Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.

---

Äntligen helg, brukade många säga. Idag hade jag städat hela dagen, och smsat med Luke. Han var jättegullig verkligen, men jag ser han som vän. Han är min vän. Dylan hade ju varit så himla seriös och sagt att han är en player, så jag ska inte få in det på en sån bana. Även fast Dylan höll på och skämta på skype igår och fråga "om vi fick något" så tror jag ändå han håller fast vid det han sa, att jag inte ska falla för honom för de inte vill behöva plocka upp delarna från mitt brustna hjärta. Jag tar svabben och trycker ner den i hinken som var full med varmt vatten, trycker ur vattnet i den lilla urhåliga fördjupningen och sen drar jag den över golvet. Gör samma process om och om igen tills hela golvet har en hinna blött vatten över sig. Någon knackar på min dörr, mamma antagligen, så jag fortsätter bara med det jag gör.
"Jocelyn." Isheten i rösten får mig att rycka till och vända om, och där står han. Med ett besviket och argt ansiktsuttryck, som att jag gjort honom något.
"Chaz.", imiterar jag honom.
"Klipp av skitsnacket, du ska inte träffa Luke fucking Bilyk utan att varken jag eller Blair vet om det.", fräser han. Jag har aldrig i hela mitt liv sett Chaz såhär rasande förut. "Chaz, lugn-"
"Jag tänker inte lugna ner mig ett dugg, Luke är INTE BRA FÖR DIG Jocelyn! Vad är det du inte förstår!?"
I ett försök att lugna ner mig så det inte skulle bli ett stort bråk, stänger jag ögonlocken och tar djupa, jämna andetag. "Snälla, vi har inte gjort någonting. Vi är ingenting. Vi har träffats en gång som vänner, vad är grejen?"
"Han vill bara ha dig i sängen! Fattar du det? Sluta prata med honom, släpp kontakten med honom. Nu.", säger han med den strängaste och hårdaste rösten jag hört.
"Ja jag förstår men han är inte sån mot mig."
Chaz skakar på huvudet och skrattar sarkastiskt åt mig. Vad har alla för problem? "Han beter sig som han gör mot dig med alla tjejer, fattar du väl. Leker snäll och gullig sen så fort han haft sex med dem dumpar han dem. Sluta bara prata med honom så löser det sig!"
"Men ge-"
"Får jag din mobil?", säger Chaz.
"Va?"
"Ge mig din mobil.", beordrar han.
I rädsla om att han ska göra något han kommer ångra ifall han inte får den, ger jag honom den. Han gör något med den och sen får jag tillbaka den. "Bäst för dig att du inte letar upp honom igen, säger jag bara. Vi vill inte att du ska bli sårad, och ifall du inte lyssnar på oss måste vi göra såhär.", säger han kallt och lämnar rummet.
Vad har hänt med alla här, varför blev alla så himla konstiga bara för att jag började prata med en kille? Som att de dömde mig så mycket att de var tvugna att eliminera det för att jag skulle bli som dem. Men tänk om jag inte vill vara som dem då? Vad gör de då?

-

Mamma hade beställt pizza som en belöning till vårat slit. Förstår inte hur snabbmat kan vara en belöning, men om det är vad som gör henne nöjd så får jag väl låtsas att det gör mig nöjd också.
"Jag hörde dig och Chaz förut.", säger mamma mitt i maten. Jag blir stel som en pinne men försöker ändå låtsas att det inte spelar någon roll.
"Jaha."
"Håller du på med någo-"
"Lägg dig inte i.", säger jag och fortsätter äta. Jag behöver inte få hela släkten på mig om en kille, det räcker redan med allt från mina vänner. Pizzan blir helt plötsligt inte så aptitlig längre, så jag slänger ifrån mig biten och ställer mig upp. "Tack för maten."
Jag lämnar rummet snabbt och går in till mitt egna rum, där jag lägger mig i sängen och bäddar in mig under täcket. Klockan är bara sju men jag ser ingen anledning till att vara uppe längre, så jag kan likagärna ligga här och tänka på hur uselt mitt liv har blivit. Det som såg ut att gå så bra, bara blev till en stor boll av börda. Allt känns bara jobbigt när man har alla emot sig, och nu tog de Luke ifrån mig också.
"Gumman.", hör jag mammas stämma utanför. Hon knackar försiktigt på dörren och går sen in. "Du åt ju nästan ingenting."
"Jag är inte hungrig längre.", säger jag kort i hopp om att hon ska lämna mig ifred.
"Men du måste äta."
"Jag äter imorgon, kan du inte bara dra?", säger jag och vänder mig in mot väggen.
Hon tystnar men står ändå kvar ett par sekunder, sen hör jag hur stegen lämnar mitt rum och dörren som stängs. Hur mycket krävs det för att en surkärring ska lämna en, förstår hon inte när man går in på sitt rum och lägger sig på sängen att man vill vara ifred? Bitterfitta är vad hon är. En stor fet idiot. Allt hade blivit så jävla mycket bättre om hon hade stannat i USA och lämnat mig här. Varför kunde inte hon dött istället för pappa? Det var en hemsk tanke, men allvarligt. Hon bara går mig på nerverna och gör allting värre hela tiden. Pappa skulle förstått, det är det pappor gör. Chelsea på Teen mom 2 har en perfekt pappa som gör allt för henne och ger henne allt vad hon vill ha. Här ligger jag med en mamma som inte har några pengar, med alla vänner vända emot mig alldeles ensam. Varför får jag alltid känslan av att jag är ensam? Någonting börjar låta, och jag sätter mig upp för att försöka få reda på vad det är. På nattduksbordet är bara mitt alarm och ögondroppar så där låter det inte, på golvet ligger min mobil upp och ner, det är antagligen den. Jag tar upp den och vänder på den så jag får se skärmen, "Blair" lyser upp. Ska hon förstöra min dag ännu mer eller, precis som Chaz och mamma redan lyckats perfekt med? Den röda knappen ser mer inbjudande ut än den gröna, så jag trycker på den och stänger av telefonen. De alla kan fara och flyga någonstans, iallafall idag.

---

Skitdåligt kapitel jag vet och jag vet att Justin knappt är med någonting just nu men vänta bara. Ni måste läsa alla de här jobbiga kapitlena först, annars kommer novellen inte alls bli som jag tänkt den för att bli. Har redan börjat tänka att jag kanske ska skippa vissa delar bara så ni ska få komma till Justin-delarna fortare. Nästa kapitel kommer på tisdag och kapitlet efter det på torsdag! Ser ni, jag börjar få knycken på detta nu. ;)