---

Luke skulle komma när som helst, men jag hade ändå lyckats stå här ute så länge att jag blivit lite småfrusen. Och det var ändå juni snart. En svart bil rullar fram och saktar ner framför mig, och jag ser Luke i förarsätet. Glad över att inte behöva frysa mer, hoppar jag in bredvid honom.
"Tja", säger han och ler hans välkända, bländande leende.

"Hej.", svarar jag honom och försöker le lika gulligt tillbaka.
Han synar mig från topp till tå, även om jag sitter ner och börjar sen köra. "Du ser het ut i det där."
Det bränner till i ansiktet och jag kan riktigt känna hur rodnaden sprider ut sig över mina kinder. "Tack", piper jag. "Du med."
Han ler men håller fortfarande blicken på vägen. Jag undrar vart den här biosalongen ligger, med tanke på att jag inte varit här på ett tag. Det fanns säkert en i Stratford, men han kanske tänkte åka till Toronto eller något. "Jag tänkte att vi kan åka hem till mig och kolla istället för en biograf, jag har biosystem i källaren och vi kan ju bara hyra lite film. Eller vad tycker du?"
Woah. Hur stor skådespelare är han egentligen? Borde jag känna mig ärad som sitter i hans bil? För jag känner mig mer nervös än ärad för tillfället. "Jaha, men det blir väl jättebra. Kommer det bara vara vi?"
"Alltså mina kompisar kommer antagligen vara i huset men inte störa oss speciellt mycket. Det är inte bara mitt hus.", säger han.
Jag nickar och försöker att låta så normal och onervös som vanlig på rösten. "Men det gör ju ingenting. Det är bara kul med mer sällskap."
Han ler nickandes och kör sen in på en stor uppfart som säkert rymmer 4-5 bilar. Huset var ungefär storleken på mitt hus och ett till. Kanske ännu ett till förresten. Hur i hela friden kunde han och hans vänner ha råd med detta!? Var hans vänner barn till Will Smith eller Kris Kardashian eller vad?! Det här var ju sjukt, med tanke på hur ung han var.
"Åh herregud..", mumlar jag när vi närmar oss dörren. 

"Vadå?", säger han och öppnar. "Hallå!"
Jag hör några tjejröster skrika tillbaka. Bor han verkligen med Kylie och Kendall!? "Hur många är ni som delar på det här enorma huset egentligen?"
"Vi är åtta faktiskt.", säger han och nickar. Det hade inte förvånat mig om han sagt tjugo eller trettio, det hade varit en normal mängd till ett sådant här hus.
Luke tar min hand och leder mig genom hela huset, och jag får hälsa på säkert fem tjejer. Alla är supersöta och det skulle inte förvåna mig om det var hans personliga sexdockor eller något. Vi stöter på en mörkhyad kille i korridoren som hälsar artigt till mig och verkar syna mig på samma sätt som Luke gjorde. Vad är grejen med mina kläder idag?! Vi kommer slutligen till en vit dör med grå knopp som han öppnar, och där löper en mörk trapp i trä. Han går först men släpper inte min hand ändå, och när vi väl kommit ner är det en supermysig biosalong. Det är fyra supermysiga fotöljer som ser ut att tre-fyra stycken skulle kunna ligga på samtidigt, och sen en vit duk längst fram precis som på bio. Bakom fotöljerna är det stora hyllor på väggen med massvis av film och två stora högtalare i vardera hörn. Jag blir så förvånad att hakan säkert inte är långt från golvet.
"Gillar du vad du ser?", flinar han och drar med mig till filmerna. "Vill du se någon blödig tjejfilm eller?"
"Alltså det spelar ingen roll. Allt funkar för mig.", säger jag.
"Men vi hyr någon istället, här är det mest gamla filmer.", säger han fast jag såg Hunger games-fodralet.
Jag nickar och följer med han när han lägger sig i en av dom stora fotöljerna. Han klappar med handen bredvid sig och jag hoppar in bredvid honom. Det är bara en ynka decimeters mellanrum och det känns lite obekvämt, men jag låter det vara. Jag vill inte att han ska tro att det är fel på honom eller liknande.
"Ska vi hyra Paranormal activity 4?", flinar han mot mig. "Jag är precis här i de läskiga scenerna vet du."
En skräckfilm? Verkligen inte min grej. "Visst.."
Han klickar på den med fjärrkontrollen och håller på ett par minuter, sen går filmen igång och bara efter tio minuter blir jag så rädd att jag skakar. Luke tar armarna om mig och drar mig intill sig, så jag ligger inte ens en millimeter ifrån honom. Vi är tätt klämda mot varandra. Det känns dubbelt så tryggt iallafall, för när dom läskiga scenerna kommer är det bara att jag borrar in huvudet i hans hals.

 

Han hade hållt om mig hela kvällen och det var verkligen jätteskönt att inte behöva vara rädd. Filmen var hemsk och jag kommer säkert inte kunna sova på flera dygn. Efter filmen hade han tagit upp mig i hans rum där vi satt nu. Han tog fram sin dator och nu låg vi i sängen och blippa runt på olika hemsidor. Även fast jag redan visste hade han berättat att han var med i Degrassi, och jag sa ärligt att jag redan visste och det tyckte han var bra.
"Det här är min motspelare, Alicia Josipovic.", säger han och visar upp en bild på en tjej med mörkt krulligt hår och bruna ögon. På bilden står hon och Luke och ler och håller om varandra, det ser ut som att de är på ett program eller en gala eller något.
"Vad vacker hon är", säger jag. Genast kommer en tanke upp, dejtar de på riktigt också? De skulle vara ett perfekt par. "Dejtar ni eller något?"
Han skrattar till av min plötsliga fråga och skakar på huvudet. "Nej, verkligen inte. Vi är bara bra kompisar."
"Bra.", säger jag.
"Varför?", säger han och möter min blick.
Helt plötsligt, från ingenstans, kommer svaret jag aldrig i hela mitt liv jag trodde att jag skulle våga säga ut högt. "För man vet aldrig vart framtiden tar oss."
Timmar senare hade han skjutsat hem mig, och jag satt nu uppe i min säng med macen. Först hade jag försökt ta tag i några läxor, men när tankarna hela tiden glidit mot Luke insåg jag att det var lönnlöst. Egentligen borde jag ringt Blair, men hon skulle mördat mig. Bokstavligen. Jag går in på skype för att kolla om någon är inne, det är ju ändå väldigt sent. Dylan och Chaz' namn har en grön blipp bredvid sig, och några tjejer från laget i Ohio. Jag klickar på Dylans och skriver lite till honom. Han nästan börjar med att fråga hur det gått, och jag sa att det gått bra. Han skrev "fick ni er något?" och jag kunde inte låta bli att bli sur och nästan caps lock:a honom till döds. Vi pratade i säkert en timma, då jag hör steg utanför min dörr. Herregud, Paranormal activity i mitt hus!
Med ett bankande hjärta och mobilen i handen slår jag in Dylans nummer och ringer upp honom. Han svarar med en hes röst.
"Hallå?"
"Dylan! Jag lovar att Paranormal activity är i mitt hus, det går någon utanför min dörr vad ska jag göra!? Det låter som att den tagit sig till köket och jag börjar snart gråta snälla hjälp mig!", viskar jag och gråten börjar tränga på. Varför skulle vi kolla på den där filmen för!?
Han skrattar först men blir med ens allvarlig. "Öppna dörren, jag är här och hör om du dör och då ringer jag ambulansen och kommer till dig på en gång. "
Med darrande hand tar jag tag i handtaget och drar sakta upp en glipa, då får jag syn på mamma i köket med ett mjölkpaket i handen. Jag ber om ursäkt till Dylan och lägger på, sen går jag till henne. "Du skrämde livet ur mig!", säger jag ärligt.
Hon tittar med sömniga ögon på mig. "Kollade ni på skräckfilm?" Jag nickar. "Men klockan är mycket, du borde gå och lägga dig nu hjärtat."
Jag nickar och låter henne pussa min hjässa som pappa gjorde när jag var liten. Med sting i bröstet går jag tillbaks till sängen, slår igen datorn och skickar ett sms till Dylan där det stod godnatt och förlåt för att jag loggade ut. Hela natten vred jag och vände på mig. Allting kom tillbaka till mig. Barndomen, uppväxten utan föräldrar.. Båda lämnade mig. Pappa i ren otur, och mamma av själviska. Det var säkert inte själviska, men det så jag sett på det den senaste tiden. Hon lämnade mig i ungefär åtta år, och hon hade inte behövt mer än ett år om det varit för behandlingen. Det kallar jag för själviskhet, att bara ett lämna ett barn och sen njuta av livet i sju år. Sen dök Luke in där ibland också, när vi hade legat i fotöljerna och kramats och sen uppe i hans säng när vi bara snackade och hade det bra. Jag faller inte för honom, men det känns verkligen bra att umgås med honom. Hoppas vi gör det snart igen.

---

FÖRLÅT MINA KÄRA LÄSARE, JAG HAR VARIT SÅ SJUKT UPPTAGEN DET SENASTE! Det är jättejobbigt att skriva på vardagarna, sätter inte ens på datorn, men har kommit på en supersmart plan nu. Jag skriver tre-fyra kapitel på helgerna beroende på hur kreativ jag känner mig, och sen publicerar jag dem under veckans gång så ni alltid får en löpande uppdatering! Låter det bra?

---

Jag sätter i halsen och börjar hosta som en galning. Blair kollar med stora ögon på mig och är inte sen med att komma och smälla mig i ryggen. Vad i helvete?!
"H-hej!", hostar jag fram. "Hur har du fått tag på mitt nummer?"
Han skrattar till, vad gulligt skratt! "Jag har mina kontakter vet du."
Och vad menas med det? Har Dylan eller Ryan gett honom numret? Jag trodde inte ens de gillade honom? "Jaså.."
Blair kollar frågandes på mig, jag bara gör en min och viftar med handen att hon inte ska bry sig. Hon skulle döda mig om hon fick reda på vem det var jag satt och snackade med. Hoppas hon inte fattar det bara..
"Ja, och jag tänkte bara fråga vad du gör på fredag?", frågar han som om det var den självklaraste frågan i världen. Betyder det att han vill på dejt med mig, eller vadå? Eller det kanske är en fest. Eller inte. Den här killen får min hjärna i tusen delar på en gång.

