31 - i want to take you on our first date
(BÄTTRE BILD KOMMER JAG LOVAR MEN VILLE FÅ UPP KAPITLET BARA)
Previously:
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis
Ett dunkande huvud, utmattad kropp och illamående känsla var vad jag vaknade upp till på tisdagsmorgonen. Jag slår försiktigt upp mina ögon, rädd över att det ska vara ljust, men jag möts för det mesta av mörker. Sängen jag ligger på är jättehård, så det är knappast min egen. Och inte Blairs eller Dylans heller. Det är antingen Chaz' eller Ryans. Ifall det inte är Justins, men hans är så liten så den kan jag nästan utesluta på en gång. En toalett spolas, och snart syns en figur i dörröppningen. Är det Ryan?
"Är du vaken Jocelyn?" Helt rätt gissat.
"Jag mår illa.", erkänner jag.
"Ska jag hämta en hink?"
Att nicka vore det optimala, eftersom att prata gör hemskt ont av någon anledning, men jag vet att illamåendet skulle bli miljoner gånger värre av det. "Gärna."
Snabbt är han ute ur dörren och jag trycker ner huvudet längre i kudden. Snälla Gud, få min baksmälla att upphöra pronto. Någon grymtar till bredvid mig, och då jag får syn på ett rött hårsvall förstår jag på en gång att det är Blair.
"Här, vart vill du ha den?"
Jag tar emot den och lägger ner den på golvet bredvid mig. "Tack Ryan."
"Ingen orsak."
"Vad är klockan?" Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta min konversation, men så fort spyan lämnat min kropp kommer jag säkert må bättre.
"Tolv tror jag."
Det ända jag lyckas få ifrån mig är ett dovt läte. Helst av allt skulle jag vilja stoppa fingrarna i halsen på en gång, men det kanske inte är så kul för Ryan. "Jag kommer.. Hm."
"Då går jag ut härifrån ett slag."
När dörren är igenstängd hänger jag mig över sängen och gör det jag skulle. Riktigt äckligt är det, men som jag trodde så mår jag bättre efter. Nu skulle det sitta fint med en huvudvärkstablett och vatten för att skölja ur munnen, men Ryan är väl inte min betjänt heller. Jag lägger mig tillrätta i sängen igen och försöker dagdrömma mig till Hawaii och Balis ljusa havsstränder. Allt för att få bort tankarna om illamående och huvudvärk.
Jag måste ha somnat, för när jag slår upp mina ögon igen så är det betydligt senare på dagen. Blair ligger inte bredvid mig längre och hinken är borta. Rummet är fortfarande lika mörkt på grund av persiennerna, men från ljusglimtan på kanterna kan man se att det är ljusare än innan. Huvudvärken dunkar på, men illamåendet har försvunnit ganska så väl. Sakta sätter jag mig upp för att sen lämna sängen och gå ut på upptäcktsfärd efter de andra.
"Hallå?", försöker jag ropa men får hosta till. Min hals är raspig och jag är hes. Vad hände igår egentligen? Jag kommer knappt ihåg någonting.
"Jocelyn?" Ryan står i dörröppningen till toaletten.
"Hej. Vart är Blair?"
"Här är jag.", hör jag en hes stämma säga bakom Ryan. Jag närmar mig dem och ser henne huka sig över toalettstolen.
"Åh. Jag tror jag lämnar er två ifred.. Det är nog dags för mig att åka hem. Mår skit, och mamma är säkert arg också."
"Vill du inte äta något innan?", frågar Ryan och tar några steg ut.
"Nej det är lugnt. Tack så jättemycket för innan."
"Det är lugnt sis." Han ger mig en stor kram och sen ler han när vi släppt varandra.
"Vi hörs sen."
"Jadå."
"Hejdå boo, ha det så kul!", säger jag menat till Blair.
"Äh tyst.." Är det ända jag hör. Sen ler jag mot Ryan innan jag går ner för trappen. Mina klackskor ligger som tur är vid dörrmattan, antingen har hans mamma prydligt ställt dem där eller så gjorde han själv det när vi kommit hem. Det verkar som att han är själv hemma dock. När jag fått på mig skorna och öppnat dörren möts jag av en sval vind och sen en stekande sol. Att ta sig hem kommer nog bli jobbigare än väntat, klackskor och stekande sol är ingen bra kombination med baksmälla..
Mamma hade inte synts till någonstans när jag kom hem så det var tur. En lång, varm dusch och en stor lunch, eller mer stort mellanmål, senare låg jag nu i sängen smsandes med Justin. Idag är det tydligen lika varmt och härligt i Los Angeles som härhemma i Kanada. Kan tänka mig att det är säkert en tio grader varmare där än här dock. Det är alltid kallt i Kanada. Speciellt vintertid, känns som att det är vinter 80% av året.
Han skickar en bild på hans ben liggandes i en solstol med stekande sol. Ifall det inte varit för min huvudvärk hade jag nog gjort samma som honom. Jag tar en bild på mina bara ben i sängen. Då får jag en ansiktsbild av honom till svars, och jag skickar en nästintill likadan till honom.
"Jocelyn! Är du hemma?", ropar mamma och jag hör hur dörren stängs igen.
"Jaaa!", ropar jag tillbaka och sen hostar jag till. Min röst var verkligen inte normal idag.
"Vart var du igår? Inte hörde du av dig varken igårkväll eller imorse, vet du hur orolig jag blev?"
"Jag och Blair sov över, jag glömde berätta att jag åkte. Förlåt."
"Vad tur, jag tror nästan att du gjort något olagligt. Det gjorde ni inte va?"
"Nej såklart inte. Jag lovar.", ljuger jag.
"Bra. Är du hungrig? Jag tänkte laga kycklingpaj."
"Faktiskt, så åt jag nyss. Förlåt."
"Åh jaha.. Då gör jag den senare ikväll då.", svarar hon trumpet och lämnar sen mitt rum. Tur.
Justin slutar svara, han umgås säkert med massa andra. Inte tänker jag störa honom heller. Jag skickar iväg ett sms till Blair där jag frågar hur hon mår och sen går jag in på twitter och scrollar igenom hela. Inte mycket intressant har hänt. Dock följer jag ju bara de från "gänget", så det är inte så pass många. Instagram kollar jag också igenom, sen lägger jag upp en bild på mina ben och skriver "trött" med en emoji. Inte mycket händer så jag låser mobilen och lägger den på mitt nattduksbord, sen bestämmer jag mig för att dra upp datorn istället. Efter att jag är klar med min vanliga facebook-tumblr-twitter-runda, ja jag kollade twitter igen, går jag in på youtube. Först söker jag på sminkvideos och kollar på tjejer som gör stora, fina, färgglada sminkningar för att sen komma in på klipp med Justin. Jag vet inte hur, men plötsligt är jag inne och kollar på videos där han uppträder, så kallade "fanvideos", klipp från där han är ung och sjunger, och massa annat. Det verkar som att hans fans verkligen är dedikerade till att älska och avguda honom. Vissa av klippen som tjejer gjort har flera hundratusen visare. Hur lyckas dem med det? Ofattbart. Det är helt sjukt hur stor Justin är egentligen, och jag umgås med honom som att han är en vanlig kille. Fast för mig är han bara en vanlig kille. Jag ser honom som Justin, min kusins bästa kompis. Inte ser jag honom som någon världskändis heller. Det är bara konstigt att tänka på det, tycker jag. Att det finns miljontals små tjejer därute som skulle kunna kapa av en arm för att få träffa honom, i alla fall till vad som stod i kommentarerna på youtube. Hur kan en talang bli till något så stort, på bara ett par år? Först var han en kille med en dröm och en förjävla bra röst, men nu är han ett varumärke också. För det är han ju om man tänker efter. Det finns tröjor, dockor, armband, posters, skor, nallar, muggar, nyckelringar, väskor, mössor, allt möjligt med honom. Och inte är det bara i Kanada, eller bara i USA, utan det är så internationellt också.
"Gumman!" Mamma knackar på dörren och avbryter mina tankar om Justin. "Ska du ha kycklingpaj?"
