9 - stop bitching about him!

Previously:
Innan jag visste ordet av det blev jag akut illamående och spydde rätt ner på det ljusa trägolvet. Herregud, är allting verkligen bra med mig? Paniken slog mig och jag väckte Blair med en gång, som först blev arg men sen for upp ur sängen och hämta papper och svabbar och allt vad hon nu fick fram. Med den fetaste huvudvärken jag någonsin känt var det bara att sätta igång och städa.

Senare den kvällen satt vi alla hemma hos Ryan uppe i hans rum. Alla utom Chaz. Jag hade inte snackat med honom någonting sen jag mötte Jasmine, vad jag kommer ihåg.
"Någon som fick något igår då eller?", flinar Dylan.
Blair slår till honom hårt på armen så han kvider till. "Rätt åt dig.", fnyser hon skämtsamt och killarna skrattar.
Jag hade berättat för Blair om Luke, men hon hade inte sagt så mycket. Hon gick på toaletten och när hon kom tillbaka var det som bortblåst. Om ingen berättade för mig vad dom hade sett hända den kvällen, hur ska jag då kunna veta om jag gjort något fel?!
"Little J,", säger Dylan och jag títtar upp på honom. "jag såg att du och Luke hade något på gång."
Killarna skrattar skämtsamt till och tittar på Dylan. "Vilken Luke?", säger Nolan.
"Bilyk.", säger Blair kallt. Genast stelnar alla till. Vad var grejen med Luke!? Och hur kunde hon veta hans efternamn? Åh nej.. Säg inte att.. Nej.
"Oh my god.", viskar jag. "Blair, ni har väl inte..?"
"ÅH GUD NEJ!", får hon snabbt ur sig. Nästan lite för snabbt. "Eller nej. Nej jag och Luke har aldrig.. Aldrig."
Det där tog hårt på mig. Vadå aldrig? Som att han var en skabbig råtta eller något, men det var han inte. Absolut inte. Han såg faktiskt riktigt bra ut. Om hon nu är avundsjuk så får hon väl vara det, men hon behöver inte vara respektlös för det. "Har han ens gjort dig något?"
Blair tittar på mig irriterat. Som att jag precis förolämpat henne. "Jocelyn nu vill jag inte låta hård mot dig, men du har ingen aning vem han är så kom inte och tro att du vet något."
Det där var bra nödvändigt Blair, väldigt nödvändigt. "Okej men jag måste dra nu. Mamma smsade.", ljuger jag och viftar med telefonen.
"Jocelyn nej, hon mena inte så!", säger Ryan men jag ställer mig upp ändå.
"Vi ses.", ler jag och skyndar mig ut.
Väl ute andas jag in den kalla kvällsluften och börjar sakta gå åt höger. Jag är inte riktigt säker på att jag hittar, så vill inte gå åt fel håll. Med mobilen i handen knappar jag in min adress i google maps och vänder mig om för att börja gå mot rätt håll. Dumma stad, den är inte ens stor men ändå lyckas jag aldrig hitta. Ibland tycker jag faktiskt det är skönt med promenader, man får tid att tänka och ta beslut liksom. Men ibland så blir hjärnan överfull av tankar man helst vill bli av med och då bli allt bara.. Kaos. Jag förstår inte hur Blair kunde säga en sån taskig sak, när hon vet att jag är medveten om att jag inte har varit här på tre år. Var hon verkligen tvungen att lägga en sådan onödig kommentar? Som att jag inte hade det jobbigt ändå liksom. Sen när jag kommer hem kommer mamma säkert ha spel bara för att jag inte hört av mig, men då får hon fanimig ha det. Ska man inte få ha roligt bara för att man blivit ivägdragen till USA i tre år eller!? Argt skjuter jag iväg en sten flera meter. Fotbollen. Gamla, underbara fotbollen. Jag undrar om det finns ett lag här i Stratford, jag borde kanske kolla upp det? Mobilen sa att jag var framme, och mycket riktigt var mitt hus bara några steg därifrån.
Jag öppnar dörren och går in i mitt rum, då mamma snabbt är efter mig med ett par hundratal frågor. Döda mig någon.

-

Jag hade precis skickat in min engelskuppgift då ett sms blippa till.
Från: Justin
"tja, vad händer"
Snabbt knappade jag in ett svar.
Till: Justin
"hej, jag pluggar! själv?"
Det tog inte lång tid förrän ett svar hade kommit.
Från: Justin
"vad kul! lol. jag sitter i bilen och väntar på scooter, har precis varit på ett jobbmöte."
Scooter? Och vem var det nu då? Hans pappa? Men han hette väl något på J? Och då skulle han antagligen inte skriva hans namn.
Till: Justin
"jomen visst sörru. intressant, kom ni fram till något kul? skämt åsido. vem är scooter?"
Vi fortsatte smsa ett tag medan jag försökte skriva lite på min historialäxa. Hemskt vad mycket läxor man kan samla på sig på ett par dagar. Jag undrar vad Luke gör idag. Om han också tänker på mig just nu. Om han tänkt på mig överhuvudtaget. Jag går in på facebook och knappar in hans namn, men jag hittar ingen person. Däremot hittar jag en fan sida. Skojar du med mig, är han skolans populäraste eller? När jag kommer in på den märker jag att han inte alls är skolans populäraste. Han är ju för Guds skull en tv-stjärna!? Med paniken som börjar ta överhand letar jag upp Blair's nummer, men precis när jag ska trycka ring hejdar jag mig själv. Så som hon behandla mig igår vet jag inte om jag vill ringa henne. Ugh, vem ska jag då ringa? Jag bestämmer mig för att inte ringa någon. Hon kanske ber om förlåtelse och då får jag väl berätta då. Eller vänta.. Var det därför hon var så sur? Är hon avundsjuk på mig? Men Justin är ju också känd. Det stämmer inte. Nånting är det, och dom verkar undanhålla det för mig. Det kanske är därför hon blev så himla grinig. Jag tar upp hennes nummer igen, och klickar på det innan jag hinner ångra mig. Snälla svara.
"Hallå det är Blair?", hörs hennes ljusa stämma.
"Hej, det är jag."
"Jocelyn! Förlåt så mycket för igår. Men det är så mycket om Luke du inte ve-"
"Jag vet att han är känd. Jag kollade upp honom nyss.", säger jag ärligt, även fast jag vet att det inte ens är det det handlar om.
"Åh vad bra.." Jag hör till och med på hennes röst att hon ljuger. Hur kan jag känna henne så bra fast vi bara "känt varandra" någon vecka nu?
"Blair, spill it."
"Vadå?"
"Kan du inte komma över?"
Tystnad. "Okej. Är där om tio."
"Tack."
Det knäpps av och jag börjar röja undan i rummet. Alla kläder springer jag med till toaletten och lägger i tvättkorgen, sen plockar jag undan så skrivbordet blir tomt och bäddar sängen lite halvslarvigt. När man mest är hemma, och oftast själv, blir inte städningen utav rummet en så stor prioritet. Snabbt byter jag min sovtröja mot ett oversize:at linne och sen puffar jag upp håret lite. Det får duga, det är ju trots allt bara Blair. Ringklockan hörs i hela huset bara sekunder senare, och jag är nere fortare än fortast. När jag öppnar dörren ser jag att något inte står rätt till.
"Har det hänt något?", säger jag oroligt.
Hon är snabb med att skaka på huvudet. "Inte med mig. Men jag är orolig för någon annan."
"Vem då?"
"Dig."
"Blair det är inte så allvarligt! Det är en kille, han ser bra ut, vi hånglade, drack lite för mycket tillsammans. So what? Det är inte precis som att vi är gifta.", säger jag allvarligt med en skämtsam twist.
Hon skakar på huvudet och suckar. "Det är det här som gör mig så irriterad på dig. Du tror att allt är frid och fröjd men du har ingen aning vad han kan komma och göra med dig."
"Blair jag kommer inte låta honom göra något med mig!", säger jag snabbt och högt, med en suckning på slutet. "Det är coollugnt mellan oss två. Jag fick inte hans nummer, han har inte mitt hoppas jag. End of story. Kan vi inte hitta på något och inte snacka om det här mer?", säger jag.
Blair kollar in i mina ögon och skakar sen på huvudet, som för att skaka av sig vad jag precis sagt. Glömma det. Men bara för en stund, om jag känner henne rätt. Sen kommer hon komma tillbaka och tjata hål i huvudet på mig om att jag inte får vara i närheten utav honom ens. Som att mitt första hångel skulle bli något, snälla. Han såg bra ut, ja, men inte mycket mer än så. Finns ju fler som ser bra ut, som Dylan. Han och jag håller på hela tiden, men bara för det så blir det ju inte något. Om Blair bara kunde vara smart nog att inse det.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jättebra!

2012-11-22 @ 23:30:26
Postat av: Emelie

Jätte bra! <3

2012-11-24 @ 12:05:12
URL: http://bieberrstorys.blogg.se
Postat av: Ebba

AWESOMR!:3

2012-11-24 @ 13:15:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback