---

Även fast jag helst utav allt skulle vilja ligga kvar i sängen hela dagen, tar jag mig upp för att hinna göra mig iordning. Luke ska hämta mig efter lunch och sen ska vi tydligen vara borta hela dagen. Han hade planerat någonting, och det gjorde mig alldeles varm inombords att det var för mig han hade ansträngt sig. Idag är det sjätte gången vi träffats, och vi har sammanlagt pratat i tre och en halv vecka. 20 dagar om man räknar med dagen vi träffades, det är sjukt. Efter den varma duschen fönar jag mitt hår och sminkar mig, sen fixar jag min frisyr och tar på mig kläder. När jag väl är klar har jag en halvtimma på mig att göra mat och äta, perfekt.
Snart skulle Justin komma hem också, vi hade inte träffats på evigheter! Det skulle bli jätteskönt att ha någon att umgås med när de andra är i skolan, men det skulle inte förvåna mig om han blev tvingad till en massa jobb samtidigt. Enligt Dylan och Ryan är han aldrig helt ledig, och det måste verkligen suga. Om det hade varit jag vet jag inte vad jag hade gjort, jag hade blivit galen och mördat femtio gamla tanter över sjuttioårsåldern och sen begravt dem i min trädgård. Nej alltså vad har jag för störda tankar egentligen?
Lukes bil rullar in på gatan precis i tid när jag ställt in disken och är påväg mot hallen. Hoppas han inte tar med mig på något för konstigt bara.
"Hej dollface", säger Luke när jag kommer och han pussar mig på kinden. Det gör han alltid när vi träffas.
"Hej hot stuff", flinar jag till svars och han börjar köra. "Vart ska vi?"
"Överraskning.", säger han och håller ansiktet blankt, som för att han inte vill ge ut några detaljer.
"Kom igen, du kan berätta ändå!", tjatar jag men han bara skakar på huvudet och sätter på musiken. Om det är såhär han vill ha det så ska han få det så! Jag sätter armarna i kors framför mig och sjunker ner längre i sätet, i hopp om att likna en tjurig liten unge. Luke får syn på mig och skrattar till, mission accomplished.

 

 