"Ingenting, faktiskt.", säger jag ärligt. Jag hörde något om att Justin skulle komma hem, men jag tror inte det var förrän i juni.
"Okej bra, ska vi träffas och hitta på något?" Varför smsade han inte bara och frågade? Det här var typ det konstigaste jag varit med om. Fast Blair brukar också alltid ringa..
"Visst.", säger jag.
"Sweet! Jag kan smsa dig ikväll så får vi komma fram till någonting. Är lite upptagen just nu men ville ändå se till att du inte hade några planer.. Trodde du var fullbokad hela veckan.", säger han med ett skratt på slutet.
Fullbokad hela veckan, vad tror han om mig? Att jag är typ kändast i hela Stratford eller? "Aha, men det blir jättebra."
"Då säger vi så. Hej." Han lägger på innan jag ens hunnit svara, han måste verkligen varit busy.
Blair har tittat på mig hela tiden, så nu kommer jag väl få största utfrågningen.
"Vem var det?", säger hon.
Jag tar upp en paprikabit och äter lugnt, som att det inte var något speciellt. Hoppas hon inte ser igenom min "mask". "Nej ingen särskild."
"Var det Luke?", säger hon äcklat. Det gör mig arg, argare än vad det borde.
"Det kanske det var.", säger jag snabbt. Som att ju fortare jag sa det, desto mindre arg skulle hon bli.
Blair bara skakar på huvudet, som att hon är besviken. "Jag sa.."
"Asså ni bestämmer inte vem jag ska umgås med! Okej?", fräser jag. "Jag förstår att ni vill beskydda mig bara för att jag inte har bott här länge men jag klarar mig. Jag behöver inte eran hjälp om vilka jag ska träffa och inte, jag har inte bett er så då behöver ni inte göra det. Snälla."
Hon kollar in i min ögon i några sekunder, som för att scanna vad jag precis sa. Sen tittar hon bara ner i lådorna och fortsätter äta tyst. Vad var problemet!?

-

Blair hade inte hört av sig sen tisdagen då Luke ringde, och det var torsdagskväll nu. Om hon tänkte vara sur för att jag ville träffa en kille som en kompis får hon väl vara det då. Inte mitt fel att hon är största surpuppan hela tiden, och inte ens kan bete som en äkta bästa vän skulle gjort.
"Jorden anropar Jocelyn!", säger Ryan och Dylan börjar skratta. Så typiskt dem.
"Mh?"
"Ska jag ha den här eller den här på balen?", säger Ryan och visar upp två olika skjortor. De ser nästan likadana ut, men på den ena var detaljerna svarta istället för vita. Jag pekar på den svarta och han nickar medan han hänger tillbaks den andra.
Balen. Jag blev inbjuden men ville inte komma och störa, speciellt inte eftersom det inte ens var mitt sista år och därför inget vidare speciellt. Det är som sistaåringarnas sista fest tillsammans, det är iallafall vad Blair sagt till mig. "Vad ska du ha då Dylan?", säger jag för att dyka in i samtalet igen.
"En smoking och sen blå skjorta under. Vill inte se så överdriven ut, vet du.", svarar han och jag nickar.
"Låter snyggt det med ju."
"Visste att du skulle tycka det, little J.", flinar han.
Dylan och hans jädra smeknamn på mig. "Little J". Det var varken påhittigt, roligt eller speciellt bra. Fast Dylan är ju som han är, och man kan nog inte göra så mycket åt det.
"Vad  gör Chaz idag?", säger jag sen. "Jag har inte sett han på hur länge som helst."
Dylan och Ryan tittar på varandra och sen tittar de tillbaka på mig. "Jag vet inte, han är väl med Jasmine som vanligt..", säger Ryan.
Jag nickar, vet att de ljuger men orkar inte ta tag i det. De fortsätter prata på om deras dejter som tydligen är "smoking hot" och jag bara ligger på Ryans säng som vilket fetto som helst. Imorgon ska jag träffa Luke. Klockan sju kommer han och hämtar upp mig, men vi ska bara kolla på bio och sen hitta på något hemma hos honom. Jag hoppas bara att han inte tror att vi ska göra någonting, bara för att vi hånglade på festen. För mig betydde det inte så mycket, även om det var min första gång. I alla filmer pratar de jämt om att det är så himla speciellt, men jag tänkte inte alls på det. Jag kommer knappt ens ihåg det, lite svagt sådär bara. Det var ju innan kvällen spårade ut iallafall, men jag tror inte att vi gjorde någonting. Blair har inte sagt något och eftersom jag vaknade upp i hennes säng borde ju hon vetat någonting.
"Vad hittar du på imorgon då?", väcker Dylan upp mig ur mina tankar. Han tittar rätt på mig och Ryan också. Ska jag säga sanningen? De är ju ändå inte Blair, de kommer säkert inte få värsta utbrottet. Chaz hade säkert fått det, men de vet bättre.
"Jag ska träffa Luke.", säger jag ärligt.
De nickar och Dylan höjer på ögonbrynen och sänker de sen ett par gånger, då börjar Ryan asgarva. Så omogna så det är inte sant! "Moget Dylan!"
"Undra vad som händer då..", flinar han och Ryan fortsätter bara skratta.
"Undra vad som händer om du fortsätter hålla på!", säger jag ärligt och nu börjar även Dylan skratta. Orka dem! Klockan bredvid mig visar 07:53, kanske borde jag bege mig hemåt?
"Ska jag skjutsa hem dig?", säger Dylan när vi några minuter senare står och klär på oss nere i hallen.
"Nej det är lugnt.", säger jag.
"Skjutsa henne.", säger Ryan och han nickar.
"Kom nu big girl.", säger han och böjer sig ner. Innan jag fattat vad han håller på med har han bärt upp mig så jag ligger över hans axlar, med huvudet vid hans svank. Vad håller han på med!?
"DYLAN!", nästan skriker jag och de båda skrattar.
"Vi ses imorgon Ryan.", säger han och går ut med mig till bilen.
"Släpp ner mig!", vädjar jag och han gör som jag säger. Det där var de läskigaste sekundrarna i mitt liv nästan. Vi går in i hans bil och han backar ut från uppfarten, för att sen börja köra mot mitt hus.
Han sätter på radion och musik börjar tyst strömma ut från hans högtalare, perfekt ljudnivå för att kunna snacka. "Så Luke, huh?", säger han.
Jag nickar. "Vad har alla emot honom?"
Frågan verkar ha överrumplat honom för när jag kollar på han så ändrar han genast min, från stora ögon till normala igen. Det är jobbigt när de alla håller på såhär, och håller massa från mig.
"Alltså lova att inte bli arg nu..", börjar han och jag nickar. Jag är inte säker på om jag kan hålla löftet, men jag kan alltid försöka. "Men han måste vara Kanadas största idiot. Han tror att han är bäst bara för att han är skådespelare, please. Inte ens Justin som är världens största popstjärna håller på så."
"Så ni hatar honom för att han tycker att han själv är bra? Är det därför Blair är skitsur på mig för att jag ska träffa honom?"
"Är ni osams?", frågar han. Tveksam på vad jag ska svara, nickar jag ändå. "Det låter inte bra.. Men det är inte bara det little J. Han är också en stor player. Jag skämtar inte ens, han är värre än mig och då är det illa.", skämtar han och jag skrattar.
"Du är inte ens en player.", säger jag och skakar på huvudet.
"Kanske inte, men han är det."
"Dylan.."
"Tro det eller ej men vi vill bara ditt bästa. Vi vill inte att du ska komma hit och det första som händer är att du faller in i någon killes armar som sen bara kommer dumpa dig för nästa tjej. Jag säger inte det här för att vara elak, Jocelyn, jag säger det för att jag inte vill behöva plocka upp bitarna från ditt brustna hjärta sen. Han kommer inte vara den du tror att han är. Snälla, gör mig och framför allt dig själv en tjänst och bli inte förälskad i honom."

---

Skolveckan hade gått igång igen för de andra och jag satt hemma som vanligt. Efter de slutat skolan skulle jag och Blair mötas upp på ett café i stan. Egentligen ångrar jag lite att jag inte bara började på skolan på en gång. Jag känner ju ändå rätt många, så jag hade inte blivit ensam precis. Men ung och dum, eller vad nu de vuxna alltid säger.
"Gumman jag drar till jobbet nu!", ropar mamma.
Jag stället mig upp från skrivbordsstolen och går ut för att möta henne i hallen. "När kommer du hem då?"
Hon knyter sina rosa/vita gympaskor. Hur fula skor köper vuxna egentligen? "Efter sju nångång. Tänkte köpa med kinamat också, vad vill du ha?"
"Ta något bara, jag bryr mig inte.", suckar jag.
Hon nickar och vänder sig om för att gå ut. "Vi ses sen."
"Hejdå." Mamma drar igen dörren och lämnar mig i huset ännu en gång. Kul. Jag bestämmer mig för att duscha och göra massa inpackningar och ansiktsmasker, måla naglarna, smörja in mig med en hög av olika krämer och bara ha det bra i några timmar. Glömma allting som har med skolarbete att göra, det börjar bli ganska tröttsamt. Speciellt att göra det ensam.
Det varma vattnet slår min kropp likt en våg och huden knottrar sig av välbehag. Varma duschar har alltid varit som en terapi för mig. Alla tankar kommer med det varma vattnet och jag går inte ut därifrån förrän allt känns bra igen. Det är riktigt bra, iallafall för mig.
Någon timma senare, när jag precis kladdat på den jordgubbsdoftande ansiktsmasken, ringer det på dörren. Perfekt tajming, eller inte. Jag tänker inte öppna, de får tro att jag ligger och sover eller är borta. Det ringer på ännu en gång, men jag ignorerar det. Istället går jag in i mitt rum, hämtar telefonen och dockan, sen går jag ut till vardagsrummet. Jag sätter in dockan i eluttaget och iphonen i den. Spotify öppnas och Hungry hearts med Nause sätts igång. Äkta musik, inte sånt där som Blair lyssnar på. Blair, min livsräddare, jag hoppas att hon aldrig lämnar mig. Vi är ju två år yngre än de andra, så ifall hon slutar umgås med mig blir jag inte bara den ända tjejen, utan också lämnad helt ensam i skolan sen. Killarna ska ju börja på college efter sommaren, medan vi fortfarande kommer gå i high school.

Tankarna upphörs när mobilens ringsignal går igång istället för nästa låt. Jag snabbar mig ut och ser att det bara är Blair, då drar jag ut telefonen ur dockan och svarar.
"Hallå?", säger jag.
Det låter som att hon är anfådd, för det är små brusiga andningar som kommer nästan hela tiden. "Hej! Vi skulle träffas i eftermiddag eller hur?"
"Ja, jag tror det.", svarar jag.
Hon gör något läte och säger något till någon, vad håller hon på med egentligen? "Okej vad bra, kan vi gå och kolla på en grej också? Det går jättesnabbt."
Jag nickar för mig själv, även om jag vet att hon inte ser. "Visst, um, vad gör du?"
"Jag har idrott! Ända chansen där man kan prata i telefon vet du."
Blair och hennes idéer. Jag skrattar till och kort därefter avslutar vi samtalet. Vad sjutton var den där konversationen bra för? Spotify sätts på igen så jag sätter ner den i dockan, och går ut i badrummet. Vem var det som knacka på egentligen?

