"Vad?", säger han och nu är hans ansikte farligt nära mitt. Jag kan känna hans andetag mot mina läppar och det pirrar i hela mig. Gåshud uppstår på mina armar, säkert mina ben också. Han tar en hårslinga som hänger mitt framför mina ögon och sätter bakom mina öron. "Hm?"
"Ja-jag vet inte." Självklart ska jag stamma som någon osäker tioåring. Jag måste ju växa upp och visa att jag är sexton nu, och inte tretton som sist jag bodde här. Såhär kan jag inte hålla på liksom! Han tar upp sin hand och låter den vila mot min kind. Våra blickar sitter fast i varandras och jag kan verkligen inte titta bort, hans ögon är förtrollande vackra. Och nu glänser de jättevackert av mörkret, ögonen lyser upp hela honom känns det som. Han börjar stryka min kind med tummen och sen försvinner hela jag lite när han kommer ännu närmare. Hela världen stannar och hans läppar trycks mot mina i en mjuk men hård och helt perfekt kyss.

---

Så fort vi drar ifrån så backar Justin undan på en gång.
"Fuck, fuck, fuck..", viskar han för sig själv. Sen vänder han sig mot mig och ser ledsen ut. Inte gråtfärdig, men ledsen. "Förlåt."
"Du behöver inte säga förlåt! Varför skulle du göra det för?"
"För jag ska inte kyssa dig, vänner ska inte kyssa varandra. Damn it vad jag har gjort bort mig.", frustar han och sätter sig på min säng för att vila ansiktet i sina händer.
Jag går bort till honom och sätter mig tätt intill honom, sen kramar jag om honom från sidan och lutar mitt huvud på hans axel. "Tänk inte på det. Det är som bortglömt nu." Även fast det inte alls är bortglömt, inte för fem öre. Det känns som att fyrverkerier sprakar över mig hela tiden och jag vill le och springa omkring och skrika och hoppa runt och visa kärlek till hela världen för jag är så glad just nu. Och även om jag inte borde känna såhär så kan jag inte låta bli, och jag vill bara ringa Blair och ha ett långt samtal om det här fast det kan jag inte. Speciellt inte när Justin känner såhär.

 "Är du säker?"
"Ja, jag lovar. Nu tänker vi inte mer på det. Ska vi gå och äta något? Jag är fortfarande hungrig.", säger jag och ställer mig upp. Jag är nästan imponerad av mig själv hur duktig jag är på att hålla minen och bara fortsätta leva på. I Justins huvud pågår det säkert en mental strid just nu, speciellt när jag håller på och låtsas som ingenting hänt.
"Gör det du, min hunger är som bortblåst.", mumlar han.
"Men lägg av! Kom nu.", säger jag och drar upp honom från sängen. Jag går före honom och börjar klättra runt som en liten apa på köksbänkarna för att komma åt alla skåp. Ett oöppnat paket kakor ligger och ser oemotståndliga ut så dem drar jag ner, sen får jag tag på chokladsås också. Jag hoppar ner och öppnar frysen för att ta fram ett halvuppätet paket med vanlig vaniljglass.
"Titta vad duktig jag är på att komma upp med maträtter bara sådär!", säger jag och ler när allt är uppdukat.
"Jovisst, skitduktig. Du jag måste bara gå och ringa ett samtal, jobbet. Men du kan börja utan mig!", säger Justin. Jag nickar förvånat och sen går han därifrån. Varför håller han på såhär? Han kan inte börja krångla nu, jag säger ju att det inte är något. Ifall han börjar strula med våran vänskap så kommer jag bli förkrossad, Justin är verkligen en av de få jag kan vara med mig själv med här i världen. Jag sätter mig ner och ska börja ta glass när jag känner som Justin, att aptiten är som bortflugen. Alltså varför förstorar han det hela så mycket, han kommer tänka alldeles för mycket nu så allt bara rinner ur fingrarna på oss. Min mage trycks ihop utav tanken på det hela, att aldrig mer kunna umgås såhär helt normalt med Justin. Jag tar min sked och börjar nervöst rita mönster i glasskartongen, bara för att få bort tankarna om det hela. Efter några minuter kommer Justin in och sätter sig mittemot mig.
"Jag tror jag drar hem..", säger han. Jag suckar och släpper skeden så den ramlar ner i glassröran.
"Det är ju sent..", mumlar jag.
"Vi kan ses någon annan dag."
"Roadtripen då?"
"Inställd."
Jag blir ännu mer nervös nu, när han ställer in alla planer och åker hem. Nu känns det verkligen inte bra längre. Tänk om det här är sista gången vi träffas på jättelänge, och så säras vi åt som ovänner. Eller jag tycker inte att vi är ovänner, men det är ganska tydligt att Justin inte gillar att vara i mitt umgänge just nu.
"Jag följer dig till hallen." Vi ställer oss upp och går ut till hallen. Han sätter på sig jackan och jag står där i tystnad.
"Hejdå då.", säger han och höjer handen. Jag öppnar min famn och han går in i den, men det blir ingen mysig kram som vi brukar utan bara en snabb liten stel.

