när han släpper mig. "Ska vi gå in till mitt rum?"
Han nickar och följer med mig. Jag stänger om oss och sätter mig på min skrivbordsstol, sen slänger han sig i min säng. Alltså min säng verkar vara populär, fast saken är ju den att den inte ens är speciellt skön. Bara stor och studsig.
"Hade du och Blair kul idag?", frågar han.
Jag nickar. "Titta!", säger jag och ställer mig upp för att dra upp tröjan. "Vad tycks?"
"Snyggt.", säger han och gömmer ett flin. Vad nu då?
"Vadå? Den är fin!"
"Jadå. Härlig färg."
"Blair sa åt mig att ta den! På tal om Blairrrrr..", säger jag och ler.
"Vad?"
"Hur går det med er två då?!"
"Jo det går.. Framåt."
"Detaljer!"
"Jocelyn, jag är ingen tjej.." Jag skrattar åt det han säger. "Däremot.."
"Vad nu?", suckar jag.
"Hur går det med dig och Justin?", flinar han. Jag gav honom en mental bitch slap.
"Ska jag vara ärlig?"
"Det är klart du ska vara ärlig, du kan lita på mig."
Jag tvekar lite men det är ändå Dylan. Han var den som fanns när Luke var en stor, fet idiot mot mig och han var den som hämtade mig när jag var som svagast. "Justinkysstemigochefterdetblevhanjättekonstigochjagvetintevadsomärfelochjagärjätteledsenförhanvarverkligen
enjättebrakompis."
"Woah, sakta ner lite."
"Justin kysste mig och efter det har han inte pratat med mig. Vi skulle sovit över sen åkte han hem mitt i allt bara. Alltså jag har inte brytt mig speciellt mycket om den men han verkar verkligen ha fastnat över det eller nåt. Åh Dylan, vad ska jag göra?! Ifall jag förlorar honom som min kompis kommer jag dö. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag kan inte fokusera och jag är skitförbannad på allt och alla. Han håller mig i balans, och jag vet inte ens hur. Han är min kompis men samtidigt så.. Asså. Jag vet inte."
"Du gillar honom." Jag höll på att sätta mitt spott i halsen.

"Vad menar du?"
"Det är sådär det känns när man är förälskad."
"Va? Eller jag menar.. Öh."
"Det är så uppenbart att det inte ens är kul!", säger Dylan och slår med händerna i sängen så han får stöd till att sätta sig upp.
"Vadå?"
"Varför tror du att Justin kysste dig? Varför tror du att han vill vara med dig hela tiden? Varför tror du att han inte låter dig vara även fast ni är bland folk? Varför tror du att-"
"Jag fattar!" Det är sjukt hur det han sa fastnade i min hjärna på tre sekunder. Det var som ett pussel och helt plötslig insåg jag hur bitarna satt ihop. Men ändå inte riktigt. För det kan vara på en kompis-nivå. Alltså jag blir galen. Alla säger att vi passar och att han gillar mig, men jag vill inte höra det från dem. Jag vill höra det från honom.
"Men varför satsar ni inte på det då?!" Det låter nästan som att han är förbannad. "Jag förstår inte! Ni båda håller på som att ni inte gillar varandra fastän ni gör det, och eran ursäkt är den andra. Snacka bara med varandra istället för att hålla på som några jävla treåringar! Jag ger upp fan, om ni inte tänker jobba för det varför ska vi ens tjata? Vi kan sluta då. Ge upp då, om det är det du vill höra. Gör det."
"Dylan!? Vad är ditt problem?!" Jag vill nästan börja garva åt honom, hur han helt plötsligt fick utbrott för ingenting. Och han säger ni hela tiden, inte du. Det är det som mest fastnar i huvudet på mig. Ni. Han måste ha snackat med Justin. "Har du pratat med Justin idag?"
"Ja! Nej."
"Va?"
"Ja det har jag. Det är därför jag kom hit. Åk dit bara. Säg att du vill prata för att du inte vill ha det såhär längre, och du kommer säkert bli överraskad med vad han svarar."
"Inte idag, det är sent."
"Om du ska vara sån, var sån då..", suckar han och ställer sig upp. Han drar båda händerna genom håret ett par gånger och sen lägger han sig ner igen.
"Nu tycker jag att vi ska göra det här till en bra stämning istället! Vad händer imorgon?" När Dylan har dragit hem måste jag ta tag i alla tankar som spökar runt. Det är helt sjukt vad mycket jag fått reda på genom det här samtalet.