-

Efter den överdrivet långa fikan med Blair hade vi gett oss ut på stan för vad nu Blair skulle köpa. Hon går in i närmaste klädbutik och letar sig fram till linnena. Ska hon bara köpa ett linne? "Vad är det du ska köpa?"
Hon vänder sig mot mig, men håller fortfarande det vita tyget i händerna. "Jag råkade lägga ner mitt träningslinne i färgtvätten så nu är det inte riktigt vitt längre..", flinar hon.

Det är så typiskt Blair att jag nästan inte orkar med situationen. "Typical Blair eller vad?"
"Ellerhur?!", säger hon med en antydan till ett skratt. "Det sa de andra också."
De andra som i killarna, eller de andra som i cheerleading-tjejerna? Jag orkar inte fråga så jag följer med när hon ska gå och betala, sen går vi ut därifrån.
"Vad är klockan?", säger jag.
Hon trycker på hemknappen på sin iphone, den lyser upp 06:56. "Fem i sju.", säger hon.
Jag nickar till svars. "Vill du följa med hem till mig och äta kinamat sen?"
Blair ser ut att tänka, men hon svarar snabbt. "Ja, visst. Ska vi dra hem till dig på en gång eller?"
"Visst, let's go."
Vi går till hennes bil och hon kör hem till mig. Hoppas inte mamma får värsta utbrottet. Det är inte precis så att jag får i mig en hel box med nudlar eller bambuskott eller vad hon nu bestämde sig för att köpa. Den senaste tiden har både jag och mamma gått varandra på nerverna för det mesta, och det är jobbigt att vara i närheten av henne. Vad hon än gör så blir jag så arg att jag skulle kunna slå till någon, och jag skojar inte ens.
"Vad tänker du på?", säger Blair när vi går mot min dörr.
Hon väcker upp mig ur mina tankar, och jag möter hennes blick. "Nej inget speciellt."
Vi går in och får av oss ytterkläderna. Hon lämnar av påsen i mitt rum och sen går vi in till köket där mamma sitter. "Nämen hej Blair!"
"Hej mrs Valdez.", ler hon artigt. Det är sjukt hur Blair kan gå från att vara henne själv till att bli värsta duktiga flickan med rak rygg och kläder som täcker 95% av kroppen så fort hon kommer i närheten utav vuxna.
"Vill du äta här? Det finns massvis av mat.", säger mamma och pekar mot påsen.
Det luktar inte gott kan jag säga, sötsur sås är bland det äckligaste jag vet. "Det stinker, har du inte köpt nåt gott  eller?"
Mammas kroppshållning stelnar till och jag kan riktigt känna ilskan som kommer från henne. Kan hon aldrig vara lugn eller? "Du sa ju att du inte brydde dig, så jag köpte lite av varje.", säger hon sammanbitet.
"Nej men du fattar väl att man inte behöver köpa det äckligaste bara för det."
"Asså Jocelyn..", säger Blair tyst. "Det räcker, allvarligt."
Tack Blair, det hjälper att du står på min sida. "Jag håller faktiskt med Blair, tagga ner lite."
Det bästa är väl att tiga, annars kommer båda flippa. Jag tar ut en låda med ris och en låda med grönsaker. "Kom vi äter i mitt rum." Jag vet att mamma hatar när jag äter på mitt rum, och det är det som gör det roligare.
Jag stänger dörren ordentligt efter oss och slår mig ner på min mörka matta. Blair sätter sig mittemot mig och vi äter direkt ur lådorna.
"Hur är det i skolan?", säger jag för att få igång pratet efter det som hände i köket.
Hon nickar och sväljer det hon har i munnen. "Jo, det är väl bra. Lite jobbigt att hinna med allting men det underlättar att vi får ha idrottssalen nu innan skolan slutat en dag i veckan."
"Förstår det. Hur många dagar tränar ni egentligen?" Precis när jag sagt frågan hör jag hur min mobil vibrerar från golvet. Det är ett nummer jag inte har inlagt i kontaktlistan. Vem kan det vara nu då? Jag trycker på den gröna "Svara"-knappen.
"Hallå, det är Jocelyn?", säger jag ifall personen skulle ha ringt fel.
"Tja Jocelyn, det är Luke."

---

Ful bild men hade inte tid, hoppas ni gillar kapitlet iallafall! Förlåt att det blir lite sisådär-bra kapitel nu för tiden men jag vill bara få igång handlingen liksom.. Orkar inte ha tusen uppfyllnadskapitel så försöker klämma in så mycket som möjligt i ett kapitel, även om det blir kort. Kommentera!

---

Senare den kvällen satt vi alla hemma hos Ryan uppe i hans rum. Alla utom Chaz. Jag hade inte snackat med honom någonting sen jag mötte Jasmine, vad jag kommer ihåg.
"Någon som fick något igår då eller?", flinar Dylan.
Blair slår till honom hårt på armen så han kvider till. "Rätt åt dig.", fnyser hon skämtsamt och killarna skrattar.
Jag hade berättat för Blair om Luke, men hon hade inte sagt så mycket. Hon gick på toaletten och när hon kom tillbaka var det som bortblåst. Om ingen berättade för mig vad dom hade sett hända den kvällen, hur ska jag då kunna veta om jag gjort något fel?!
"Little J,", säger Dylan och jag títtar upp på honom. "jag såg att du och Luke hade något på gång."
Killarna skrattar skämtsamt till och tittar på Dylan. "Vilken Luke?", säger Nolan.
"Bilyk.", säger Blair kallt. Genast stelnar alla till. Vad var grejen med Luke!? Och hur kunde hon veta hans efternamn? Åh nej.. Säg inte att.. Nej.

"Oh my god.", viskar jag. "Blair, ni har väl inte..?"
"ÅH GUD NEJ!", får hon snabbt ur sig. Nästan lite för snabbt. "Eller nej. Nej jag och Luke har aldrig.. Aldrig."
Det där tog hårt på mig. Vadå aldrig? Som att han var en skabbig råtta eller något, men det var han inte. Absolut inte. Han såg faktiskt riktigt bra ut. Om hon nu är avundsjuk så får hon väl vara det, men hon behöver inte vara respektlös för det. "Har han ens gjort dig något?"
Blair tittar på mig irriterat. Som att jag precis förolämpat henne. "Jocelyn nu vill jag inte låta hård mot dig, men du har ingen aning vem han är så kom inte och tro att du vet något."
Det där var bra nödvändigt Blair, väldigt nödvändigt. "Okej men jag måste dra nu. Mamma smsade.", ljuger jag och viftar med telefonen.
"Jocelyn nej, hon mena inte så!", säger Ryan men jag ställer mig upp ändå.
"Vi ses.", ler jag och skyndar mig ut.
Väl ute andas jag in den kalla kvällsluften och börjar sakta gå åt höger. Jag är inte riktigt säker på att jag hittar, så vill inte gå åt fel håll. Med mobilen i handen knappar jag in min adress i google maps och vänder mig om för att börja gå mot rätt håll. Dumma stad, den är inte ens stor men ändå lyckas jag aldrig hitta. Ibland tycker jag faktiskt det är skönt med promenader, man får tid att tänka och ta beslut liksom. Men ibland så blir hjärnan överfull av tankar man helst vill bli av med och då bli allt bara.. Kaos. Jag förstår inte hur Blair kunde säga en sån taskig sak, när hon vet att jag är medveten om att jag inte har varit här på tre år. Var hon verkligen tvungen att lägga en sådan onödig kommentar? Som att jag inte hade det jobbigt ändå liksom. Sen när jag kommer hem kommer mamma säkert ha spel bara för att jag inte hört av mig, men då får hon fanimig ha det. Ska man inte få ha roligt bara för att man blivit ivägdragen till USA i tre år eller!? Argt skjuter jag iväg en sten flera meter. Fotbollen. Gamla, underbara fotbollen. Jag undrar om det finns ett lag här i Stratford, jag borde kanske kolla upp det? Mobilen sa att jag var framme, och mycket riktigt var mitt hus bara några steg därifrån.
Jag öppnar dörren och går in i mitt rum, då mamma snabbt är efter mig med ett par hundratal frågor. Döda mig någon.

-

Jag hade precis skickat in min engelskuppgift då ett sms blippa till.
Från: Justin
"tja, vad händer"
Snabbt knappade jag in ett svar.
Till: Justin
"hej, jag pluggar! själv?"
Det tog inte lång tid förrän ett svar hade kommit.
Från: Justin
"vad kul! lol. jag sitter i bilen och väntar på scooter, har precis varit på ett jobbmöte."
Scooter? Och vem var det nu då? Hans pappa? Men han hette väl något på J? Och då skulle han antagligen inte skriva hans namn.
Till: Justin
"jomen visst sörru. intressant, kom ni fram till något kul? skämt åsido. vem är scooter?"
Vi fortsatte smsa ett tag medan jag försökte skriva lite på min historialäxa. Hemskt vad mycket läxor man kan samla på sig på ett par dagar. Jag undrar vad Luke gör idag. Om han också tänker på mig just nu. Om han tänkt på mig överhuvudtaget. Jag går in på facebook och knappar in hans namn, men jag hittar ingen person. Däremot hittar jag en fan sida. Skojar du med mig, är han skolans populäraste eller? När jag kommer in på den märker jag att han inte alls är skolans populäraste. Han är ju för Guds skull en tv-stjärna!? Med paniken som börjar ta överhand letar jag upp Blair's nummer, men precis när jag ska trycka ring hejdar jag mig själv. Så som hon behandla mig igår vet jag inte om jag vill ringa henne. Ugh, vem ska jag då ringa? Jag bestämmer mig för att inte ringa någon. Hon kanske ber om förlåtelse och då får jag väl berätta då. Eller vänta.. Var det därför hon var så sur? Är hon avundsjuk på mig? Men Justin är ju också känd. Det stämmer inte. Nånting är det, och dom verkar undanhålla det för mig. Det kanske är därför hon blev så himla grinig. Jag tar upp hennes nummer igen, och klickar på det innan jag hinner ångra mig. Snälla svara.
"Hallå det är Blair?", hörs hennes ljusa stämma.
"Hej, det är jag."
"Jocelyn! Förlåt så mycket för igår. Men det är så mycket om Luke du inte ve-"
"Jag vet att han är känd. Jag kollade upp honom nyss.", säger jag ärligt, även fast jag vet att det inte ens är det det handlar om.
"Åh vad bra.." Jag hör till och med på hennes röst att hon ljuger. Hur kan jag känna henne så bra fast vi bara "känt varandra" någon vecka nu?
"Blair, spill it."
"Vadå?"
"Kan du inte komma över?"
Tystnad. "Okej. Är där om tio."
"Tack."
Det knäpps av och jag börjar röja undan i rummet. Alla kläder springer jag med till toaletten och lägger i tvättkorgen, sen plockar jag undan så skrivbordet blir tomt och bäddar sängen lite halvslarvigt. När man mest är hemma, och oftast själv, blir inte städningen utav rummet en så stor prioritet. Snabbt byter jag min sovtröja mot ett oversize:at linne och sen puffar jag upp håret lite. Det får duga, det är ju trots allt bara Blair. Ringklockan hörs i hela huset bara sekunder senare, och jag är nere fortare än fortast. När jag öppnar dörren ser jag att något inte står rätt till.
"Har det hänt något?", säger jag oroligt.
Hon är snabb med att skaka på huvudet. "Inte med mig. Men jag är orolig för någon annan."
"Vem då?"
"Dig."
"Blair det är inte så allvarligt! Det är en kille, han ser bra ut, vi hånglade, drack lite för mycket tillsammans. So what? Det är inte precis som att vi är gifta.", säger jag allvarligt med en skämtsam twist.
Hon skakar på huvudet och suckar. "Det är det här som gör mig så irriterad på dig. Du tror att allt är frid och fröjd men du har ingen aning vad han kan komma och göra med dig."
"Blair jag kommer inte låta honom göra något med mig!", säger jag snabbt och högt, med en suckning på slutet. "Det är coollugnt mellan oss två. Jag fick inte hans nummer, han har inte mitt hoppas jag. End of story. Kan vi inte hitta på något och inte snacka om det här mer?", säger jag.
Blair kollar in i mina ögon och skakar sen på huvudet, som för att skaka av sig vad jag precis sagt. Glömma det. Men bara för en stund, om jag känner henne rätt. Sen kommer hon komma tillbaka och tjata hål i huvudet på mig om att jag inte får vara i närheten utav honom ens. Som att mitt första hångel skulle bli något, snälla. Han såg bra ut, ja, men inte mycket mer än så. Finns ju fler som ser bra ut, som Dylan. Han och jag håller på hela tiden, men bara för det så blir det ju inte något. Om Blair bara kunde vara smart nog att inse det.

