Previously:
"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.

---

"Fast den här sitter ju också bra. Eller hur?"
"Ja absolut.", säger jag och ger Blairs klänning en halv blick. Om ens det. Vi är i Toronto och hon provar massa klänningar, hennes mamma och pappa ska ha en middag med massa viktiga människor i kontorsbranschen som tydligen kommer kunna ge henne många bra jobb i framtiden.
"Eller ska jag ta den svarta? För jag måste ju se seriös ut. Och ordentlig. Vi borde gå till Chanel igen."
"Mhm.", säger jag och låser upp mobilen för hundrade gången sen vi kom in i den här butiken. Jag väntar på att Justin ska svara på mitt sms jag skickade för några timmar sen. Han kommer hem om bara tre dagar, och jag längtar fruktansvärt mycket. Visst har vi bara varit ifrån varandra i en vecka, men han har redan missat så mycket. Det känns i alla fall som att han missat mycket. Jag har tusen saker att berätta för honom.
"Alltså vad är det med dig idag? Du ger ju inga råd! Jag tog med dig som smakråd och allt du gör är att hålla på med mobilen hela tiden. Fokusera lite!" Där kom den Blair jag känner fram igen.
"Alla klänningar sitter bra på dig så jag vet inte vad jag ska säga."
"Men lägg av nu. Ska jag köpa någon av dem?"
Hon håller fram en svart, en vit och en mörkblå. "Måste du ha klänning?"
"Är du seriös med mig nu?! Jag har provat säkert 30 klänningar och NU påstår du att jag inte kan ha det?" Hennes humör var verkligen inte det bästa idag.
"Jag bara frågade.."
"Sen måste jag till frisören om en halvtimma och då SKA klänningen vara fixad!"
"Låt mig gå och titta en gång, ta av dig den där klänningen.", säger jag och lämnar henne med en suck. Hon har fått för sig att hon ska färga håret rött också, som att det kommer ge businessmännen ett bättre intryck av henne. Fast jag tycker hon är cool som vågar vara sig själv. Bara hon skulle våga vara sig själv ikväll också. Det skulle hon kunna vinna många poäng på. Jag går runt i butiken och får syn på en jättefin vit klänning på en av dockorna. Varför tog vi inte den här tidigare? Ett hjärta är utstansat på ryggen och den är bara jättefin. Dockan har ett skärp i midjan också, det skulle verkligen passa perfekt på Blair. Jag börjar rota genom storlekarna och tackar gudarna när jag finner en 34:a. Fort spatserar jag iväg till provrummet och räcker henne den. "Den här är verkligen perfekt Blair."
Hon ger mig ett tacksamt leende och drar sen igen skynket. Efter kanske en minut öppnar hon upp hela och tar ett steg ut för att kunna syna sig själv i den stora spegeln utanför. "Åh gud.."
"Den är perfekt.", säger jag och nickar mot henne.
"Tack så jättemycket!" Hon böjer sig ner för att ge mig en kram, sen går hon in i provrummet igen. "Den här tar vi!"

Hennes hår hade blivit helt perfekt rött och med klänningen och alla accessoarer vi köpt blev hon lika snygg som en jag vet inte vad. Hon har verkligen mitt drömutseende om man säger så.
"Vi kanske ses ikväll, jag ringer dig om jag lyckas komma iväg.", säger hon och ger mig en kram. "Tack för allt idag!"
"Det är verkligen lugnt. Du är så himla snygg så ifall du inte kan imponera på dem kommer de säkert ta dig ändå för att du kan göra grym reklam för dem."
"Nej vad söt du är.", ler Blair. Sen vinkar vi lite smått innan hon stänger igen dörren och ger sig av.
Jag går in på mitt rum och slänger mig på sängen. Shoppingdagen i Toronto har gjort mig helt slut. Mobilen i min bakficka vibrerar till så jag drar upp den, beredd på ett sms om hur nervös Blair är, men ser att avsändaren är "Den snyggaste och bästa killen på hela kontaktlistan". Han är största muppen som ens sätter det som sitt egna namn, men lyckan som far runt i min kropp när jag öppnar smset.. Oslagbart.
"Förlåt för jag inte svarat men jag somnade. Lol. Har du något för dig? Logga in på skype annars."
Jag skickar iväg: "Loggar in nu, vänta på mig. :p"
Då jag ändå bara tänkte sitta och titta på serier hela kvällen och vänta på Blair så var det bara bra att han kom med andra förslag. Laptopen ligger orörd på mitt skrivbord, så jag går och slår upp den och sätter på den. Efter ett par sekunder kan jag logga in på min användare, och slutligen på skype. Nästan på direkten blir jag uppringd av honom och när jag svarar möts jag av ett par mörkbruna ögon och en fluffig frisyr. Det syns att han sovit.
"Godmorgon!", säger jag och ler.
"Väldigt rolig.", svarar han och gör en grimas. Jag lipar åt honom och sen skrattar vi lite. "Vad har du för dig då?"
"Ingenting, jag  väntar på Blair. Hon har förresten färgat håret rött. Rött!"
"Va? Blev det bra?"
"Hon är ju snygg i allt så jaa. Det är klart."
Vi fortsätter att småprata om saker som hänt och saker vi gjort. Det känns så bekvämt att kunna göra såhär, men jag önskar att det var i verkligheten istället. Efter att vi snackat i en timma och tjugo minuter så ringer min telefon, Blair.
"Vänta Justin, Blair ringer. Hallå?"
"Hej! Jag kan nog komma härifrån inom en timma eller så, jag hämtar upp dig."
"Vadå så vi ska till hon den där.. Vad hon nu hette."
"Khloe, ja, och det är fest. Så aa.. Sätt på dig något tight."
"Blair!"
"Vadå?"
"Jag har Justin..", viskar jag så diskret jag kan så han inte ska höra.
"Vadå är ni ett par nu!?"
"Du fattar vad jag menar.."
"Du och jag ska ta ett rejält snack i bilen påväg dit madame."
"Det får vi allt se om."
"Men du, jag måste tillbaka till middagen nu innan alla tror att jag fått matförgiftning eller något. Vi ses sen, puss."
"Pusssss.", säger jag och lägger på. Sen vänder jag mig mot datorn igen.
"Ska ni på fest?", frågar Justin.
Jag nickar till svars. "Hos Khloe. Jag har aldrig träffat människan innan men om Blair gillar henne så gör väl jag det också.."
Justin skrattar åt mitt svar. "Vad söt du är."
"Alla verkar tycka att jag är söt idag..", säger jag och börjar förklara när jag blev kallad det sist, i butiken med Blair, för honom. Vi fortsätter att prata via datorn medan jag plattar mitt hår, bättrar på mitt smink och bara fixar mig iordning.
"Ska jag ha den här, eller den här?", säger jag och visar upp två klänningar för honom.
"Kan du inte ha jeans och en hoodie?" Jag skrattar åt hans svar.
"Det är ju en fest!"
"Men du är min. Jag vill inte att massa killar ska tafsa på dig." Det där fick mitt hjärta att först hoppa över ett slag för att sedan slå snabbare. Herregud vad sa han precis? Mina armar blev plötsligt slappa och jag kunde knappt hålla upp klänningarna längre. Det var nästan så jag var tvungen att sätta mig ner också.
"Jag tar shorts.", piper jag och går in i min garderob för att få andas ett tag. Vad hände just!? Det är ju inte precis som att han är min pojkvän, men vi har inte sagt något om det i verkligheten heller. Vi borde prata om det snart, men det är så pinsamt att ta upp det. Det känns som att det är hans uppgift att ta upp det, men det är det inte. Det är lika mycket min sak att göra som hans. Justin kan ju inte tro att jag typ svimmat härinne, så jag sätter på mig ett par ljusa jeansshorts med runda nitar på sidorna och en tubtopp med nitar över brösten. Innan jag öppnar dörren tar jag ett djupt andetag för att lugna ner mig, jag överreagerar ju.
"Titta!", säger jag när jag hoppat in framför kameran.
"Spiky. Jag gillar det.", ler han och nickar.
"Fast jag gillar inte det här, det känns som att den kommer åka ner." Jag drar i tubtoppen. "Nitarna drar ju ner hela grejen."
"Byt då. Du har ju ett par jättesnygga, um.. Blommiga shorts? Du hade på dig dem när vi titta på film hemma hos mig." Han pratar om ett par höga, blommiga shorts med chiffong nedtill. De är bedårande.
"Åh ja! Tack!" Jag lutar mig fram och gör en pussmun precis när jag kommit till kameran, sen springer jag in i garderoben igen. Fort drar jag av mig nitkläderna och sätter på mig en vit spetstubtopp under de höga blomshortsen. Sen går jag ut och visar upp mig igen, och nu blev det mycket bättre. Jag toppar det med lite smycken och sen kommer Blair så vi får lägga på. Det var hur kul som helst att prata med honom, jag har ju saknat honom jättemycket. Nu väntar dock en fest där det säkert inte kommer bjudas på saft och cola, om jag känner de här personerna rätt.

