---

Jag tog upp det och läste, det var ett utskrivet mejl från min kontaktperson från skolan som skickar alla uppgifter och läxor till mig. På den stod det ungefär tolv uppgifter som jag varit sen med att skickat in, inte alls skickat in eller som jag fick dåligt betyg på. Hon skrev att jag skulle kunna höja mig bara jag gjorde om dom, eller skickade in dom, och att det var dålig stil med det sena inskickandet vilket kunde ge mig sämre betyg. Men va?! Så kan dom väl inte göra? Jag lägger sakta ner pappret och möter mammas rasande blick.
"Ifall flytten skulle göra så att dina betyg försämrades vet jag inte om det var värt det. Ifall det fortsätter såhär vet jag inte vad vi gör, då kanske vi till och med får börja tänka över att flytta tillbaka igen." Det där fick hela omvärlden att stanna till. Hennes läppar fortsätter att röra på sig men jag hör ingenting. Helt plötsligt blir jag snurrig och allt blir oklart. Vadå flytta tillbaka? Till USA? Bara för några uppgifter? Sinnessjukt, inte en chans att jag sätter min fot i det där landet igen.
"Aldrig i livet." säger jag bara och ställer mig upp, går ut ur rummet och upp till mitt rum. Hon kan ge mig utegångsförbud, ta mina grejer, skälla ut mig eller låsa in mig med datorn, men inte att hon kan dra med mig till USA igen. ALDRIG. Jag tänker inte låta det ske igen, och nu är jag så stor att jag klarar mig själv.

Instormandes kommer hon, ursinnig. Hennes ansikte är alldeles rött utav ilska och hon andas tungt. Oboy.
"Vad håller du på med!? Går ut ur rummet när jag är mitt uppe i en viktig diskussion med dig, Jocelyn Miranda Valdez tror du ärligt talat att du kan bara storma ut sådär? Ifall något utav detta händer en endaste gång till så blir det utegångsförbud direkt. Du ska sätta dig och plugga NU, på en gång. Och du träffar inte en ända kompis tills du skickat in varenda uppgift som du ännu inte gjort, det ska du bara veta."
"Okej." säger jag oberört. Hennes ögon spärras upp utav mitt svar, hon trodde säkert att jag skulle tjafsa emot. Hon drar igen dörren hårdare än nödvändigt och lämnar mig ensam med min kära gamla macbook. Då är det väl bara att sätta igång med det roliga..
-
Det kändes som en evighet, men efter 16 timmar hade jag fått iväg alla som jag inte skickat in. När jag var klar var klockan nio på morgonen, och jag bara dör i sängen.
Klockan sju vaknade jag av min mobil som ringde. Yrvaket satte jag mig upp och utav ren reflex svarade jag och satte mobilen mot örat. "Mmmm?"
"Hej! Vad gör du?", hör jag Blair's ljusa stämma säga.
"Hm ja precis." Jag hör hur hon skrattar till lite utav svaret innan hon yttrar sig igen.

"Va?"
"Jag sover.", mumlar jag och lägger mig snabbt ner igen så huvudet hoppar en bit över kudden.
"Oj, har du gjort det hela dagen?"
Jag kliar mig lite i håret innan jag svarar: "Ja."
"Haha förlåt om jag väckte dig, men kan jag komma hem till dig om kanske tjugo minuter?", frågar hon.
"Visst, men jag kommer inte vara speciellt snygg.", svarar jag.
Hon skrattar ännu en gång till. "Det gör mig inte speciellt mycket, men vi ses då eller?"
"Yep."
"Okej vad bra, hejdå!"
Jag lägger på utan att svara henne, och går sen in till badrummet med ett ryck. Efter jag låst dörren tar jag av mig alla kläder och går in i duschen, och duschar av mig med iskallt vatten. Det får mig att vakna till ordentligt, sen går jag ut och gör mig iordning lite snabbt med kajal och nya kläder. Precis när jag satt upp håret till en knut hör jag hur det plingar på dörren, och mamma öppnar. Hon ropar ner mig och jag är där på några sekunder.
"Hur gick det med läxorna?", säger mamma surt när jag kommit ner.
"Jag gjorde klart dom, jag var uppe hela natten om du inte märkte det.", svarar jag henne.
Hon har knipit ihop munnen till ett streck och ger mig en irriterad blick. "Vad bra, då är det bara att Blair kommer in."
Hon lämnar rummet och jag vänder mig mot Blair. "Heeej!" säger jag vänligt och kramar om henne.
Mitt plötsliga humörsvängande verkade få henne lite förvirrad, för hon svarade med en mycket tveksam röst: "Hej!" Jag släpper henne och ler medan hon tar av sig ytterkläderna och skorna. "Är ni osams eller något?",
Jag svarar henne inte förrän vi kommit in i mitt rum och slagit oss ner i sängen. "Det har inte gått så bra i skolan för jag har varit med er så mycket, så hon fick ett utbrott på mig igår. Men det är inget märkvärdigt. Ville du nåt speciellt?", säger jag med nyfiken betoning i slutet.
"Hm ja faktiskt. Uhm i helgen?" Jag nickar och då fortsätter hon: "Då har Ronnie, en tjej i min klass, fest. Vill du följa med? Hela gänget kommer och vi ska lära dig hur man festar canadian style.", flinar hon.
Jag var tvungen att skratta till åt hennes slut, men på insidan blev jag nervös. Festa? Med dom? Inkluderar det då alkohol, hög musik och en massa killar? "Jo.. Visst."
Hennes leende blev stort och överlyckligt istället för ett litet ironiskt flin som det innan varit. "Säkert?!"
"Ja, ja absolut.", säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. Jag hoppas nästan på att hon går på det, och innerst inne hoppas jag nog på att jag själv ska gå på det också.
"Gud vad kul! Men kan vi inte dra och shoppa imorgon då, när jag slutat? Asså klänning menar jag då. För du har väl inte så många eller hur?", säger hon exaltherat.
Även om det där verkligen inte borde tagit på mig så gör det det. Vem som helst hade bara skakat på axlarna och gått vidare, men jag tog det nästan som en förolämpning. "Nej precis, men det kan vi absolut göra."
Hon hoppar nästan till i sängen utav lycka. "Asså gud vad kul! Men jag hämtar upp dig när jag slutat då?"
"Visst, gör det.", säger jag och försöker på mig ett lyckat leende jag med. För mig kändes det mest som en grimas men hon fortsätte prata om det så hon måste gått på det. En fest i helgen med dom alla erfarna festarna, och så måste jag åka och köpa klänningar för det här missfostret har inga. Det här misslyckade monstret har aldrig varit på någon fest, aldrig haft några vänner, aldrig kysst någon och aldrig druckit en droppe alkohol. Glädjedödaren borde vara mitt smeknamn. Jocelyn Glädjedödaren Valdez. Perfekt om ni frågar mig, mitt i prick.