---

Han drar med mig ut till en bänk på andra sidan gatan där vi slår oss ner. Ingen av oss säger något och han fiskar upp ett ciggpaket ur fickan, sen ger han en till mig och en till han själv. Jag har aldrig i hela mitt liv rökt, hur faaaaaaaan gör man? Inom dom närmsta minutrarna kommer jag skämma ut mig något enormt, och antagligen bli utskrattad. Varför sa jag inte bara att jag inte rökte? Han tar fram en tändare och tänder först på min, och sen hans egna. Jag synar han noga när han sätter den mot munnen, drar in, tar bort den från munnen och blåser ut. Det verkar himla lätt, så jag försöker på samma sätt som han gjorde. Genast börjar jag hosta som en tok och det känns som att jag inte får någon luft, som att jag ska spy eller nåt.
"Shit, har du aldrig rökt förut eller?", skrattar Luke och slår mig försiktigt i ryggen.
När jag äntligen fått ner hostan tillräckligt att jag ska kunna prata, svarar jag honom: "Jo, jo det är klart. Men bara inte så mycket."
Han nickar och drar in ännu ett bloss. Äcklat stirrar jag på min ciggarett men tänker ändå försöka, never say never som Justins film heter. Vi röker klart ciggaretterna och mot slutet gick det hyfsat, jag hostade inte ihjäl mig iallafall. Jag är precis påväg att ställa mig upp då han stoppar mig, och drar ner mig ännu närmare honom istället.
"Så Jocelyn. Jag har aldrig sett dig förut?", säger han och ler. Det är nog mer menat som ett påstående men det kommer ut som en fråga.
"Nej, um, jag bodde i Usa förut.", säger jag ärligt utan att gå in på några detaljer. Han nickar imponerat.
"Så amerikansk, huh?"
Jag är snabb med att skaka på huvudet. "Asså jag kommer härifrån, men bodde där ett tag."
"Aha.", nickar han. "Jag har alltid bott här. Fast inte i Stratford."
"Verkligen? Vad skönt.", säger jag i ett hopp om att iallafall låta lite intresserad.
"Jag antar det. Ska vi gå tillbaka?" Nyss skulle vi inte gå tillbaka, sen en minut senare vill han gå tillbaka. Märkligt. Vi ställer oss upp och går in och igenom huset för att komma ut till baksidan igen. Det ser nästan likadant ut, vi var ju inte borta överdrivet länge precis. Han går till drinkbordet och fixar en mugg till mig och en till han.
"Det är inget konstigt i min va?", undrar jag och han flinar.
"Vad tror du om mig sötnos?" Smeknamnet gjorde mig alldeles varm innuti, även om det inte borde gjort mig det. En kille har aldrig kallat mig något liknande förut och iallafall verkat mena det. "Kom nu."
Han tar min hand i sin och går till danshörnan igen. Det var värst vad han skulle hålla hand ikväll.
Precis som Blair gjort, så trycker han in oss så vi åtminstonde är hyfsat centrerat i mitten. Sen sätter han händerna så gott det går på min midja och börjar sakta röra sig i takt till musiken. Jag tar tillfället i akt till att sätta mina händer på hans axlar och tittar in i hans ögon, åh så vackra. Vi fortsätter att dansa sådär en stund och smuttar på våra drinkar då och då, sen helt plötsligt när jag precis fått handen med muggen till hans axel igen, så händer det. Sakta börjar han luta sig ner mot mitt ansikte och paniken stiger tag i mig. På bara någon hundradels sekund blev jag ännu svettigare och skakig och nervösare än vad jag någonsin känt mig. Bara någon ynka sekund senare var hans läppar pressade mot mina, och hans tunga letade sig snabbt in i min mun. Jag kände hur mitt ansikte började brännas till av rodnad när jag insåg hur dålig jag var mot honom. Fattade ju nästan ingenting, bara körde runt min tunga därinne som om den var en elvisp eller något. Hans händer letar sig ner till min rumpa istället, och han klämmer åt ordentligt med handen som han inte har muggen i. Något sånt här har jag aldrig upplevt i mitt liv, och trodde aldrig jag skulle få uppleva det ikväll heller.
Senare den kvällen hade vi fått i oss ännu mer att dricka och jag och Luke hade börjat hångla ordentligt där på dansgolvet ett tag. Ju fler drinkar och shots jag fick i mig, desto roligare blev allt. Jag satt och skrattade åt det mesta, och Luke fick med mig ut för att röka ännu en gång när klockan var Gud vet vad. Vi satte oss på samma bänk, men den här gången hamnade jag i hans knä istället.
"Skaru ha en eller ska vi dela?", frågar han sluddrigt och jag börjar asgarva.
Han flinar och tänder på en som han sen sätter till sin mun. När han dragit in röken ger han den till mig och jag skrattar lite innan jag drar ett bloss jag med.
"Du ska veta Jocelyn,", börjar han. "Du är den vackraste jag någonsin sett. Och jag skojar inte ens!"
Jag ler stort och börjar hångla med honom där på bänken, med ciggen i min hand. Efter en stund avbryts vi av någon som harklat sig precis vid oss. När jag tittar upp får jag syn på Blair, som jag börjar skratta åt utan anledning. "Jocelyn! Vad håller du på med?"
Jag ger henne ett flin till svars.
"Ingenting är kul med den här situationen! Kom hit nu, vi ska hem på direkten.", säger hon och tar ett stadigt tag om min arm.
Genast blir jag väldigt arg och drar till mig armen. "Sluta! Jag ska vara med Luke. Dra åt helvete, va!"
Jag gör ett försök att sätta mig vid Luke igen men då är det någon annan som tar tag i mig. Någon med ett par större händer som är lite hårdhäntare än Blair.
Det sista jag hör är några röster som blir otydligare och otydligare, innan allt blir bäcksvart.

"Det var ju en jävligt bra idé att dra med henne på det här.", fräser någon.
"Som att jag var den ända som var med på det! Och ska hon inte få ha kul någon gång eller?", väser någon annan, som att man var tvungen att vara tyst.
Sen började jag känna mig illamående. Såhär illamående när man vet att det bara är några sekunder tills det kommer. Snabbt slår jag upp ögonen och hänger mig över kanten på vad jag nu ligger på, för att spy.
"Åh fyfaaaaan!"
"Har du nåt vatten!?"
Jag stönar innan jag lägger mig tillrätta igen, men då får jag en vattenflaska upptryckt i ansiktet. "Drick."
Villigt gör jag som dom säger, bara för att få dom att lämna mig ifred. Sen lägger jag mig med ansiktet ifrån rösterna, och somnar om.
När jag vaknar upp igen möts jag av en hemsk huvudvärk, och ett rysligt illamående. Sakta öppnar jag ögonen, för att inte få in onödigt ljus som gör att huvudvärken blir värre. Jag tar in det jag ser och inser att jag är i ett sovrum. Ingen aning om vart. Det är vitt och ljust, och bredvid mig ligger Blair med ansiktet nedtryckt i kudden. Härligt, hur ska jag hitta någonstans nu? Bredvid henne ser jag ett nattduksbord med en väckarklocka på, som lyser 12:23 med stora blå siffror. Helst av allt skulle jag vilja spy, för att bli av med illamåendet, men kroppen är tung och huvudet likaså. Jag bestämmer mig för att bara ligga där och försöka minnas gårdagen. Det ända jag får fram är början av kvällen, och sen är det mesta suddigt. Jag kommer ihåg Luke, att vi dansa och hånglade, sen är det mesta liksom borta. Det finns bara inte. Jag ryser nästan till av tanken att jag inte kommer ihåg. Tänk om jag blivit våldtagen? Eller att det hänt något med någon av dom andra? Blair ligger ju här och verkar  oskadd, men Chaz, Ryan och Dylan då? Och Jazmyn? Och vart tog Luke vägen? Gjorde vi något mer?
Blair börjar röra på sig i sängen, men blir sen stilla igen. Fan. Jag som skulle vilja få tag på en toalett.
"Blair?", säger jag och skakar lite lätt på henne. "Är du vaken?"
"Mfffhhh", mumlar hon till svars.
Hopplöst suckar jag och blundar igen. Var jag tvungen att dricka så mycket att jag mådde såhär? Innan jag visste ordet av det blev jag akut illamående och spydde rätt ner på det ljusa trägolvet. Herregud, är allting verkligen bra med mig? Paniken slog mig och jag väckte Blair med en gång, som först blev arg men sen for upp ur sängen och hämta papper och svabbar och allt vad hon nu fick fram. Med den fetaste huvudvärken jag någonsin känt var det bara att sätta igång och städa.

---

Sådär guys, festkapitlena är färdiga verkar det som. Jag själv har ingen som helst erfarenhet av någonting av detta, så det blev lite som det blev. Har fått skrivit om sånt som jag läst om, sett på filmer och hört från folk jag känner och blandat ihop det. Hope you like it, ska försöka få upp nästa kapitel så fort som möjligt!

---

Jag sitter på min skrivbordsstol och blundar medan Blair drar fjäderlätta drag med penseln över mina ögonlock. "Faster Tracy lärde mig att man ska jobba med en stadig handled."
"Mmmm", mumlar jag, rädd att förstöra hennes så kallade "mästerverk". Så fort hon kom hit satte hon sin iphone i min docka och drog på högsta volym på några gamla urdåliga låtar. Black Sabbath och Kiss kom på för jämnan och jag fick knyta mina nävar för att inte vråla till henne att stänga av det.
"And they try to tell us that we don't belong, but that's alright, we're millions strong.  You are my people, you are my crowd, this is our music, we love it loud.", sjunger hon entausiastiskt med. Falskt också. "Klar!"
Jag öppnar överraskat mina ögon och möter Blair's stora leende. Hon håller upp sin lilla handspegel och jag förstår verkligen varför hon kallade det mästerverk. En perfekt sotning prydde mina ögonlock och jag kunde inte blivit nöjdare. "Tack så mycket boo!"
"Ingen orsak honey. Sätt på dig klänningen nu så jag kan fixa ditt hår!", ler hon.
Jag ställer mig upp och går till garderoben. "Men du då?", säger jag och öppnar den vita dörren.
"Äh jag hinner, det är ju flera timmar kvar."

Hon tar fram en plattång ur hennes väska och jag drar av mig mitt linne. "Du vet väl att jag har en egen plattång?"
Blair möter min blick och flinar. "Jo, jag är ju inte helt borta. Inte än iallafall." Jag flinar henne till svars och drar på mig klänningen.
Spegeln är mitt framför mig och jag synar mig själv. Inte för att skryta, men jag kände mig.. Snygg. Klänningen passade perfekt till min kropp, och den var hur fin som helst. Med den här skulle inte ens min osäkerhet kunna förstöra mitt självförtroende ikväll.
"Sexy mama du kommer sno alla killar från mig!", säger Blair och jag kan inte låta bli att le åt det. "Titta, till och med du håller ju med! Men yalla nu måste vi fixa håret, annars kommer jag se ut som skit."
Ett småskratt lämnar min strupe innan jag sätter mig på stolen igen. Äkta Blair, blandar in lite blattespråk i det hela. Hon leker så gangster att det nästan blir på gränsen till patetiskt ibland, men mer skratt för oss andra.
"Sådär!" Det tog ungefär en halvtimma för henne, men jag tror att det var värt det. Jag går upp och ställer mig vid spegeln. Ohlala, håret är alldeles spikrakt. Underbart. "Jag ska bara spreja lite till."
Hon gör som hon sagt, och sen sätter hon sig framför spegeln för sitt egna smink.
"Jahapp, vad ska jag göra nu då?", säger jag uttråkat efter kanske tjugo minuter.
Hon fortsätter med ögonskuggspenseln medan hon pratar. "Ja asså det börjar om två timmar så du kan blanda ihop nåt snabbt bara."
Oförstående sätter jag mig upp. "Blanda ihop vad?"
Hon kollar mot mig, "Jamen en drink fattar du väl. Har ni redbull?"
Jag stelnar till i kroppen och sväljer hårt. "Uhm, måste vi dricka här? Mamma kommer märka.."
"Skitsamma, det är lugnt. Tänkte mer på dig, ifall du ville börja lite innan."
Nu började jag bli nervös, inför drickandet. Jag har hört om massa historier från folk som druckit alldeles för mycket och fått bli magpumpade, förgiftade och till och med dött. Ju längre det går, desto mer hemska tankar dyker upp i min hjärna. Men jag kan inte balla ur nu, Blair är ju nästan klar och vi har köpt klänningar och skor och allt.. Gud om du hör mig, snälla gör så jag och mina vänner överlever natten.

Redan något kvarter därifrån kan man börja höra musiken dåna. Jag nästan skakar, så nervös är jag. Blair och Ryan sitter med mig i baksätet, sen sitter Chaz och Dylan därfram. Dom åker förbi festen för att parkera en bit därifrån, så inget ska hända bilen under natten. Vi går sen ut ur bilen för att gå dit alla andra befinner sig. Folk står utanför huset och röker, men vi går förbi dom in till huset. "Heeeeeeej!", säger en pipig röst och kramar om Chaz.
"Hej baby.", säger han och kysser henne. Det måste vara Jasmine.
"Jocelyn det här är Jasmine, Jasmine det här är Jocelyn. Min kusin vet du."
"Hej.", säger jag så trevligt jag kan och sträcker ut handen.
"Hej, ler hon och skakar om den. Blair drar sen med mig ut på baksidan, där allt folk verkar vara.
Det finns ett bord fullt med röda muggar och flaskor, folk som dansar väldigt tätt mot varandra, några som verkar småtjafsa och riktigt hög musik från en stor ljudanläggning. I mitten utav allting är det en pool, vilket aldrig kan sluta bra.
"Kom vi går och tar någonting att dricka till att börja med.", säger Blair och tar med mig till bordet. Hon öppnar sin lilla svarta väska och tar upp en plump. "Här, ge mig ett glas."
Jag räcker henne en röd mugg och hon häller ner en genomskinlig, starkt luktande vätska i den. Hon häller upp i en till mugg, och sen ger hon mig ena och tar den andra själv. "Det här är en shot, du ska bara hälla i dig vätskan och svälja så fort som möjligt. Fattar du?"
Nervöst nickar jag, sen räknar hon ner från tre och vid ett drar jag muggen till min mun och stjälper ner vätskan så gott som jag kan. Det brinner i halsen och jag får en rejäl kväljning. Blair skrattar åt mig medan jag bara kämpar för att få ner den uppkommande spyan.
"Här, drick.", säger hon och räcker mig ännu en mugg.
Nervös över att det är ännu en shot börjar jag med att smutta på den, men jag känner på en gång att det är vatten. Efter den jobbiga början med alkoholen går vi till den dansande klungan vid ljudanläggningen. Dom flesta tjejerna står och gnider rumpan mot killarnas skrev, eller så står två tjejer och gnider sig mot varandra. Hur fan kan man tycka att det här är kul? Blair ställer sig ganska långt in i mitten och börjar dansa med mig, dansa inte gnida, och killar är vid oss på en gång. Nån börjar tafsa på Blair men hon slår till honom och han skriker "jävla hora!" och går sen därifrån. Storögt kollar jag på henne, men hon skrattar bara. "Man tar inte åt sig, dom är drägg!", skriker hon i mitt öra.
Blair tar fram sin plump igen och dricker snabbt en till shot direkt från den. Hon räcker den mot mig som för att fråga vill du ha, men jag skakar bestämt på huvudet. Inte den där äckliga skiten iallafall. Vi dansar ett tag till och plötsligt puttar någon in mig i Blair. Irriterat vänder jag mig om, i hopp om att få fräsa åt den som nu gjort det, men då möter jag bara ett par blåa, vackra ögon och ett kritvitt leende. "Förlåt!", skriker han för att överrösta musiken.
"Det är lugnt!", svarar jag honom.
Han fortsätter att gå genom klungan och jag vänder mig tillbaka mot Blair, som nu inte är där längre. Hon står och grovhånglar med nån lång kille som ser ganska muskulös ut. Hopplöst går jag ut ur dansklungan för att försöka leta på någon annan jag känner, kanske Jasmine och Chaz. Jag får syn på Ryan vid bordet med dom röda muggarna och spriten, så jag går dit. "Hej!", säger jag högt. Musiken är inte lika hög här, men man måste ändå prata ganska högt för att höra varandra bra.
Han tittar upp från drinkblandningen och möter min blick. "Tjaaa! Vart är Blair?"
"Hon hånglar med någon så jag blev ensam.", säger jag och tittar ner på vad han håller på med.
Han verkar se vad jag tittar på för han tittar ner på det han håller på med, och sen på mig igen. "Vill du ha en?"
Tveksamt nickar jag. "Visst."
Jag ger han en till mugg och han häller i lite genomskinlig vätska från en glasflaska och sen lite juice från en plastdunk. "Inget överdrivet och lyxigt precis, men det duger för oss.", flinar han och ger tillbaka muggen.
"Tack, men det är lugnt."
"Jag ska gå till killarna igen, men jag är därinne någonstans om du behöver mig.", säger han och pekar mot dansklungan med händerna fulla av muggar.
Jag nickar och sen försvinner han. Själv blir jag kvar vid vad som verkar vara drinkblandningsbordet, i väntan på Blair. Om hon blir färdig med den där muskelknutten får hon väl skicka iväg ett sms. Medan jag står och smuttar på drinken får jag syn på killen med dom vackra ögonen, och han är påväg hitåt. Fan, fan, fan, fan, fan, fan. Här står jag som en vilsen liten unge.
"Nämen tjena, igen.", flinar han.
"Hej.", ler jag till svar.
Hans vänner står någon halvmeter bakom honom och synar mig från topp till tå, pinsamt.. Det får mig att bli en aning generad, men om jag har tur täcks det upp av sminket.
"Luke", säger han och räcker mig sin hand. Jag blir överraskad utav hans plötsliga gest, men tar tag i handen och skakar den.
"Jocelyn.", ler jag. Vill vara lite gullig så han inte bara ser mig som en liten fjolla.
"Vackert namn.", säger han och tar ogenerat min mugg ifrån mig. "Får man smaka?"
Jag nickar överraskat. Den här killen alltså. Han tar några klunkar och ger mig den sen igen.
"Ey Luke vi är klara, kommer du med eller?", säger en mörkhyad kille som stått och blandat drinkar medan han snackat med mig.
"Jag kommer strax, ska bjuda Jocelyn på en cigg bara.", säger han och håller blicken fast i min medan han pratar.
Killarna nickar och går iväg, medan han börjar gå mot bakdörren av huset. Han vänder sig om och sträcker ut handen mot mig, "Kommer du eller?"
Jag nickar ivrigt och springer fram till honom, tar hans hand och låter han leda mig genom huset fullt av folk.

---

Blair hade slutat för tjugo minuter sen så hon skulle vara här när som helst nu. Jag hade mest suttit och skrivit om uppsatser hela dagen, sen för en timma sen gjorde jag mig iordning. Eftersom vi ska ut och synas bland folk vill jag åtminstonde se lite bra ut, ifall Blair skulle stöta på nån snygging. Jag drog lite i mina hårtoppar när det ringde på dörren, då gick jag ner och mötte henne i dörren.
Blair ler och kramar om mig. "Hej."
"Hej.", svarar jag och släpper henne.
"Ska vi dra på en gång eller?", säger hon och pekar med tummen mot dörren.
Jag nickar och böjer mig ner för att knyta mina vans. När jag väl är ropar vi hejdå och sticker ut. Vi sätter oss i bilen och Blair börjar prata på som vanligt. Hon är väldigt exaltherad och vet att jag kommer få riktigt kul, hon säger att dom verkligen ska göra detta till min livs kväll. Jag bara skrattar åt det hon säger, för när hon säger allt så får hon det att låta urfånigt. Efter den halvtimslånga bilresan parkerar hon utanför ett dubbelt så stort shoppingcenter som det i Stratford. Vi båda går ut ur bilen och knallar mot ingången. Jag hinner knappt ens gå innanför dörrarna innan Blair dragit iväg mig till närmsta klädesbutik.
"Jag undrar verkligen vad du passar i för klänningar.", säger Blair lite misstänksamt.
Jag skrattar lite nervöst åt det och tittar runt jag med. "Ja alltså när jag var på middag med Chaz och dom så hade jag en lila ganska lös klän.."
"Du ska INTE ha någon 'lös klänning' det här är en fest for god's sake!", säger Blair med skrattet i rösten. Den där tjejen alltså. Jag kan inte hjälpa att ett fult barnfnitter lämnar min mun, som Blair börjar skratta åt.
"Sluta nu vi ska ju faktiskt leta klänningar!", säger jag i ett hopp om att skrattkalaset ska upphöra. Till min tur så gjorde det det, och Blair fortsatte gå runt. 
Jag drar ut en lite persikorosa klänning utan axelband som sitter åt uppe vid brösten men blir lite lösare undertill med chiffong. Blair bara skakar på huvudet. "Det där är typ en kort balklänning, inte den."
Suckandes hänger jag tillbaka den och går vidare till en annan klädställning. "Haha Jocelyn titta den här då?!" 
Av ren reflex vänder jag mig om och hon håller med uppsträckta armar i en svart klänning där det är största urringningen, ända ner till precis över naveln skulle jag gissa på, med ett nätliknande tyg som skydd. Jag bara skakar på huvudet och Blair börjar skratta och hänger tillbaks den igen. "Moget Blair!"
"Alltid darling.", flinar hon och fortsätter klänningsjakten.