Vi hade gjort roliga saker hela dagen, men nu började solen åka neråt och ett underbart gulrosa ljus prydde himlen. Först hade vi åkt rullskridskor, sen paddlat kanot och nu satt vi här i parken. Luke hade fixat värsta picknicken med massa frukt och chokladfondue, gulliga lilla pojke. Synd att han inte betyder mer för mig än en vän, han hade verkligen varit en fin pojkvän.
"Så vad tycker du, ska vi fortsätta partyt hemma eller?", flinar han. Jag slår till han på axeln och äter upp min jordgubbe.
"Jag tycker att vi ska äta upp frukten.", säger jag och kan inte låta bli att känna mig vuxen.
"Som du vill, min dam.", säger han och jag börjar skratta. Idiot är vad han är, en rolig idiot!
Vi åt upp frukten medan vi pratade om Degrassi, då jag blivit väldigt intresserad av serien på sistone. Jag hade kollat de första säsongerna men insett att Luke inte varit med på dem. Då googlade jag upp det och hyrde sen säsongerna där han faktiskt var med. Vi plockade ihop och begav oss sen till bilen. Han började köra och satte på musiken, efter ett tag kom Justin på och jag skrek åt han att vara tyst för att sen dansa med armarna i takt till musiken. Han började garva åt mig men jag fick säga åt han att fokusera på vägen, inte ville jag krascha som min far.
"Det här har varit en sån sjukt rolig dag.", säger jag när vi åkt en bit.
"Men den är inte över än.", flinar han. "Du följer med mig."
Jag skrattar åt honom, men ser sen att han är allvarlig. "Åh verkligen?"
"Åh verkligen, det gör du.", flinar han.
Sagt och gjort, han parkerar på hans fortfarande enorma parkeringsplats och sen går vi in. Den här gången går vi inte ner till biosalongen utan upp till hans rum på en gång. Jag sätter mig på sängen medan han går på toaletten. Han har verkligen ett fint rum. Ganska stilrent och stort, men ändå typiskt killigt på något sett. Det känns som att rummet symboliserar Luke, som att det visar hans riktiga jag. Efter ett tag kommer han ut och tar fram datorn, sen lägger han sig i sängen.
"Kom.", säger han, sträcker ut underläppen och klappar på platsen bredvid honom.
Jag ler och hoppar sen upp och sätter mig. Han går in på standardsidorna, som vanligt. Även fast han är "känd" så får han inte speciellt många gillningar och kommentarer på hans facebook-sida. Jag undrar om han inte kanske är en B-kändis ändå. Efter en stund slår han igen locket på datorn och kollar på mig.
"Vad tittar du på?", fnittrar jag nervöst. Jag blir så obekväm när han gör sådär.
Innan jag ens hinner fatta vad han håller på med trycker han sina läppar mot mina. Drar sin tunga mot min mun för att få ingång, men stum som jag är bara sitter jag där med klaröppna ögon. Han pressar isär mina läppar med sin tunga och jag blir nästan tvingad till att hålla på tillbaka. Det här känns bara obekvämt, så jag placerar mina händer försiktigt på hans överkropp. Han lägger inte av, bara lägger sig över mig i stället. Okej, det här börjar bli läskigt. Jag trycker mig ifrån honom och börjar försiktigt röra på huvudet. Nu borde han väl ändå fatta att jag inte vill!
"Luke.", får jag fram mellan allt hångel. Han bara fortsätter. "Luke!"
"Lugna ner dig..", mumlar han och fortsätter. "Det kommer gå bra."
Vad är det som kommer gå bra!? Hans ena hand letar sig upp till mitt bröst, vad fan!? Jag slår till handen på en gång, det här är inte okej!
"Luke!", nästan skriker jag och puttar han ifrån mig. "Vad håller du på med!?"
Hans ögon blir mörka av ilska. "Vem tror du att du är!?", spottar han ur sig.
"Jag trodde att vi bara var vänner!", säger jag och känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocken.
"Lägg av nu.", ryter han och lutar sig fram mot mina läppar igen, men då börjar jag göra motstånd. Vrider huvudet mot alla möjliga håll. Är han helt jävla störd eller!? Sen känner jag en hand som letar sig in i mina byxor, vad är problemet?!
"LUKE!", skriker jag det högsta jag kan.
"Slappna av för fan!", fräser han och knäpper upp mina shorts.
"Sluta! Jag vill inte Luke, på riktigt jag vill inte.", säger jag. Han bryr sig inte utan fortsätter bara. "Luke!"
Jag sparkar till honom det hårdaste jag kan, och då rullar han över till ena sidan så jag får chansen att ställa mig upp och rusa ut därifrån.
"Din jävla fitta!", ropar han medan jag bara springer det snabbaste jag kan.
Jag tar inte jackan eller någonting, bara fokuserar på att ta mig ut. En utav hans rumskompisar är precis påväg mot dörren men jag bara pressar mig förbi henne och springer. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, han bor i fucking Toronto. Efter minuter utav springande lugnar jag ner mig och känner på mina byxfickor att telefonen ligger kvar. Tuuuur. Med tårarna rinnandes nerför kinderna får jag fram Dylan i kontaktlistan och trycker på ring. Signal efter signal går och till sist svarar han.
"Dylan," gråter jag fram. "kan du hämta mig i Toronto?"
"Vad har hänt?", säger han chockat och jag hör hur något knakar till. Förmodligen hans säng.
"Luke.", säger jag och gråtandet blir ännu värre.
Först blir det tyst, och han mumlar något ohörbart. "Jag åker nu, vart är du exakt?"
"Jag har ingen aning.", säger jag ärligt.
"Skitsamma jag letar upp dig på hitta mina vänner. Stanna där du är!", säger han.
"Dylan, lägg inte på.", säger jag med snoret rinnandes som Niagrafallen. "Snälla lägg inte på."
"Jag är här Jocelyn, var lugn.", säger han med en röst som får mig att känna mig trygg helt plötsligt. Jag som trodde att det var Chaz jag skulle ringa i nödfall, men så blev det inte. Inte sen han skällde ut mig. Men de hade rätt. Allihopa. Han var bara ute efter en sak, det perversa äcklet.