15 - like you care

Previously:
"Vad har hänt?", säger han chockat och jag hör hur något knakar till. Förmodligen hans säng.
"Luke.", säger jag och gråtandet blir ännu värre.
Först blir det tyst, och han mumlar något ohörbart. "Jag åker nu, vart är du exakt?"
"Jag har ingen aning.", säger jag ärligt.
"Skitsamma jag letar upp dig på hitta mina vänner. Stanna där du är!", säger han.
"Dylan, lägg inte på.", säger jag med snoret rinnandes som Niagrafallen. "Snälla lägg inte på."
"Jag är här Jocelyn, var lugn.", säger han med en röst som får mig att känna mig trygg helt plötsligt. Jag som trodde att det var Chaz jag skulle ringa i nödfall, men så blev det inte. Inte sen han skällde ut mig. Men de hade rätt. Allihopa. Han var bara ute efter en sak, det perversa äcklet.

I flera dagar hade jag känt mig tom. På allt. Tänk ifall jag inte hade sprungit därifrån, vad hade han gjort då? Våldtagit mig? Tänk om han har gjort det med flera tjejer? Jag som trodde att jag var påväg att få en riktigt bra vän som var utanför "gänget", men allt var bara ett spel för att få mig i säng. Som alla sagt..
"Jocelyn?", säger Dylan.
Han hade tagit med mig till festival marketplace för att äta middag, men jag hade ingen aptit. När han kom för att hämta mig sa mamma att det var bra för mig att komma ut lite. Som att hon vet något. "Mh?"
"Ät.", beordrar han mig. Jag stirrar ner i min tallrik men mina friterade kycklingvingar ser fortfarande lika oaptitliga ut.
"Jag är inte hungrig.", säger jag med en hes röst. Det känns som att jag inte pratat på flera år, fast jag pratade för säkert en kvart sedan.
"Han är en skitstövel och han är inte värd dina tankar, och han är absolut inte värd att svälta sig över. Snälla ät lite." Luke kom till mina tankar ännu en gång. Det var som att han var fast i min hjärna för att hemsöka mig. Så fort jag blev ensam kändes det som att en zombie tog över mig och tvingade mig själv att tänka på det. Det fick mig att kännas som en överkörd snigel som sedan blivit doppad i dödlig syra för att sen bli stampad på. Det var hemskt.
"Varför lyssnade jag inte på er för?", börjar jag. "Då hade jag blivit besparad all den här smärtan och då hade alla varit på min sida nu. Jag har bara dig Dylan, dig och Ryan. Alla de andra lämnade mig." Dylan har tagit sig upp och står och kramar mig fastän jag fortfarande sitter ner. "Jag vill inte vara kvar här längre. Jag trodde verkligen att det här var vart jag tillhörde, men nu är jag inte lika säker på det fortfarande. Nu känns det mer som att USA var menat för mig."
"Säg inte så. Det är bara nu det känns jobbigt, men det kommer bli bättre.", tröstar han mig och jag kan inte låta bli att känna att Dylan är och kommer alltid vara den som står mig närmast. Till och med närmare än Blair.
"Kan vi åka hem?", frågar jag och han nickar mot min axel. Han håller armen runt mig när vi går därifrån, som en gest för att säga att han finns. Och det betyder väldigt mycket för mig att han gör det.
Väl hemma hos mig satte vi på en film och tittade på en i tystnad, vilket var otroligt skönt. Äntligen någon som förstår att jag inte vill snacka om hur jag känner hela tiden. Mamma höll jämt på så i början när vi bodde i USA. Hela tiden skulle jag berätta hur jag mådde och hur allting kändes, och det var hemskt irriterande. Det var då jag började stänga henne ute och ända gången jag pratade med henne var när jag tjata om att åka tillbaka hit. Vilket var ett stort misstag. Eftertexterna rullar på bara sekunder senare och Dylan sträcker på sig för att sedan vända sig mot mig. Helt plötsligt drar han armarma mot mina sidor och börjar kittla och trycka överallt så jag tvingas till att skratta, högljutt också.
"DYLAN! DYLAN SLUTA!", skrikskrattar jag och det får han bara att fortsätta ännu mer. Jag sparkar med fötterna i luften som för att det blir mindre effekt då. "SNÄLLA JAG KOMMER KISSA PÅ MIG!"
"Okej, bara för att jag inte vill ha kiss på mina nya byxor.", flinar han och släpper mig.
"Varför gjorde du så för!?", säger jag.
"För att. Nu känns allt mycket bättre eller hur?"
När han väl säger det så börjar jag tänka på det. Alla bekymmer är som bortglömda och negativiteten tar inte över min hjärna längre. "Tack."
"Allt för dig sis.", säger han och ler lite i slutet. Ett äkta genuint leende. "JB kommer hit snart!"
"Ja just det, när var det nu igen?"
"Nästa söndag.", svarar han och ser lycklig ut. Nu ska de äntligen få träffa sin saknade bästa vän igen.
"Jag har faktiskt saknat honom också.", säger jag. "Han kunde göra mig sällskap på dagarna, till skillnad från er."
"Ser du, du kan till och med skämta nu. Se till att inte börja tänka på massa strunt när du går och lägger dig nu.", säger han och jag nickar. Det känns betydligt bättre att må såhär. Min mage kurrar till och Dylan gör samma min som Pauly D gör när han ska säga någonting som för att säga "sa ju att jag hade rätt från första början".
"Jag vet jag borde ha ätit! Men jag var inte hungrig då. Ska vi beställa pizza?", flinar jag.

-

"Är du nervös?", sa Ryan över telefonen. Vi skulle träffa hela "gänget" på det lokala biljardstället. Alla utom Justin då, han var ju inte här än.
"Faktiskt, ja. Vad ska jag ha på mig!?"
"Skojar du, är det ditt största bekymmer för tillfället?!"
Jag fnittrar till, typiskt Ryan och Dylan-beteende. Får mig alltid att skratta. "Hallå jag är tjej!"
"Jo det är sant. Men det kommer gå jättebra."
"Det var inte svaret på vad jag ska ha på mig.", säger jag och nu är det Ryans tur att skratta.
"Alltid likadan. Sätt på dig något vanligt bara, det är inte precis som att vi ska träffa presidenten."
"Okej du har rätt. Men jag måste fixa håret nu, hämtar ni upp mig om en halvtimma då?"
"Japp, vi ses då."
"Det gör vi.", säger jag och lägger på. Om det var något vi var duktiga på var det att snacka i telefon, länge också. Jag får fram en helt vanlig men ändå snygg outfit ur min garderob. Leggings och ett linne med kors på. Till det ska jag ha guldringar och min camoflaugejacka. När jag är ombytt och känner att det stämmer med kläderna, fixar jag mitt hår till en tjock fläta. Det är faktiskt ganska fint med fläta, jag borde ha det oftare.
Om kvällen blir bra kanske jag har min kusin och bästa vän tillbaka, det är vad jag hoppas på.
"Ryan är här!", ropar mamma nerifrån. Redan!?
Snabbt drar jag ihop standardsakerna och slänger ner i en väska sen rusar jag ner. På med vansen och jackan, sen en sista blick i spegeln. Ser OK ut, nu gäller det att vi blir sams.
"Ses ikväll det blir inte sent.", säger jag innan jag drar igen dörren utan ett svar.
Ryan och Dylan som sitter i baksätet vinkar åt mig.
"Så du sparade den bästa platsen till mig?", flinar jag när jag tagit mig in och är igång med att sätta på mig bältet.
"Ja du förstår om jag inte gjorde det visste jag att jag skulle fått ett litet mensmonster på mig."
"Dylan!", säger jag och killarna skrattar. De håller samtalet uppe hela vägen, säkert för att jag ska hålla mina nerver i styr. När de parkerat ger de mig ett peptalk som inte behövts egentligen, jag var ovanligt lugn för vad som snart skulle ske. De öppnar dörren åt mig så jag kommer in först, men de går om mig för så fort jag får syn på Chaz' kalla blick så blir mina steg tusen kilo tyngre. Det kändes som att någon la två elefanter i mina skor och jag kände inte för att fortsätta längre in.
"Kom.", säger Dylan och drar med mig till dem.
De sitter i ett hörnbord så där hamnade vi. Blair ser lika kall och arg ut som Chaz. Som att båda inte redan har fått ut sina känslor på mig än.
"Hur går det med dig och loverboy då?", får Blair ur sig och tittar rakt på mig. Det känns riktigt jobbigt så jag tittar bara ner i mitt knä. "Har han fått ner dig på rygg än eller?"
"Blair!", ryter Dylan till. "Det räcker."
"Nej jag tycker också hon ska berätta. Hon har säkert varit hans sexslav sen jag sedan pratade med henne.", säger han. Säkert i hopp om att såra mig också, och ifall han skulle fått betyg på det hade han fått A+.
"Om ni inte lägger av kan vi dra. Det där var jävligt onödigt sagt, av er båda.", fräser Dylan.
"Bara sanningen.", säger Chaz och kollar på någonting som att det han sa var vad som helst. Han är så hjärtlös för tillfället, det här är inte den Chaz jag känner. Han kanske har förändrats, och aldrig kommer bli normal igen.
"Skulle vi lösa det här eller inte?", säger Ryan.
De gör ingen ansträngning till att svara. "Äh vi struntar i dom.", säger Dylan och ställer sig hastigt upp. Helt oväntat välter han stoler och sparkar iväg den ett par meter.
"Okej vänta!", säger Blair. Hon låter nästan desperat. Dylan sätter sig ner igen.
"Prata.", säger Dylan.
"Ifall vi någonsin ska kunna snacka igen måste du bryta kontakten med Luke. Jag vill inte hamna i dåliga dager bara för att min bästa vän har dejtat Kanadas största manshora."
"Redan gjort.", säger jag och möter hennes blick. Både hon och Chaz stelnar till och kollar på varandra. "Inte vad ni väntade er av mig eller hur? Ni trodde att jag skulle vara en sån billig liten slampa att så fort han kom nära mig skulle jag sära på benen som att det vore vad som helst. Men gissa vad, det gjorde jag inte. Han försökte våldta mig men ni var ju så upptagna med att inte hamna i dåliga dager på grund av mig att ni inte ens frågade Dylan eller Ryan om det. Kom nu killar, nu drar vi.", säger jag och börjar gå ut därifrån. Jag kan tänka mig deras miner nu. För en gångs skull hade jag lyckats. Jag hade lyckats att få några att känna skam, något de borde efter vad de sagt. När jag ligger i sängen ikväll och ska sova kommer jag le, över att jag satte den så inåt helvetes bra. Mitt i prick.

Kommentarer
Postat av: Anonym

jättebra

2012-12-10 @ 16:57:03
Postat av: Anonym

jättebra

2012-12-10 @ 16:57:03
Postat av: Anonym

åh när kommer nästa? Jätte bra! :D

2012-12-10 @ 17:14:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback