Previously:

Vi lämnar tatueringsshopen och börjar strosa runt på gatorna igen.
"Du kan väl inte vara ärlig med att vi kanske ska dit ikväll?"
"Kom igen, vi har inte varit på en riktig fest på hur länge som helst nu."
"Men han var ju en idiot, och säkert tjugofem år!"
"Brody är en skön kille, och han är faktiskt bara tjugotvå."
Jag skakar på huvudet och har lust att strypa Blair. "Du är ju helt seriöst vrickad. Vad tror du våra föräldrar säger ifall vi kommer hem imorgon klockan fem eller något?"
"Det gör vi inte, men det är inte ens säkert att vi ska dit. Slappna av. Ska vi gå och käka något?"
"Visst.", suckar jag och följer efter henne. Hon kan väl gå på den där äckelgubbens fest men jag följer då inte med, det är säkert.

---

Vi gick in på en salladsbar och beställde varsin kycklingsallad. Jag känner ingen hunger alls och sitter mest och pillar i maten medan Blair äter som att hon aldrig sett mat förut.
"Vad är det?", säger hon plötsligt.
"Va?"
"Du äter ju ingenting!"
"Jo, men jag är inte så hungrig bara."
"Hur kan du inte vara hungrig!? Du åt ju frukost när jag kom för typ fem timmar sen."
"Fyra faktiskt."
"Fortfarande ingen ursäkt!"
"Vadå anklagar du mig för något eller?", fräser jag och slänger nästan ifrån mig besticken. Som sagt är mitt humör inte på topp idag, mensen är säkert på gång.
Blair suckar och ger mig en besviken blick. De där blickarna kan alla sluta med för de får mig inte att må speciellt mycket bättre. "Förlåt, jag bryr mig bara om dig.."
"Men jag behöver inte det, jag klarar mig själv. Är du klar snart eller?"
"Ja ifall inte du ska äta så.."
"Bra. Och ska du på den där löjliga festen eller?"
"Jag vet inte har jag ju sagt!" Nu börjar Blair bli irriterad också, det hörs på hennes ljudton.
Vi lämnar restaurangen i tystnad och börjar gå runt.
"Det finns så många butiker här..", mumlar jag.
"Jag vet. Vill du ha något speciellt eller ska vi bara kolla runt?"
"Bara kolla runt, antar jag."
"Jag skulle behöva lite nya underkläder iallafall så det kan vi ju kolla på, behöver du lite? Till Justin kanske?", flinar hon och puttar till mig i sidan. Påminnelsen av Justin gör mitt humör ännu sämre, om det nu är möjligt.
"Inte riktigt. Men vart ska vi då?"
"Men oj vad kortfattad du blev kring det. Jag har inte kunnat snacka med dig ensam på hur länge som helst, hur går det med dig och Justin!?"
"Vadå hur går det, vi är vänner?"
"Det verkade inte som det igår.", flinar hon ännu en gång. Irriterande människa lägg av. "Vi ska in hit förresten." Vi står framför en ganska stor glasdörr, och ovanför den är en skylt där det står "Calvin Klein". Såklart, bara för att hon har råd med alla världens märken! En blond tjej med perfekt hår går runt och hälsar oss välkomna, sen står en annan tjej med perfekt utseende och håller på med jeans i andra änden av butiken. I kassan står en skitsnygg kille som säkert är i tjugoårsåldern. Blair går till damavdelningen och börjar bläddra runt bland alla färgglada trosor. "Men vad är ni två då?"
"Jag vet inte, fråga Justin."
"Kortfattad eller vad! Alltså ska jag köpa två rosa och två lila eller två rosa en lila och en blå eller.. Eller ska jag köpa två rosa, två lila och två blå? Ja. Det blir nog bäst så. Eller vad tycker du?"
"Jag vet inte, hur mycket pengar har du?", frågar jag. Hon flinar till svars och tar upp de sex trosorna.
"Jag måste kolla på lite sexigare underkläder sen, det här kanske inte är så lockande precis."
"Så du och Dylan..?"
"Inte än.", säger hon och ger mig ett hemlighetsfullt leende. "Men vi har gjort.. Mm."
"Gått längre än hångel?"
"Precis." Det känns lite konstigt att snacka om sånt här, med tanke på att det är hon och Dylan. Dylan är liksom.. Dylan. Och Blair, är Blair. Att tänka mig de två.. Nej. Det går inte ihop i min hjärna riktigt.
"Det är väl.. Underbart."
Blair börjar skratta åt min reaktion och går sen mot kassan. "Du är så knäpp. Men nu ska vi betala!"
Killen småflirtar med Blair medan hon betalar. Jag vill berätta för honom att hon har pojkvän och att han borde back off men samtidigt är det ju ingen stor grej. Mitt humör är rena berg-och-dalbanan och jag hatar det.
"Nu går vi till american apparel då!", säger Blair med ett stort leende på läpparna.