"Jag vill ha en sån där lila!", fnittrar Blair som hänger på mig. Vi går runt och håller armarna runt varandra för att visa att vi är riktiga vänner som håller ihop.
"Åh jag med!", instämmer jag och nickar mot någon kille som råkade stå vid bordet.
Han räcker oss drinkarna och ger oss ett leende innan han smyger iväg.
"Fyfan vad gott!"
"Kan vi inte gå och dansa?" Blair slår ihop våra drinkar innan hon drar med mig till dansgolvet. Vi börjar åma oss på varandra och hålla på att gnida oss mot varandra. Som alla andra tjejer, fast lite slampigare. Det kanske är att det är så sent på kvällen, eller så är det alla drinkar och shots vi har fått i oss, men helt plötsligt kvittar ingenting längre förutom att ha roligt. Vi skrattar och skålar och dricker och dansar, helt utan att bry oss om alla omkring oss. När jag spillt ut hela drinken på golvet och dansat med Blair en stund så känner jag helt plötsligt två händer på min midja, och någon bakom mig. På direkten vänder jag mig om och får syn på ett välbekänt ansikte. Luke.
"Vad vill du ditt äckel!?", skriker jag för att överrösta den höga musiken.
"Jag vill ha dig.", skriker han intill mitt öga och ler sen mot mig.
Helt plötsligt kommer all ilska som jag haft inombords ända sen han gjorde sådär mot mig fram, och jag börjar slå honom som en idiot. Inte bara på armarna som jag brukar göra med Justin och de andra killarna, utan främst i ansiktet. Folket runt oss börjar stirra, men jag bryr mig inte. Han förstörde mig när han utnyttjat mig bara för att få det han ville ha, som han som tur var aldrig fick.
"Lägg av!", skriker han till och puttar bak mig så kraftigt att jag ramlar baklänges. "Din jävla hora."

"Du är den största manshoran av alla här!", skriker jag när han är påväg bort från klungan.
Musiken fortsätter att rulla och Blair är som bortblåst. Jag landade i drinken som jag förut spillde ut och helt plötsligt blev allt jobbigt. Mina fina, blommiga shorts är förstörda och tydligen är jag en hora också. Jag vill att Chaz ska komma hit och göra allt bra igen. Slå ner Luke tills han blir medvetslös och sen gå tillbaka till mig och se till att jag mår bra igen. Vart är Blair? Jag är hungrig. Och kissnödig.
"Blaaaaair!", börjar jag skrika. "Blair!"
Då ser jag baksidan av en person jag också känner igen. "Ryan!"
På direkten vänder han sig om och lyser upp av att se mig. "Jocelyn! Tja!"
"Ta mig härifrån, jag måste kissa."
Han börjar skratta åt mig men slår sen armarna runt mina axlar som Blair gjort innan, och sen börjar han gå iväg med mig. "Har du fått i dig lite mycket kanske?"
"Nej. Inte så mycket faktiskt." Ännu en gång börjar han skratta åt mig och sen leder han mig till en buske på andra sidan gatan av huset. "Kissa här, ingen ser."
"Du får inte titta!" Jag trycker upp ett finger framför hans ansikte och han skakar på huvudet.
"Jag ställer mig bakom trädet! Men du måste ta av dig shortsen."
"Ja, ja." Fort drar jag av mig mina shorts och trosor, sen ska jag huka mig ner men jag ramlar över hela tiden. Dumma, blöta gräs och lutande mark. Det snurrar så mycket. Till sist lyckas jag kissa och sen drar jag på mig trosorna och shortsen igen. "Klaaar!"
"Jag tror det är dags för dig att åka hem nu."
"Nej är du sjuk! Vi ska bara äta sen fortsätter allt."
"Jo, det ska du. Kom, sätt dig här." Han drar med mig till en parkbänk som inte var långt ifrån där vi nu stod. "Sitt kvar här tills jag är tillbaka, rör dig ingenstans. Klarar du det?"
Jag nickar ivrigt och sen ger han sig iväg till huset igen. Om han inte är tillbaka snart så går jag och tar en titt i Kayla eller vad hon nu hettes kylskåp. Något borde det väl finnas att äta. Några går ut ur huset för att ställa sig och kladda på varandra, och någon har somnat bakom busken. På tal om att sova, vad skönt det skulle vara. Att få sova en stund. Jag sneglar på bänken. Det är ju nästan som en säng. Jag kan i alla fall vila tills Ryan är tillbaka. Jag lägger mig ner på bänken och stänger sen ögonen. Efter bara ett par sekunder har jag åkt in i en djup dvala och sover lika gott som en nyfödd bebis.