Redan på morgonen smsade Dylan och frågade om han skulle skjutsa mig till Justin. Roligt. Han vet själv att jag kan gå dit, han vill bara få mig att göra det. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte ens om jag borde göra det. Kanske ska jag låta det vara och vänta tills Justin säger något till mig. Om han nu vill det. Alltså vad var det som hände igår egentligen? Gillar Justin mig? Gillar jag Justin?
"Wake up sunshine!" Och med ens ville jag falla ner i ett hål och dö. "Jag har med frukost till dig! Idag ska vi göra något roligt."
"Blair, gå hem och sov.", stönar jag och vänder mig om i sängen så jag får ryggen mot henne.
"Men lägg av nu!", säger hon och drar av mig täcket. Jag hör hur hon lägger ner en påse på mitt nattduksbord och sen ställer hon sig i min säng för att börja hoppa som en tok. "Upp och hoppa, upp och hoppa, upp och hoppa!"
"Vem släppte ens in dig?!"
"Ingen behöver släppa in mig här inte.", säger hon och flinar när jag kollar på henne. "Kom nu jag är hungrig." Hon sträcker ut sin hand mot mig och jag tar den, sen drar hon upp mig i sittande ställning.
"Vad är det för något?", säger jag och pekar mot påsen.
"Frappe och en bagel." Otroligt gott. "Jag går och dukar upp det, om du inte är därinne inom fem minuter sliter jag med dig dit." Det läskiga är ju att hon inte ens skojar.
"Jag kommer vara där."
"You better be.", säger hon och gör en gest med pekfingret och långfingret från hennes ögon till mig några gånger som "i'm watching you".
Jag undrar vad hon har för planer idag dock, eftersom vi var hela dagen igår. Om Dylan har pratat med henne kommer jag mörda honom och aldrig mer berätta något för honom i hela mitt liv. Mina pyjamasbyxor har knövlat upp sig till knäna så jag drar ner dem och ställer mig upp. Blair springer väl in hit med en yxa när som helst om jag inte kommer.
"Tadaaaa.", mumlar jag och drar bak min lugg så den inte ska hänga ivägen för ansiktet.
"Sexy mama tid för frukost.", flinar hon mot mig.
Jag sätter mig mittemot henne vid köksbordet och börjar slurpa på min frappuccino. Underbart. "Inte för att vara ohövlig eller så, men vad gör du här egentligen?"
"Bjuder min bästavän på en välförtjänt frukost.", flinar hon.
"Du är en sådan idiot. Ska vi göra något speciellt idag?"
"Vi ska bada hemma hos mig och sen kanske killarna kommer." Killarna vilket säkert innebär Justin, jag som skulle prata med honom. Ensam.
"Jaha, hm.. Jag skulle behöva åka hem till Justin först. Eller sen. Idag."
"Ojojoj, vad ska ni göra då?", flinar hon och jag kastar en tomat på henne. "Men usch lägg av!"
"Lägg av själv. Vi äter upp det här, sen gör jag mig iordning, sen åker du hem och jag möter dig där om någon timma. Perfekt."
"Så jag ska sitta här som en säl medan du gör dig iordning?" Jag nickar leendes och hon suckar.
Vi äter upp medan vi snackar om gårdagen och någon artikel i Vogue som Blair tyckte var väldigt intressant. Jag koncentrerade mig mest på vad jag ska säga till Justin. Medan Blair plockar undan går jag till mitt rum och skickar iväg ett sms till Justin där jag frågar om han vill träffas. Blair kommer in till mitt rum och jag ber henne plocka fram en outfit till mig medan jag sminkar mig.
"Eftersom du ska träffa Justin måste du ha de här underkläderna.", säger hon och kastar en rosa spetsbh med matchande trosor till på mig.
"Blair jag höll på med min eyeliner!", fräser jag och försöker fixa till den så gott det går.
Ut kommer hon med ett par höga shorts, en band t-shirt och en skjorta. "Kavla upp ärmarna på skjortan, sen ska du ha lite guldarmband också vänta en sekund.."
Jag gör klart mitt smink och sen sätter jag på mig det precis som hon sa. När jag fått upp mina ärmar sätter hon på mig några armband. "Tack!"
"Ingen orsak. Kan inte jag få fixa ditt hår? Du behöver inte platta det eller något, det är supersnyggt."
"Vadå vad ska du göra?"
"Det ska du allt få se! Sätt dig på stolen.", säger hon och flinar mot mig i spegeln.

