"Ät.", beordrar jag henne när vi sitter vid matbordet. Efter ett par timmar av att hon låg däruppe stod jag inte ut längre och väckte henne. Jag sa till henne att hon var tvungen att äta lite annars skulle hennes system inte fungera korrekt på några dagar.
"Men jag vill inte spy mer..", mumlar hon och drar tallriken ifrån sig.
"Du kommer inte spy mer.", säger jag och drar tillbaka den till henne.
Jag kan se på henne att hon inte tror på mig, men tar ändå upp gaffeln och börjar peta i maten.
"Du kommer må bättre efteråt."
"Tror jag inte.", svarar hon kvickt. Den där tjejen är så envis ibland att jag skulle vilja slå henne med en påke.
Jag åt upp för längesen så jag börjar duka av mitt och tar sen fram iskall cola ur kylen. Om jag rör om den så kolsyran försvinner kanske hon kan dricka så magen lugnar ner sig. Mamma gav mig alltid det när jag hade magsjuka som barn. Jag häller upp det i ett glas och rör om med en sked, sen ger jag henne det.
"Det är jättebra mot magsjuka så det hjälper säkert nu också.", säger jag och hon blänger på glaset.
Jag vet att hon verkligen inte vill dricka det, men hon gör det ändå. Hon vill inte "visa sig besegrad", fast jag kunde inte bry mig mindre.
"Tack.", säger hon. "För att du hjälpte mig igår och sådär.."
"Det är lugnt.", ler jag. Hon kanske blir på bättre humör ifall hon ser att jag är glad och positiv. I de flesta fall brukar det smitta av sig på andra.
"Jag måste bara fråga en sak.", säger hon allvarligt.
"Vadå?"
Hon lägger sin blick på mina händer istället för mitt ansikte, och det gör mig lite.. Inte irriterad, men inte långt ifrån.
"Eftersom du bytte om på mig igår, har du sett mig i underkläder?"
Då blir jag stel. Den där frågan var jag inte beredd på riktigt. 
"Um, nja.. Jag kollade inte så värst mycket på dig, för du hade spyor över hela klänningen."
Några sekunder efter att jag svarat vågar hon på sig att titta på mig.
"Jag har aldrig visat mig för någon kille i underkläder förut.", säger hon ärligt. "Och om det där var min första gång så.."
"Jag kollade inte. Jag lovar dig, jag hade mer bekymmer om att inte få spyor på mig. T-shirten satte du på dig själv dessutom. Sen tuppade du av på golvet.", säger jag och flera scenarion från gårdagen börjar spelas upp i mitt huvud. Det var hemskt. Hon var verkligen inte sig själv, varenda kille som stirra på henne tog hon tag i och hånglade upp. De hade sina händer över henne hela kvällen och jag klarade inte av att se på henne. Ifall hon själv visste om det där hade hon nog gråtit över gårdagen. Hon hade säkert inte ens agerat så då, men ändå. Som hennes vän kände jag mig tvungen att dra bort henne från situationen, för hennes egna skull. Hon hade sagt en del hårda ord, men eftersom jag visste att det var alkoholen som talat så tog jag inte åt mig så värst mycket.
Jocelyn begraver sitt ansikte i sina händer och suckar tungt. Jag förstår att det måste vara förvirrande att inte komma ihåg någonting och jobbigt att hon säkert betedde sig på ett vis hon aldrig skulle gjort nykter. För att försöka få henne att visa att det är okej ställer jag mig upp, går runt bordet och sätter mig på stolen bredvid henne. Först tittar jag på henne, men eftersom hon inte har ändrat position sen innan så drar jag in henne i min famn. I ett sånt här läge vet jag att hon är sårbar och säkert vill ha lite tröst. Det är så tjejer fungerar, de är alltid känsliga.
"Förlåt.", viskar hon mot min bröstkorg. "Förlåt så himla mycket."
"Det är lugnt.", försäkrar jag henne och stryker henne lugnande över ryggen. "Jag har tagit hand om likadana saker med mitt ex och Blair. Så det är inget nytt för mig. Killarna har ju också varit helknäppa vissa kvällar så då har jag fått släpa med dem hem också."
Efter en stunds tystnad släpper hon mig och ser in i mina ögon. De där annars så vackra ögonen är helt plötsligt inte så vackra längre. De är blodsprängda och ser helt slut ut. Energin som annars finns där verkar vara som bortblåst, glädjen likaså. Hon ser bara trött ut.
"Kan vi inte bara sätta på en film? Jag har ingen lust att göra någonting idag.", mumlar hon.
"Jo, kom.", säger jag och tar hennes hand för att dra henne framåt. När jag tänker efter tar jag alltid tjejers händer när vi ska någonstans. Och det är inte för att jag gillar dem på det viset, utan bara för att då vet man att de följer efter en.
"Vart ska vi?"
"Hit.", svarar jag när vi kommit in till mormor och morfars vardagsrum. Det är inte stort, men bättre än inget.
"Åh, kan jag lägga mig?", frågar hon och pekar på soffan. Den är stor, mjuk och bekväm. Jag har alltid älskat den här soffan. Mest av alla soffor jag någonsin suttit i i hela mitt liv, och det är ganska många.
"Självklart.", säger jag. Hon går med trötta steg och slänger sig sen i soffan. Jag går fram till tvn och börjar titta efter filmer. Hon vill säkert se någon blödig tjejfilm så jag sätter på The notebook. Hon skiner upp lite när hon ser vilken film jag satt på och jag lägger mig ner bredvid henne. Det är en divansoffa, och som jag sa så är den ju stor också. 
"Vet du-"
"Hallå!", hörs mammas röst inifrån hallen. På tal om mamma, vart har de varit?
"Härinne!", ropar jag till svars och snart står hon i dörröppningen.
"Hej, åh hej Jocelyn.", säger mamma.
Jocelyn vänder motvilligt sig om för att se på mamma. "Hej Pattie."
"Hur är det? Hur mår du?", säger mamma oroat och går fram och känner på hennes panna. "Du ser ju döende ut!" Det där hjälpte nog inte henne speciellt mycket mamma..
"Jag mår jättebra faktiskt, lite huvudvärk bara så vi satte på en film."
"Ja du verkar inte ha feber iallafall.."
"Mamma det är lugnt du kan gå nu.", säger jag och ler mot henne för att hon inte ska tro att jag menar det surt. Vilket jag egentligen gjorde.
"Men jag vill bara se till att hon mår bra!"
"Det gör hon nog.", försäkrar jag henne.
"Åh om ni insisterar..", säger hon och ler mot Jocelyn som försöker sig på ett fejkskratt.
"Var är mormor förresten!?", ropar jag efter henne när hon precis gått.
"De är på någon bokmässa i Toronto!"
Utan att svara henne vänder jag tillbaka mig mot filmen igen.
"Vad var det du tänkte säga?", frågar jag Jocelyn och vänder mig mot henne ännu en gång.
"Jag kommer inte ihåg.", säger hon och spricker upp i ett leende.
"Vad är det?"
"Din mamma är så omtänksam."
"För omtänksam.", fyller jag i åt henne.
"Hon är som min moster.", ler Jocelyn.
"Chaz' mamma?"
Jocelyn nickar och tittar på mig ett tag. Hennes ögon är inte lika trötta längre, mamma verkar ha fått henne på bättre tankar. Så hon lyckas, men inte jag!?

---

Inte överdrivet bra men behövde ett sånt här kapitel tyckte jag haha. Kommentera!