 

Dagen därpå vaknar jag ensam och helt tom i min säng. Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, nu blir det väl att umgås med kärleksparet varje dag eller något. Finns inte mycket mer att välja på. Visst inget fel på dem, men de vill väl inte att jag ska störa deras kärleksplaner.
Efter att ha dragit mig i sängen i säkert en timma så går jag upp. Mamma sitter framför matbordet och har dukat upp jättefint, men blir ganska snopen när hon bara ser mig komma ut.
"Sover Justin fortfarande?"
"Nej.. Han drog hem igår kväll. Han mådde dåligt.", ljuger jag och sätter mig ner.
"Jaha, vad synd.", säger hon och fortsätter läsa i tidningen. Det kan jag inte tänka mig att du tycker, satmara. Idag kommer inte bli en bra dag, det känner jag på mig redan.
Jag tar en skål med flingor och mjölk, men får bara i mig några skedar sen tar det stopp. Det känns som att jag är jättemätt, fast jag inte ens ätit en fjärdedel av skålen.
"Ska du inte äta mer?", frågar mamma när jag häller ut det i soptunnan.
"Nej.. Jag är inte så hungrig."
"Varför inte?"
"Det kan väl inte jag svara på.", fräser jag till svar och lämnar rummet.
Jag går raka vägen in till min garderob för att välja ut dagens outfit. Eftersom mitt humör inte är på topp rycker jag ut det mesta så det bara blir en stor hög på golvet. Till sist får jag tag på ett par ljusa shorts, en blommig tubtopp och en tjock vit cardigan att ha över. Mysigt men fint. Jag tar på mig det och går ut för att ta tag i mitt ansikte och hår. Håret bestämmer jag mig för att sätta upp i en hög men slarvig hästsvans, och sen sminkar jag mig lite neutralt. Eftersom jag verkligen inte har några som helst planer så tänker jag inte fixa mig supermycket. Min säng ser ut som rena bombnedslaget, som vanligt med andra ord, så den fixar jag till jättenoga med kuddar och en filt. Två knackningar landar på min dörr, sen öppnas den och där visar sig Blair. Som en ängel från bar himmel.
"Heeej, när kom du?", säger jag och ger henne en kram.
"Nyss, haha. Vad hände med roadtripen!?", säger hon med en ledsen röst och sätter sig på min säng.
"Justin mår inte så bra, tror jag.", säger jag och sätter mig på min skrivbordsstol. Det stämmer ju lite, så jag kan inte påstå att jag ljuger.
"Vad synd, jag såg jättemycket fram emot det!"
"Jag med..", suckar jag. "Men vart har du Dylan idag då?"
"Han skulle träffa Ryan tror jag, och jag bestämde mig för att träffa dig. Vi har varit med varandra konstant de senaste veckorna så jag tror snart att jag blir galen!", stönar hon. "Jag gillar honom, det gör jag verkligen, men han kan verkligen vara sjukt jobbig ibland. Ska vara med mig hela tiden och klänga på mig och ta på mig och aldrig låta mig vara ifred."
Jag skrattar åt hennes sätt att säga det, hon låter som en bortskämd brat som pratar om sin nya chihuahuavalp eller något. "Så är det att ha en pojkvän."
"Fast vi har inte satt de bemärkelserna på varandra än. Vi är fortfarande i hålla-det-för-oss-själv-stadiet."
"Ni suger på att hålla det för er själva i sådana fall..", säger jag med fejkdiskret röst.
"Jocelyn!" Jag börjar skratta åt henne och hon slår med armarna i sängen som en hjälplös kattunge. Vi fortsätter prata om henne och Dylan, men kommer sen in på vanliga tjejsamtal. Jag älskar att prata ut med Blair, för hon förstår verkligen. Justin och de andra killarna är också jättehärliga att prata med, men de förstår inte på samma sätt som Blair. Hon är tjej och förstår mig bättre helt enkelt.
"Kan vi inte hitta på något idag? Jag vill bara komma ut från området ett tag.", säger jag och gör en gest när jag säger område.
"Jovisst! Vi kan åka till Toronto och kolla i butiker?"
"Men det tar väl ganska lång tid att åka dit?"
"Det tar nästan två timmar, men då kommer vi verkligen ut härifrån. Vi kan ta en heldag och göra massa roliga saker, bara du och jag. Komma bort från killarna och bara fokusera på oss."
"Det låter sjukt bra!" Efter några minuters planerande så bestämmer vi oss för att åka hem till Blair och hämta lite grejer, sen ta en två timmar lång bilresa till Toronto. Till våra föräldrar sa vi att vi skulle in till centrala Stratford och spendera dagen där, bara så de inte skulle oroa sig så himla mycket.

"Är vi framme snart?", gäspar jag. Klockan är nu kvart i ett och jag är så trött på att åka bil. Jag har blivit tvingad till att lyssna på Blair's skitmusik hela vägen.
"Ja jag håller bara på att leta efter en lämplig parkeringsplats.", svarar hon och kör sakta omkring mellan alla rader med bilar.
"Där!", ropar jag plötsligt till och pekar på en Ford som håller på att backa ut från en perfekt plats i kanten.
"Skitbra!", säger Blair och gör en väldig sväng för att komma in, och det blir perfekt centrerat. Vi går ut ur bilen, fixar parkeringsbiljett och sen är det bara att vi börjar göra stan osäker.
"Jag har inte varit här förut så du får visa mig alla toppenbutiker."
"Absolut! Och om du känner för en tatuering så känner jag en jätteschysst kille som inte bryr sig om artonårsgränser what so ever."
"Jag har faktiskt funderat på att ta en piercing, även om det inte är en tatuering."
"Perfekt, det gör vi idag! Jag vill ta en i läppen."
"Läppen?", säger jag och gör en äcklad min.
"Ja alltså inte i läppen, utan här.", säger hon och pekar några centimeter över kanten av läppen.
"Bättre, men ändå inte. Ansiktspiercingar är inte min grej."
"Tur att du inte behöver ha det då! Vart hade du tänkt dig att ta din?"
"Naveln.", ler jag.
"Sexy mama! Det fixar vi.", ler hon mot mig och sen börjar vi leta efter en piercingstudio som har drop-in. Vi letar runt i en kvart, tills Blair blir trött och börjar fråga folk istället. Ett par med barnvagn börjar beskriva vägen dit, de har båda tatueringar över hela armarna. De ser unga ut men tatueringarna ser inte bra ut på någon av dem. Vi tackar och sen börjar Blair leda mig dit. Det är folk överallt och solen skiner starkt idag. Det är riktigt varmt faktiskt. Vi kommer fram till vad som tydligen var Blair's kompis studio.
"Jag hade ingen aning att man kunde pierca sig här också! Då hade vi gått hit på en gång istället. Kom nu.", säger hon och öppnar dörren. "Brody!" Hon snabbar sig fram för att hälsa på killen som sitter bakom disken.
"Tja syrran!", säger han och kramar henne. "Längesen nu!"
"Två månader, jag har saknat dig."
"Vad fick dig att komma hit idag då?", ler han. Han ser lite skrämmande ut. Han har två piercingar längst upp på näsan som liknar två horn, sen har han precis som det unga paret, tatueringar över hela armarna. Men hans hals är också täckt utav blåa och svarta tatueringar, och det ser hemskt ut.
"Jag och min vän Jocelyn, Jocelyn kom!", säger hon ivrigt och vinkar mig till sig. Jag kommer fram till disken och hälsar. "Aa men iallafall, vi tänkte pierca oss idag."
"Pierca er? Och det tillåter dina föräldrar?", flinar han.
"Sen när har jag brytt mig om deras åsikt?", flinar hon till svars och sen gör de en give-me-five. Vilken loser han måste vara som piercar minderåriga även fast föräldrarna inte är med på det. Visst vi vill ju göra det, men tror han att han kan ragga på små sextonåringar när han själv säkert är i tjugofemårsåldern?
"Jag ska iallafall köra läppen och hon vill ha en i naveln."
"Bra val båda två, kom här bakom så fixar vi det." Han leder oss till ett vitt rum bakom disken. Det är en säng i mitten och sen finns ett skrivbord med massa lådor ovanför, samt en pall framför skrivbordet. "Kolla på tavlan därborta vad ni vill ha för stenar."
Jag förstår först inte vad han menar men Blair går till en vägg i hörnet så jag följer med. Det finns alla möjliga färger, och jag blir alldeles snurrig. "Vad ska du ta?", frågar jag i hopp om råd.
"Vanlig silvrig tror jag. Du då? Om jag var du skulle jag ta någon klar färg. Typ turkos, det ser ut som havet i Thailand.", ler hon och går över till killen som heter Brody sen.
"Vad bestämde ni er för då?"
"Jag vill bara ha vanlig silver, eller vit kanske. Vad tycker du?", säger Blair och vänder sig mot mig.
"Vit tycker jag."
"Bra val Jennifer, eller vad var det du hette nu igen?"
"Jocelyn.", rättar jag honom och fejkar ett leende. Kan han inte ens hålla koll på namn när hon sa det för mindre än fem minuter sen?
"Just det ja. Sätt dig ner Blair så ska jag bara fixa till stenen."
"Ihhh!", säger hon lyckligt och slår ihop händerna.
Killen fixar med stenen i ett verktyg som liknar en pistol, sen ber han Blair att lägga sig ner. Han böjer sig över henne och fixar något, sen placerar han den där Blair ville ha den och trycker av. Blair tjuter till lite som om han precis skjutit henne, men sen är hon snabb upp för att få se resultatet.
"Skitsnyggt! Åh, tack så mycket."
"Ingen orsak syrran. Nu är det din tur, Jocelyn." Nu kunde han minsann komma ihåg namnet. Douche.
Han fixar min piercing snabbt, sen går vi upp för att betala.
"Jag tänkte ha fest ikväll, ni kanske är intresserade av att komma?", ler han.
"Vi måste hem ganska tidigt för jag hatar att köra när det är mörkt, men vi får se.", ler Blair.
"Kom igen nu, ni kan åka hem imorgon ju.", tjatar han. Låt henne vara bara idiot.
"Vi får se! Jag hör av mig. Tack ännu en gång."
"Det är lugnt, men hör av dig sen! Skulle vara fett om ni kunde komma."
"Jovisst, hehe. Hejdå!"
Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

 Vad är det som händer mellan Justin och Jocelyn, varför är Jocelyn så grinig, kommer de gå på festen och vad kommer deras föräldrar tycka om piercingarna? Kommentera babes!