Medan hon drar och sliter i mitt hår sitter jag med mobilen och väntar på ett svar från Justin. Han kan ju inte sova än, klockan är snart halv ett.
"Kolla vad snyggt!", säger Blair och jag blickar upp från mobilen. Hon har gjort en stram bulle mitt på huvudet på mig som faktiskt ser ganska bra ut. "Jag ska bara ta lite mer hårsprej sen är du ready to go mamacita."
"Tack, vad fint det blev."
"Jag vet eller hur!? Mitt hemliga kort som jag drar fram när man minst anar det.", flinar hon med sprejburken i handen.
Vi går till hallen och Blair drar på sig jackan. Justin har fortfarande inte svarat, ska jag åka dit ändå? Det kanske är bäst om jag konfronterar honom för tänk ifall han inte alls vill veta av mig? Men Dylan sa att han hade pratat med honom.. Vi får se hur det blir. Jag åker hem till honom nu iallafall.
"Släpper du av mig hos Justin då?", säger jag när vi satt oss i bilen.
"Absolut, men vad är det ni ska göra?"
"Inget speciellt jag måste bara prata med honom om en grej som hände igår.", ljuger jag.
"Jaha okej."
Resten av bilresan spenderades med musik som vi falskt sjöng med till och garvade till i slutet av varje låt åt hur dåliga vi var. Hon svänger in mot Justins morföräldrars uppfart och jag ger Blair en puss på kinden innan jag går ut. "Jag ringer innan jag kommer, okej?"
Hon nickar och vinkar lite med handen. Jag säger see ya innan jag slänger igen bildörren och ser henne åka iväg. Min blick dras mot dörren och nerverna börjar krypa på. Inom några sekunder kommer jag stå där och kanske skämma ut mig totalt. Med sakta steg går jag fram till dörren och tar ett djupt andetag innan jag ringer på. Ett par sekunder går och ingen öppnar. Jag vänder huvudet så jag ser uppfarten och det står inga bilar där. Är han inte hemma? Jag bankar på dörren istället och väntar en stund, då helt plötsligt hör jag hur någon tar sig ner för trappen och låser upp dörren. Sen står han där. Håret står upp och hans ögon ser sömniga ut. Har han precis vaknat?
"Hej..", piper jag.
"Hej."
"Kan jag komma in?", säger jag med min lilla ynkiga röst och han öppnar upp dörren så jag kan kliva in. Jag tar av mig jackan och kollar på honom i smyg, hans kropp är ju helt gudomlig. "Jag behöver prata med dig."
"Vi kan sätta oss i köket.", mumlar han och gäspar. Jag kanske borde dra hem istället och träffa honom när han hunnit sova lite längre.
"Är du själv hemma?", säger jag nervöst för att ha något att prata om. Han nickar och sätter sig ner vid bordet. Jag sätter mig mittemot honom och han tittar på mig. När våra ögon möts försöker jag ta till mig så mycket mod som möjligt för att få någonting sagt. "Kyssen här om dagen.. Efter den så vet jag att du inte har velat prata med mig men jag måste få berätta vad jag känner för att jag.. Jag vill. Jag hoppas att kyssen inte förändrade någonting mellan oss för jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig. Du är den ända jag trivs med att vara med, du är den ända som får mig att le genom allt, du är den ända som ger mig råd som jag faktiskt lyssnar på och du är den ända som får mig att känna mig.. Glad. Lycklig. När jag är med dig mår jag alltid så himla bra, du har en påverkan på mig som ingen annan har och jag gillar det. Jag gillar att vara med dig för att jag vet aldrig hur det kommer bli, du slutar aldrig överraska mig. Så snälla, kan vi inte bara lägga den där dumma kyssen bakom oss?"
Det blir tyst i köket en stund och han har kollat ner på sina händer ända sen jag började prata, men nu lyfter han äntligen blicken. Sen fortsätter han att sitta tyst en stund och jag ser säkert helt desperat ut, men jag är desperat. Jag skulle göra vad som helst för att få den här stela känslan som funnits mellan oss de senaste dagarna att försvinna.
"Jag klarar det inte mer.", säger han helt plötsligt och jag blir chockad. Klarar inte vad? Våran vänskap? Jag får nästan lite panik och mina armar och ben blir mjuka som spaghetti. Kan inte jag bara få sjunka ner i ett hål och dö? "Jag kan inte bara vara vän med dig längre." VA?
"V-vadå?"
"Vill du lämna mig nu så gör det men lyssna.. Dagen jag träffade dig igen så höll jag på att gå i taket. När jag sen fick prata med dig och umgås med dig mer blev jag ännu mer galen i dig. Så fort vi träffas vill jag vara vid dig hela tiden, jag vill röra dig hela tiden och helst av allt skulle jag bara vilja ha dig i mina armar hela tiden. Du är den vackraste tjej jag någonsin mött med det största hjärtat på den här planeten. Du är så positiv, glad, framåt, spontan, full av överraskningar och det gör mig galen. Jag kan inte hitta en ända sak jag inte gillar med dig och jag blir så arg över det. Jag kan inte rå för att jag känner såhär så förlåt men jag tror att jag har fallit för dig, Jocelyn."

Hej på er mina finaste bästaste läsare.

 

Ni anar inte hur glad jag blev av att se alla era fina kommentarer omg. Har varit borta härifrån alldeles för länge men vet ni vad som hänt? I torsdags för tre (?) veckor sen satt jag och skrev för fullt på nästa kapitel och helt plötsligt la internet av. Allt jag skrev försvann och pappa ringde alltele och de sa att det nya bredbandet skulle komma på måndag-tisdag veckan efter. Men tror ni det kom? Nej. Pappa ringde igen och de lovade att det skulle komma måndag-tisdag veckan därpå alltså förra veckan men tror ni det kom? Nej. Pappa ringde igen och de lovade att det skulle komma i början av den här veckan men tror ni att det kom? Nej. Pappa har ringt dem sammanlagt fem gånger nu och de har olika ursäkter varenda gång. Jag är så förbannad för det är inte bara den här bloggen som hamnat efter utan också min personliga blogg, skolarbete och en hel del annat. ÅH! Och ni anar inte hur mycket inspiration, motivation och idéer jag haft/fått under den här tiden jag varit utan internet till den här bloggen, och jag har ingenting kunnat skriva. Som ni kanske märkte så hade jag precis börjat få upp skrivarglöden och publicerade inlägg varannan dag men sen så ba pang. Är så sjukligt ledsen för er som har fått vänta så länge men jag har inget kunnat göra.

 

Hittade en gammal teliainternet-sticka som man kan köra in i USB-uttaget så fick för första gången tag på internet sen detta hände. Ska göra allt i min makt för att försöka få ut kapitel igen men det här internetet är riktigt kasst och datorn är himla seg med dåligt tangetbord och on top of that har jag fixat gelenaglar och jag insåg inte förrän nu hur svårt det var att skriva med dem. Oh well. Sen ska jag på konserten på tisdag också, är det någon mer av er som ska det!?