"Vad är klockan?"
"Den är snart halv åtta." Halv åtta!? Hur länge har jag suttit här? När kom jag hem? Jag har inte tänkt på tiden överhuvudtaget.
"När kom du hem?"
"Sex-tiden."
"Ah.. Okej jag kommer strax." Jag stänger ner internet och loggar ut ur datorn, sen ger jag min mobil en snabb titt. Både Blair och Justin har svarat mig men jag orkar inte kolla nu, så jag låser den igen och går ut till köket och mamma.
Flygplanet hade precis landat i Toronto och nu väntade jag ivrigt på att få komma ut. Jag valde att åka ett vanligt flygplan i ekonomiklass hem, ibland blir man trött på att åka privatjet. Speciellt ensam som jag är nu. Kenny hade insisterat på att följa med mig hit så att det inte skulle uppstå några komplikationer, men jag tvingade honom att inte göra det. Jag kan klara mig själv, speciellt när det bara är Toronto. Det kan stå en klunga med fans, men om jag känner Kenny rätt har han redan informerat flygplatsen om att jag kommer så det är vakter där. Flygplansdörrarna öppnas och en trappa leder ner till marken där utanför. Det är en del folk som står före mig som kommer ut först, men jag försöker att hålla mig tätt till dem så man inte ska urskilja mig ur mängden. Då är det nämligen en stor risk att det blir kaos ifall det är några fans därinne.
"Justin Bieber?", frågar en vakt precis när jag ska gå in genom dörren.
"Aa?"
"Det står en vakt när du gått igenom tunneln, han följer dig till ditt bagage och sen kan du lämna flygplatsen säkert."
"Tack. Är det många fans här?"
"Tyvärr har jag ingen koll."
Jag nickar och tackar honom igen, sen går jag igenom "tunneln" eller vad man nu kallar det. Som vakten sagt så står det redan en annan vakt och väntar på mig när jag kommit till slutet av den. Han följer mig till en dörr där det står "Endast personal" på, och sen är vi inne bland alla bagage.
"En resväska?", frågar han.
Jag nickar. "En svart."
"Denna?" De måste redan tagit fram den för han räcker mig den rätta på en gång.
"Ja, tack så mycket."
"Jag följer dig till utgången, det är några tjejer här nämligen."
"Många?", frågar jag när vi börjar gå genom flygplatsen.
"Runt ett hundratal kanske." Det har varit mycket värre. Ibland har jag kommit till flygplatser där det är fans överallt, så de andra som ska åka på semester knappt ens kommit iväg. Jag kan höra skrik en bit längre bort, från gate:n där jag skulle kommit ut egentligen. Som tur är så går vi mot en utgång åt andra hållet, där det nog inte finns några. Jag känner mig elak som gör såhär, de har säkert stått här och väntat i flera timmar på mig. Det tar inte lång tid att skriva en autograf och ta några bilder, men nu vill jag verkligen inget annat än att komma hem. Flygresan har gjort mig trött och nu vill jag träffa min familj och vänner.
"Det står en svart bil precis där som ska ta dig hem. Tack för att du flygit med Canada Airlines." Vi skakar hand och jag ler mot honom.
"Tack för hjälpen, jag uppskattar det." Sen går jag ut till bilen, där en man hjälper mig in med bagaget i bakluckan fast jag kunde gjort det själv. Bara för att man råkar ha pengar betyder inte det att man inte kan ta hand om saker själv längre. Det får mig bara att känna mig som en liten unge. Chauffören frågar om adressen dit jag ska och jag säger mormor och morfars, sen börjar den en-timmas långa hemfärden.
Mormor hade lagat mat när jag kommit hem så vi hade precis ätit upp, och nu funderar jag på att dra hem till Jocelyn. Även fast det bara gått tio dagar känns det som hundra. Jag går in och ut ur sms-konversationen hela tiden, sen skickar jag till slut iväg ett.
"Vad gör du gubben?", säger mamma och tar min tallrik.
"Jag tror jag ska träffa Jocelyn. Om det är okej?"
"Javisst. Ska du träffa killarna också?"
"Vet inte riktigt."
"Ska du iväg Justin?", frågar mormor från disken där hon står.
"Ja, jag tänkte träffa Jocelyn."
"Jocelyn? Hon är så trevlig och vacker."
Jag ler. Att mormor och mamma tycker om henne gör allting hundra gånger bättre. Det gör henne hundra gånger bättre. "Jag vet."
"Är hon din flickvän?" Nu kollar inte bara mormor på mig, utan även mamma och morfar. Vad ska jag svara på detta?
"Um.. Nej. Eller.. Jag vet inte."
"Gillar du henne?", frågar mamma.
Då nickar jag med väldig fart. "Mycket."
"Gillar hon dig?"
"Hon har sagt det i alla fall."
"Då är det inget snack om saken. Du borde fråga henne idag Justin."
"Fråga vad?"
"Om hon vill bli din flickvän såklart!", säger mormor. Jag kan inte låta bli att skratta åt det hon säger, hon är så gullig.
"Det funkar inte riktigt så, mormor. Det är komplicerat."
"På min tid frågade killarna, och om man var intresserad så spelade man antingen svår eller så sa man på en gång att man gillade dem."
Mamma och mormor påbörjar någon diskussion om den gamla tiden och jag går ifrån köket. Jocelyn har svarat att hon mer än gärna vill träffas, så jag kan likagärna åka till henne på en gång.
"Nu åker jag!", ropar jag när jag fått på mig ytterkläderna.
"Hejdå hjärtat.", svarar mamma mjukt.
"Glöm nu inte vad vi sagt!" Mormor får mig att le påväg ut till bilen. Jag skulle kunna gå men om vi ska göra något är det bäst att ha bilen med sig. På bara ett par minuter är jag vid henne, jag parkerar på uppfarten och slår precis upp min bildörr då hon snabbt kommer ut ur dörren.
"Heeeej!", ropar hon och hoppar in i min famn när jag fortfarande sitter kvar.
"Hej.", svarar jag intryckt i hennes axel, kramandes tillbaka lika hårt som hon kramar mig. Om jag har saknat denna människa.
"Det känns som att du varit borta i hundra år.", suckar hon när hon gränslar mitt knä i bilen.
"Jag vet, känner likadant. Men nu är jag tillbaka!"
"Jaa! Ska du vara med mig hela dagen?" Hon ler och ser genuint lycklig ut när jag kollar in i hennes underbara ögon. Hur kan man inte älska en människa som henne?
"Jag tänkte det.", ler jag till svars.
"Åh vad bra! Men ikväll kan vi träffa dem andra och äta middag eller något. Kan vi inte gå ut på restaurang idag? Det känns som att jag suttit inne hela tiden, fast det har jag inte. Men jag har inte ätit finmiddag på säkert flera månader..", börjar hon babbla på. Man tror att man borde bli trött på folk som kan pladdra i flera timmar, men när hon pratar är det som att hela världen stannar och inget är intressantare än vad hon säger just då.
"Vi kan gå ut och äta ikväll annars, bara vi två. Jag vill bjuda dig."
"Men va? Man kan inte bjuda ut någon om det inte är något speciellt som hänt och det ända speciella som hänt är att du kommit hem vilket betyder att jag borde bjuda ut dig!", säger hon och gör en upprörd min.
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.
FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN men jag var med kompisar, det drog över tiden, osv.. Fulaste bilden ever men lovar att ta en bättre när jag får tid, skulle gått till bussen för en minut sen nämligen så blev lite småstressad hehe. Tack för att ni orkat vänta och hoppas kapitlet dög, love you guys!
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis
Ett dunkande huvud, utmattad kropp och illamående känsla var vad jag vaknade upp till på tisdagsmorgonen. Jag slår försiktigt upp mina ögon, rädd över att det ska vara ljust, men jag möts för det mesta av mörker. Sängen jag ligger på är jättehård, så det är knappast min egen. Och inte Blairs eller Dylans heller. Det är antingen Chaz' eller Ryans. Ifall det inte är Justins, men hans är så liten så den kan jag nästan utesluta på en gång. En toalett spolas, och snart syns en figur i dörröppningen. Är det Ryan?
"Är du vaken Jocelyn?" Helt rätt gissat.
"Jag mår illa.", erkänner jag.
"Ska jag hämta en hink?"
Att nicka vore det optimala, eftersom att prata gör hemskt ont av någon anledning, men jag vet att illamåendet skulle bli miljoner gånger värre av det. "Gärna."
Snabbt är han ute ur dörren och jag trycker ner huvudet längre i kudden. Snälla Gud, få min baksmälla att upphöra pronto. Någon grymtar till bredvid mig, och då jag får syn på ett rött hårsvall förstår jag på en gång att det är Blair.
"Här, vart vill du ha den?"
Jag tar emot den och lägger ner den på golvet bredvid mig. "Tack Ryan."
"Ingen orsak."
"Vad är klockan?" Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta min konversation, men så fort spyan lämnat min kropp kommer jag säkert må bättre.
"Tolv tror jag."
Det ända jag lyckas få ifrån mig är ett dovt läte. Helst av allt skulle jag vilja stoppa fingrarna i halsen på en gång, men det kanske inte är så kul för Ryan. "Jag kommer.. Hm."
"Då går jag ut härifrån ett slag."
När dörren är igenstängd hänger jag mig över sängen och gör det jag skulle. Riktigt äckligt är det, men som jag trodde så mår jag bättre efter. Nu skulle det sitta fint med en huvudvärkstablett och vatten för att skölja ur munnen, men Ryan är väl inte min betjänt heller. Jag lägger mig tillrätta i sängen igen och försöker dagdrömma mig till Hawaii och Balis ljusa havsstränder. Allt för att få bort tankarna om illamående och huvudvärk.
Jag måste ha somnat, för när jag slår upp mina ögon igen så är det betydligt senare på dagen. Blair ligger inte bredvid mig längre och hinken är borta. Rummet är fortfarande lika mörkt på grund av persiennerna, men från ljusglimtan på kanterna kan man se att det är ljusare än innan. Huvudvärken dunkar på, men illamåendet har försvunnit ganska så väl. Sakta sätter jag mig upp för att sen lämna sängen och gå ut på upptäcktsfärd efter de andra.
"Hallå?", försöker jag ropa men får hosta till. Min hals är raspig och jag är hes. Vad hände igår egentligen? Jag kommer knappt ihåg någonting.
"Jocelyn?" Ryan står i dörröppningen till toaletten.
"Hej. Vart är Blair?"
"Här är jag.", hör jag en hes stämma säga bakom Ryan. Jag närmar mig dem och ser henne huka sig över toalettstolen.
"Åh. Jag tror jag lämnar er två ifred.. Det är nog dags för mig att åka hem. Mår skit, och mamma är säkert arg också."
"Vill du inte äta något innan?", frågar Ryan och tar några steg ut.
"Nej det är lugnt. Tack så jättemycket för innan."
"Det är lugnt sis." Han ger mig en stor kram och sen ler han när vi släppt varandra.
"Vi hörs sen."
"Jadå."
"Hejdå boo, ha det så kul!", säger jag menat till Blair.
"Äh tyst.." Är det ända jag hör. Sen ler jag mot Ryan innan jag går ner för trappen. Mina klackskor ligger som tur är vid dörrmattan, antingen har hans mamma prydligt ställt dem där eller så gjorde han själv det när vi kommit hem. Det verkar som att han är själv hemma dock. När jag fått på mig skorna och öppnat dörren möts jag av en sval vind och sen en stekande sol. Att ta sig hem kommer nog bli jobbigare än väntat, klackskor och stekande sol är ingen bra kombination med baksmälla..
Mamma hade inte synts till någonstans när jag kom hem så det var tur. En lång, varm dusch och en stor lunch, eller mer stort mellanmål, senare låg jag nu i sängen smsandes med Justin. Idag är det tydligen lika varmt och härligt i Los Angeles som härhemma i Kanada. Kan tänka mig att det är säkert en tio grader varmare där än här dock. Det är alltid kallt i Kanada. Speciellt vintertid, känns som att det är vinter 80% av året.
Han skickar en bild på hans ben liggandes i en solstol med stekande sol. Ifall det inte varit för min huvudvärk hade jag nog gjort samma som honom. Jag tar en bild på mina bara ben i sängen. Då får jag en ansiktsbild av honom till svars, och jag skickar en nästintill likadan till honom.
"Jocelyn! Är du hemma?", ropar mamma och jag hör hur dörren stängs igen.
"Jaaa!", ropar jag tillbaka och sen hostar jag till. Min röst var verkligen inte normal idag.
"Vart var du igår? Inte hörde du av dig varken igårkväll eller imorse, vet du hur orolig jag blev?"
"Jag och Blair sov över, jag glömde berätta att jag åkte. Förlåt."
"Vad tur, jag tror nästan att du gjort något olagligt. Det gjorde ni inte va?"
"Nej såklart inte. Jag lovar.", ljuger jag.
"Bra. Är du hungrig? Jag tänkte laga kycklingpaj."
"Faktiskt, så åt jag nyss. Förlåt."
"Åh jaha.. Då gör jag den senare ikväll då.", svarar hon trumpet och lämnar sen mitt rum. Tur.
Justin slutar svara, han umgås säkert med massa andra. Inte tänker jag störa honom heller. Jag skickar iväg ett sms till Blair där jag frågar hur hon mår och sen går jag in på twitter och scrollar igenom hela. Inte mycket intressant har hänt. Dock följer jag ju bara de från "gänget", så det är inte så pass många. Instagram kollar jag också igenom, sen lägger jag upp en bild på mina ben och skriver "trött" med en emoji. Inte mycket händer så jag låser mobilen och lägger den på mitt nattduksbord, sen bestämmer jag mig för att dra upp datorn istället. Efter att jag är klar med min vanliga facebook-tumblr-twitter-runda, ja jag kollade twitter igen, går jag in på youtube. Först söker jag på sminkvideos och kollar på tjejer som gör stora, fina, färgglada sminkningar för att sen komma in på klipp med Justin. Jag vet inte hur, men plötsligt är jag inne och kollar på videos där han uppträder, så kallade "fanvideos", klipp från där han är ung och sjunger, och massa annat. Det verkar som att hans fans verkligen är dedikerade till att älska och avguda honom. Vissa av klippen som tjejer gjort har flera hundratusen visare. Hur lyckas dem med det? Ofattbart. Det är helt sjukt hur stor Justin är egentligen, och jag umgås med honom som att han är en vanlig kille. Fast för mig är han bara en vanlig kille. Jag ser honom som Justin, min kusins bästa kompis. Inte ser jag honom som någon världskändis heller. Det är bara konstigt att tänka på det, tycker jag. Att det finns miljontals små tjejer därute som skulle kunna kapa av en arm för att få träffa honom, i alla fall till vad som stod i kommentarerna på youtube. Hur kan en talang bli till något så stort, på bara ett par år? Först var han en kille med en dröm och en förjävla bra röst, men nu är han ett varumärke också. För det är han ju om man tänker efter. Det finns tröjor, dockor, armband, posters, skor, nallar, muggar, nyckelringar, väskor, mössor, allt möjligt med honom. Och inte är det bara i Kanada, eller bara i USA, utan det är så internationellt också.
"Gumman!" Mamma knackar på dörren och avbryter mina tankar om Justin. "Ska du ha kycklingpaj?"
"Vad är klockan?"
"Den är snart halv åtta." Halv åtta!? Hur länge har jag suttit här? När kom jag hem? Jag har inte tänkt på tiden överhuvudtaget.
"När kom du hem?"
"Sex-tiden."
"Ah.. Okej jag kommer strax." Jag stänger ner internet och loggar ut ur datorn, sen ger jag min mobil en snabb titt. Både Blair och Justin har svarat mig men jag orkar inte kolla nu, så jag låser den igen och går ut till köket och mamma.
Flygplanet hade precis landat i Toronto och nu väntade jag ivrigt på att få komma ut. Jag valde att åka ett vanligt flygplan i ekonomiklass hem, ibland blir man trött på att åka privatjet. Speciellt ensam som jag är nu. Kenny hade insisterat på att följa med mig hit så att det inte skulle uppstå några komplikationer, men jag tvingade honom att inte göra det. Jag kan klara mig själv, speciellt när det bara är Toronto. Det kan stå en klunga med fans, men om jag känner Kenny rätt har han redan informerat flygplatsen om att jag kommer så det är vakter där. Flygplansdörrarna öppnas och en trappa leder ner till marken där utanför. Det är en del folk som står före mig som kommer ut först, men jag försöker att hålla mig tätt till dem så man inte ska urskilja mig ur mängden. Då är det nämligen en stor risk att det blir kaos ifall det är några fans därinne.
"Justin Bieber?", frågar en vakt precis när jag ska gå in genom dörren.
"Aa?"
"Det står en vakt när du gått igenom tunneln, han följer dig till ditt bagage och sen kan du lämna flygplatsen säkert."
"Tack. Är det många fans här?"
"Tyvärr har jag ingen koll."
Jag nickar och tackar honom igen, sen går jag igenom "tunneln" eller vad man nu kallar det. Som vakten sagt så står det redan en annan vakt och väntar på mig när jag kommit till slutet av den. Han följer mig till en dörr där det står "Endast personal" på, och sen är vi inne bland alla bagage.
"En resväska?", frågar han.
Jag nickar. "En svart."
"Denna?" De måste redan tagit fram den för han räcker mig den rätta på en gång.
"Ja, tack så mycket."
"Jag följer dig till utgången, det är några tjejer här nämligen."
"Många?", frågar jag när vi börjar gå genom flygplatsen.
"Runt ett hundratal kanske." Det har varit mycket värre. Ibland har jag kommit till flygplatser där det är fans överallt, så de andra som ska åka på semester knappt ens kommit iväg. Jag kan höra skrik en bit längre bort, från gate:n där jag skulle kommit ut egentligen. Som tur är så går vi mot en utgång åt andra hållet, där det nog inte finns några. Jag känner mig elak som gör såhär, de har säkert stått här och väntat i flera timmar på mig. Det tar inte lång tid att skriva en autograf och ta några bilder, men nu vill jag verkligen inget annat än att komma hem. Flygresan har gjort mig trött och nu vill jag träffa min familj och vänner.
"Det står en svart bil precis där som ska ta dig hem. Tack för att du flygit med Canada Airlines." Vi skakar hand och jag ler mot honom.
"Tack för hjälpen, jag uppskattar det." Sen går jag ut till bilen, där en man hjälper mig in med bagaget i bakluckan fast jag kunde gjort det själv. Bara för att man råkar ha pengar betyder inte det att man inte kan ta hand om saker själv längre. Det får mig bara att känna mig som en liten unge. Chauffören frågar om adressen dit jag ska och jag säger mormor och morfars, sen börjar den en-timmas långa hemfärden.
Mormor hade lagat mat när jag kommit hem så vi hade precis ätit upp, och nu funderar jag på att dra hem till Jocelyn. Även fast det bara gått tio dagar känns det som hundra. Jag går in och ut ur sms-konversationen hela tiden, sen skickar jag till slut iväg ett.
"Vad gör du gubben?", säger mamma och tar min tallrik.
"Jag tror jag ska träffa Jocelyn. Om det är okej?"
"Javisst. Ska du träffa killarna också?"
"Vet inte riktigt."
"Ska du iväg Justin?", frågar mormor från disken där hon står.
"Ja, jag tänkte träffa Jocelyn."
"Jocelyn? Hon är så trevlig och vacker."
Jag ler. Att mormor och mamma tycker om henne gör allting hundra gånger bättre. Det gör henne hundra gånger bättre. "Jag vet."
"Är hon din flickvän?" Nu kollar inte bara mormor på mig, utan även mamma och morfar. Vad ska jag svara på detta?
"Um.. Nej. Eller.. Jag vet inte."
