29 - i'm going to new york
Previously:
Den där tjejen alltså.. Det är helt sjukt vad hon har för inverkan på mig. Aldrig har jag haft starkare känslor för någon tror jag, och vi har ändå bara haft bra kontakt i några månader nu. Efter Jasmine trodde jag inte att jag skulle hitta någon tjej förrän många år senare. Jocelyn har verkligen bevisat mig fel. Hela vägen hem ler jag för att jag har henne i tankarna. Någon underbarare tjej har jag verkligen aldrig stött på. Hela den här dagen har varit en ren dröm. Efter att jag kysste henne i sovrummet trodde jag det var kört. Utan Dylan hade jag nog inte vågat umgås mer med henne i rädsla om att jag skulle göra något liknande igen. Idag kändes det som att vi var ett äkta par, och inom en snar framtid kanske vi blir det. Det skulle verkligen vara det bästa som hänt mig på en lång tid.
"Hallå!", ropar jag efter att jag kommit in till mitt egna hus.
"Hej, vill du h- Justin! Vad har du gjort?", utbrister mamma när hon fått syn på mig. "Upp och duscha med mig, du kan ju bli sjuk!"
Samma gamla överbeskyddande mamma som innan. "Jag ska."
Det var en vecka sen vi hade erkänt att vi gillade varandra för varandra. Eller inte exakt en vecka, men fem dagar. Om det nu kvittar. Dagen efter hade vi varit hemma hos honom hela dagen och tittat på filmer på datorn och bara umgåtts. Vi hade inte gjort speciellt mycket. Dagen efter hade vi träffats med hela "gänget" så att säga så då blev det mest att umgås med alla. Sen hade vi träffats på kvällen dagen efter det och tagit en promenad i solnegången, det var verkligen jättemysigt. Han höll om mig och sa så mycket gulliga saker att jag smälte inombords. Igår träffade jag Blair och spenderade dagen med henne så då stöttes vi bara på på stan i några minuter, och idag ska vi träffas igen. Nu när vi umgås känns det som att jag kan vara 100% ärlig mot honom för att jag inte håller någon stor grej ifrån honom längre. Det är underbart.
Jag står och plattar mitt hår då det knackar på min dörr. Vad vill hon nu då?
"Vad!?", ropar jag och förväntar mig ett svar från en kvinnoröst. Då jag inte får något suckar jag högt. "Kom in!"
Dörren öppnas av ingen annan än Justin och jag blir genast generad. "Förlåt." Han flinar bara och kommer fram för att krama mig. "Akta mitt hår!"
"Du har allt blivit en liten diva, huh?"
"Äh tyst."
Han skrattar lite åt mig och slår sig sen ner på min säng. Jag kan känna hans blickar bränna på mig och det är ganska behagligt. Det är trots allt bara Justin. När mitt hår är perfekt platt drar jag ut kontakten och vänder mig mot honom. Nu håller han på med sin mobil istället, och jag förstår honom. Hur kul är det att sitta och titta på någon som fixar håret liksom?
"Vad ska vi göra idag dååå?", säger jag i hopp om att han ska lägga ner mobilen och rikta uppmärksamheten mot mig istället. Dessvärre fortsätter han bara det han håller på med. "Hallå!"
"Mmmm?"
Jag går till sängen och sätter mig vid honom istället. Han ligger raklång med ryggen mot väggen på sidan, och jag sätter mig så min rygg nuddar hans mage. Då drar han ner mobilen och sätter sig upp bredvid mig istället.
"Vad ska vi göra?", säger jag och vänder mig mot honom.
"Jag vet inte.. Har du ätit än?"
När jag tänker efter så har jag inte ätit. Men jag har inte varit hungrig heller. Jag skakar på huvudet och han tuggar i sin läpp när han kollar på mig. Det ser ut som att han funderar på något.
"Sluta gör sådär!", säger jag och gör en gest mot hans ansikte.
"Vadå då? Blir du tänd på det?", flinar han och på en gång känner jag hur ansiktet hettas upp. Varför Jocelyn, varför?! "Men ska vi dra och käka någonstans då?"
"Jag vill ha donuts."
"Du kan inte äta donuts till lunch, dummer.."
"Jo-o.", protesterar jag som ett litet barn. Donuts kan mycket väl vara lunch.
"Vi kan äta på the pancake house?"
Jag gör en trumpen min och skakar på huvudet. Justin skrattar åt mig. "Jag vill ha donuuuuuts!"
"Vi kan äta donuts efter maten."
"Kom igeeeeen, donuts."
"Du kommer svälta ihjäl dig om du bara ska äta glass och donuts till mat."
"Svälta? Jag kommer snarare bli smällfet. Nu åker vi till dunkin' donuts!", ler jag och ställer mig upp.
Justin lutar sig mot väggen och kollar på mig med ett sexigt flin på läpparna. Det är nästan så jag vill hoppa på honom och kyssa honom men det kan jag inte göra. Han skulle tro att jag var en galning. "Snälla kom."
"Ifall jag följer med är du skyldig mig en stor tjänst."
"Ja, vad som helst! Bara jag får donuts nuuu."
"Jag kommer ihåg att du sa det där nu Joceboy.", flinar han mot mig och ställer sig upp. Han tar sig fram till mig och sätter händerna vid min midja, sen böjer han sig ner för att ge mig en kyss. Lyckan sprider sig i hela kroppen på mig och jag blir alldeles varm inombords. När vi dragit ifrån ler båda, sen lämnar jag rummet med honom i släptåg.
"Jag vill haaa... Hm.", säger jag när vi står framme vid disken inne på dunkin donuts. "En sån där smiley, en rosa, en sån där vit med rosa på och en sån där rosa med vit på också.. Hur många ska vi köpa?" Jag vänder mig mot Justin som bara skakar på axlarna.
"Jag vill ha en sån där med äpple i, och en med vanilj, um.. Och en vanlig utan något på. Och sen en vit med strössel."
"Gud vilka tråkiga du tar! Du tog en med topping. En! Vi måste ha flera. Hur många har vi tagit?"
"Åtta stycken.", ler tjejen i kassan. Jag tror att hon förstår att det är Justin för hon blev lite stel när vi kom fram i kassan.
"Då tar viiii.. Vi har inte tagit några choklad va?"
"Jag tog inga i alla fall, och du tog nästan bara rosa så nej.", flinar Justin.
"Lägg av jag gillar rosa. Men då tar vi en heldoppad choklad, en fylld choklad, um.. En sån där choklad med vit på. Den där.", säger jag och pekar på den jag menar då hon inte riktigt förstod. "Och till sist en vanlig choklad. Nu har vi tagit tolv va?"
"Jadå, det har ni.", säger tjejen och packar ihop våran låda. Nu kommer vi rulla fram efter att ha ätit upp dessa godsaker.
"Förresten du gillar choklad va?", säger jag när jag inser att jag bara tagit de fyra sista utan att ta hänsyn till Justin.
"Ja självklart. Hur mycket blir det?"
"Jag betalar Justin!", insisterar jag och drar upp plånboken ur fickan.
Justin bara trycker mig från kassan och räcker henne kreditkortet. "35."
Hon sätter i kreditkortet i en läsare och sen skriver Justin sin kod medan jag bara står där och inte har någon chans att göra något för han håller fast min hand med plånboken. Ifall det inte hade varit så mycket folk här hade jag slagit honom tills han gjort som jag velat.
"Tack så mycket.", säger tjejen när det piper i maskinen. Hon räcker lådan till Justin men jag är snabb med att ta emot den istället.
"Tack själv.", ler Justin charmigt och tjejen blir smått röd på kinderna.
Vi går mot utgången och då hör jag några skrik. "ÄR INTE DET DÄR JUSTIN BIEBER?!"
Jag vänder mig om för att se vilka som skriker, då drar Justin med mig ut. "Skynda dig!"
Tjejerna springer ut ur dörren och sprintar efter oss, men Justin drar i mig så vi springer ännu snabbare. Snabbt tar vi oss in i bilen och han låser dörrarna. "Kunde du inte hälsat på några få tjejer?"
Justin stänger ögonen och trycker huvudet mot sätet. "Inte nu, när jag är med dig. Vi skulle bara köpa donuts, som två normala människor. Jag är så trött på att behöva vara 'Superstjärnan Justin Bieber', speciellt i min egna hemstad."
Det han sa gjorde mig mållös, och han startar bilen för att försiktigt backa så inte tjejerna blir påkörda. Vi åker i tystnad på vägen ett tag.
"Förlåt.", säger jag med en pipig röst. Så fort jag blir osäker eller nervös ska alltid min röst bli så konstig. Kan jag inte bara bete mig som en normal människa?
"Säg inte förlåt, du har inte gjort något."
Helt plötsligt är han så.. Inte arg, men kort. Och hans röst låter annorlunda. Den låter hård och bestämd, inte mjuk och hes som vanligt. Resten av bilturen åkte vi i en stel tystnad.
Kanske borde jag bara hälsat på tjejerna som Jocelyn sa, det var taskigt av mig. Det var ju säkert bara fem stycken som högst, men jag kan ändå inte rå för att känna såhär. Jag är i Stratford, min hemstad, som jag inte alls tillbringar mycket tid i längre. När jag väl är här kan jag väl få känna mig normal. Speciellt när jag bara ska köpa donuts med en vän. Eller vän och vän, vi är väl inte precis vänner längre. Fast för allmänheten är vi fortfarande vänner. Vad är vi egentligen? Det har bara gått några dagar sen vi erkände att båda hade känslor för varandra, och vi har ju kyssts och sådär. Men vi är inte i ett förhållande än. Det känns lite tidigt att sätta den prägeln på varandra också. Pojkvän, flickvän. Jag kanske blir hennes allra första pojkvän. Vilken sjuk tanke.
"Vill du smaka?", ler Jocelyn lite blygt. Hon känner sig säkert obekväm med tanke på hur jag betedde mig i bilen, och fortfarande beter mig. Jag måste lägga av nu annars blir det säkert tjafs mellan oss och det vill jag inte.
"Visst.", nickar jag och ler lite svagt jag med.
Hon sträcker den gula donuten mot mig och jag tar en tugga, sen drar hon bort den från mig. Hennes bedårande, vita tandrad gör sig synlig och hon börjar fnittra.
"Vad nu?", säger jag med munnen full i friterad deg och glasyr.
Nu övergår hennes fnitter istället till skratt och jag bara ler åt henne. "Du har frosting överallt!"
"Vadå överallt?", säger jag och sväljer. "Jag har inte frosting någonstans."
"Joo.", säger hon och kryper fram till mig. Vi sitter på golvet i hennes rum med kartongen och försöker få i oss så mycket munkar som möjligt. "Här, och här." Hon drar med fingrarna där jag tydligen haft glasyr, och sen slickar hon upp det.
"Det där var sexigt.", säger jag och pekar på henne. Hon fnittrar åt mig och backar sen tillbaka till andra sidan av kartongen. Det ligger åtta munkar kvar, och flera av dem har tuggor i sig. Jocelyn har valt att smaka på de flesta, men sen tagit en annan.
"Alltså jag kan inte avgöra vilken som är godast.", säger hon med ett bekymrat uttryck. Sen tar hon upp den fyllda chokladmunken och tar en stor tugga. Chokladinnehållet bara rinner ut och hon är snabb med att stoppa in den i munnen igen. Det börjar rinna ner för hennes haka och jag börjar gapskratta åt henne. "HÄMTA PAPPER"
Garvandes ställer jag mig upp och går ut till köket för att få fram några servetter. "FORT!"
Då hör jag hårda och snabba steg i golvet, som en elefant var på besök. När jag vänder mig om får jag syn på Jocelyn som springer som en jag vet inte vad. Jag räcker henne servetterna och börjar garva ännu värre. Det här var nog det roligaste jag sett på länge!
"Justin du är en idiot.", säger hon surt när hon spottat ut munken i vasken.
"Jag gav dig ju papper!", försvarar jag mig med.
"Har jag choklad någonstans?" För att vara ärlig är hon helt ren, men jag kan inte låta bli att jävlas med henne.
"Ja, här och här.", visar jag på mig själv. "Nej, andra sidan."
"Är det borta?"
"Nej, lite till."
Hon fortsätter att gnugga och när jag börjar flina fattar hon vinken. "Idiot!" Först slår hon till mig sen vänder hon sig om och börjar gå med hårda steg igen.
"Förlåt! Baby, förlåt mig."
"Aldrig!" Hon stänger igen dörren efter sig och jag börjar knacka på den.
"Kom igen nu min älskade." Jag flinar själv åt hur cheesy jag är, men hela grejen är så rolig. Vi kan vara så otroligt barnsliga med varandra men det älskar jag med henne. Hon har den sortens humor som jag älskar på en tjej. Dörren öppnas, men bara lite så jag ser hennes ansikte.
"Be om ursäkt."
"Förlåt älskling."
"Ge mig en puss."
Jag lutar mig framåt för att ge henne en, men då öppnar hon dörren och får fram en munk som hon pressar upp i mitt ansikte. "Åh du din.."
"'Förlåt älskling'", imiterar hon mig med en tillgjord röst.
Senare samma kväll sitter vi inne på hennes rum och spelar något fånigt kortspel hon lärt mig. Jag förlorar alltid, och det gör mig frustrerad.
"Fusk!", ropar jag när hon visar upp sina kort och vinner en femte gång i rad. "Det där var fusk!"
Hon skrattar åt mig. "Du är den dåligaste förlorare jag känner."
"Jag är inte en dålig förlorare, det är du som fuskar hela tiden.", säger jag och kastar mina kort i högen. Sen sätter jag mina armar i kors och putar med underläppen. "Jag vill inte spela mer."
"En gång till.", insisterar hon och samlar ihop alla kort.
"Nej."
"Jo!", säger hon och möter min blick.
"Nej."
"Jag gör vad som helst!"
"Vad som helst?", säger jag och börjar flina istället.
"Justin.."
"Jag skojade bara!"
"Ungar..", säger Jocelyns mamma medan hon knackar på dörren. Sen öppnar hon den och tittar på oss. "Jag ska ut och träffa några vänner, jag kanske spenderar natten hemma hos någon av dem också. Lovar ni att sköta er? Inga fester eller nedbrända hus?"
Hennes mamma var trevlig och man märkte vem Jocelyn fått sin humor ifrån. "Jag kan lova i alla fall, men jag vet inte om Jocelyn är på samma plan som mig." Hon ger mig en mördarblick och jag och Jocelyns mamma skrattar bara.
"Vad bra, hör av er om det är något."
"Det ska vi.", säger Jocelyn. "Hejdå."
"Ha så kul.", säger jag och hon ger mig ett tacksamt leende innan hon stänger dörren och ger sig av.
"Då var det bara vi då.", säger Jocelyn och ger mig ett flin som jag inte riktigt vet hur jag ska tyda.
"Jag ve-", hinner jag säga innan jag avbryts av min ringsignal. Jag drar upp telefonen ur min bakficka och ser "Scooter" lysa upp på hemskärmen. "Jag måste ta det här.."
Jag ställer mig upp och lämnar rummet innan jag svarar. "Hallå?"
"Hej Justin.", säger Scooter med sin stressade röst. "Jag är upptagen men jag måste påminna dig om att du åker till New york i övermorgon för en plåtning till Girlfriend, sen ska du även vara med på en välgörenhetstjofräs senare i veckan." Just det ja, New york..
"Hur länge stannar vi?"
Han harklar sig innan han svarar: "Jag kommer tyvärr inte kunna följa med, Cody har en show i Atlanta då.. Men du ska vara där i tja, åtminstone fyra dagar."
"Kan jag åka hem sen?"
"Jag föredrar att du stannar i USA ett tag. Har du inte redan varit i Stratford hela sommaren hittills?"
Som att det har påverkat mitt jobb någonting. "Men jag ska ju på turné i höst.."
"Du ska ha ju ett uppträdande med nya albumet i Los angeles nästnästa onsdag."
Idag var det lördag, jag ska till New york på måndag och stanna där tills åtminstone fredagen. Kanske borde jag följa Scooters råd, han brukar ha rätt i det han säger. "Ah just det.. Jag åker till lägenheten i LA efter New york då."
"Det var det jag ville höra." Jag kan höra hur han ler på andra sidan. "Men Cody ska strax upp på scenen, vi får prata senare."
"Hejdå.", säger jag och lägger på.
Jag går tillbaka in till Jocelyns rum och möts utav två nyfikna ögon. "Vem var det?"
"Scooter, jag ska till New york i övermorgon."
"Åh.." Hon låter nästan besviken. "Hur länge stannar du?"
"Förhoppningsvis till den 26:e."
"26:e?"
"Jag vet..", mumlar jag. "Men det sista jag måste ha gjort är den 25:e, ett uppträdande. Om jag har tur kan jag åka hem dagen efter."
"Det är ju ändå inte så lång tid.. Eller hur?"
"Nej, det brukar gå fort. Vi får ha kontakt via telefonen.", säger jag och ger henne ett halvhjärtat leende. Hon ger mig ett exakt likadant tillbaka.
"Kan inte du sova här inatt? Om du ändå måste åka på måndag.."
"Jo.", nickar jag. "Det kan jag."
"Tack. Men kan vi inte göra något annat nu? Jag är utsvulten. Är du duktig på att laga mat?"
"Jag är ju ingen Jamie Oliver direkt.."
"Inte jag heller. Men man kan alltid försöka. Kom.", säger hon och är uppe på fötter på bara ett par sekunder. Jag ställer mig upp och följer med henne ut genom dörren. Tiden ifrån varandra får verkligen inte få oss att glida isär. Den här gången är det ju bara tio dagar, men vad händer när det blir flera månader isär? Om hon lämnar mig som mina tidigare flickvänner gjort vet jag inte vart jag ska ta vägen.
"Vi kan göra mac and cheese! Eller något?", ler hon mot mig och håller fram ett paket med makaroner och ostsås.
"Det blir jättebra.", ler jag till svars. Det är ofattbart vad den här tjejen gjort stort intryck på mig.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Jätte bra :)
Postat av: Anonym
Jättebra! Hoppas dem gör lite mer saker med varandra :p
Trackback