 

Förlåt så himla mycket till er finisar, och tack för att ni orkat vänta på mig. Kärlek till er. ♥

Previously:

Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

Vi gick in på en salladsbar och beställde varsin kycklingsallad. Jag känner ingen hunger alls och sitter mest och pillar i maten medan Blair äter som att hon aldrig sett mat förut.
"Vad är det?", säger hon plötsligt.
"Va?"
"Du äter ju ingenting!"
"Jo, men jag är inte så hungrig bara."
"Hur kan du inte vara hungrig!? Du åt ju frukost när jag kom för typ fem timmar sen."
"Fyra faktiskt."
"Fortfarande ingen ursäkt!"
"Vadå anklagar du mig för något eller?", fräser jag och slänger nästan ifrån mig besticken. Som sagt är mitt humör inte på topp idag, mensen är säkert på gång.
Blair suckar och ger mig en besviken blick. De där blickarna kan alla sluta med för de får mig inte att må speciellt mycket bättre. "Förlåt, jag bryr mig bara om dig.."
"Men jag behöver inte det, jag klarar mig själv. Är du klar snart eller?"
"Ja ifall inte du ska äta så.."
"Bra. Och ska du på den där löjliga festen eller?"
"Jag vet inte har jag ju sagt!" Nu börjar Blair bli irriterad också, det hörs på hennes ljudton.
Vi lämnar restaurangen i tystnad och börjar gå runt.
"Det finns så många butiker här..", mumlar jag.
"Jag vet. Vill du ha något speciellt eller ska vi bara kolla runt?"
"Bara kolla runt, antar jag."
"Jag skulle behöva lite nya underkläder iallafall så det kan vi ju kolla på, behöver du lite? Till Justin kanske?", flinar hon och puttar till mig i sidan. Påminnelsen av Justin gör mitt humör ännu sämre, om det nu är möjligt.
"Inte riktigt. Men vart ska vi då?"
"Men oj vad kortfattad du blev kring det. Jag har inte kunnat snacka med dig ensam på hur länge som helst, hur går det med dig och Justin!?"
"Vadå hur går det, vi är vänner?"
"Det verkade inte som det igår.", flinar hon ännu en gång. Irriterande människa lägg av. "Vi ska in hit förresten." Vi står framför en ganska stor glasdörr, och ovanför den är en skylt där det står "Calvin Klein". Såklart, bara för att hon har råd med alla världens märken! En blond tjej med perfekt hår går runt och hälsar oss välkomna, sen står en annan tjej med perfekt utseende och håller på med jeans i andra änden av butiken. I kassan står en skitsnygg kille som säkert är i tjugoårsåldern. Blair går till damavdelningen och börjar bläddra runt bland alla färgglada trosor. "Men vad är ni två då?"
"Jag vet inte, fråga Justin."
"Kortfattad eller vad! Alltså ska jag köpa två rosa och två lila eller två rosa en lila och en blå eller.. Eller ska jag köpa två rosa, två lila och två blå? Ja. Det blir nog bäst så. Eller vad tycker du?"
"Jag vet inte, hur mycket pengar har du?", frågar jag. Hon flinar till svars och tar upp de sex trosorna.
"Jag måste kolla på lite sexigare underkläder sen, det här kanske inte är så lockande precis."
"Så du och Dylan..?"
"Inte än.", säger hon och ger mig ett hemlighetsfullt leende. "Men vi har gjort.. Mm."
"Gått längre än hångel?"
"Precis." Det känns lite konstigt att snacka om sånt här, med tanke på att det är hon och Dylan. Dylan är liksom.. Dylan. Och Blair, är Blair. Att tänka mig de två.. Nej. Det går inte ihop i min hjärna riktigt.
"Det är väl.. Underbart."
Blair börjar skratta åt min reaktion och går sen mot kassan. "Du är så knäpp. Men nu ska vi betala!"
Killen småflirtar med Blair medan hon betalar. Jag vill berätta för honom att hon har pojkvän och att han borde back off men samtidigt är det ju ingen stor grej. Mitt humör är rena berg-och-dalbanan och jag hatar det.
"Nu går vi till american apparel då!", säger Blair med ett stort leende på läpparna.