"Mina fötter gör ont.", klagar Blair och sätter sig ner på en parkbänk.
"Kom igen vi kan inte sitta här, det kommer ju börja regna när som helst.", säger jag och drar min cardigan tätare runtom mig. Eftersom det är relativt många hål i den så kommer det både blåsa och regna igenom den, och det ser jag inte speciellt mycket fram emot.
"Jag måste bara köpa ett par skor sen kan vi dra!", säger Blair.
"Men kom då istället för att bara sitta där."
"Jag måste få vila, fem minuter."
"Inte fem minuter, om fem minuter kommer det vräka ner regn! Kom igen nu bara."
Sen börjar Blairs mobil ringa, och hon tar upp den. "Brody.." Sen blickar hon upp mot mig.
"Svara inte!", säger jag men då gör hon det motsatta. Såklart.
"Hej! Jaa. Mm. Nej jag vet inte.. Vi tänkte dra oss hemåt nu. Mm. Nej de vet ju inte att vi är här.. Ja men jag tror inte det. Tack ändå. Nej asså vi ska hem. Japp.. Kanske en annan gång. Yep. Hejdå."
"Gud vad han tjatar!", suckar jag.
"Men han är jättesnäll, vi fick ju halva priset på piercingarna."
"Ja men han var ju största pain in the asset, försökte ragga upp dig."
"Men lägg av det gjorde han ju inte! Kom nu letar vi skor sen åker vi.", säger hon och drar sig upp med hjälp av min hand. Nu blev det minsann fart på henne.
Hon tar sig igenom säkert tre butiker innan hon hittar det "perfekta paret" som hon betalar för, och sen beger vi oss mot bilen. Bilresan hem är lika långtråkig som resan dit och när vi kommer hem skulle jag likagärna kunna lägga mig och dö för jag är så trött.
"Jag är hemma!", ropar jag.
"Gumman kan du komma hit ett slag?", ropar mamma från vardagsrummet.
Jag får av mig skorna och dumpar påsarna i rummet, får hon se vilka butiker jag handlat i kommer hon nämligen förstå att jag varit utanför Stratford. Sen går jag till vardagsrummet där mamma sitter med.. Pattie?
"Heeej.", säger jag med en osäker röst.
"Hej.", ler Pattie med sitt varma leende som får mig lugn med detsamma. Hon sträcker ut armarna som att hon vill ha en kram, så jag går fram och ger henne en.
"Hur är det?", säger jag för att låta lite trevlig.
"Det är bra med mig, hur är det själv?"
"Jo det är bra. Vad gör ni då?"
"Jag bjöd över Pattie på kaffe, det var ju så längesen.", säger mamma och ler mot Pattie innan hon kollar mot mig igen. "Gick det bra att shoppa?"
"Japp jag har köpt massa nya kläder!"
"Och nu är dina sommarpengar slut antar jag?"
"Bara nästan.", ler jag och de skrattar. "Men jag ska väl gå och prova alla kläder. Ropa om ni vill något för jag kommer vara i garderoben."
"Det ska vi." Jag går tillbaka till mitt rum, hur klarade jag av att vara sådär trevlig? Och självklart är det Pattie som ska vara här också och inte min moster eller liknande. Tänk ifall Justin och hon har pratat och hon ser mig som största satmaran? Då är jag i trubbel, minst sagt. Jag önskar bara att Justin hade varit här så vi hade kunnat prata. Jag vill veta varför han bara stack och inte ville göra roadtripen idag. Kyssen var verkligen världens härligaste, men det har inte förändrat någonting. Inte för mig och jag vet inte varför. Jag har mer oroat mig över våran vänskap än över den där kyssen. Den verkar ha gjort störst inverkan på Justin, men hur? Allt är bara så himla förvirrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.