 

-

Det hade slutat med att jag köpt en lite denimliknande klänning med armar i spets som gick ungefär till lite mindre än mitten av låret. Jag var nervös över att jag skulle visa rumpan om jag drog upp armarna men Blair sa att jag inte behövde oroa mig, och om det skulle vara fallet skulle jag bara kunna dra ner den utan att några skulle märka det, p.g.a. mörkret. Blair köpte en silver/guld-blandad glittrig klänning utan axelband som hade en gullig liten chiffong-liknande sak på övre magen en bit under bröstet som gick ungefär till mitten av låret. Jag hade köpt ett par nude heels medan Blair sa att hon hade ett par svarta klackar hemma. Vi gick sen runt i affärer resten utav dagen, stannade på espresso house för varsin kaffe och sen fortsatte det med shopping. Vi fick hem lite söta underkläder också och sen bestämde vi oss för att åka hem. En lyckad dag som faktiskt blev så mycket roligare än vad jag trott.
"Men hör du av dig imorgon?", säger Blair när hon saktar ner utanför mitt hus.
Jag nickar och möter hennes blick. "Promise."
"Bra, för festen är på fredag. Se till att vara väl utvilad för det kommer hålla på hela natten.", flinar Blair.
Jag himlar med ögonen mot henne och hon skrattar. "Hörs imorgon då."
"Det gör vi honeyboo, hej!"
"Hejdå!", ropar jag till innan jag smäller igen dörren och hon åker iväg.
Med händerna fulla av påsar stapplar jag in till huset. "Hallå!"
Inget svar. Nehe, vart är hon då? Jag tar med mig påsarna in på mitt rum och tar ut allting. Klackarna är jag lite osäkra på om jag kan gå i, men det borde jag kunna. Jag sätter på mig dom och börjar gå runt i rummet. Det blir nog lite svårare än vad jag tror... Jag bestämmer mig för att sätta på musik på min ipod och gå runt i rummet till takten, jag har läst i en tidning att det blir lättare för man slappnar av mer. Sagt och gjort, jag vinglar runt i rummet småsjungandes tills jag hör dörren öppnas och stängas. "Hallå!?", ropar jag för att överrösta musiken.
"Hej!", ropar mamma tillbaka. Lugnt fortsätter jag gå runt i rummet, och hon kommer in efter en stund. Hon skrattar till lite när hon ser mig. "Vad håller du på med?!"
Jag pekar ner på mina skor och möter hennes blick. "Övar!"
Hon ger mig tummen upp och skrattar medan hon går ut ur rummet. Mes, bara för att jag inte har gått i klackskor förut!

---

Jag veeeet, jättekort och tråkigt men vill verkligen få upp ett kapitel till er nu! Känns som ni fått vänta alldeles för länge. Fulaste bilden hittills också men jag bara snabbade mig så ni skulle få något. Lovar att nästa kommer upp innan helgens slut!

---

Jag tog upp det och läste, det var ett utskrivet mejl från min kontaktperson från skolan som skickar alla uppgifter och läxor till mig. På den stod det ungefär tolv uppgifter som jag varit sen med att skickat in, inte alls skickat in eller som jag fick dåligt betyg på. Hon skrev att jag skulle kunna höja mig bara jag gjorde om dom, eller skickade in dom, och att det var dålig stil med det sena inskickandet vilket kunde ge mig sämre betyg. Men va?! Så kan dom väl inte göra? Jag lägger sakta ner pappret och möter mammas rasande blick.
"Ifall flytten skulle göra så att dina betyg försämrades vet jag inte om det var värt det. Ifall det fortsätter såhär vet jag inte vad vi gör, då kanske vi till och med får börja tänka över att flytta tillbaka igen." Det där fick hela omvärlden att stanna till. Hennes läppar fortsätter att röra på sig men jag hör ingenting. Helt plötsligt blir jag snurrig och allt blir oklart. Vadå flytta tillbaka? Till USA? Bara för några uppgifter? Sinnessjukt, inte en chans att jag sätter min fot i det där landet igen.
"Aldrig i livet." säger jag bara och ställer mig upp, går ut ur rummet och upp till mitt rum. Hon kan ge mig utegångsförbud, ta mina grejer, skälla ut mig eller låsa in mig med datorn, men inte att hon kan dra med mig till USA igen. ALDRIG. Jag tänker inte låta det ske igen, och nu är jag så stor att jag klarar mig själv.

Instormandes kommer hon, ursinnig. Hennes ansikte är alldeles rött utav ilska och hon andas tungt. Oboy.
"Vad håller du på med!? Går ut ur rummet när jag är mitt uppe i en viktig diskussion med dig, Jocelyn Miranda Valdez tror du ärligt talat att du kan bara storma ut sådär? Ifall något utav detta händer en endaste gång till så blir det utegångsförbud direkt. Du ska sätta dig och plugga NU, på en gång. Och du träffar inte en ända kompis tills du skickat in varenda uppgift som du ännu inte gjort, det ska du bara veta."
"Okej." säger jag oberört. Hennes ögon spärras upp utav mitt svar, hon trodde säkert att jag skulle tjafsa emot. Hon drar igen dörren hårdare än nödvändigt och lämnar mig ensam med min kära gamla macbook. Då är det väl bara att sätta igång med det roliga..
-
Det kändes som en evighet, men efter 16 timmar hade jag fått iväg alla som jag inte skickat in. När jag var klar var klockan nio på morgonen, och jag bara dör i sängen.
Klockan sju vaknade jag av min mobil som ringde. Yrvaket satte jag mig upp och utav ren reflex svarade jag och satte mobilen mot örat. "Mmmm?"
"Hej! Vad gör du?", hör jag Blair's ljusa stämma säga.
"Hm ja precis." Jag hör hur hon skrattar till lite utav svaret innan hon yttrar sig igen.

"Va?"
"Jag sover.", mumlar jag och lägger mig snabbt ner igen så huvudet hoppar en bit över kudden.
"Oj, har du gjort det hela dagen?"
Jag kliar mig lite i håret innan jag svarar: "Ja."
"Haha förlåt om jag väckte dig, men kan jag komma hem till dig om kanske tjugo minuter?", frågar hon.
"Visst, men jag kommer inte vara speciellt snygg.", svarar jag.
Hon skrattar ännu en gång till. "Det gör mig inte speciellt mycket, men vi ses då eller?"
"Yep."
"Okej vad bra, hejdå!"
Jag lägger på utan att svara henne, och går sen in till badrummet med ett ryck. Efter jag låst dörren tar jag av mig alla kläder och går in i duschen, och duschar av mig med iskallt vatten. Det får mig att vakna till ordentligt, sen går jag ut och gör mig iordning lite snabbt med kajal och nya kläder. Precis när jag satt upp håret till en knut hör jag hur det plingar på dörren, och mamma öppnar. Hon ropar ner mig och jag är där på några sekunder.
"Hur gick det med läxorna?", säger mamma surt när jag kommit ner.
"Jag gjorde klart dom, jag var uppe hela natten om du inte märkte det.", svarar jag henne.
Hon har knipit ihop munnen till ett streck och ger mig en irriterad blick. "Vad bra, då är det bara att Blair kommer in."
Hon lämnar rummet och jag vänder mig mot Blair. "Heeej!" säger jag vänligt och kramar om henne.
Mitt plötsliga humörsvängande verkade få henne lite förvirrad, för hon svarade med en mycket tveksam röst: "Hej!" Jag släpper henne och ler medan hon tar av sig ytterkläderna och skorna. "Är ni osams eller något?",
Jag svarar henne inte förrän vi kommit in i mitt rum och slagit oss ner i sängen. "Det har inte gått så bra i skolan för jag har varit med er så mycket, så hon fick ett utbrott på mig igår. Men det är inget märkvärdigt. Ville du nåt speciellt?", säger jag med nyfiken betoning i slutet.
"Hm ja faktiskt. Uhm i helgen?" Jag nickar och då fortsätter hon: "Då har Ronnie, en tjej i min klass, fest. Vill du följa med? Hela gänget kommer och vi ska lära dig hur man festar canadian style.", flinar hon.
Jag var tvungen att skratta till åt hennes slut, men på insidan blev jag nervös. Festa? Med dom? Inkluderar det då alkohol, hög musik och en massa killar? "Jo.. Visst."
Hennes leende blev stort och överlyckligt istället för ett litet ironiskt flin som det innan varit. "Säkert?!"
"Ja, ja absolut.", säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. Jag hoppas nästan på att hon går på det, och innerst inne hoppas jag nog på att jag själv ska gå på det också.
"Gud vad kul! Men kan vi inte dra och shoppa imorgon då, när jag slutat? Asså klänning menar jag då. För du har väl inte så många eller hur?", säger hon exaltherat.
Även om det där verkligen inte borde tagit på mig så gör det det. Vem som helst hade bara skakat på axlarna och gått vidare, men jag tog det nästan som en förolämpning. "Nej precis, men det kan vi absolut göra."
Hon hoppar nästan till i sängen utav lycka. "Asså gud vad kul! Men jag hämtar upp dig när jag slutat då?"
"Visst, gör det.", säger jag och försöker på mig ett lyckat leende jag med. För mig kändes det mest som en grimas men hon fortsätte prata om det så hon måste gått på det. En fest i helgen med dom alla erfarna festarna, och så måste jag åka och köpa klänningar för det här missfostret har inga. Det här misslyckade monstret har aldrig varit på någon fest, aldrig haft några vänner, aldrig kysst någon och aldrig druckit en droppe alkohol. Glädjedödaren borde vara mitt smeknamn. Jocelyn Glädjedödaren Valdez. Perfekt om ni frågar mig, mitt i prick.