"Mina fötter gör ont.", klagar Blair och sätter sig ner på en parkbänk.
"Kom igen vi kan inte sitta här, det kommer ju börja regna när som helst.", säger jag och drar min cardigan tätare runtom mig. Eftersom det är relativt många hål i den så kommer det både blåsa och regna igenom den, och det ser jag inte speciellt mycket fram emot.
"Jag måste bara köpa ett par skor sen kan vi dra!", säger Blair.
"Men kom då istället för att bara sitta där."
"Jag måste få vila, fem minuter."
"Inte fem minuter, om fem minuter kommer det vräka ner regn! Kom igen nu bara."
Sen börjar Blairs mobil ringa, och hon tar upp den. "Brody.." Sen blickar hon upp mot mig.
"Svara inte!", säger jag men då gör hon det motsatta. Såklart.
"Hej! Jaa. Mm. Nej jag vet inte.. Vi tänkte dra oss hemåt nu. Mm. Nej de vet ju inte att vi är här.. Ja men jag tror inte det. Tack ändå. Nej asså vi ska hem. Japp.. Kanske en annan gång. Yep. Hejdå."
"Gud vad han tjatar!", suckar jag.
"Men han är jättesnäll, vi fick ju halva priset på piercingarna."
"Ja men han var ju största pain in the asset, försökte ragga upp dig."
"Men lägg av det gjorde han ju inte! Kom nu letar vi skor sen åker vi.", säger hon och drar sig upp med hjälp av min hand. Nu blev det minsann fart på henne.
Hon tar sig igenom säkert tre butiker innan hon hittar det "perfekta paret" som hon betalar för, och sen beger vi oss mot bilen. Bilresan hem är lika långtråkig som resan dit och när vi kommer hem skulle jag likagärna kunna lägga mig och dö för jag är så trött.
"Jag är hemma!", ropar jag.
"Gumman kan du komma hit ett slag?", ropar mamma från vardagsrummet.
Jag får av mig skorna och dumpar påsarna i rummet, får hon se vilka butiker jag handlat i kommer hon nämligen förstå att jag varit utanför Stratford. Sen går jag till vardagsrummet där mamma sitter med.. Pattie?
"Heeej.", säger jag med en osäker röst.
"Hej.", ler Pattie med sitt varma leende som får mig lugn med detsamma. Hon sträcker ut armarna som att hon vill ha en kram, så jag går fram och ger henne en.
"Hur är det?", säger jag för att låta lite trevlig.
"Det är bra med mig, hur är det själv?"
"Jo det är bra. Vad gör ni då?"
"Jag bjöd över Pattie på kaffe, det var ju så längesen.", säger mamma och ler mot Pattie innan hon kollar mot mig igen. "Gick det bra att shoppa?"
"Japp jag har köpt massa nya kläder!"
"Och nu är dina sommarpengar slut antar jag?"
"Bara nästan.", ler jag och de skrattar. "Men jag ska väl gå och prova alla kläder. Ropa om ni vill något för jag kommer vara i garderoben."
"Det ska vi." Jag går tillbaka till mitt rum, hur klarade jag av att vara sådär trevlig? Och självklart är det Pattie som ska vara här också och inte min moster eller liknande. Tänk ifall Justin och hon har pratat och hon ser mig som största satmaran? Då är jag i trubbel, minst sagt. Jag önskar bara att Justin hade varit här så vi hade kunnat prata. Jag vill veta varför han bara stack och inte ville göra roadtripen idag. Kyssen var verkligen världens härligaste, men det har inte förändrat någonting. Inte för mig och jag vet inte varför. Jag har mer oroat mig över våran vänskap än över den där kyssen. Den verkar ha gjort störst inverkan på Justin, men hur? Allt är bara så himla förvirrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.