"Gillar du henne?", frågar mamma.
Då nickar jag med väldig fart. "Mycket."
"Gillar hon dig?"
"Hon har sagt det i alla fall."
"Då är det inget snack om saken. Du borde fråga henne idag Justin."
"Fråga vad?"
"Om hon vill bli din flickvän såklart!", säger mormor. Jag kan inte låta bli att skratta åt det hon säger, hon är så gullig.
"Det funkar inte riktigt så, mormor. Det är komplicerat."
"På min tid frågade killarna, och om man var intresserad så spelade man antingen svår eller så sa man på en gång att man gillade dem."
Mamma och mormor påbörjar någon diskussion om den gamla tiden och jag går ifrån köket. Jocelyn har svarat att hon mer än gärna vill träffas, så jag kan likagärna åka till henne på en gång.
"Nu åker jag!", ropar jag när jag fått på mig ytterkläderna.
"Hejdå hjärtat.", svarar mamma mjukt.
"Glöm nu inte vad vi sagt!" Mormor får mig att le påväg ut till bilen. Jag skulle kunna gå men om vi ska göra något är det bäst att ha bilen med sig. På bara ett par minuter är jag vid henne, jag parkerar på uppfarten och slår precis upp min bildörr då hon snabbt kommer ut ur dörren.
"Heeeej!", ropar hon och hoppar in i min famn när jag fortfarande sitter kvar.
"Hej.", svarar jag intryckt i hennes axel, kramandes tillbaka lika hårt som hon kramar mig. Om jag har saknat denna människa.
"Det känns som att du varit borta i hundra år.", suckar hon när hon gränslar mitt knä i bilen.
"Jag vet, känner likadant. Men nu är jag tillbaka!"
"Jaa! Ska du vara med mig hela dagen?" Hon ler och ser genuint lycklig ut när jag kollar in i hennes underbara ögon. Hur kan man inte älska en människa som henne?
"Jag tänkte det.", ler jag till svars.
"Åh vad bra! Men ikväll kan vi träffa dem andra och äta middag eller något. Kan vi inte gå ut på restaurang idag? Det känns som att jag suttit inne hela tiden, fast det har jag inte. Men jag har inte ätit finmiddag på säkert flera månader..", börjar hon babbla på. Man tror att man borde bli trött på folk som kan pladdra i flera timmar, men när hon pratar är det som att hela världen stannar och inget är intressantare än vad hon säger just då.
"Vi kan gå ut och äta ikväll annars, bara vi två. Jag vill bjuda dig."
"Men va? Man kan inte bjuda ut någon om det inte är något speciellt som hänt och det ända speciella som hänt är att du kommit hem vilket betyder att jag borde bjuda ut dig!", säger hon och gör en upprörd min.
"Nej jag bjuder ut dig, som våran första dejt." Hela hennes ansiktsuttryck blir mjukt igen och det gör mig alldeles varm inombords. Lilla underbara människa.
"Verkligen?"
Jag nickar och kollar djupt in i hennes ögon, och lutar min panna mot hennes. Våra ansikten kommer nästan farligt nära varandras och det blir svårare att möta hennes ögon. "Vi måste ju göra det på rätt sätt eller hur?"
Hon drar ifrån och nickar, sen biter hon sig lite i läppen. Ibland när hon blir nervös har hon en tendens att bita i läppen. Inte jämt, men ibland. Jag vill ta reda på i vilka sammanhang hon gör det, då är det lättare att läsa av henne. "Ska vi gå in?"
Med hjälp av mina händer, som vilat på hennes höfter, lyfter jag först ut henne för att sen ta mig ut själv. Jag stänger igen dörren och låser bilen, innan jag lägger min hand på hennes rygg och går sida vid sida in med henne.
FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN men jag var med kompisar, det drog över tiden, osv.. Fulaste bilden ever men lovar att ta en bättre när jag får tid, skulle gått till bussen för en minut sen nämligen så blev lite småstressad hehe. Tack för att ni orkat vänta och hoppas kapitlet dög, love you guys!
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jätte bra! :)
Trackback