---

Jag skrattar till åt hans löjliga skämt och slår han på armen innan jag tar en till klunk utav mitt iste. Måndag förmiddag och alla var i skolan, utom jag och Justin. Vi bestämde oss för att träffas och så blev det. På lördagen hade vi haft ganska kul. Eller vi kolla mest på film och snacka men det är så himla skönt det med. Jag vet ju att han snart kommer dra, medan jag kan träffa alla andra när jag vill, så jag försöker umgås med honom så mycket som möjligt den här veckan.

"Erkänn att jag var rolig?", flinar han.

"Jag tänker inte erkänna någonting Mr Bieber!", säger jag och han skrattar åt mitt smeknamn åt honom.

"Som du vill Barbie."

Jag stelnar till. "BARBIE?! Du kan vara barbie, du liknar henne mer än mig iallafall."

"Pfft som om!", flinar han.

Vi börjar prata om musik istället och Justin förvånas över att jag älskar rap. Jag är ju så fantastisk att jag hela tiden bjuder på positiva överraskningar! Skämt åsido.

När klockan senare slagit fyra hade vi åkt och hämtat upp Blair, Dylan och Chaz från skolan och vi skulle nu hem till Justin för att hänga lite. Dom hade säkert fullt upp med läxor och prov egentligen, men det la dom åt sidan för oss. Det var lite gulligt gjort utav dom faktiskt.
"Men vadå så du har aldrig varit på en äkta high school-fest förut?!", säger Blair minst sagt förvånad.

Jag skakar bara på huvudet ärligt, och alla deras blickar blir en centimeter större än vad dom varit förut. "Nope.."
"Så du satt bara hemma med vännerna på helgerna? Eller va?"
"Typ så, ja.", ljuger jag. Jag satt inte alls hemma med vännerna, jag låg snarare i sängen hela helgen och deppade över att jag var i USA utan dom.
"Gud vad tråkigt! Jag skulle dött.", säger Blair men verkar snabbt ångra det. "Asså jag mena det inte elakt. Ta inte illa upp."
"Det gör jag inte,", försäkrade jag henne innan jag forstatte: "men det var inte SÅ farligt faktiskt."
"Du är allt en stark kvinna.", säger Dylan med en töntig röst och killarna brister ut i skratt.
"Visst är jag gubben?", ler jag drygt tillbaka.
Dylan flinar till. "Kan inte little J's lilla gubbe få en kyss?"
Jag var med på noterna och ställde mig upp medan jag sakta började gå över mot honom. "Visst kan du få det älskling."
"HEEEEEEEEEY!", ropa Chaz till och vi började skratta. "Ser inget roligt med detta, men Dylan så fan heller att du börjar stöta på henne!"
"Chilla bro vi skämtar.", försäkrar Dylan honom och skrattar lite till.

Det är så sött att Chaz verkligen försöker hålla mig borta från honom, som att han är gift eller någonting. Jag och Dylan skojar ju såklart bara, vi har precis börjat lära känna varandra igen så det är inte precis så att jag går och kärar ner mig i någon efter bara ett par dagar.

-

"Det var jätteroligt att träffa dig igen.", säger Justin och kramar om mig.

Jag står i hallen, med ytterkläder och skor, redo att lämna huset. "Detsamma, vi får göra om det snart."
"Jadå, jag ringer dig?", säger han undrande.
"Absolut, hör av dig bara."
"Men då säger vi det då. Hejdå ta det försiktigt!"
"Det gör vi, hejdå!", säger jag och stänger igen dörren.
Chaz står och väntar på mig ute på gatan redan, så jag snabbar mig dit.
"Jag tycker inte om att du och Dylan håller på.", säger han när vi gått ett tag. Typiskt Chaz, typiskt.
"Vi håller inte på, Chaz!", suckar jag ut. "Vi vill bara skoja med dig men du förstår ju inte det."
Han ger mig en sur blick innan han kollar framför sig igen. "Jag ser inget roligt med att han stöter på dig."
"Han stöter inte på mig! Lugna ner dig, dessutom har du flickvän så du ska inte säga någonting."

"Det är verkligen inte samma sak!", skrattar han sarkastiskt till.
Jag stannar till och tittar in i hans ögon, är han helt seriös nu eller? "Asså om det är såhär du vill hålla på kan jag ta mig hem själv.", fräser jag till.
Han möter min blick och suckar sen till. "Okej förlåt. Jag gillar bara inte tanken av att du har en kille. Du är som min lillasyster vet du, jag kommer alltid vara överbeskyddande."
Jag ler tacksamt till och börjar på bredvid han igen. På ett sätt kan jag förstå honom, Dylan verkar vara lite utav en player men som sagt vi har ingenting på gång och kommer aldrig ha någonting på gång heller. Det är ju bara absurt.
När vi kommit till mitt hus kramar jag om honom och skyndar mig sen in. Även om det är sommar är det fortfarande småkyligt på kvällarna, och den tunna jackan som fungerar på dagen är inte riktigt lika hjälpande på kvällstid.
"Hallå!", ropar jag när jag kommit innanför dörren. Mamma kommer ut ur vardagsrummet.
"Har du haft kul?" ler hon och lutar sig mot byrån som står bara någon meter ifrån mig.
"Ja det har jag väl. Vi hämta Blair, Chaz och Dylan när dom slutat och så hängde vi med dom ett tag." säger jag och går in till köket. Hon följer efter mig precis bakom, som en liten svans.
"Vad trevligt."
Jag öppnar kylen och tar fram juicepaketet, sen tar jag fram ett glas från hyllan över köksbänken och slår mig ner vid bordet där mamma redan sitter. "Är det något du vill prata med mig om eller?"
Hon skrattar till lite och tittar ner på sina händer innan hon möter min blick igen. När hon märker att jag inte fattar så blir hennes uttryck lite surare. "Så du har ingen aning vad det är?"
Oförstående skakar jag på huvudet. "Nej?"
Hon kastar fram ett papper framför mig. "Då kanske du kan vara snäll och förklara detta?"
Oh. Hell. No.

 

---

hatar kapitlet och skitful bild men kände mig tvingad att publicera det nu så fort som möjligt eftersom jag inte fick upp det igår även fast jag lovat! kände mig helt hemsk som redan börjat slarva med uppdateringen.. åh. men lovar att nya kapitlet kommer upp så snart som möjligt!

 

---

Vi bestämde oss för att åka till Festival Marketplace, Stratfords typ ända shoppingställe, för att ha något att göra. När man är såhär många finns det inte mycket att hitta på i ett hus mitt på dagen. Påväg mot bilarna känner jag en stor arm komma runt mina axlar. "Så little J, har du saknat mig?", flinar Dylan.

Så typiskt honom! "Självklart har jag det, gullet.", säger jag och ger han ett fejkat leende.

Killarna skrattar till och sen släpper han mig så vi kan gå in i bilarna. Jag, Blair, Justin och Chaz åker i en bil och Dylan, Ryan, Nolan och Peyton åker i en annan. Jag och Blair hamnade i baksätet, och Chaz fick köra.

Chaz kollade bak på mig i den lilla spegeln som hänger i taket, sen tittade han ut på vägen igen. "Jocelyn?", säger han. "Mh?", får jag ur mig snabbt. "Jo ikväll.." Vi skulle på middag hos dom ikväll igen. Varför vet jag inte. "Jasmine, min flickvän vet du?" Jag nickar till svars, även om jag är osäker på att han såg mig. "Jo uhm hon kommer hem från Usa idag så jag tänkte höra med dig om det är okej att jag går över till henne ikväll? Asså det är såklart lugnt att du säger nej.." "Chaz, klart du ska träffa henne! Jag klarar mig, det är ju inte som att vi inte har träffat varandra någonting." Jag hör hur han ler i framsätet. "Tack sis, jag visste att man alltid kan lita på dig."

Den där lilla meningen betyder så otroligt mycket för mig. Den fick hela min kropp att bubblas upp och bli alldeles varm inombords. "Det är lugnt, vad gör inte syskon för varandra?", flinar jag.

Han ger mig ett flin i spegeln igen, innan han parkerar på den ytterst minimala parkeringsplatsen shoppingcentret har att erbjuda.

Vi möter upp dom andra utanför och går sen in. Dom alla är väldigt ivriga på att visa mig runt så jag låter dom dra i mig och håller med dom att det har förändrats sen jag var här sist. Det är så kul på något vis att dom alla verkligen vill att jag ska känna mig välkommen. Iallafall känns det som det. Dom är så himla öppna, är inte rädda för att dela med sig av något.

Någon timme senare går vi utmattat in på taco bell. Vi bad Dylan och Nolan att beställa åt oss så nu får vi väl se hur det går. Om jag känner dom rätt, med tanke på hur dom var förut alltså, så kommer dom komma med det största fettigaste dom hittar. Så dumma!

Tillbaks med varsina nöjda leende på läpparna, kommer dom med värsta kartongen som dom lägger framför oss. Det kanske är så man får taco bell, jag är ganska osäker eftersom jag inte ätit det på hur länge som helst. Alla killar börjar gapflabba. "Håll käften!", säger Blair vilket bara får dom att garva ännu högre.

Jag öppnar kartongen och jag öppnar munnen. Hur mycket mat har dom köpt egentligen?! Killarna garvar så det nästan rinner tårar nu, antagligen för våra reaktioner. "Är det här bara till oss?", frågar jag med ett äcklat uttryck på ansiktet.

"Jadå baby, bara att ta för dig." flinar Dylan ännu en gång.

Chaz slår till han på armen. "Ey du kallar inte min kusin för baby!"

Jag och Blair skrattar nu till åt dom två, innan vi alla börjar äta. Inte precis för att jag och Blair kommer få i oss hälften av vårat ens, men då får killarna ta det..

 

 

"Åhhh. jag ska aldrig mer låta dom beställa mat åt oss", stönar jag ut när vi sitter i bilen påväg hem.

"Inte jag heller, känns som att min mage kommer spricka." Chaz och Justin börjar skratta i framsätet. "Inte kul!", säger jag.

Justin vänder sig bak för att kolla på mig och Blair. "Ni har inga planer för ikväll va?", säger han och ögonen pendlar mellan oss båda. "Nej.", säger jag och skakar på huvudet. Blair däremot ser lite osäker ut. "Asså jag lovade Holly att ha filmkväll, för hon och Jack gjorde ju nyss slut.." "Har dom gjort slut nu asså?", avbryter Chaz henne. Hon nickar till svars innan Justin fortsätter.

"Aha, okej men Jocelyn?", säger Justin med blicken riktad mot mig. "Ah?", säger jag och möter den. Gud vilka vackra ögon. "Kan inte du komma över ikväll? Jag har inga planer what so ever och ingen är hemma.." "Uhm, jo visst. Bara jag får för mamma, så hon inte tvingar med mig till Chaz menar jag." ler jag. Han ler tillbaka, ett riktigt genuint leende. "Sweet, men ska du ta mitt nummer? Så kan du höra av dig." "Absolut.", säger jag och ger han min iphone.

Han knappar in sitt nummer och ger tillbaks den till mig. "Då ses vi ikväll antar jag." ler han. "Det kan du ge dig på." flinar jag tillbaka, sen svänger Chaz in på min uppfart. Jag säger hejdå till dom alla innan jag går in.

Mamma står i hallen och synar sig i spegeln. "Kan jag ha den här klänningen ikväll tror du?" Jag tittar på den, lång och tråkig. "Visst, jättefin. Men du Chaz kommer inte ikväll så jag undrar om jag kan få gå över till Justin istället?", säger jag medan jag hänger av mig jackan. "Är du säker på det då?", säger mamma osäkert. "Ja, eftersom jag nyss var med honom antar jag det.", suckar jag. Det ser ut på henne som att hon verkligen inte vill, men det struntar jag i. "Okej men då går det för sig."

"Tack!", säger jag och går upp för trappen. När jag kommit in i mitt rum knappar jag in ett meddelande till Justin, sen drar jag av mig min volangtopp för att sätta på mig ett vanligt linne och en hoodie. Känns skönare så. Sen går jag in till badrummet för att platta om håret, och puffa upp det lite. Under tiden får jag ett sms men jag väljer att kolla det efteråt istället. När jag kommit ut ur badrummet och är helt klar öppnar jag upp det. Han skrev att jag kan komma när jag vill. Sagt och gjort, jag går ner för trappen igen och tar på mig mina vans. "Mamma jag drar nu!" ropar jag. "Okej vi ses ikväll då!" "Hejdå!" Jag går ut och slänger igen dörren efter mig. Nu gäller det bara att hitta dit också. Sist jag gick runt i Stratford ensam var väl nångra veckor innan jag flyttade härifrån. Efter ett tag inser jag att jag är helt borta. Ingenting stämmer, om jag hade gått rätt hade jag sett Justins hus härifrån men nu gör jag inte det. Fan. Jag tar upp mobilen och ringer upp honom. Han svarar efter bara några signaler. "Hallå?", hör jag honom säga. "Hej, uhm jo jag har tappat bort mig.", erkänner jag och vi båda börjar skratta. "Okej jag kommer ut och letar upp dig, vad ser du?" "Ett rosa hus, två vita hus, ett mörkare, ett till vitt hus, en liten grässlätt.." börjar jag och innan jag vet ordet av så känner jag två händer som trycker ihop sig vid min sida. Jag skriker till av rädsla, men när jag vänder mig om ser jag Justins ansikte. "Åh gud vad du skrämde mig!" "Det var det som var meningen.", flinar han. Vi går tillsammans tillbaka till hans hus, och pratar om allt mellan himmel och jord på vägen.

 

Jocelyn kommer du!?" ropar mamma nerifrån.

Jag tar en sista titt i spegeln. Håret hänger platt och rakt, sminket sitter på plats och klänningen stramar åt på rätt ställen. "Jag kommer!"

Nervöst fifflar jag på mig mina converse, bryr mig inte speciellt mycket om knutarna. Mamma tittar på mig när jag kommer till hallen. "Vad fin du är."

"Det var fyra år sen vi sågs sist, jag vill ju inte göra bort mig helt."
"Jag förstår det." mamma ler omtänksamt mot mig. "Men kom nu! Vi vill ju inte bli sena."

Det är ganska konstigt att det tog sju år för henne att bli bra. Hon bara lämnade mig hos personer jag bara träffat på släktträffar och möjligtvis högtider. Jag brukade inte ens umgås med dom, jag satt tryggt i pappas knä istället. Men pappa var med om en bilolycka och dog.
Jag tror att mamma försökte ta självmord. Därför fick jag åka till dom. Jag har hört dom prata tyst om det på kvällarna, när dom antagligen trodde att jag sov. Men det är ingenting jag berättat, någonsin. Jag vågar heller inte ta upp det med mamma, för tänk om hon blir deprimerad igen?

"Känner du igen dig?" säger mamma. Det stora gråa huset är bara några meter fram. Mamma kör in på uppfarten och jag nickar nervöst. Inne i det där huset, innanför dom där väggarna, befinner sig just nu min kusin. Min älskade kusin som behandlade mig som en prinsessa, som skämde bort mig med uppmärksamhet. Men nu har han väl förändrats..

Vi går fram till dörren och innan jag knackar på tar jag ett djupt andetag. Vad som händer inom de närmsta minutrarna kan bara ödet bestämma. När dörren går upp möts jag utav min mosters värmande leende. "Jocelyn!" utbrister hon och kramar om mig hårt. Jag kramar om henne tillbaka och försöker hålla tillbaka tårarna så gott det går. Jag har saknat hennes beskyddande kramar när det gått dåligt i livet. Hennes tröstande ord så fort någon varit elak.. Åh vad jag har saknat henne!

Medan hon fortsätter att hälsa på mamma får jag syn på honom. Min kusin. Han som i stort sett gav upp sitt sociala liv i början utav tonåren bara för att få umgås med mig. Han som lärde mig allt som en riktig storebror skulle gjort. Han som sa till mig vad som var rätt och vad som var fel. Han som jag såg upp till något enormt. Jag kan inte hjälpa tårarna som bildas i mina ögon och som sakta, en efter en rinner ner för mina kinder. Ensamma glädjetårar. Gud vad stor han har blivit. Han öppnar sin famn och ler. Jag går med snabba steg fram till honom och kramar om honom så hårt som jag möjligtvis kan. Hela mitt liv gick sönder dagen då jag fick lämna honom. Jag grät i veckor. Mamma fick till och med skaffa hemskola åt mig. Det gick bara inte, jag klarade inte av att göra någonting. Jag saknade honom så himla mycket. Vi bara står där tysta och kramas i säkert tio minuter, innan vi båda inser att det blivit ganska tyst i hallen och alla har flyttat sig in mot vardagsrummet. Vi släpper varandra och skrattar till lite. Jag torkar bort tårarna, tur att jag tog vattenfast mascara.

"Du har förändrats.." säger han efter en stund.

"Du med." säger jag och ler.

"Vad ska man säga nu då.." mumlar han efter en stund och jag skrattar åt hans dumhet.

-

Vi hade precis ätit upp middagen med resten utav släkten på mammas sida. Dom hade frågat hur vi hade haft det dom senaste åren, sen frågade dom mest om varför mamma valde Ohio istället för Stratford.. Inget konstigt och onormalt direkt. När de vuxna fortsatte att prata började vi ungdomar dra oss mot vardagsrummet istället. De flesta äldre skulle dra och träffa sina vänner/pojk/flickvänner så till sist blev det bara vi och alla småkusiner. När dom äntligen satt sig tillrätta för att kolla på barnprogram som han fick sätta på, gick vi upp till hans rum. "Minnen alltså.." säger jag och slår mig ner på sängen.

"Ja.. Det har hänt ganska mycket sen sist om man säger så." säger han och ler mot mig.

"Tell me."

Han tittar nästan lite skeptiskt på mig. "Allt?"

"Ja, varför inte?"  svarar jag med ett leende.

Han berättar om våra vänner, om hockeyn, om skejtingen, om basketen, om läget i Stratford, om hur inget blev sig likt när jag flyttade till Ohio.. Jag blir ledsen när jag ser hans lidande blick när han berättar om hur jobbigt allting var den första tiden. Ifall jag hade fått välja hade jag aldrig flyttat härifrån. Då hade jag bott kvar här tills det var dags att flytta ut liksom. Inte när jag var 13, det var ju då allt skulle bli så himla kul..

"Chaz! Jocelyn! Det är efterrätt!"

Vi tävlar ner för trappen, precis som gamla tider. När vi kommit ner till bordet sitter hela släkten redan ner och dom tystnar och stirrar på oss. Jag blir illröd i ansiktet medan Chaz bara flinar.

"Sluta flina!" väser jag och daskar till honom på armen medan vi slår oss ner på två lediga stolar bredvid varandra.

"Det är svårt att sluta flina när du blir generad inför din egen släkt."

Jag kollar surt på honom. "Men hur mycket har jag träffat dom de senaste åren? Man måste ju göra ett bra intryck såhär när man vuxit upp!"

När vi tagit varsin tårtbit fortsätter vi att småprata om allting. Det känns jättebra att det fortfarande är såhär lätt att prata med honom. Jag trodde att det skulle ta ett par timmar innan vi riktigt kom igång med snacket men det gick ju på en gång. Kanske för att vi vet hur vi båda är. Vi bodde ju ändå tillsammans under hela barndomen och visste precis hur vi båda var, eftersom vi kände varandra så himla bra.

När Jocelyn var fem år gammal dog hennes pappa. Han var med i en hemsk bilolycka och avled i ambulansen påväg till sjukhuset. Hennes mamma blev förkrossad och orkade inte med livet mer. En dag kom hennes moster och hämtade henne. Alla hennes kläder och leksaker var packade i stora bruna flyttkartonger. Jocelyn förstod ingenting, vart skulle hon? Vad händer? Vart är mamma?

När dom kommit hem till hennes kusiner och fått ordning på gästrummet som dom förklarat skulle bli hennes rum, sa hennes moster att mamma hade blivit jättesjuk och flyttat iväg långt härifrån. Jocelyn började stortjuta och skrika, hon blev hur ledsen som helst. Varför hade hennes mamma lämnat henne också? Hennes kusin började agera storebror och tröstade henne så mycket som det gick. När hon till slut accepterat att hennes mamma var borta och började lugna ner sig så lät hennes kusin henne börja leka med hans kompisar. Hon var lycklig när hon umgicks med dom. Alla var snälla mot henne, och det ända hon ville då var just det. Att några skulle behandla henne bra och finnas där för henne när hennes egna mamma struntade i henne. Men, bara några få dagar innan hon skulle fylla tretton drog hennes mamma med henne till ett helt annat land. USA. Efter att hennes mamma fullständigt skitit i henne sedan hon var liten, var det verkligen en konstig känsla att sitta där i flygplanet med henne. Hon var glad, pigg, full utav energi och låtsades som att ingenting hade hänt. Jocelyn var bara så irriterad och ledsen att hon ignorerade hennes mamma den första tiden i Ohio. Bara grät och skrek hela dagarna. Hon blev hemskolad, för hon klarade inte av att träffa några människor alls. Det ända hon faktiskt klarade av var att försöka få tag på alla därhemma, men det var ju inte det lättaste med olika tidszoner... Efter tre år utav konstant tjatande gick hennes mamma äntligen med på att flytta till landet och staden där det hände. Hennes pappas död. Men också staden där hon fick växa upp med hennes moster och kusiner, staden där hon kunde vara sig själv och staden där hon hade hennes första och ända vänner. Stratford.

 

---

Nu kom äntligen prologen upp! Namnet på novellen är alltså if you are alone, i'll be your shadow. Hoppas ni tycker den låter intressant, första inlägget dyker upp imorgon!